Författare: Jonatan Knutes

NT får en ny översättning

Samma år är det även 500 år sedan Nya testamentet för första gången översattes till svenska. 

– Att fira 500-årsjubileet jämsides med en nyöversättning känns roligt, säger Anders Göranzon, generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet. Det finns flera skäl till att vi vill göra det här nu, och reaktionerna vi har fått efter att nyheten släpptes har varit överväldigande positiva. 

De senaste officiella bibelöversättningarna har varit statliga projekt. Nu ändras det. Men Anders är noggrann med att betona att översättningen ska ses som ett komplement och inte en ersättning av Bibel 2000. Det är upp till kyrkorna att bestämma vilken översättning som ska vara praxis. 

– Bibelöversättning är verkligen engagerande, och det finns olika uppfattningar om vad som är ”bra översättning”, ofta beroende på vad vi själva är vana vid, säger Anders.

Anders Göranzon. Bild: Lovisa FundellAnders Göranzon. Bild: Lovisa Fundell

Han berättar vidare att de ska försöka hålla en trohet till de kulturer där Bibeln växt fram, men att ålderdomliga uttryck kommer att undvikas. Den översättning av Nya testamente som ingår i Bibel 2000 påbörjades redan 1972, vilket gör att det blir över ett halvsekel gammalt när Bibelsällskapet släpper sin översättning 2026.

– Det har hänt mycket inom bibelforskningen på dessa år. Vi har en större förståelse för kontexten under Bibelns tid, säger Göranzon.

Konflikt i Härnösands stift

En konflikt har uppstått i Härnösands stift mellan stiftsstyrelsen och biskop Eva Nordung Byström. Orsaken uppges vara bristande förtroende och samarbetsproblem. Detta har orsakat en interndebatt inom svenska kyrkan om biskopens ställning. Budbäraren kommenterar detta i numrets ledare. Ärendet kan följas i aktuell nyhetsrapportering i Kyrkans Tidning och i Dagen.

Helt liv med hjälp av hela kyrkan

Det är en levnadsglad förkunnare och ordkonstnär som sitter mittemot mig. Man hör snabbt att han är van att prata och dela sin berättelse med sinne för detaljer. Det låter inte inövat men oerhört genomtänkt och bottnar i livets erfarenheter. 

– När jag går på IKEA så behöver jag hålla i kundvagnen för att orka igenom varuhusets snirkliga vandring. Så är det även med livet. Det finns vägledning och andliga ledstänger i Bibelns undervisning och den kristna traditionen som vi kan luta oss mot. Goda vanor att hålla oss i som kan hjälpa oss i sökandet efter ett helt liv. 

Så sammanfattar Daniel delvis sitt ärende, tankar som han formulerat i boken Helt liv.

Frimodighet och respekt för människans integritet är något som har präglat Daniel Röjås liv som förkunnare. Foto: Erika PerssonFrimodighet och respekt för människans integritet är något som har präglat Daniel Röjås liv som förkunnare. Foto: Erika Persson
Vår kallelse och tjänst är till för Guds ära och till människors välsignelse, förklarar Daniel Röjås.Vår kallelse och tjänst är till för Guds ära och till människors välsignelse, förklarar Daniel Röjås.
Vi har idag delvis förlorat just detta med att ha lärlingar, att så konkret som jag fick förmånen att få bli tränad och fostrad av en äldre och erfaren kollega, säger Daniel.Vi har idag delvis förlorat just detta med att ha lärlingar, att så konkret som jag fick förmånen att få bli tränad och fostrad av en äldre och erfaren kollega, säger Daniel.

Till vardags är han både Equmeniapastor i Boxholm och Pingstpastor i Mjölby, men framförallt en evangelist fostrad i Missionsförbundets riksevangelisttradition, av typ och snitt som vi har alldeles för få kvar idag. Daniel växte upp i Östergötland med drömmar om att bli både rockstjärna och fotbollsproffs. Musikaliteten har följt honom genom hela livet och präglat mycket av vem han är och vad han gör. Under en tältmötesserie i hemförsamlingen i mitten på 80-talet började en annan dröm – en kallelse – att växa fram i de tidiga tonåren. 

– Jag och mina kompisar cyklade runt tältet i väntan på att kvällsmötet skulle börja. Något drog oss dit. Det var Missionsförbundets riksevangelister Carl Olov Hultby och den då unge och fjuniga Niklas Piensoho som var på besök. Genom deras förkunnelse förstod jag att Jesus har med mig att göra. Där fick vi hjälp att ge respons genom att gå fram och böja våra knän och be efter i en överlåtelsebön. Min tro satte sig genom denna »omvändelseliturgi« i kroppen. 

Förebilden av vad en förkunnare är och hur de hanterar sitt hantverk har präglats av Missionsförbundets riksevangelister. Inte minst Carl Olov Hultby, Torsten Åhman och Niklas Piensoho. Daniel nämner några karakteristiska kännetecken: 

– Den stora respekten för både Guds Ord och den enskilda människans integritet. Inbjudan till förbön gick frimodigt ut varje kväll, men helt utan manipulation eller påtryckningar. Den som ville fick komma. Detta har präglat mig och min tjänst – frimodighet men med respekt för människan. Inget trixande och inga påtryckningar för att rädda evangelistens självkänsla. För vems skull gör vi vad vi gör? För Guds ära och till människors välsignelse. Vi kan inte jaga siffror utan måste vara trogna vår kallelse och låta Gud stå för resultaten. 

Direkt efter gymnasiet ville Daniel gå bibelskola, men inte ett helt år, utan en kortare version på sex veckor fick räcka. Han ville ut i tjänst. Han hamnade i Västerås som skolevangelist. Under åren som kom tog Carl Olov Hultby med Daniel ut på kampanjer som en typ av lärling, där han fick lära sig att leda möten, predika och göra inbjudningar. 

– Vi har idag delvis förlorat detta med lärlingar, att konkret få förmånen som jag fick att bli tränad och fostrad av en erfaren kollega. Hultby praktiserade detta mentorskap långt innan det var ett populärt begrepp i kristenheten. Jag kan namnge 20–30 förkunnare som han plockade upp och tränade, som än idag är i tjänst. 

Efter Västerås och åren på resande fot med Hultby, hamnade Daniel i Sävedalens Missionsförsamling i Göteborg, där han träffade sin hustru Tine. 1999 tilldelades Daniel något av den finaste hedersbemärkelse man kan få som evangelist i Sverige: Frank Mangs-stipendiet. Efter några års teologiska studier vid Örebro Missionsskola blev det tjänst i en av EFKs största församlingar, Ryttargårdskyrkan i Linköping, och sedan bar det vidare till Filadelfiakyrkan i Stockholm, pingströrelsens största församling, där han återförenades med den gamle vännen Niklas Piensoho. 

– Även som pastor i en lokal församling har jag låtit evangelisttjänsten prägla min gärning. Idag hamnar vi gärna i diskussionen om former och metoder när vi talar om evangelisation. Men en evangelist har framförallt ett budskap – evangelium. Jag tycker samtalet om metoder ibland har skymt själva uppdraget. 

Men i Stockholm tog det efter några intensiva år stopp. Daniel drabbades av utmattning. 

– När jag gör olika personlighetstester så bekräftar de vad jag redan visste. Jag har en kombination av stort driv, hög pliktkänsla och ett brett stråk av konstnärlighet. Med ett stimulerande och utmanande arbete, där det är intensivt och roligt nästan hela tiden, tog jag helt enkelt slut. Med tydliga tecken på utmattningsdepression blev jag sjukskriven. 

Daniel fortsätter berätta om hur han insåg sitt behov av miljöombyte. Från att ha blivit handplockad till alla tidigare uppdrag sökte han nu för första gången själv ett jobb som halvtidspastor i en liten församling. Efter att ha rört sig i frikyrkans största församlingar fann han sig nu i Centrumkyrkan i Boxholm. Det är lätt att förstå att tankarna bakom hans bok »Helt liv« tagit ännu tydligare form under denna period.

– Det handlar inte om en illusion om det perfekta livet utan brister. Livet är en villervalla som spretar åt lite olika håll. Men likt grenarna på ett träd behöver det hållas samman av en stam med djupa rötter. Det känns som att de flesta av oss har svårt att få ihop livspusslet. Därför behöver vi finna vägar till både vila och förundran mitt i det liv som pågår. 

Daniel fortsätter med att ställa några retoriska frågor:

– Är det så att vi ofta glömmer att leva, att vi är så upptagna av förberedelser för framtiden att vi missar livet som pågår? Är vi så pressade av tidsandan att göra det stora att vi missar undret i vardagen, det stora i det lilla? Hör vi inte alla signaler som vill stämma oss till förundran och helig yrsel inför alla skatter som finns mitt i livet? Daniel tillägger: 

– Vad är det som binder ihop livets olika och komplexa delar och gör det till en harmonisk helhet? När jag möter Kristus rätas jag ut och livet som helhet infogas i en större mening. 

Han berättar hur han funnit vägledning i rikedomen som finns i kyrkans olika traditioner.

–  Riksevange­listerna har ett ekumeniskt dna, eftersom de har rest i alla sammanhang och fokuserar på uppdraget snarare än uttryck och traditioner. De präglas av en vidsynthet som jag i princip fick med mig med modersmjölken. 

Själv är han inte bara präglad av Missionsförbundet, utan har som sagt varit pastor i både baptistiska och pentekostala sammanhang. 

– Jag har varit på extatiska bönemöten på Vineyard och mött Gud på liturgiska mässor med Peter Halldorf. Jag har rest på retreater till det ekumeniska klostret i Bose i Italien. Jag har aldrig känt ett behov av att fnysa åt andra traditioner utan har snarare sett det som oerhört berikande. Inte minst under tuffare tider har jag funnit rikedomar och redskap utanför min egen tradition som blivit till stor hjälp för mig.

Riksevangelisterna har ett ekumeniskt dna, eftersom de har rest i alla sammanhang och fokus ligger på uppdraget snarare än uttryck och traditioner, menar Daniel.Riksevangelisterna har ett ekumeniskt dna, eftersom de har rest i alla sammanhang och fokus ligger på uppdraget snarare än uttryck och traditioner, menar Daniel.

Jag ställer frågan om det är avgörande för oss att vi upptäcker, närmar oss och vågar berikas av andra traditioner?

– Jag tror livsutrymmet blir för smalt när man bara renodlar sitt eget. Den andliga kosten blir ensidig. Jag kan njuta av ett väckelsemöte på Torpkonferensen eller en högkyrkligt liturgisk mässa, utan att känna att det är två helt olika saker. Vad fattig jag hade varit om jag inte fått hjälp att hitta de skrivna bönerna, liturgierna såväl som de många olika bibellärare från olika traditioner som hjälpt min tro att djupna och breddas. 

– »Tillsammans« är ett viktigt ord som återkommer i Bibeln, fortsätter Daniel. Paulus ber i sin förbön för efesierna att de »tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er« (Ef 3:18-19).

Daniel ger ett exempel och berättar om hur han för första gången stiftade bekantskap med tidebön på en retreat för 20 år sedan. 

– När man talar med människor som integrerat tidebönerna i sitt böneliv är beskrivningen »slitstarkt« ett återkommande skäl. Alla som kämpat med att få till ett regelbundet böneliv vet hur distraktionerna står på kö. För mig personligen har det blivit en stor tillgång att få vila i böner formulerade av andra. De stimulerar även mina fritt formulerade böner som leder till ett välsignat växelbruk. Inte antingen eller utan både och.  

En bok som Daniel nämner som tidigt betytt mycket för honom är Richard Fosters »Strömmar av levande vatten«. Den beskriver de olika traditionerna evangelikala, diakonala, kontemplativa, karismatiska, sakramentala och så vidare, som olika strömmar som Gud håller på att leda samman till en enda stor flod. 

– Vi behöver dem alla just för att varje tradition betonar olika aspekter av tron och livet, vilket skapar förutsättningar för ett helt liv. Därför gillar jag uttrycket »helkyrklighet« och har känt mig befryndad av det. Allt tillhör oss! Jag har själv tänkt så långt innan jag hörde begreppet. 

Recension: Gud: jakten

Halldorf blandar skickligt populärkultur med finkultur, artister med akademiker, samtidsfenomen med idéhistoria och randfenomen som scientologerna med den globala pingstväckelsen.

Tesen i Gud: jakten är att alla människor är religiösa och att det visar sig också i en sekulär kultur. När människor gjort sig av med idén om Gud betyder det inte att behovet av Gud försvinner. Tvärtom, en på ytan gudlös värld kännetecknas av en hetsig jakt på substitut för Gud. Här gör Joel Halldorf en briljant exposé över samtiden och visar hur sökandet efter Gud bara tagit nya former. Det utgör ett starkt argument för gudstron: Människan behöver Gud! 

Joel Halldorf använder teologin för att förstå världen, men boken väcker också teologiska frågor om hur vi ska förstå Joel Halldorf.

Den första frågan gäller i vilken riktning – mot Gud eller bort från Gud – som kulturen rör sig. Enligt Paulus vittnar skapelsen om Gud och Joel Halldorf visar hur Gud kallar på människan från olika håll. Det utgör bakgrunden till vad han kallar »människans helighetslängtan … en inneboende törst efter helighet«. 

Paulus beskriver också hur människor bytte bort sanningen om Gud mot olika substitut. Men det är för Paulus inte främst ett tecken på att människan närmar sig Gud – det visar inte Guds återkomst – utan det är ett tecken på människans uppror. Ordvalet hos Paulus är inte helighetslängtan utan ogudaktighet.

Den andra frågan gäller teologisk grundsyn. Boken utgår från en skapelseteologi som får sin bekräftelse i inkarnationen. Skaparen säger på djupast möjliga sätt ja till skapelsen genom att själv bli en del av den. Perspektivet är mycket viktigt och vackert. Samtidigt har Jesu försoningsdöd och hans uppståndelse inte någon nämnvärd plats i boken, inte heller omvändelse eller personlig tro. 

Betoningen ligger i stället på att Gud är närvarande i alla människor och i alla kulturer. Människan kan söka Gud genom en inre resa, eftersom Gud redan bor där. Men hur det förhåller sig till att det är genom Kristus vi får kontakt med Gud förblir outsagt.

Joel Halldorf företräder i många frågor ett romerskt-katolskt perspektiv på kristen tro. Och Andra Vatikankonciliets religionsteologi går ju att tolka som att alla människor har del av Guds frälsande nåd och är på en resa på väg mot Gud. Utan att det sägs i boken är dess innehåll – det är min tolkning – färgat av ett sådant perspektiv. 

En tredje fråga gäller reformationen. Joel Halldorf erkänner att han är svag för islam. Detsamma kan inte sägas om hans inställning till evangelisk tro. Boken andas en hel del kritik mot reformationen – och det kan kanske vara förståeligt med teologisk hämnd efter fyra hundra år av evangeliska svartmålningar av romersk-katolsk tro. Men eftersom ett av bokens syfte är den respektfulla dialogen sänker det boken en del. Det är slarvigt och missvisande när det gäller hur begrepp som tron allena beskrivs eller hur den lutherska synen på arbete omtalas. Eller när det sägs att »Enligt reformatorerna kom tron av predikan« – som om det var en dålig idé från Luther och Calvin. Men det är ju ett citat från Paulus.

En fjärde fråga gäller synen på familjen. Joel Halldorf har länge levererat träffsäker kritik av samtiden. Med sina tidningstexter har han skapat mer oro i det liberala intellektuella skiktet i Sverige än någon annan. Det är beundransvärt. Lite onödigt är det därför att han så politiskt korrekt hävdar att »Jesus själv … bryter upp kärnfamiljen«. Det är en anakronism. 

Kärnfamiljen som vi definierar den idag, den slutna mamma-pappa-barn relationen, var inte aktuell i antiken. Där var flergenerationsboende, storfamiljer och släktsammanhållning det självklara. Jesus bryter inte upp någon kärnfamilj. 

Jesus bekräftar äktenskapet mellan en man och en kvinna som en institution från skapelsen. Vidare höjer han upp kallelsen att leva i celibat som likvärdig med att leva i äktenskap, vilket var en ovanlig hållning i samtiden. Och han underställer allt i våra liv under Guds rike.

Mina frågor och kritiska kommentarer förändrar inte det positiva jag inledningsvis skrev om boken. Men det kan komplettera lovorden med en analys av vad det är Joel Halldorf gör, vad han utelämnar, vad jag tror det är för grundparadigm bakom hans tänkande och den lyfter fram ett antal svagheter i en med rätta hyllad bok. 

Recension: Ett dubbelt svek

Spåren av vår historia – de bär vi med oss så länge vi lever. Det är en annan sak på vilket sätt dessa spår spelar roll och skapar villkor på livsvägen. Så är det för oavsett om man är Jesus-efterföljare eller inte.  Däremot finns det på trons och evangeliets väg en del redskap och möjligheter som annars inte är möjliga att göra anspråk på.

Mikael Hallenius, pastor, teolog och lärare på Akademi för Ledarskap och Teologi bjuder in oss som läsare att ta del av några viktiga passager i hans livsvandring. Han gör det på ett mycket personligt sätt samtidigt som han hjälper oss att navigera i flera avgörande teologiska och själavårdsmässiga frågeställningar som anknyter till färdvägen. Hans erfarenhet bär på två föräldrars svek. Det är svårt att omfatta det vakuum och de djupa reaktiva spår sådana borrar in i livet. Dessutom kan man ana de konsekvenser som följder om man inte får hjälp med en medveten och god hantering av emotionella sår som så interagerar med livet med Gud, gudsbilden och som författaren skriver, »prövar tron«. 

Visst – inte alla har vuxit upp med en alkoholiserad förälder eller föräldrars skilsmässa. Inte heller har alla erfarenhet av att vara adopterade. Däremot är mänskliga svek mycket frekventa – så väl från föräldrar som olika typer av vänner. Det är näst intill ofrånkomligt. När svekets eller bortvaldhetens känsliga spår får löpa fritt kan de få förödande konsekvenser. Hallenius synliggör ilska som en sådan brottningskamp som behöver hanteras. Han blottlägger också hur tron på en god och trofast Gud känslomässigt kan undermineras av det som sker med sår som inte hanteras väl. Men han visar också att det inte måste förbli så och att man inte måste bli kvar i en offerroll. Tron kan ha en stadig »fästpunkt utanför mig själv« och förstärkas mitt i mänsklig turbulens. Hallenius lotsar läsaren genom några viktiga knutpunkter där »slaget står« och ställer oss inför val och överväganden som kan leda till något fast att »hålla sig i när allt annat brister«. Här inkluderas den kristna gemenskapen och vad som i och genom den skapar ett kollektivt stabiliserande minne. En viktig aspekt i samtidens så ofta individuellt fokuserade lösningar. 

Bokens erbjudanden är inte lättköpta men borgar för steg mot frihet både genom möjligheten att vinna en trons stabilitet och emotionell lättnad. När jag väl kommer till slutet är jag berörd av både berättelse och budskap. Det är riktigt bra. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att bokslutet kommer lite abrupt. Det är som en önskan att Hallenius tagit mig i handen som läsare över ett kapitel till. Varför låter han mig inte veta något om hur fortsättningen skulle kunna se ut när jag utifrån det saliga bytet valt att »släppa taget«?

Det här är en välskriven bok. Jag tycker om språket. Kanske berättarjaget ibland byter allt för många positioner – men jag förstår tanken. Förankringen i Bibeln och klassisk kristen tro är tydlig. I sitt lilla omfång har boken ett stort budskap som både är förankrat i Bibeln och själavårdande tanke. Att boken är bra korrekturläst, vilket inte är givet nu för tiden, gör läsupplevelsen inte sämre. 

Recension: Mötas längs vägen

De två biskoparna Esbjörn Hagberg och Hans-Erik Nordin har efter sin pensionering kommit på den lysande idén att fortsätta att mötas, men nu genom att brevväxla. Den vänskap som växte fram under gemensamma biskopsår har fördjupats genom breven de skrivit till varandra och nu låtit publicera i boken Mötas längs vägen.

Efter några inledande brev övergår korrespondensen till att knyta an till kyrkoårets växlingar – och livets växlingar. Utifrån kyrkoårstiden delar herrarna erfarenheter, tankar, minnen. Ibland blir de ganska personliga med varandra, ibland är breven mer resonerande. Ibland ställer de frågor, till varandra och till livet. Någon gång övergår breven till att bli lite predikande. Någon gång utmanar de varandra, men de är hela tiden mycket artiga.

När de skriver avhandlar de teologiska frågor och frågor som har med tidsandan att göra. Brevens innehåll kunde enklast beskrivas som reflektioner om livet, kyrkan och tron. Och det är väl precis det som är meningen. Bokens underrubrik är inte för inte »att låta tron utmanas av livet«. 

I slutet av boken finns ett förslag till hur den kan användas som underlag i en grupp där man vill samtala om livet och tron. Det förefaller mig vara ett bra sätt att läsa denna sympatiska bok, tillsammans med andra.

798: Som liljan på sin äng

Prästen och professorn Jan-Arvid Hellström från Öckerö i Bohuslän, var en aktiv man med många strängar på sin lyra. I hans stora produktion finns skönlitteratur, lyrik, kyrkohistoriska böcker och humoristiska deckare. På 70-talet skrev han andliga visor som han framförde tillsammans med sin fru Lena. I 1986 års psalmbok har han både många översättningar och bearbetningar och även ett par original, exempelvis vigselpsalmen Som mannen och kvinnan i glädje tillsammans.

Åtta år senare fick vi Psalmer i 90-talet. Hellström, då biskop i Växjö stift, var ordförande i den arbetsgrupp som gjorde urvalet. Han bidrog själv med fem egna texter och flera översättningar. En av dem var Som liljan på sin äng (SvPs 798). Det märks både här och i den vanliga psalmboken att Hellström var en skicklig och känslig författare.

Den flitige biskopen var ofta ute och höll föredrag. Samma år som Psalmer i 90-talet kom ut var Hellström en kväll i december i Kalmar och talade för en frimurarorden. Ett ämne han ofta återkom till och så även denna kväll var döden, rättare sagt att vi hela tiden lever så nära döden. Väggen som skiljer liv och död åt är ju så tunn. På hemväg fick bilen sladd i det dåliga väglaget och både han och de två andra i bilen omkom. Hellström blev 53 år gammal.   

Jan Arvid Hellström har lämnat ett rikt arv till kyrkans psalmsång. Men den psalm som alldeles särskilt blev hans testamente är Som liljan på sin äng, som självklart togs med i det nya psalmtillägget från 2002. Denna psalm, med sin djupt bibliska text och följsamma melodi, har många tagit till sitt hjärta. Den blundar inte för den oundvikliga döden, men framför allt talar den om Gud som hela tiden bär oss och hela skapelsen intill minsta sparv, och hoppet om det eviga livet.

När det är kväll, vid begravning eller minnesstund, eller när vi vemodigt konstaterar att sommaren är slut, passar Som liljan på sin äng bra. Den vackra, självklara folkmelodin gör det lätt att sjunga med.

En baptists argument för barndop

Även om dopfrågan i dag inte alls är lika laddad som för 50 år sedan dyker den fortfarande upp nu och då, både i den kristna pressen och i enskilda kristnas liv. En av de intressantaste böckerna i det nutida samtalet om dopet har titeln It Takes a Church to Baptize (2018) och är skriven av en i vår samtid mycket aktad och produktiv bibelforskare, Scot McKnight. Han är uppvuxen som baptist, har haft en baptistisk dopsyn under större delen av sitt liv och är verksam som professor i Nya testamentet vid Northern Baptist Theological Seminary i USA. Genom boken vill han visa att det är fullt legitimt och bibliskt att döpa spädbarn – lite oväntat av en gammal baptist som McKnight.

Vad har då gjort att McKnight bytt ståndpunkt i dopfrågan? Det är givetvis som alltid en mängd olika faktorer som samverkat. Han beskriver sin personliga resa i ett av bokens kapitel. De viktigaste och mest avgörande för honom har ändå varit bibelargumenten, där han i korthet lyfter fram följande:

• Grundläggande är att vi förenas med Kristus i dopet. Romarbrevet 6 och Kolosserbrevet 2 talar om dopet i termer av den döptes förening med Jesu död och uppståndelse. Den döpte får därmed ett nytt liv. Dopet sker dessutom i Jesu namn (förutom Faderns och Andens namn, Matt 28:19). När något sker i någons namn innebär det i relation med och i förening med den personen. 

• I dopet tar vi emot Anden och tas emot i kyrkan. Apostlagärningarna 2:38 talar om hur Anden ges i dopet. Kopplingen mellan dopet och Anden finns även på många andra ställen. Se till exempel Johannes evangelium 3:5 och Första Korinthierbrevet 12:13. Som sammanhanget i Korinthierbrevet visar hör dopet och Anden även ihop med infogandet i Kristi kropp, församlingen.

• I dopet ges syndernas förlåtelse och upprättelse. Dopet förknippas med syndernas förlåtelse på många ställen i Nya testamentet. Se till exempel Apostlagärningarna 2:38; 22:16 och Hebreerbrevet 10:22.

Dessa tre stora teman: förening med Jesus Kristus, mottagande av Anden samt förlåtelse och upprättelse är enligt McKnight det viktigaste som Nya testamentet lyfter fram om dopets innehåll. Slutsatsen blir att dop och frälsning hör ihop samt att det viktigaste som sker i dopet är sammankopplat med Guds aktiviteter, inte människans. Dessa teman säger dock i sig inte något om dopets tidpunkt. 

McKnight fortsätter sin genomgång med några bibelsammanhang som han menar talar för att barndopet praktiserades redan från början i urkyrkan.

Ett starkt argument för honom är förbundstankens utformning i Bibeln. I förbunden i Bibeln innefattas alltid hela familjer, gemenskaper och folk. Även barnen innesluts i förbunden. I Abrahams förbund infogades även hans familj och barn. I Nya testamentet beskrivs hur hela hushåll går in i det nya förbundet genom dopet. Hushåll var en vid term som infattade alla i en storfamilj, även eventuella tjänare och slavar med familjer. Det normala i alla sammanhang var att man räknade familjen som ett kollektiv som hörde ihop. Det som skedde med familjens överhuvud innefattade alla i hushållet. McKnight menar att när det talas om att någon döptes med hela sitt hus är det ytterst osannolikt att det inte fanns barn med i bilden, och om dopet inte skulle ha omfattat barnen borde det ha synts i beskrivningarna. Några sådana »undantagsbeskrivningar« finns dock inte på något enda ställe i Nya testamentet där dop av hushåll och familjer beskrivs (Apostlagärningarna 16:5; 16:30–31; 18:8; även antytt familjedop i 10:47–48; och Första Korinthierbrevet 1:16). Han nämner även ett citat från kyrkofadern Origenes som i sin kommentar till Romarbrevet skrev: »Kyrkan mottog från apostlarna traditionen att även ge dopet till spädbarn.«

Detta väcker frågan om relationen mellan tro och dop. Med den baptistiska bakgrund McKnight har är detta en viktig fråga att utreda. Han kommer fram till att trons sammanhang är viktigt i dopet, men att det är kollektivet – familjen och kyrkan – som bär fram barnet i tro. Så fungerade det i Abrahams förbund när nyfödda pojkar omskars. Tanken förs vidare i Nya testamentet genom att dopet så tydligt ses som en fortsättning på omskärelsen (Kolosserbrevet 2). Omskärelsen som förbundstecken liksom dopet som ett nytt förbunds tecken pekar på Guds frälsningshandlingar och för barnen in i dem. Sedan finns i dopet, precis som i omskärelsen, tanken på att barnet ska få växa in i tron genom undervisning och deltagande i trosgemenskapen.

Till sist lyfter McKnight fram ett bibelavsnitt, Första Korinthierbrevet 7:14, som för honom blivit ett avgörande argument för att den tidiga kyrkan döpte barn. Där talas om hur den troende kvinnans barn, trots att maken inte tror, är heliga. McKnight för här, utifrån de termer Paulus använder, ett resonemang där han lyfter fram hur just dopet var det som avskilde (helgade) människor för Gud. Det bästa sättet att tolka denna text är därför att Paulus talar om döpta barn. Det är de döpta som generellt benämns som de heliga i Nya testamentet. Barnens dop blir inte ogiltiga bara för att mannen i familjen inte tror.

McKnight berättar i boken hur han i dag är aktiv i en anglikansk kyrka. Samtidigt som han bejakar barndopet och älskar den liturgi som används vid dop av barn, har han fortsatt stor respekt för baptistiska sammanhang. Hans bok tar inte upp alla argument och dimensioner av barndopet. Den ger ändå en viktig genomgång av några centrala motiv för dopet och visar på barndopets giltighet utan att vara onödigt polemisk. Den som brottas med frågan om det är rätt att döpa barn har här tillgång till ett viktigt material att fördjupa sig i.

Man kan fråga sig varför baptistiska tolkningar av Nya testamentets doptexter kommit att slå igenom så pass mycket under senare århundraden. McKnight antyder själv att vi i dag lätt missar hur viktig den kollektiva dimensionen av tron är i Bibeln – utan att han för den sakens skull tar bort den personliga komponenten. Baptismen kanske ur en aspekt bäst kan ses och förstås som en frukt av den framväxande individualismen under senare århundraden? När individualisten läser Nya testamentet försvinner den kollektiva resonansbotten som är så viktig för att förstå helheten av vad som finns i och bakom doptexterna. Hur som helst har McKnight presenterat ett viktigt korrektiv mot en alltför snäv individualistisk dopsyn och lyft fram en nytestamentlig poäng genom att betona att »It Takes a Church to Baptize« – det behövs en kyrka för att döpa! Detta menar jag även är en påminnelse för oss som tillhör barndöpande kyrkor att så långt som möjligt låta dopen ske i de ordinarie gudstjänsterna med församlingen närvarande och inte enbart i små närmast privata sammankomster. 

Dopets gravitation

Avfällig är ett begrepp som jag har mycket svårt för i alla dess former. Varför? Jag växte upp med ena benet i EFS och det andra i frikyrkan och i den senare talades mycket om just avfällighet. Oftast som ett epitet för en person som bekänt sig som kristen men som inte levde på rätt sätt utifrån den kristna bekännelsen eller i värsta fall rentav börjat ifrågasätta eller förneka tron. Enligt vissa predikanter så levde vi alla farligt nära att när som helst kunna avfalla.  

I kombination med undervisning om Jesu snara återkomst med tillhörande uppryckande blev det en riktig giftbägare. Lite som om varje troende hade en mätare som gick från 100% frälst till fullständigt avfällig. Beroende på hur man levde så justerades mätaren i realtid och om Jesus kom tillbaka när den var för långt nere mot avfällig – då blev man kvarlämnad. Flera av mina vänner levde utifrån detta i ständig ångest medan jag upplevde mig som »helvaccinerad« mot dylika galenskaper. Där grundproblemet var (och är) en total sammanblandning av frälsning och helgelse. 

Motgiftet? Sund undervisning om dopet. Och nu talar jag inte om när i livet dopet sker (läs gärna teologiartikeln) utan vad dopet gör med oss. Jag brukar använda bilden av att få ärva en fastighet. När du väl löst ut arvet och blivit fullt ut ägare till fastigheten så är den din. Oavsett hur du känner inför den, oavsett hur du sköter eller missköter den så är den i juridisk mening din. Sedan kan den – om försummelsen går för långt – ställas under tvångsförvaltning och även till slut förverkas. 

Men vägen dit är lång och jag tänker alltid på Jesu liknelse om den förlorade sonen. Han löste ut hela sitt arv och förskingrade det men var fortfarande fullt ut älskad av sin Far som väntade på honom med öppna armar. 

Det finns en gravitation i dopet som ständigt drar oss mot Gud. Och den är stark samt verkar i våra liv vare sig vi är medvetna om den eller inte. Låt oss ta hjälp av gravitationen och frimodigt predika evangelium.

Till Kristi ära!

Skapandets förtjusning

En regnig dag, på ett annars soligt Gotland, fyller syföreningen i Sanda 170 år. Vi är några som samlas och firar. Frågan om föreningens framtid finns närvarande i bakgrunden då medelåldern på medlemmarna är hög, men det är intet samtal som fördjupas denna festdag. 

Det finns mycket kopplat till handens arbete och slöjden som får mig att reflektera. Syföreningar som bidragit till att enorma missionsinsatser blivit möjliga över hela världen i mer än ett sekel. Men syföreningarna fyllde och fyller också behovet av gemenskap och nära relationer, en plats för goda samtal.

Jag sitter och läser senaste månadens nummer av tidningen Hemslöjd, om ett nyvaknat intresse för slöjd och för att slöjda tillsammans, nya generationer slöjdar och möts. Jag läser också på sociala medier om en ny trend bland bibelläsare, att låta det kreativa komma till uttryck i bibelläsningen och bönen. Den kreativa bibelläsningen är inte till för att ställas ut, för att säljas på auktion, men en pusselbit för många människor som längtar efter att låta sig beröras av många olika sinnen i kontakten med bibelordet.

I Gamla testamentet läser vi som älskar det kreativa skapandet med förtjusning, hur Gud designar tabernaklet. Det handlar om färg och form och konstnärsskicklighet. I EFS finns mycket konstnärsskicklighet. Men frågan är om det liksom finns »kreativa rum« kvar idag, platser för handens arbete, för det fördjupade samtalet och med ett fokus som ligger utanför slöjden och sträcker sig vidare, med visionen att människor och samhällen ska förvandlas av Jesus? Du som någon gång deltagit i en syjunta vet hur många goda samtal som blir till, då vi inte bara sitter och tittar varandra i ögonen utan när vi låter händerna göra sitt. Eller när vi arbetar med att färdigställa en plats inför ett Patrullriks, hur mycket som sker i arbetsgemenskap och delandet av varandras liv. Där livet blir ett vittnesbörd som inspirerar till tro.

Jag funderar, hur skulle en vision för en skapande och kreativ gemenskap se ut? Finns det något i det gamla som är i ett nytt vardande som vi skulle behöva ta vara på? Finns du, som skulle vilja ta tag i den missionsutmaningen?