När Caroline Hultmar var barn drömde hon om att bli missionär i Afrika. Som förberedelse inför det äventyret valde hon senare att utbilda sig till sjuksköterska. Men när utbildningen väl var i hamn började hon känna tydligare och tydligare att Gud ville behålla henne på hemmaplan i Sverige.

– Jag har alltid haft ett stort hjärta för mission. Men till skillnad från många andra fick jag aldrig några starka känslor för ett specifikt land att verka i. Jag upplevde i stället hur Gud sa till mig: »Hur skulle det se ut att leva ett liv i mission, men här i ditt eget land?«

Så blev också fallet. Caroline, som nu är 24 år, har sedan ett drygt år tillbaka varit utsänd av Korskyrkan i Stockholm som missionär i Tensta. Detta innebar också att Caroline sa upp sig från sin trygga anställning på Karolinska sjukhuset i Stockholm för att i stället börja arbeta på en vårdcentral i Tensta.

– Mina kolleger fattade verkligen inte hur jag tänkte, att jag självmant ville säga upp mig och flytta till förorten. Men jag ville ge all tid och all min energi till Tensta. Jag såg stora behov, men också stora möjligheter, för jag visste verkligen att det var Gud som visade vägen.

Som pastorsdotter har Caroline haft en tro ända sedan barndomsåren i Luleå. Men det var först i de tidiga tonåren som hennes tro utvecklades på allvar.

– Under ett läger var det några ledare som bad för mig. Då upplevde jag en tydlig känsla: »Wow, Gud älskar verkligen mig.« Efter den stunden levde jag inte längre på mina föräldrars tro, utan där och då kände jag att jag ville leva som kristen fullt ut, säger hon.

Sedan den dagen har hennes relation till Gud bara växt sig varmare och starkare, och när samtalet kommer in på hennes tankar om den helige Ande så skiner hon upp.

– På senare år har jag verkligen fått inse den helige Andes betydelse. Men det finns samtidigt väldigt mycket mer att upptäcka vilket utmanar mig. Enkelt sett är den helige Ande en »tredjedel« av Gud, som vi oftast inte känner eller pratar lika mycket om som Fadern och Sonen. Att jag har lärt känna Jesus är det bästa som hänt i mitt liv. Om det då finns mer att utforska, skulle jag då inte vilja veta det och förstå det? Jag kommer alltid att vilja upptäcka mer av Gud och aldrig någonsin nöja mig.

För att närma sig den helige Ande menar Caroline att den första insikten som behövs är medvetenheten om att den helige Ande bor i oss.

– Det är viktigt eftersom det innebär att den helige Ande finns i oss jämt. Inte bara när vi går på gudstjänst och förväntar oss att han ska göra saker eller tala till oss. Vi kan förvänta oss och öppna upp för Andens ledning precis lika mycket i vår vardag som i kyrkorummet, säger hon.

Detta praktiserar Caroline själv genom att bland annat be på vägen till jobbet varje dag.

– I min morgonbön brukar jag ställa öppnande frågor till den helige Ande vad han vill göra med min dag. Jag ger helt enkelt utrymme till honom och ställer mig på så sätt i en position där jag är uppmärksam på vad han vill göra. Min egen upplevelse är att det blir väldigt mycket mer spännande att vara kristen om man ger den helige Ande utrymme. För mig representerar han det övernaturliga perspektivet i min vardag.

Hennes jobb i Tensta består av många hembesök där hon hjälper patienter med exempelvis omläggningar av sår. Vid ett av dessa tillfällen fick Caroline plötsligt jätteont i sina axlar.

– Jag brukar aldrig ha ont i axlarna. Så jag bad och tänkte: »Men Gud, vad är det här? Vad vill du säga?«. Till slut förstod jag att patientens personliga assistent hade ont i axlarna. Jag tog mod till mig och frågade om det stämde, säger hon och fortsätter:

– Hon svarade att hon haft jätteont de senaste dagarna och att det nästan inte gått att jobba. Hon blev också nyfiken på hur jag kunde veta det. Då sa jag att jag brukar be, och att jag ibland upplever att Gud berättar saker för mig. Jag sa att Gud bryr sig om henne och frågade om jag fick be för henne. Det fick jag, och efteråt fick jag också chansen att berätta mer om vad det betyder för mig att ha en relation med Jesus.

En tid senare var Caroline lite less och uttråkad när hon gick till jobbet. I sin morgonbön bad hon därför om att Gud skulle överraska henne just den här dagen. Efter jobbet träffade hon en kompis på ett café. De pratade om sommaren och vad Gud hade gjort på ett läger. Helt plötsligt kom en främmande kille fram till bordet.

– Han hade hört att vi pratade om Gud och frågade om han fick vara med i samtalet. Självklart fick han det. Han var en »vanlig« svensk kille i 25-årsåldern som verkligen längtade efter att förstå vem Gud är. Vi fick förklara vad evangeliet betyder och vi fick även be för honom. Han kom sedan till kyrkan nästa söndag. Detta möte blev en stor tankeställare för mig. Jag tänkte att det var synd att människor som hungrar och längtar efter Gud själva måste söka upp kristna för att få veta mer, när vi kristna i stället borde vara de som naturligt delar med oss av de goda nyheter vi bär på.

Det senaste året har varit fullt av utmaningar. Att frimodigt våga prata om Jesus i Tensta där andra kulturer och religioner dominerar är inte alltid enkelt. Tålamod är därför ett nyckelord i det fortsatta arbetet att sprida evangelium.

– Jag tror att det är väldigt nyttigt att någon gång i livet testa att vara en del av en minoritet som jag är nu. Det är lärorikt och ödmjukande. Det är lätt att känna att vi borde ha uppnått mer på det år som gått, men vi har bland annat blivit väldigt bra kompisar med ett gäng iranska tjejer som längtar efter gemenskap och att lära sig svenska. Vi har läst ur Gamla testamentet och pratar om existentiella frågor tillsammans, säger hon.

När motgångar kommer och arbetet känns motigt är det också en stor tröst för Caroline att veta att hon inte är ensam.

– Självklart längtar jag efter att få se Tensta förvandlat, men jag behöver inte tro och känna att jag ska fixa det med min egen kraft. Om jag ska ha någon auktoritet att tala in i människors liv så behöver jag samspela och förlita mig på den helige Ande. Ibland kan jag känna att det vore smartare av Gud att sända en man som kunde arabiska till Tensta. Men nu kallade han på mig, och om jag kan bo och verka här, så kan alla det.

• Della
• Twittra