Författare: aidooadmin

Livsviktigt »Se Be Ge« närmar sig

Den 29 september är det dags för årets upplaga av EFS insamlingsprogram »Se Be Ge«.

Josefin Norstedt, insamlingsstrateg på EFS rikskansli och projektledare för »Se Be Ge«, har höga förväntningar på att insamlingen kommer att göra stor skillnad för utsatta barn.

– I Somaliland där EFS nyligen påbörjat hjälpinsatser dör ett av sju barn före sin femårsdag. Det är bland den högsta barnadödligheten i världen och det krossar mitt hjärta. Om vi samlar in mer pengar kommer vi att kunna hjälpa fler barn att överleva. Det är på liv och död, säger Josefin.

Genom hjälporganisationen Warsan bistår EFS med mat till ett internflyktingläger utanför Hargeisa i Somaliland. Men i dagsläget räcker hjälpen bara till 70 av de cirka 600 familjer som bor där. Med mer resurser skulle EFS enkelt kunna hjälpa fler.Genom hjälporganisationen Warsan bistår EFS med mat till ett internflyktingläger utanför Hargeisa i Somaliland. Men i dagsläget räcker hjälpen bara till 70 av de cirka 600 familjer som bor där. Med mer resurser skulle EFS enkelt kunna hjälpa fler.

Temat för årets »Se Be Ge« är utsatta barn och de insamlade medlen kommer att gå till EFS arbete med barns grundläggande rättigheter. Arbetet utgår från FN:s barnkonvention, ett rättsligt bindande avtal som slår fast att alla barn är individer med rättigheter. I dag har alla världens länder utom USA anslutit sig till barnkonventionen, men det betyder inte att den alltid efterlevs. De insamlade medlen går därför till projekt som syftar till att barn runt om i världen ska få sina rättigheter tillgodosedda i form av till exempel mat, utbildning och trygghet.

Årets program kommer att bjuda på flera intressanta gäster och gripande inslag.

– Vi kommer bland annat att få träffa Gunnar och Monica Edmark som berättar om sitt arbete med barnmorskeutbildning och säkra förlossningar på Aira sjukhus i västra Etiopien. Vi får också ta del av skrämmande statistik och höra mer om vad EFS konkret kan göra för att hjälpa, säger Josefin.

Dessutom blir det intervjuer med personal från EFS som nyligen besökt Etiopien och Somaliland, de två länder som kommer att vara i fokus för årets »Se Be Ge«. I Somaliland har EFS flera spännande samarbeten på gång. Ett exempel är den relativt nystartade organisationen Warsan, som förser människor i nöd med mat. EFS vill bidra till att arbetet utvidgas med bland annat mobila sjukvårdskliniker. Ytterligare ett exempel som kommer att lyftas är fritidsverksamheten i Rama i norra Etiopien, som du kan läsa mer om i detta nummer av Budbäraren.

– Under »Se Be Ge« kommer vi att få se exempel från det arbete som EFS påbörjat i ett flyktingläger i Somaliland. Vi får också höra om de unika möjligheterna att utöka insatserna. Det är inte bara barnadödligheten som är ett hot i Somalia. Landet är ett av världens fattigaste och är sargat av decennielånga konflikter. Bara vart tredje barn går i skolan, hundratusentals barn är akut undernärda och över en miljon människor är internflyktingar i landet.

Vad betyder »Se Be Ge« för EFS missionsarbete?

– Insamlingen är livsavgörande för de barn vars liv förbättras tack vare EFS insatser. Flera dörrar har öppnats för att hjälpa fler barn, och nu behöver vi mer resurser för att kunna genomföra det. Men det är också ett utmärkt tillfälle att samla familjen, hemgruppen, vännerna eller hela föreningen och tillsammans titta på programmet.

 

Hur ser ni programmet?

Anna-Lena Lund, EFS i Ursviken:

– Vi kommer att vara på kursgården Storstrand där vi har gemenskapshelg för alla åldrar. På kvällen ska vi titta på »Se Be Ge« tillsammans, äta god mat och prata om programmet. Vi har blivit väldigt berörda av det Erik Johansson skrev om insamling i Budbärarens augustinummer och missionsengagemanget här i Ursviken är starkt! »Se Be Ge« är ett bra sätt för alla föreningsmedlemmar att ta del av EFS internationella arbete, och ju mer man vet desto mer engagerad blir man!

Gerwin Bos, Betlehemskyrkan i Stockholm:

– Vi ska ha en helkväll med församlingen där vi äter tillsammans, tittar på programmet, fikar och lyssnar på livemusik. EFS har en rik och underbar missionshistoria men berättelsen är inte slut – den pågår för fullt. Genom den här kvällen hoppas vi att medlemmarna ska få lära sig mer om EFS mission och engageras i det stora uppdraget genom att stödja missionärerna och EFS projekt i bön och med ekonomiska medel.

Fredsavtal slutet mellan Etiopien och Eritrea

Det har varit en händelserik sommar på Afrikas horn.
I juli slöts ett formellt fredsavtal mellan Etiopien och Eritrea efter en lång, konfliktfylld relation mellan länderna som kulminerade i att krig bröt ut 1998. Kort efter att fredsavtalet undertecknats besökte Eritreas president Isaias Afewerki Addis Abeba för första gången på över två decennier. Som en följd av ländernas upptinande relation har telefonlinjer och tidigare avstängda vägar öppnats, flygtrafiken har återupptagits och splittrade familjer har kunnat återförenas.

Kort efter att fredsavtalet undertecknats besökte Eritreas president Isaias Afewerki Addis Abeba för första gången på över två decennier.Kort efter att fredsavtalet undertecknats besökte Eritreas president Isaias Afewerki Addis Abeba för första gången på över två decennier.

Förhoppningen är nu att även Eritrea ska smittas av den positiva utvecklingen. Landet har präglats av ett auktoritärt styre där invånarna kontrolleras hårt. Cirka 5 000 människor i månaden beräknas fly undan politisk och religiös förföljelse och den obligatoriska militärtjänstgöringen.

Fetsum Natnael är präst i Betlehemskyrkan i Stockholm och kommer ursprungligen från Eritrea. Han gläds åt att läget mellan länderna nu är mindre spänt och ser fram emot den fortsatta utvecklingen.

– Efter flera år av bön och väntan har Gud plötsligt besvarat våra böner och det vi längtat efter ser vi nu ske. Freden mellan de två länderna är en stor möjlighet för Eritrea. Min förhoppning är att den ska leda till utveckling och en förbättrad levnadsstandard för det eritreanska folket.

ELCM beslutar att prästviga kvinnor

Erik Johansson och Anna Claesson från EFS internationella avdelning har nyligen varit i Malawi för att delta i kyrkomötet för ELCM (Evangelical Lutheran Church in Malawi).

Under mötet antogs en ny konstitution för kyrkan som bland annat innebär att det under de kommande tre åren kommer bildas tre stift. Sedan grundandet av kyrkan i början på 80-talet har Joseph Bvumbwe varit biskop. Under kyrkomötet meddelade Bvumbwe att han ämnar gå i pension 2021 och det ska därför väljas tre nya biskopar innan dess. Den nya konstitutionen innebär också att kvinnor kommer att kunna vigas till präster inom ELCM.

– Även om det var en del diskussioner så var det en stor enhet bland kyrkomötets delegater om den nya konstitutionen, säger Anna Claesson.

Recension: »Gud: Återkomsten«

Gud: Återkomsten
Joel Halldorf (Libris, 2018)

Religionens fortsatta betydelse

Tidigare trodde filosofer och sociologer att sekularisering var en oundviklig konsekvens av modernitet och länge såg tesen ut att stämma. Men inte längre. I vårt moderna samhälle har religionen fortfarande betydelse, har det visat sig. Med avstamp i dessa tankar vill teologen Joel Halldorf guida oss till det nya postsekulära samhället som kännetecknas av pluralism och religioners plats i offentligheten.

Han sorterar sina resonemang under rubrikerna »Nu«, »Vägen hit« och »Framåt« för att förklara hur det postsekulära samhället vuxit fram och för att skissa på hur framtiden i ett sådant samhälle kan se ut.

Inledningsvis redogör han för hur Sverige faktiskt är mer religiöst än de flesta tror. Exempelvis samlade Svenska kyrkan omkring 15 miljoner gudstjänstfirare 2017, vilket kan jämföras med Herrallsvenskan i fotboll som hade 2,2 miljoner besökare. Kyrkans verksamhet får sällan medial uppmärksamhet och i regel krävs något avvikande för att dra uppmärksamhet till det religiösa. Därför är det inte heller konstigt att många svenskar framför allt förknippar religion med illdåd och fanatism.

Bokens texter kan kanske bäst liknas vid krönikor och den som läst flertalet av Halldorfs krönikor lär känna igen ett par av texterna. Utan att skriva läsaren på näsan förklarar han pedagogiskt sina resonemang. Emellanåt stör dock hänvisningen till andra personers tankar min läsning.

Halldorf är i mitt tycke som bäst när han blottlägger samtiden på saklig grund och synliggör religionens bidrag till offentligheten. Boken argumenterar starkt för den religiösa gemenskapens styrkor och hur frikyrkan fostrade folk att leva i en demokratisk och liberal stat. Liberalismen, menar Halldorf, är ett gott politiskt ramverk, men sämre som moralisk vägvisare.

Liberalismen sätter individen i centrum, men utan en fiende faller den ihop, vilket i stället öppnar upp för populister som kan fylla tomrummet där hoppet sätts till en nation eller en person. Vi är inte autonoma individer utan personer som behöver gemenskaper vilka måste tillåtas växa underifrån. Den politiska liberalismen är tom i sig och behöver därför »alliera sig med mer substantiella traditioner« (s. 106), däribland religionerna.

I den avslutande delen berörs flera kontroversiella och komplexa frågor så som religiösa friskolor, böneutrop och religiös klädsel. Den lösning Halldorf anger är, kraftigt förenklat, att fokusera på generös acceptans av olika praktiker, där vi samsas, i stället för att enas kring samma teorier. Det är kanske genom detta förhållningssätt som flera av de postsekulära samhällsknutarna kan lösas upp. Halldorfs konkreta förslag i sakfrågorna kan givetvis diskuteras, men modet att sätta ner foten möjliggör fortsatt samtal.

Boken är viktig. Sverige lider av postsekulär inkompetens och religiös analfabetism, den rekommenderas därför till kristna som vill få hjälp att förstå sin egen bakgrund och samtid. Politiker kan också genom denna bok få redskap att hantera Guds återkomst i det offentliga. Men som Halldorf skriver: »Att hoppas på vetenskaplighet i religionsdebatterna tycks vara att be om ett mirakel« (s. 138).

Carolines kallelse

När Caroline Hultmar var barn drömde hon om att bli missionär i Afrika. Som förberedelse inför det äventyret valde hon senare att utbilda sig till sjuksköterska. Men när utbildningen väl var i hamn började hon känna tydligare och tydligare att Gud ville behålla henne på hemmaplan i Sverige.

– Jag har alltid haft ett stort hjärta för mission. Men till skillnad från många andra fick jag aldrig några starka känslor för ett specifikt land att verka i. Jag upplevde i stället hur Gud sa till mig: »Hur skulle det se ut att leva ett liv i mission, men här i ditt eget land?«

Så blev också fallet. Caroline, som nu är 24 år, har sedan ett drygt år tillbaka varit utsänd av Korskyrkan i Stockholm som missionär i Tensta. Detta innebar också att Caroline sa upp sig från sin trygga anställning på Karolinska sjukhuset i Stockholm för att i stället börja arbeta på en vårdcentral i Tensta.

– Mina kolleger fattade verkligen inte hur jag tänkte, att jag självmant ville säga upp mig och flytta till förorten. Men jag ville ge all tid och all min energi till Tensta. Jag såg stora behov, men också stora möjligheter, för jag visste verkligen att det var Gud som visade vägen.

Som pastorsdotter har Caroline haft en tro ända sedan barndomsåren i Luleå. Men det var först i de tidiga tonåren som hennes tro utvecklades på allvar.

– Under ett läger var det några ledare som bad för mig. Då upplevde jag en tydlig känsla: »Wow, Gud älskar verkligen mig.« Efter den stunden levde jag inte längre på mina föräldrars tro, utan där och då kände jag att jag ville leva som kristen fullt ut, säger hon.

Sedan den dagen har hennes relation till Gud bara växt sig varmare och starkare, och när samtalet kommer in på hennes tankar om den helige Ande så skiner hon upp.

– På senare år har jag verkligen fått inse den helige Andes betydelse. Men det finns samtidigt väldigt mycket mer att upptäcka vilket utmanar mig. Enkelt sett är den helige Ande en »tredjedel« av Gud, som vi oftast inte känner eller pratar lika mycket om som Fadern och Sonen. Att jag har lärt känna Jesus är det bästa som hänt i mitt liv. Om det då finns mer att utforska, skulle jag då inte vilja veta det och förstå det? Jag kommer alltid att vilja upptäcka mer av Gud och aldrig någonsin nöja mig.

Caroline Hultmar var inställd på ett missionärsliv i Afrika men hamnade i stället i Tensta utanför Stockholm. – Gud har verkligen visat vägen för mig, säger hon.Caroline Hultmar var inställd på ett missionärsliv i Afrika men hamnade i stället i Tensta utanför Stockholm. – Gud har verkligen visat vägen för mig, säger hon.
Caroline menar att ett samspel med den helige Ande är nyckeln för att kunna tala in i människors liv.Caroline menar att ett samspel med den helige Ande är nyckeln för att kunna tala in i människors liv.

För att närma sig den helige Ande menar Caroline att den första insikten som behövs är medvetenheten om att den helige Ande bor i oss.

– Det är viktigt eftersom det innebär att den helige Ande finns i oss jämt. Inte bara när vi går på gudstjänst och förväntar oss att han ska göra saker eller tala till oss. Vi kan förvänta oss och öppna upp för Andens ledning precis lika mycket i vår vardag som i kyrkorummet, säger hon.

Detta praktiserar Caroline själv genom att bland annat be på vägen till jobbet varje dag.

– I min morgonbön brukar jag ställa öppnande frågor till den helige Ande vad han vill göra med min dag. Jag ger helt enkelt utrymme till honom och ställer mig på så sätt i en position där jag är uppmärksam på vad han vill göra. Min egen upplevelse är att det blir väldigt mycket mer spännande att vara kristen om man ger den helige Ande utrymme. För mig representerar han det övernaturliga perspektivet i min vardag.

Hennes jobb i Tensta består av många hembesök där hon hjälper patienter med exempelvis omläggningar av sår. Vid ett av dessa tillfällen fick Caroline plötsligt jätteont i sina axlar.

– Jag brukar aldrig ha ont i axlarna. Så jag bad och tänkte: »Men Gud, vad är det här? Vad vill du säga?«. Till slut förstod jag att patientens personliga assistent hade ont i axlarna. Jag tog mod till mig och frågade om det stämde, säger hon och fortsätter:

– Hon svarade att hon haft jätteont de senaste dagarna och att det nästan inte gått att jobba. Hon blev också nyfiken på hur jag kunde veta det. Då sa jag att jag brukar be, och att jag ibland upplever att Gud berättar saker för mig. Jag sa att Gud bryr sig om henne och frågade om jag fick be för henne. Det fick jag, och efteråt fick jag också chansen att berätta mer om vad det betyder för mig att ha en relation med Jesus.

En tid senare var Caroline lite less och uttråkad när hon gick till jobbet. I sin morgonbön bad hon därför om att Gud skulle överraska henne just den här dagen. Efter jobbet träffade hon en kompis på ett café. De pratade om sommaren och vad Gud hade gjort på ett läger. Helt plötsligt kom en främmande kille fram till bordet.

– Han hade hört att vi pratade om Gud och frågade om han fick vara med i samtalet. Självklart fick han det. Han var en »vanlig« svensk kille i 25-årsåldern som verkligen längtade efter att förstå vem Gud är. Vi fick förklara vad evangeliet betyder och vi fick även be för honom. Han kom sedan till kyrkan nästa söndag. Detta möte blev en stor tankeställare för mig. Jag tänkte att det var synd att människor som hungrar och längtar efter Gud själva måste söka upp kristna för att få veta mer, när vi kristna i stället borde vara de som naturligt delar med oss av de goda nyheter vi bär på.

Det senaste året har varit fullt av utmaningar. Att frimodigt våga prata om Jesus i Tensta där andra kulturer och religioner dominerar är inte alltid enkelt. Tålamod är därför ett nyckelord i det fortsatta arbetet att sprida evangelium.

– Jag tror att det är väldigt nyttigt att någon gång i livet testa att vara en del av en minoritet som jag är nu. Det är lärorikt och ödmjukande. Det är lätt att känna att vi borde ha uppnått mer på det år som gått, men vi har bland annat blivit väldigt bra kompisar med ett gäng iranska tjejer som längtar efter gemenskap och att lära sig svenska. Vi har läst ur Gamla testamentet och pratar om existentiella frågor tillsammans, säger hon.

När motgångar kommer och arbetet känns motigt är det också en stor tröst för Caroline att veta att hon inte är ensam.

– Självklart längtar jag efter att få se Tensta förvandlat, men jag behöver inte tro och känna att jag ska fixa det med min egen kraft. Om jag ska ha någon auktoritet att tala in i människors liv så behöver jag samspela och förlita mig på den helige Ande. Ibland kan jag känna att det vore smartare av Gud att sända en man som kunde arabiska till Tensta. Men nu kallade han på mig, och om jag kan bo och verka här, så kan alla det.

På spaning efter sund karismatik

För att närma sig frågan om vad som kännetecknar en sund karismatik tror jag man kan få hjälp genom att reflektera över Guds relation till världen på ett fundamentalt och grundläggande plan. Om man skulle vilja sammanfatta den kristna tron i ett par meningar är en möjlighet att säga att vi tror på en Gud som är en fullkomligt kärleksfull gemenskap och som skapat människan för att hon ska bli en del av denna gemenskap. Synden är namnet på det som hindrar och bryter ner denna förening, och Guds handlande i historien syftar till att övervinna splittringen och upprätta gemenskapen mellan skapelsen och honom själv.

Ibland sägs det att det bara är kärleken som kan skapa en förening mellan olikheter utan att den ena sidan utplånar den andra. I Bibeln är tre Guds tal och fyra är skapelsens tal. Fullhetens tal är sju: föreningen mellan Gud och skapelsen.

Denna enkla symbolik har en djup innebörd. Skapelse­veckan har sju dagar och enligt exegeten John Walton bör man förstå skapelseberättelsen så att när Gud skapar världen skapar han ett tempel, och templet är den fysiska platsen för Guds närvaro. Skapelsen är tänkt att förenas med Gud!

Den helige Ande förknippas både i Bibeln och i kyrkohistorien särskilt med gemenskap; både gemenskapen inom Gudomen och gemenskapen mellan Gud och människor. På den första pingstdagen lyckas den helige Ande skapa gemenskap utan att utplåna olikheter, när människor talar olika språk och ändå förstår varandra. Och i Andra Korinthierbrevet önskar Paulus sina läsare »gemenskap från den helige Ande«. Kyrkofadern Augustinus (354–430) beskriver Anden som själva kärleksbandet mellan Fadern och Sonen.

Kan man få någon vägledning till sund karismatik utifrån att Anden i Bibeln och kyrkans historia skapar gemenskap? Jag tror det. Om Gud vill gemenskap så vill han nämligen inte ersätta och utplåna skapelsen utan föra den till fulländning i en förening med sig själv.

Jag menar därför att en nyckel till vad som skiljer sund från osund karismatik ligger i huruvida man tänker sig att det övernaturliga ersätter (osunt) eller kompletterar (sunt) Guds andra goda gåvor, de Gud ger i skapelsen. Hit hör förnuftet och dess uttryck i form av studier, vetenskap och medicin men också kampen för en bättre värld och den liturgiska strukturen i gudstjänsten.

Utan liturgin blir enligt min erfarenhet karismatiken sårbar: då kan vi riskera att tro att Guds närvaro hänger på våra känslor eller på karismatiska manifestationer, vilket kan skapa en kramp. En liturgisk ram ger i stället en vila där vi vet att Gud redan är närvarande, och karismatiken kan därmed beredas plats utan att laddas med osunda förväntningar. Den gör det dessutom möjligt för människor att delta trots att de känslomässigt befinner sig i olika faser i livet.

På samma sätt menar jag att karismatiken blir sårbar om den tänks ersätta förnuftet. Om det är av Gud tål det förnuftets frågor, och ett sunt karismatiskt sammanhang bör välkomna dessa.

Utifrån att karismatiken vill betona Anden, som förknippas med förening och gemenskap, finns det något ironiskt i att karismatiska sammanhang har haft en tendens att spela ut karismatiken mot andra fenomen som i Bibeln värderas högt.

Inom medeltida teologi formulerades ett motto för att beskriva den kompletterande snarare än konkurrerande relationen mellan det naturliga – det vill säga de gåvor Gud ger i skapelsen – och det övernaturliga: »nåden bygger på naturen och fullkomnar den, men förstör den inte.« Ett sådant synsätt innebär att uppenbarelsen kan komplettera och gå utöver, men inte emot, förnuftet.

Den rätta hållningen är att tacksamt ta emot alla gåvor. Inte kasta de man redan fått – som sitt förnuft – överbord när något som tycks mer spektakulärt anländer. Tvärtom är förnuftet förutsättningen för ett moget förhållningssätt till de karismatiska gåvorna.

»All god teologi är själavårdande«, säger vi ibland. Det ligger mycket i det. Ett annat kriterium på god teologi är, menar jag, att den gör världen större, inte mindre. Karismatiken ska göra trons perspektiv större, inte mindre. Detta kräver att karismatiken får komplettera, men inte ersätta, förnuftet, liturgin eller kampen för en bättre värld.

Fortsatt succé för @Strömbäck

EFS & Salt-lägret @Strömbäck utanför Umeå förstärker sin succé-stämpel. I år lockade lägret hela 73 barn i åldrarna 11–14 år. Lägret har nu funnits i sex år och växt för varje år. Johannes Stenberg, en av årets 16 ledare, har varit med samtliga år och är en av huvudpersonerna som byggt upp lägrets lyckade koncept.

– Det som är extra roligt är att lägret samlar barn med olika intressen. Mitt på dagen väljer barnen själva vad de vill göra och i år kunde de välja mellan film, skapande, sport, dans och musik. Övrig tid har vi gemensamma aktiviteter alla tillsammans och det fungerar hur bra som helst, säger Johannes.

Full fart i Strömbäcks kapell under lägret @Strömbäck som i år hade 73 deltagare.Full fart i Strömbäcks kapell under lägret @Strömbäck som i år hade 73 deltagare.
Positiv respons på lägret @StrömbäckPositiv respons på lägret @Strömbäck

Lägerdagarna inleds och avslutas med andakt i Strömbäcks vackra kapell och i år var temat »Gud är med«.

– Det är kul att se barnens engagemang på lägret. Inte minst vid andakterna. Vi vill särskilt förmedla att de är sedda och älskade av Gud och att det finns en plats för dem att komma tillbaka till i kyrkan, säger han.

Att vara en brygga till konfirmationsverksamheten är också ett av lägrets syften.

– Och så har det verkligen blivit. En stor del av barnen återkommer först och främst till det här lägret och väljer sedan att konfirmera sig.

Sedan 2016 körs också samma lägerkoncept utanför Skellefteå med lägret @Solvik. I år hade det lägret 27 deltagare.

 

Vid utvärderingen av lägret skrev några av barnen följande:

Mira:

– Hela lägret generellt var ju världsklass! Maten är bra, aktiviteterna är bra, ledarna är bra. Allt är bara jättebra. Det finns alltid något att göra och man har aldrig tråkigt.

Emmy:

– Lägret är jätteroligt och man lär sig mycket om Gud. Tidschemat är bra och man får mycket fritid.

Felicia:

– Jag älskar @Strömbäck för alla nya vänner och att man får uttrycka sig själv.

Stipendium till Johannelundstudent

För andra året i rad delas St Ansgar och St Eriks stipendium på 5 000 kronor ut. Denna gång till Joel Jarbo efter hans uppsats om hur begreppet evangelisation uppfattas i Svenska kyrkan. Jarbo är student vid Johannelunds teologiska högskola och blivande pastorsadjunkt i Båstad.

– Hans uppsats lyfter upp ett viktigt ämne, nämligen hur evangelisation uppfattas bland präster i församlingstjänst. Det får i sin tur följder på pastoral praxis liksom hur församlingsinstruktioner och budgetar prioriteras, säger Johannes Tirén, komminister i Härnösands stift och initiativtagare till stipendiet.

Joel själv säger så här:

– Det känns jättekul att bli uppmärksammad på detta sätt. Mest glad är jag för att det finns krafter inom kyrkan som i dag uppmuntrar till församlingsutveckling och evangelisation. Det känns hoppfullt. Jag tror vi lever i en tid då kyrkan behöver återupptäcka evangelisationens kallelse, dess gåva och möjlighet. Det säger i alla fall min forskning som visar på stor utvecklingspotential inom området.

Människor och samhällen förvandlade av Jesus

Magnus Persson från United Malmö var inbjuden som gäst på vår inspirationshelg. Han talade huvudsakligen om vårt evangelisk-lutherska och rosenianska arv, och vad dessa två har för genomslag i vår tro i dag. Många av deltagarna uttryckte stor uppskattning över att lyssna på Magnus. De äldre gladdes över den rosenianska förkunnelsen och de yngre fick ta del av nya skatter.  Ibland är det gott att höra gamla sanningar med nya ord som ger oss sunda, teologiska rötter att bygga vidare på in i framtiden.

– Vi har ett rikt andligt arv som har ett viktigt och relevant tilltal också in i vår tid i mötet med människor och de livsfrågor de bär på. Jag tror att det som Magnus talade om, att det stora Jesus gjort för oss, behöver drabba oss och landa i oss för att bli till en drivkraft för det som Jesus vill göra genom oss i världen, säger Henrik Näslund, regional missionsledare i Norrbotten.

Inspirationshelgen avslutades med en stämningsfull utomhusmässa vid älvkanten.Inspirationshelgen avslutades med en stämningsfull utomhusmässa vid älvkanten.

Efter att EFS Norrbotten nu har genomfört omorganisation, anordnat årskonferens, och sett sig omkring på de utmaningar som finns i samtiden, uppkommer många frågor. Vad händer nu? Vart är vi på väg, vart vill vi och vad vill Herren göra i Norrbotten? Dessa frågor avhandlades under helgen och är en del av förnyelsearbetet i Norrbotten.

– Med vårt teologiska arv som grund för framtiden har vi fått föra samtal utifrån EFS förnyade vision: Människor och samhällen förvandlade av Jesus. Grunden för EFS arbete är de lokala föreningarna och EFS Norrbotten har bland sina prioriterade områden lyft fram att utveckla stödet till föreningarna och nyplantering av EFS-föreningar, säger Näslund.

EFS Norrbottens regionala utskott och kansli kommer att jobba vidare med dessa framtidsfrågor. Under hösten kommer detta att ske bland annat genom besök i lokala styrelser. Under besöken kommer vi att informera om möjligheten att söka medel ur EFS Norrbottens utvecklingsfond för nysatsningar, samt om EFS utvecklingsredskap »Sänd« som är ett stöd till den lokala föreningens utveckling. Vi kommer även att fortsätta att söka vägar för nyplantering genom öppna samlingar och kontakter med intresserade personer och grupper. Under helgen fick vi också påminnas om bönens betydelse i all väckelse och förnyelse, såväl i vår tid som i vår historia.

– Vi kommer att ta några olika böneinitiativ under hösten för att be särskilt för EFS framtid, säger Henrik.

Inspirationshelgen avslutades med att deltagarna fick stilla sig i en stämningsfull utomhusmässa vid älvkanten i augustimörkret med tända ljus och fin sång. Sammanfattningsvis består EFS Norrbottens resa framåt i att stå stadigt rotade i sitt arv och teologi och samtidigt se framåt mot en framtid fylld av nya utmaningar och uttryckssätt.

Rover­scouterna på vandring i Sveriges nordligaste skärgård

I början av augusti åkte 16 ungdomar och fyra vuxna fulla av förväntan med båt ut till Haparanda Sandskärs nationalpark. Äventyr och scoutingliv stod på agendan, med matlagning på spritkök och nätter i tältkåtor! Dagarna fylldes av god gemenskap, vandringar, besök hos ornitologer, bastubad, bad i havet, sandslott, sång, lekar och bibelstudier utifrån Efesierbrevet. En av nätterna var det lite mer äventyr än väntat, då ett av tälten var nära att blåsa iväg i åskvindarna. Killarna fick kämpa med sitt tält medan alla tjejerna låg lugnt i sina sovsäckar. Sången Bygg inte hus på en sandig strand blev konkret för oss. Alla förväntningar blev uppfyllda.

»Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det.« Efesierbrevet 2:8.