Författare: aidooadmin

Gå bibelskola i höst!

I höst kör Kornhill igång den 14:e upplagan av sin bibelskola. Det blir ett år med nytt fokus: att få bli hel som människa, upptäcka sina gåvor samt få en gedigen bibelundervisning mitt i en mångkulturell och diakonal församling.

Att fokusera på just själavård och att upptäcka sina gåvor är något som kursföreståndaren Per-Eive Berndtsson tycker är viktigt.

– Vi har en bred undervisning med ett klassiskt innehåll för en bibelskola. Utöver det har vi varje vecka besök av duktiga talare från hela kristenheten. Att dessutom få leva på ett internatboende tillsammans, mitt i en församling, blir inte bara skolgång utan en möjlighet att få leva i det, säger han.

Ledningen för kursen har många förhoppningar för det kommande året. De hoppas att första terminen, som helt handlar om att få bli hel och att hitta sin kallelse, ska få bli givande. Under vårterminen tillkommer en missions- och studieresa till Turkiet i Bibelns fotspår.

– Det kommer förhoppningsvis bli en fantastisk och mycket givande resa, säger Berndtsson.

Hjälmared Folkhögskola har länge haft sin Bibellinje och i år är kursföreståndaren Per Olausson glad över att klassen har några elever som har konverterat från islam till kristendom. Detta har både berikat och utvecklat hela bibellinjen. Hjälmared driver en traditionell bibelskola med stort fokus på Bibeln och ämnen som rör den kristna tron: lärjungaskap, själavård och bön för att nämna några.

I undervisningen är det sex lärare från olika kyrkliga bakgrunder. Att det är så pass många lärare ger en bredd i samtalen och utrymme för fördjupning kring de stora frågorna som inte alltid är lätt besvarade.

Klassen åker också på en resa till Italien där de besöker det ekumeniska klostret Bose. Ett kloster som betonar enheten bland alla kristna.

– Min förhoppning är att de som kommer till bibelskolan ska få förvandlade liv, precis som det påverkade mitt liv när jag själv gick bibelskola. Min förhoppning är att de som går hos oss ska få en inriktning på livet där tron blir djupare. Vi vill att de ska få hitta sin unika uppgift i Guds rike och förstå hur mycket Gud älskar var och en och vill använda dem i denna världen, säger Per Olausson.

 

Läs mer och ansök på: kornhill.se/bibelskolan respektive hjalmared.se/utbildningar/bibel.

Kursstart för Sänd

16–17 mars var kursstarten för Sänd, en tvåårig kurs med terminsvisa träffar som ger föreningar redskap för att nå nya människor, utvecklas som gemenskap och växa i Gudsrelation och lärjungaskap. Kursen gavs parallellt i Uppsala och Skellefteå.

Programmet innehöll bland annat undervisning, bön för respektive förening och tid att i smågrupp utveckla en handlingsplan för sin förening. Sammanlagt tio föreningar deltog och under året kommer fler distrikt att erbjuda kursen.

Vad tar du med dig från Sänd-kursen?

Gustav Hafström, präst i Hammarbykyrkan, Stockholm

– Det är väldigt roligt och spännande att arbeta med hur vi hittar en gemensam vision och målsättning för vår församling inför framtiden. Det var värdefullt att göra en analys av styrkor, svagheter, möjligheter och utmaningar för vår församling och det ska vi arbeta vidare med när vi kommer hem.

Varför tycker du att en förening ska delta
i Sänd?

– Varje församling behöver arbeta med frågan hur man går vidare inför framtiden tillsammans, och då är det värdefullt att göra det i grupp och med mentorer från EFS som jobbar kontinuerligt med dessa frågor.

 

Vad tar du med dig från Sänd-kursen?

Mia-Marie Sigvardsdotter Kjellgren, präst i Sävja kyrka, Uppsala

– Inspiration! Glädje! Gemenskap! Jag tar med mig jättemycket. Det är levande. Det är äkta. Det är något vi behöver i församlingen. Att bli betjänad i bön betyder så mycket och att vi får sitta ned och prata. Det finns en vilja i vår församling, de vill något och de vill det tillsammans med Gud.

Varför tycker du att en förening ska delta i Sänd?

– Jag tror vi behöver hjälp att tänka för jag tror det är så lätt att fastna i våra verksamheter. Vi behöver hjälp att komma vidare och titta på visionen på nytt och fundera över vad det är som gäller nu, söka Gud och be över vilka steg vi ska ta.

Webbkurs för Skatten-ledare

Ta chansen att växa i ditt ledarskap i vår! Salt introducerar nu en webbkurs för dig som är, eller vill, engagera dig i kyrkans barnverksamhet. Med korta filmer och smarta tips vill Salt, med hjälp av det grundtänkande som finns i materialet Skatten, inspirera och utrusta ledare att på ett teologiskt och pedagogiskt sätt dela Bibelns berättelser med barnen.

Skapa dig en inloggning och samlas gärna tillsammans i ledargruppen för att samtala kring frågor som: Hur ska vi tänka kring kyrkans barnverksamhet i dag? Hur visar vi barnen att vi tar deras tro på allvar? Vad behöver vi tänka på under våra barnsamlingar?

Mer information hittar du på skatten.nu under fliken Utvecklas som ledare.

Kyrkohandboken tas i bruk trots oklarheter

På grund av rättsliga frågor har arbetet med Svenska kyrkans kyrkohandbok försenats. Problemet har varit tvister kring upphovsrätten till ett par texter. Men nu skickas ett reviderat förslag till kyrkohandbok ut för användning i församlingarna, efter ett beslut i kyrkostyrelsen. Maria Lundqvist Norling, rättschef vid Svenska kyrkans kyrkokansli i Uppsala, säger:

– Efter att ha tagit del av de oberoende experternas slutsatser konstaterade kyrkostyrelsen på onsdagen att distributionen av kyrkohandboken sannolikt kan ske utan att det står i strid med upphovsrättslagen.

Man utgår från att församlingarna kan ta kyrkohandboken i bruk på pingstdagen 20 maj.

Mer mission, mindre administration

Under år 2017 var EFS administrations- och insamlingskostnad enbart 8% av insamlade medel enligt revisionen, i jämförelse med 10% föregående år. Detta inkluderar exempelvis EFS kostnader för gåvoregistrering, insamlingskampanjer, verksamhetsutveckling och att säkerställa att insamlade medel används rätt. EFS har 90-konto och lyder därför under Svensk insamlingskontroll regler, där max 25% får användas till administrations- och insamlingskostnader.

– Svensk insamlingskontroll redovisningskrav säkerställer att pengarna går till det som de samlas in till, säger David Odebäck, ekonom på EFS.

Rekordstort givande

År 2017 inkom 34,2 miljoner kr i gåvor till EFS, det bästa insamlingsresultat någonsin trots ett utmanade år där flera månader var under gåvobudgeten. De senaste fem åren har gåvorna till EFS ökat med 8,5 miljoner* samtidigt som medlemsantalet minskat med 1 313 medlemmar, från 14 562 till 13 249.

Vi frågade Johan Ericson, kommunikations- och insamlingschef på EFS hur det är möjligt att gåvorna till EFS ökat samtidigt som medlemsantalet minskat.

– Vi ser ett stort engagemang från våra medlemmar samtidigt som vi når ut med informationen om vårt missionsuppdrag både längre och vidare. Inte minst tack vara Budbäraren men också via våra övriga kommunikationskanaler.

* Siffrorna är inte justerade till dagens penningvärde.

EFS väg framåt

Kerstin Oderhem är förväntansfull inför sin första årskonferens som missionsföreståndare. Hon ser det som en möjlighet till spännande människomöten och att sätta riktning för framtiden.

– Sedan jag började som missionsföreståndare är en av de vanligaste frågorna jag får »kan du inte komma till vår förening och prata om EFS vision?«, säger Kerstin.

Under förra årsmötet nämndes det att EFS styrelse tillsatt en arbetsgrupp för att se över och förtydliga EFS vision och strategi.

– Beroende på sammanhang har man fått olika svar om vad EFS vision är. Det finns flera olika uttryck och inte en gemensam formulering, säger Kerstin.

Under det senaste året har ett intensivt arbete gjorts där gruppen sett över tidigare formuleringar, bearbetat innehållet och förankrat arbetet i styrelsen och ledningsgruppen. Alla anställda i landet har också haft möjlighet att uttala sig angående vilka områden som behöver särskilt fokus.

– Jag tror att rörelsen längtar efter att höra hur vi vill formulera visionen men också hur vi vill prioritera uppgifter. Vi behöver ge visionen en gemensam språkdräkt och formulera den för den här tiden, säger hon.

Kerstin är noga med att poängtera att det inte är en ny vision som kommer att presenteras. Det handlar snarare om att tydliggöra en existerande vision genom gemensamma formuleringar. Arbetsgruppen har utgått från det som redan lever och frodas i EFS i dag, men också hämtat inspiration och lärdomar från vad Gud gör i andra länder och systerkyrkor.

– Vi kommer att presentera vår prioritering i den här tiden med visionen i fokus. Vad är vår vision, hur formulerar vi den i dag, och varför vi har valt den visionsformulering som vi gjort, säger Kerstin.

Kerstin är upprymd och sprudlande när hon berättar om EFS framtid, men hennes ton får ett större allvar när hon understryker att drivkraften inte är allting vi ska göra. Hennes önskan är att visionen inte ska landa i prestationskrav, och hon betonar att EFS vision inte är någon annan än Guds sändning till den här världen.

– Det börjar i att Gud skapade världen och sände sin son. Vi är en del i Guds sändning till världen, men grunden är att jag är Guds barn. Inom EFS brukar vi tala om att det inte är kyrkan som har en mission i världen, utan missionens Gud som har en kyrka i världen, säger hon.

Konferensens tema är »Bryt ny mark« och Kerstins förhoppning är att deltagarna kommer att få inspiration kring hur de kan bryta ny mark i sina egna liv. Hon förklarar det utifrån en liknelse där vi är jordbrukare. Samtidigt som vi gläds och jobbar med vår nuvarande åker behöver vi lyfta blicken för att kunna bryta ny mark, sträcka oss vidare och se att Gud vill göra mer.

– Rörelsen är ingenting annat än vi tillsammans. Det är inte jag som missionsföreståndare som bryter ny mark, det är inte på kansliet i Uppsala, utan alla vi tillsammans som går. Vi går i att vi tror och fått uppleva hur underbar Jesus är och vill att det ska få påverka vår värld. Jag hoppas vi åker hem från årskonferensen och känner oss burna av EFS gemensamma vision, säger Kerstin.

 

Se dig omkring

Ofta är det unga som får äran för det som händer i ungdomssammanhang. Det låter ju rimligt, för det är ju trots allt unga som rör sig i ungdomssammanhang. I mindre församlingar får man ofta som ung höra att »det är väldigt roligt att se er ungdomar på gudstjänsten« eller att »det vore roligt om ungdomskören sjöng oftare i kyrkan«. Att få bli uppmärksammad är ju alltid roligt, det är ju kul att höra att man sprider glädje! Men uppmärksamheten är ofta baserad på att man är just ung.

Ens egen ålder känns inte alltid relevant som ungdom, medan det kan vara det främsta fokuset i en församling.

Är det här ett problem? Nja – i sig självt tror jag inte att det är det. Det är sant att ålder kan ge en otrolig skillnad i synsätt på olika saker, så att helt bortse från det i olika sammanhang kan bli lite snett. Men jag tror att det är viktigt för ens egen utveckling att få ses och användas i de gåvor man har, inte bara den ålderskategori man tillhör.

Jag fick under våren 2017 frågan om att vara lägerchef för Sandvikengårdens Allhelgonaläger. Som 20-åring kändes det som ett enormt förtroende, men jag var villig att ta emot det eftersom jag kände ett stort stöd från dem som frågade mig. Utan att ha stenkoll på resten av Sverige tror jag att det är ganska ovanligt att fråga en 20-åring om att vara lägerchef – och kanske ännu mer ovanligt att en stor majoritet av ledarna som lägerchefen i sin tur rekryterar är under 25 år.

Anledningen till att det här fungerade och att det blev ett enastående läger är att det finns en fantastisk inställning till unga människor på Sandvikengården. Unga får chansen att utmana sig själva och sin tro genom att ta en ledarposition. Det är däremot inte bara det faktum att de är unga och får vara ledare som får det hela att fungera. Det börjar i att någon i en högre ledarposition ser de gåvor en person har och är förkämpe för dessa, alltså hjälper personerna att växa. Så är det med allt ledarskap, och på Sandvikengården råkar det bara vara väldigt många unga som blivit sedda. De som kommit före oss har vi all anledning att tacka.

Men främst tackar vi honom som har gett oss kraft, Kristus Jesus vår herre, för att han fann oss värda förtroendet och tog oss i sin tjänst. Vår herres nåd har flödat över, med tro och kärlek i Kristus Jesus. Detta är ett ord att lita på – och jag är övertygad om att det är på grund av vår tillit till honom som Sandvikengården får växa. Evighetens konung, oförgänglig, osynlig, den ende Guden – hans är äran och härligheten i evigheters evighet. Amen.

 

Einar Schelin, Distriktskonsulent
EFS och Salt Västsverige

Varför Rosenius andliga vägledning lockar i dag

En ledtråd finns i den typ av brottning som de människor hade som Rosenius riktade sig till. Hans huvudsakliga målgrupp var inte oomvända, utan sådana som var andligt väckta och som kämpade med att få sitt kristna liv att fungera. Den typ av frågor som människor ställde var formade av pietismens intresse för det inre livet och vilka frukter tron bar. Pietismen var en väckelserörelse inom lutherdomen som tog på allvar den nya form av intresse för individen och hennes inre liv som hade börjat växa fram i kulturen. Den var också en reaktion mot den lutherska ortodoxins betoning av »rätt lära« som kunde innebära att frågan om ett »rätt liv« – de praktiska frågorna om vad den kristna tron innebar för livsföringen – hamnade i skymundan. Pietistiska väckelser kom därför att betona frågor om rätt omvändelse och rätt liv. Dessa inåtriktade frågor tog Rosenius på allvar samtidigt som han gav ett delvis annat svar än pietismen i sin andliga vägledning. Hans svar till människor som kämpade var inte pietismens utan reformationens, vilket jag återkommer till.

Här finns paralleller med olika väckelsemiljöer i dag, inte minst i frikyrkan. Jag intervjuade ett par förkunnare med roseniansk profil. Båda har varit anställda i frikyrkor och säger att det som de fick mest respons på var när deras förkunnelse och själavård bar tydliga rosenianska kännetecken. En av dem menade att många frikyrkor i dag är influerade av en amerikansk teologi och förkunnelse som lyfter fram människans ansvar. Den andre uttryckte samma iakttagelse med orden:

»Den fria viljans teologi resulterar i kravet ’måste’ och kan uppfattas som ett tyranni. Om församlingen inte lyckas beror det på människans bristande offer, försummade bön och otillräckliga kamp. Människan är inte tillräckligt överlåten. Allt hamnar till sist på den enskildes axlar.«

I denna situation – där församlingens framgång uppfattas bero på människans avgörelse och aktivitet – blir förkunnelsen om att frälsningen hänger på den nåd Kristus vunnit ett evangelium. »Förkunnelsen blir inte en religiös handlingsplan, utan ett evangelium som förlöser.«

En annan frikyrklig förkunnare som upptäckt Rosenius beskrev det som att han (Rosenius) förkunnade lag utan att hamna i moralism. Den avslöjade människan möttes med ett varmt och radikalt nådesbudskap. Det var inget självhjälpsprogram, utan ett evangelium om Kristus. Enligt Rosenius var evangeliet inte bara en inträdesbiljett för att åter kämpa på lagens – kravens och prestationernas – villkor, som det så lätt kan bli i fromma sammanhang, utan en Guds kraft till frälsning och en god vägledning till växt.

Därmed är vi inne på vad som gör Rosenius attraktiv för många i väckelsens sammanhang i dag: hans sätt att förkunna evangelium i enlighet med reformationens bibliska budskap. När människan ser sitt tillstånd och sitt behov målar Rosenius evangelium. Han var djupt kritisk mot olika varianter av pietistiska »nådens ordning« som kunde omfatta en mängd steg en människa skulle genomgå för att vara en riktig kristen: kallelse, väckelse, upplysning, omvändelse, nyfödelse, rättfärdiggörelse och helgelse. Till sist fick hon efter sitt jordeliv saligheten hos Gud.

Rosenius skrev mycket om skillnaden mellan att vara träl och att vara barn. En träl fokuserade på sin egen andlighet, den egna fromhetens gärningar, kännetecknen i det egna livet på att man var en sann kristen och så vidare. Ett Guds barn däremot hade sin enda tröst i Jesus Kristus och var därför fri. När Rosenius diskuterade dessa frågor tog han gärna sin utgångspunkt i människans arvsynd, och beskrev konkret hur synden kunde ta sig uttryck även under de frommaste förtecken. Sedan människans synd beskrivits målades Kristus upp, hans fullkomliga försoningsverk till vilket inget kan läggas, varken gärningar eller fromhet. I stället för »nådens ordning« gällde »nåden i Guds hjärta«, »kom som du är« och »allt finns i Kristus«. Rosenius öste nådens evangelium om Kristus och det han hade gjort över sina läsare och lyssnare. Han beskrev hur Kristus burit all synd, skuld och dom. I Husandakt: Betraktelser för var dag i året skriver Rosenius exempelvis i andakten för den 31 mars:

»Det står ju att vi blev försonade genom hans död, inte vår ånger, bättring, allvarlighet, bön och tro. Detta behövs inte till försoning. Det behövs bara för att vi ska ta emot den redan befintliga nåden. Försoningen skedde från Guds sida sett medan vi ännu var hans ovänner. Det står att försoningen skedde genom Kristi blod och är detsamma som syndernas förlåtelse. Synderna borttogs på en dag, då den dyrbara stenen, hörnstenen, höggs ut. Därför står det att vi i Kristus förlossades från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse för oss. Detta skedde då han hängde på korset.« (Citerat från BV:s nyutgåva 1993.)

Detta fungerar även i dag som ett evangelium för en kristen som kämpar med återkommande synd, bristande överlåtelse och besvikelser över att det inte blev mer av det kristna livet.

Men det räcker inte med att peka på den objektiva dimensionen av evangelium för att fånga in det i Rosenius sätt att förkunna evangelium som uppfattas som relevant i dag. Flera av dem jag talade med lyfte även fram att Rosenius predikar för hjärtat, och att man möts av en väldig värme. För att beskriva vad detta handlar om teologiskt hos Rosenius, behöver en aspekt till lyftas fram. Han räknar med att det även sker något i människan när hon blir rättfärdigförklarad på grund av det som Jesus gjort. Hon har blivit född på nytt. Gudsavbilden i människan – som gick förlorad i syndafallet – har börjat återskapas. I en artikel från 1851, med rubriken »Något om den sanna bättringen och tron«, argumenterar Rosenius för detta bland annat genom att citera Luthers företal till Romarbrevet:

»Men tron är ett gudomligt verk i oss, som förvandlar oss och föder oss på nytt av Gud, Joh. 1:13, och dödar den gamle Adam och gör oss till helt andra människor i hjärta, håg, sinne och alla krafter och har med sig den helige Ande.«

Denna dimension av evangeliets verkan – att något sker i hjärtat – finns som en gemensam faktor i nästan alla större väckelser. Man har på ett tydligt sätt räknat med och talat om en nyfödelse av människan när hon kommer till tro. Rättfärdiggörelsen är inte enbart ett juridiskt förlopp – en tillräknad rättfärdighet – som kan tyckas vara avlägsen, utan även något som sker i människan och börjar förändra hennes liv. Här blir det ur ett teologiskt perspektiv även en tydligare plats för den helige Andes verk i frälsningen. Det är inte bara en teori. Det är ett nytt förvandlat liv som Rosenius räknar med börjar växa fram.

Om vi ska besvara frågan om varför en del frikyrkliga och karismatiska kristna som kämpar med sin tro så lätt kan ta till sig Rosenius, tror jag att vi sammanfattningsvis får peka på två saker:

1) Rosenius förkunnar till sist ett objektivt evangelium i enlighet med reformatorernas tolkning av Bibelns budskap – att frälsningen är helt och hållet något som Kristus gör på korset. Det gör att frälsningsgrunden inte någonsin kan återfinnas i den enskilde kristnes eget görande, vare sig det handlar om att visa upp en »rätt omvändelse« eller att lyckas prestera ett dugligt kristenliv. Den finns endast i Kristus.

2) En människas egen erfarenhet av hur Gud förvandlat hennes hjärta ryms fortfarande som en del av beskrivningen av den kristne i en roseniansk andlig vägledning. Den personliga trons innerlighet, som är så viktig för den som fått smak på den, behöver inte förnekas eller förminskas, även om betoningen på Krist fullbordade verk är det avgörande.

Detta berör dock inte enbart vissa frikyrkliga grupper. Jag menar att Rosenius förkunnelse erbjuder ett evangelium för alla oss som i dag, oberoende av vår bakgrund och livshistoria, kämpar med att vi i praktiken förankrar vår kristna tro i hur vi själva känner eller i hur vi lyckas leva ut den. Kristen tro handlar i första hand om Kristus – inte om oss själva och våra prestationer. Det är befriande!

 

Tankegångarna i denna artikel är utvecklade i en längre artikel i Ingång – Johannelunds teologiska skriftserie nr 1–4/2016, som kan beställas från Johannelunds teologiska högskola.

Förenade i Kristus

För några dagar har jag lämnat telefonen och e-posten åt sidan. Jag har rest till Västafrika för att medverka i en konferens och för att möta människor. Det är både nya och gamla kontakter, relationer som växer och djupnar. Jag står där med bröder och systrar i den världsvida kyrkan. Jag gläder mig över vad jag ser att Gud gör hos dem samtidigt som jag ser att det finns många utmaningar som ligger framför dem precis som det gör för oss.

När jag reste hemifrån skrev media om samtalen mellan United Öresundskyrkan i Malmö och EFS. En pingstförsamling som tillsammans under många år har gjort en teologisk resa och blivit Lutheraner. Nu söker de medlemskap i EFS. Frågorna till mig kom från olika håll och under ytan på en del av dem fanns en sorts tvivel på att detta är äkta. Vi är flera från EFS som under det senaste året mött både församlingen och dess ledarskap. Vi är samstämmiga i att det inte finns något tvivel om att de delar den Evangelisk lutherska bekännelsen.

Högt uppe i ett flygplan funderar jag över samtalen hemma i Sverige. Alla kyrkor och samfund vill samma sak. Vi vill dela berättelsen om Jesus, med nya människor och på nya platser. Men vi gör det utifrån att vi landar teologiskt olika i vissa frågor, vi gör viktningar och betoningar på det sätt som ligger i linje med den tradition vi står i. Vi landar alltså till viss del olika men vi står ändå tillsammans.

På min resa möter jag kristna som med risk för sina liv tror på Jesus. De möts i hemlighet, reglar dörrar och stänger fönster när lovsången ska sjungas och bibeltexten läsas. De är hotade men drivna. Drivna av en missionsiver för att denna världen ska få lära känna Jesus. Med mig på resan har jag en bok av Thomas Merton. Ett kapitel handlar om Guds vilja för mig. Jag stannar inför en mening, »Han behöver inte våra offer, han ber om vårt jag«.

Jesus ber oss om samma sak som han bad lärjungarna om. Lämna allt och följ mig. Jag tänker på alla dessa människor både hemma och borta. Överallt ser jag människor som inte bara gett ett tillfälligt offer till Gud utan som hängivet överlämnat sitt liv åt hans inflytande. Jag möter dem i Västafrika men också hemma i Svenska kyrkan, i EFS, i Pingströrelsen …

 

Kerstin Oderhem,
EFS missionsföreståndare