Under den långa tidsrymd som löper från 500-talet till 1500-talets början utgjorde mirakeltro ett viktigt inslag i både västkyrkan och i östkyrkan. Mirakelberättelserna är ofta förknippade med helgon, reliker och jungfru Maria. Två teologer som utformade karismatiskt orienterade teologier med den helige Ande i centrum var Simon den Nye Teologen och Thomas av Aquino. 1500-talets reformation kom att ifrågasätta mirakeltron och reducera den helige Andes verksamhet till Ordet och sakramenten.

Översikten nedan bygger på pingstteologen Stanley M. Burgess’ trebandsverk om den helige Ande i kyrkohistorien: The Holy Spirit in Ancient Christian Traditions, The Holy Spirit in Eastern Christian Tradition (1989) och The Holy Spirit: Medieval and Reformation Traditions (1997). De bygger på studier av källtexterna och rekommenderas för den som vill läsa mer.

Under århundradena efter Roms fall 476 e. Kr. spreds den kristna tron norrut i Europa. Från 400-talet till början av 700-talet kristnades frankerna i Västeuropa, följt av invånarna i England och Skottland. Under 700-talet etablerades kyrkan åter och permanent i det som i dag är Tyskland. Viktiga missionsrörelser utgick från Irland och från Rom. Den viktigaste karismatiske teologen i Västkyrkan under denna tid var påve Gregorius den store (540?–604). Han kommenterade den helige Andes gåvor och verk i publicerade predikningar över Johannesevangeliet kapitel 14 och 1 Kor 12. Själv upplevde han ett mirakel i form av helande från sjukdom efter handpåläggning. När Beda Venerabilis (675–735) kring år 730 avslutade Historia ecclesiastica gentis Anglorum (Det engelska folkets kyrkohistoria) fanns mycket av det som kännetecknade den katolska kyrkans praktik under den europeiska medeltiden utformat. Skärselden, betydelsen av reliker och helgon och tron på mirakler är återkommande inslag i hans kyrkohistoriska berättelse. Beda Venerabilis skrev också en kommentar över Apostlagärningarna och en biografi över biskop St. Cuthbert av Lindisfarne (634–687). Här är den helige Andes gåvor mer centrala, inte minst helande.

Simon den Nye Teologen (949–1022) var abbot över Mamas­klostret utanför Konstantinopel. Han skrev hymner och skrifter där erfarenheten av den helige Ande starkt betonades. Simon Studiten var en känd munk och andlig ledare i Konstantinopel vid denna tid. Han blev Simon den Nye Teologens mentor. Vid 27 års ålder blev Simon den Nye Teologen munk och snart därefter abbot för Mamasklostret.

Under sina tjugofem år som abbot omvandlade Simon den Nye Teologen klostret till ett andligt cent­rum. Han förföljdes tidvis på grund av sin entusiasm.

En originell del av hans undervisning gällde dopet i den helige Ande. Simon den Nye Teologen predikade att det var möjligt för varje kristen att kunna uppleva den helige Ande på ett påtagligt och märkbart sätt. Han införde en distinktion mellan dopet i vatten och dopet i Anden. Anden var verksam i vattendopet, så att den kristne därigenom fick en initial närvaro av Anden. Men dopet i Anden var ett andra steg som kristna kunde uppleva och som innebar ett djupare medvetande om att den troende lever i Jesus Kristus och är förenad med honom. Här hänvisade Simon den Nye Teologen till Nya testamentets beskrivningar av Anden som ett insegel och en pant på arvet i Kristus. Han betonade också förberedelsen för mottagandet av dopet i Anden genom djupgående omvändelse. Simon hävdade att han talat i tungor men såg inte tungotal som något som automatiskt måste följa ett dop i Anden.

Att tungotal var sällsynt under denna långa tidsperiod understryks av att endast ett fåtal katolska helgon sägs ha talat i tungor. Att större grupper av kristna samtidigt eller i samma grupp talade i tungor kan inte beläggas historiskt under medeltiden. Vincent Ferrer (1379–1419) var en dominikanermunk och missionär från Valencia, som enligt hans biografer ska ha talat i tungor under sina missionsresor. Två ytterligare exempel är Francis Xavier (1505–1552), Jesuiterordens tidige missionspionjär i Indien och Japan, och Antonius av Padua (1195–1231).

Thomas av Aquino (1225–1274) är en av de främste katolska teologerna genom tiderna. Han förde vidare Augustinus syn på den helige Ande som kärleken som förbinder Fadern och Sonen. Thomas utlade den traditionella katolska teologins syn på treenigheten, där det hävdades att Anden utgick från både Fadern och Sonen, i motsättning till den ortodoxa som hävdar att Anden utgår ifrån Fadern men sänds av Sonen (i enlighet med Joh. 15:26). Thomas diskuterade även utförligt Andens gåvor. Han gjorde en distinktion mellan dem som finns nämnda i Jesaja 11, vilka han såg som övernaturliga, och de i 1 Kor 12, vilka han menade vara extraordinära. De förra menade han vara permanenta i de troendes liv, medan de som nämns i 1 Kor 12 var temporära. »Charismerna« i 1 Kor 12 syftade till kyrkans och andra människors nytta. Den största av dessa gåvorna var profetians gåva, vilken förmedlade kunskap direkt från Gud. Tungotalet var enligt honom en lägre »charism« och hade efter apostlarnas tid övergått från individer till kyrkan, vilken nu talade många olika språk.

Reformatorerna, framför allt Martin Luther och Jean Calvin, avvisade den katolska mirakeltron liksom tron på helgon. De höll fast vid den katolska treenighetsläran men betonade att Anden förmedlades genom Ordet och sakramenten (Luther). Birgit Stolt har i sina studier av Martin Luthers böneliv, bland annat i Luther själv: Hjärtats och glädjes teolog. (2004), visat sidor av Luther som tidigare varit ganska okända. Luther hävdade till exempel att genom förbön fått se sin medarbetare Philipp Melanchthon helad och även att han genom bön fått se döda bli uppväckta. Luthers böneliv pekar här åt ett helt annat håll än den syn på Anden som han förmedlar genom sina kateketiska skrifter. Här föregriper Luther en förnyad tro på helande som skulle uppstå bland lutherska pietister under 1700-talet.

Till dem återkommer vi i nästa artikel.

• Della
• Twittra