Mia mitt i livet

Budbäraren träffar Mia Ström, distriktsföreståndare för EFS Mittsverige, som pratar om ledarskap, tidernas sämsta rekrytering och ett handikapp som fått läka med tiden.

Mia Ström möter oss tio minuter före avtalad tid utanför Betlehemskyrkan i Stockholm. Vi kliver in i den svala byggnaden belägen på en av Stockholms mer trafikerade områden på Rådmansgatan och lämnar vårsolen bakom oss. 

Det vilar ett anmärkningsvärt och smittsamt lugn över Mia, och när vi sätter oss ned för att prata följer samtalsrytmen hennes stillsamma puls. I år har hon varit distriktsföreståndare för EFS Mittsverige i fem år och känner sig varm i kläderna, men när hon tog sig an rollen möttes hon av en oväntad utmaning.

– Jag var inte medveten om att spänningarna i föreningarna var så stora när jag började. Det handlade om teologi, synen på ledarskap och saker som om man skulle sjunga psalmer eller lovsånger. Mycket av min tid har gått åt till detta och det var jag inte beredd på. 

Mia fortsätter direkt:

– EFS befinner sig i en brytningstid. Det finns en del spänningar i vår olika syn på organisation, dels de som vill slippa formaliteten kring styrelser och föreningar, dels de som menar att det är just det som värnar om demokratin. 

– När demokratin blir svag bildas ett vakuum, och i det vakuumet kan vad som helst tränga sig in. Det har jag sett under den här tiden. Det kommer in krafter som vill styra på ett auktoritärt sätt där man har en väldig tilltro till den starka ledaren, gärna med förtecken av att denne har en direkt kontakt till Gud. 

Både i ett läge där starkt ledarskap efterfrågas och där det motarbetas, finns det ofta en koppling till en viss typ av teologi, menar Mia. 

– Gränserna mellan samfund kan skilja sig teologiskt. Men det finns en kulturell skillnad också som vi inte riktigt har bejakat. Folk från exempelvis frikyrkosammanhang kan ta för givet att pastorn har ett stort andligt ledarskap och mandat att leda verksamheten, så är nödvändigtvis inte fallet i en EFS förening. Den traditionen har vi inte idag även om vi kan se att vissa personer haft otroligt stark ställning, exempelvis Rosenius. 

Mia berättar vidare om sitt eget intåg i missionsrörelsen. 

– Man är väl inte EFS:are om man inte är det fem generationer tillbaka, säger hon med glimten i ögat och fortsätter: 

– Jag är inte infödd EFS:are, däremot har EFS varit en del av mitt liv sedan tonåren. Jag var med när Akallakyrkan byggdes under 1970-talet. När jag skulle konfirmeras i Dalarna ramlade prästen och bröt benet och då blev konfirmationen inte av. I stället fick jag veckoläsa i Spånga församling under ledning av en präst som hette Stig Jonsson, en EFS:are som varit missionär i Etiopien. Stig tyckte synd om oss som skulle veckoläsa, så vi fick åka till Olsnäsgården och vara med en vecka på deras sommarkyrka. På den vägen hamnade jag i EFS.

Trots att Mia inte växte upp i ett kristet hem var hon övertygad om Guds existens. 

– Den Helige Ande har alltid varit viktig för mig. När jag var barn tänkte jag inte i just de banorna eller termerna, men nu i efterhand kan jag se den Helige Andes vägledning i mitt liv. 

Vårt samtal, som hittills präglats av skratt och lätthet, tar en mer allvarlig vändning när Mia talar om sin barndom. 

– Jag är adoptivbarn, säger Mia och blickar upp. Under min uppväxt hade mina föräldrar ett komplicerat förhållande till kyrka och tro, och de var måttligt roade över mitt engagemang i EFS. Det var tack vare min kompis som jag gick i söndagsskola. Hennes mamma följde oss till kyrkan, och hade det inte varit för henne hade jag nog aldrig hamnat där. Det betydde mycket för mig som barn. Då tänkte jag: »Om ingen annan älskar mig så gör Gud det.«

Guds löfte om barnaskapets ande för sina barn gör sig påmint när Mia berättar om övertygelsen om Guds kärlek. Hon böjer huvudet medan hon berättar om hur adoptionen har påverkat hennes liv. 

– Jag brukar säga att det är som att leva med ett handikapp.

Hon tar en lång paus, andas djupt och fortsätter att berätta:

– När jag var 16 år letade min biologiska syster rätt på mig och med tiden lärde jag känna min biologiska familj som jag inte hade haft någon relation till tidigare. När det var släktträff kände jag mig som en utomjording. Det finns sociala koder i alla familjer, och jag upplevde att det fanns en förväntan på att jag skulle dela koderna, men de var okända för mig, vilket var otroligt jobbigt.

Den delen av Mias liv har fått läka, ett helande vars process hon inte kan sätta fingret på. Det har tagit sin tid, men mycket har hon att tacka den helige Andes vägledning för, förklarar hon. 

– Efter vår återförening var min syster och hälsade på vår närmare 100 år gamla gammelmormor. Min syster berättade för henne att hon hade letat rätt på mig och då svarade hon: »Ja, det vet jag vem det är! Henne har jag bett för varje dag.« Det är värdefull information för mig som jag och vår gammelmormor lika gärna aldrig kunde ha fått veta, men det är ett sådant typiskt exempel där den helige Ande verkade. Konfirmationen som aldrig blev av, och att jag som resultat av det hamnade i en EFS-församling, är ännu ett exempel och ett tecken på att allt var en del av Guds större plan.

Många viktiga beslut som Mia har fattat har från början varit otydliga och inte alls lika självklara som de visat sig vara så här i efterhand. 

– När jag var i tonåren frågade prästen om jag inte skulle fundera på att bli präst, och jag blev så arg för jag tänkte att »det är väl ingenting man funderar över. Antingen är man kallad eller inte – och jag är det inte«. Men så var jag i Borlänge ute på isen över nyår med min dotter, man och hund och då kom det bara till mig: »Du ska bli präst.« Det var ett tilltal från den helige Ande – en stark övertygelse som sedan prövades i bön. 

Sedan tog det några år innan Mia kunde kalla sig själv för präst. Under studietiden födde hon sina två barn och hennes mamma insjuknade i alzheimer. 2011 började hon arbeta som präst i Lidingö församling och hon minns tillbaka på tiden med ett stort leende på läpparna.

– Jag trivdes som församlingspräst och njöt av att följa församlingen i dess andliga utveckling. Begravningar var nog något av det mest meningsfulla jag fick vara med om. Då fick jag samtala om livet, tron och döden med människor som inte besökte församlingen i vanliga fall. I längden hade jag nog blivit lite uttråkad som vanlig församlingspräst, jag gillar att ha något att sätta tänderna i. 

Och det fick hon som Distriktsföreståndare för EFS Mittsverige, berättar hon. Efter en förutsättningslös konversation med Lars-Olov Eriksson och flera samtal och bönestunder över telefon med Stefan Holmström (dåvarande missionsföreståndare för EFS), klarnade nästa steg äntligen. 

– På vissa plan kan man jämföra min roll som Distriktsföreståndare med hur det fungerar när man är kyrkoherde. Sedan är det en balansgång mellan vad som är ren administration och vad som handlar om andligt ledarskap. I slutändan är det en fråga om resurser, och EFS blir alltmer resurssvagt. Det är färre som vill och kan engagera sig i styrelser, utskott och verksamhet, vilket gör att mycket knyts till expeditionen. Då blir det andliga och strategiska ledarskapet lätt lidande, vilket är olyckligt. 

Mia berättar att hon stött på både den auktoritära ledaren som kör över folk och den superdiplomatiska lite svagare ledaren som lätt blir överkörd. Beroende på vilket håll man drar åt kan det antingen bära eller brista.

– Som ledare och präst har man ett stort ansvar eftersom man alltid blir en frontfigur. När ledare faller är det viktigt att det finns människor runtomkring som kan rycka in och agera både för församlingens och ledarens bästa. Men minst lika viktigt är att det finns nätverk runt en ledare som både kan stötta och förmana. 

För att inom kyrkan förebygga svackor och förhindra att gamla sår ska påverka ett framtida ledarskap, menar Mia att man behöver arbeta strategiskt redan under prästutbildningen.

– Jag skulle önska att det var obligatoriskt för alla som prästvigs inom EFS att gå i egen själavård. Den som inte själv är beredd att både dela och ta emot vägledning kan inte leda andra. Vi bär också alla med oss mycket som lagrats, både av egna erfarenheter och av brist på erfarenheter. Då är det lätt att det blir krockar. En hel del problem mellan ledare och församling skulle säkert kunna förbyggas med själavård.

Bakom varje framgångsrik ledare brukar det finnas ett nätverk av människor – förebilder och mentorer – som har agerat som stöttepelare, men inte i Mias fall.

– Jag har aldrig varit en idolälskare men det finns egenskaper i människor som jag ser upp till. Dels människor som på ett självklart, gott och genuint sätt delar sin tro, dels människor som lyckas hålla balansen i sitt ledarskap, och varken faller i för frestelsen att försöka behaga alla människor eller är beredda att gå över lik för att få sin egen vilja igenom. 

I Bibeln finns det däremot många personer som Mia inspireras av.

– Jag har en stor förkärlek för Petrus. Hans erfarenhet av att stiga upp som en sol och ner som en pannkaka och inte bara det att Jesus upprättar honom, utan att han tar emot det också. Han skulle lika gärna kunna ha gett upp. Han kunde ha gjort som Judas och tagit livet av sig, men det gjorde han inte.

– Det är inte för inte som Petrus blev klippan som Jesus byggde sin församling på. Han var väl den sämsta rekryteringen man kunde tänka sig, men det var just därför som han blev utvald. Han hade erfarenheten av vad det är att vara människa, hur det är att misslyckas fullkomligt och vad det är att bli upprättad i Kristus och veta att det är det enda han hade att stå på. Jag tror säkert att Petrus fick kämpa med sin personlighet hela sitt liv. Men det gjorde honom till en ledare som det gick att bygga en församling på. 

Mia hittar även likheter mellan sig själv och den fasta klippan.

– Resan som Petrus gör är den i självinsikt och Guds nåd, och det känner jag igen mig själv i.

Som ledare är det viktigt att kunna dela med sig av sina utmaningar inför församlingen, förklarar hon.

– Det finns en ledarskapssyn där man som ledare aldrig ska säga förlåt och helst inte erkänna sina brister, och det är förödande. Det är klart att man gör fel. Man skickar felaktiga signaler när man inte kan erkänna sina misstag. Det ser jag också i förhållande till ledningen, att man har ett slags företagstänkande. Där erkänner man inte att en felbedömning gjorts, för då tappar man ansiktet. 

– I våra församlingar har vi ibland för mycket av att det silas mygg och sväljs kameler. Man klankar ner på allt från kläder till gudstjänstuttryck och sopar grundproblemen under mattan.

I situationer där förtroendet mellan ledare och församling har fått sig en törn, reflekterar Mia över hur viktigt det är att påminnas om vilken barmhärtighet Herren hade för Petrus.

– Jag kan tycka att det borde finnas mer nåd. Man kan ju fundera på det här med förlåtelse. Vi pratar mycket om det, men är ofta ganska obarmhärtiga när det väl gäller. Ibland finns inte viljan eller modet att tro att det ska vara möjligt för att man själv inte kan eller vill lita på att någon annan kan förändras. Den problematiken finns. Även här behövs själavård och egen erfarenhet av att dricka djupt ur nådens källa.