Kyrkan på frammarsch i Eritrea

Just nu talas det mycket om församlingen i Adi Keyeh, den östra utposten på det eritreanska höglandet, elva mil på slingrande bergsvägar sydost om Asmara. Högt över svensk kalfjällsnivå, alldeles på kanten av bråddjupet ner mot Danakilsänkans brännheta öken och Röda havets stränder, balanserar den lilla staden där en av den evangelisk-lutherska kyrkans små församlingar ligger.

För ett år sedan hade den lilla församlingen krympt intill utplåning, men i dag strömmar människor till i hundratal. Det är väckelse, och både unga och gamla söker sig till den lilla kyrkan med den egensinnige prästen Qeshi Isaak Mekonen. På ytan verkar det vara just prästen och hans hustru som är nyckeln till framgången, men när man träffar honom anar man att det snarare är den Helige Ande som verkar på ett alldeles särskilt sätt genom honom.

Kargheten och bördigheten i det eritreanska landskapet verkar ta sig andliga uttryck. Det bergiga och karga landskapet tvingar fram en alldeles särskild uthållighet och strävsamhet, som när det hittar bördig mylla blir en explosion av liv och växtkraft.

Isaak har sin bakgrund och sin uppväxt i den uråldriga och traditionsrika ortodoxa kyrkan. Han gick i skolan i en missionsskola, så han kom tidigt i kontakt med den evangeliska kyrkan.

– Varje år belönades den bästa eleven med en bibel och jag var bäst flera år i rad. Det gav mig en möjlighet att förstå den kristna tron bättre berättar Isaak entusiastiskt.

Men Isaaks far, som själv vad ortodox diakon, var inte särskilt glad över sonens kontakt med evangelisk kristendom. Fadern såg till att Isaak fick uppdrag i kyrkan, först som diakon och sedan som präst, men hela tiden fanns en rastlös känsla av otillfredsställelse och en längtan till evangeliets djup. Även Isaaks hustru var till en början helt avvisande till att fördjupa sig i bibelordet och den evangeliska tron. Men för Isaak var det angeläget att få dela tron med henne. Tjugo långa år tjänstgjorde han i den ortodoxa kyrkan.

– Jag tänkte att jag först av allt ville övertyga min hustru om den evangeliska tron och efter dessa tjugo år talade Jesu ord i Matteus­evangeliet till henne: »Var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall jag kännas vid inför min fader i himlen« (Matt 10:32). När hon också vågade tro på Bibelns sanning, då började vi tillsammans söka oss till den evangeliska gemenskapen, säger han.

Efter en tid fick de genomgå konfirmationsundervisning och blev medlemmar i Eritreas evangeliska kyrka (ECE, numera ELCE) 2001. Elva år senare blev Isaak installerad som präst i ELCE. Han tjänstgjorde först i sin hemby Afelba, men blev sedan förflyttad till Folina, där han förutom att vara församlingspräst fick i uppdrag att bygga den nya kyrkan. Efter ytterligare ett år hemma i Afelba skickades han att ta itu med arbetet i Adi Keyeh.

– Dittills hade jag inte lyckats särskilt bra, bara en handfull själar hade blir frälsta, men jag lärde mig undan för undan, menar Isaak.

När Isaak fick placeringen i Adi Keyeh beslutade han och hustrun att lämna jordbruket i hembyn. Detta för att kunna tjäna kyrkan helhjärtat.

– Vi sålde våra fem oxar, fyra åsnor och hela det stora jordbruket, alltihop, och gav oss iväg, säger han.

Och där började en ny fas i livet. Den lilla församlingen i Adi Keyeh hade under en lång tid fört en tynande tillvaro, med hög utflyttning och brist på vision för framtiden. När Isaak och hans hustru kom dit bestod församlingen egentligen bara av en kvinna och hennes dotter. Men Isaak gick in i uppgiften med stort engagemang och började genast ta kontakt med människor i stan och även collegestudenter från andra delar av landet. En del av dem var redan medlemmar i kyrkan, men på andra platser. Men också människor som aldrig varit i kontakt med evangelisk tro drogs med.

– Ganska snart hade vi åtta nya troende i gemenskapen och det fanns ett stort intresse för att lära sig mer om Bibeln och kristen tro, berättar Isaak.

När det blev dags för konfirmationsundervisning var det hela 51 personer som ville få del av den. Och förutom dem har inte mindre än 47 collegestudenter kommit till tro och påbörjat konfirmationsundervisning.

– Nu håller jag också på att lära upp sex blivande evangelister. Förhoppningsvis kan de så småningom få mer ordentlig undervisning vid ELCEs teologiska seminarium i Beleza, säger Isaak.

Inte bara vuxna och ungdomar har sökt sig till kyrkan under det gångna året. I församlingens söndagsskola finns 74 barn inskrivna. Och arbetet växer.

Isaak hänvisar hela tiden till att det är Gud som drar människor till kyrkan, men det råder inga tvivel om att det är ett hårt arbetande prästpar som ställt sig till Guds förfogande. Många timmar varje vecka ägnas åt utåtriktat arbete. Det blir mycket bön både enskilt och i församlingsgemenskapen och även en hel del praktiska frågor som hela tiden måste lösas.

– Vi ber varje dag under veckan från klockan fyra till klockan sex på morgonen. Och varje vardagskväll är det någon form av samling: bibelstudium, gudstjänst eller kvinnosamling, säger Isaak.

På söndagar är det gudstjänst, dels på morgonen med drygt tvåhundra deltagare varje söndag, dels på eftermiddagen då det är internationell gudstjänst på engelska, i första hand för indier och kenyaner som hittat ett andligt hem hos ELCE. I Adi Keyeh planerar man nu för att redan i år bygga ut kyrkan – som med tillväxten blivit alldeles för liten. Men all denna tillväxt har inte fått pågå utan motstånd. Reaktionen, framför allt från ortodoxt håll, har bitvis varit ganska aggressiv.

– I början hände det ofta att vi blev utsatta för stenkastning. Men sedan vi kopplat in polis och säkerhetstjänst har det upphört, säger Isaak och fortsätter:

– Polisen har informerat de lokala kyrkorna om att vår kyrka är lagligen registrerad och en fullt legitim del av det eritreanska samhället. Fortfarande är det ganska spänt, men vi har i alla fall fått vara i fred på sistone, säger han.

Den evangelisk-lutherska kyrkan erkänner också den ortodoxa kyrkans dop som ett rätt kristet dop, så ingen med den bakgrunden blir döpt igen när de blir medlemmar i ELCE. Det finns en djup respekt för den ortodoxa kyrkan, men Isaak tvekar inte med vad som är fördelarna med att vara lutheran.

– Den lutherska tron är den bästa – den är biblisk. I vår kyrka blir man inte bara döpt i vatten. Här blir vi också del i ett lärjungaskap och får ett nytt andligt liv, fastslår han.

När kyrkans ledning nu har fått upp ögonen för Isaaks kvaliteter har han också fått klartecken för att ta sig an två andra små städer, Segeneiti och Dekamhare, som ligger några mil närmare Asmara. I Segeneiti konfirmerades nyligen elva personer.

– I Dekamhare finns ännu ingen församling, men det finns tolv medlemmar där och jag höll nyligen nattvardsfirande för dem. Men vi ska också fortsätta evangelisationsarbetet söderut till Senafe och andra platser, så att fler får höra om glädjen i Jesus Kristus, säger Isaak entusiastiskt.

På den torra högplatån, 2400 meter över havet i centrala Eritrea, fortsätter Qeshi Isaak Mekonen sitt hårda arbete med att vinna själar för Kristus. Det lyser i ögonen på honom när han berättar om hur unga och gamla ställer de eviga frågorna: Vem är Kristus? Vad innebär det att bli frälst?

– Gud har gett oss så mycket nåd och beskydd. Han ger oss ord som når till männi­skors hjärtan. Jag kunde ju inget av detta tidigare. Det kommer helt från ovan, säger Isaak.

United hälsas välkomna av Betania

Den artonde mars välkomnade EFS styrelse Malmöförsamlingen United som EFS-förening tillsammans med Bönehusgenskapen i Örnsköldsvik och farsiföreningen i Bäckbykyrkan i Västerås. Vi kommer att berätta mer om de två sistnämnda i kommande nummer av Budbäraren, men det är Uniteds vilja att ansluta till EFS som skapat uppmärksamhet långt utanför kristenheten.

United bildades för snart tjugo år sedan som en församling inom Pingst FFS (Fria Församlingar i Samverkan). Den har utmärkt sig för sitt radikala budskap, sin fokus på tillväxt och sin vilja att vara relevant i dagens kulturella kontext. Allt detta tillsammans med Magnus Persson förmåga att predika och fängsla sina åhörare har gjort United till en av de mest profilerade och omskrivna pingstförsamlingarna i landet. Deras långa resa mot klassisk reformatorisk kristendom och Luthersk teologi började för många år sedan och har skildrats ingående i bland annat Budbäraren nummer två 2016.

Nu har resan nått sitt mål och den är på många sätt unik – det är inte en enskild ledares eller pastors resa utan hela församlingens. Det är antagligen också därför den har väckt så starka känslor. Men stora delar av ledarskapet som startade församlingen är kvar än i dag och över sjuttio procent av medlemmarna röstade för en anslutning till EFS – och märk väl – majoriteten av dem som röstade mot är kvar i församlingen.

Betania missionsförening valde att redan på 1860-talet ansluta sig till den då nystartade missionsrörelsen EFS och har sedan dess varit den enda EFS-församlingen i Malmö. Det är en av rörelsens större och mer tongivande föreningar, centralt placerad i ett av de största distrikten. Men Malmö har skilt ut sig från andra större städer, i till exempel både Stockholm och Göteborg så har EFS flera församlingar.

Jonas Nordén och Betania­församlingen valde att hälsa United välkomna med en gemensam kyrklunch söndagen tjugofemte mars. Med uppdukade långbord i kyrksalen, goda soppor, kaffe och tårta välkomnades Uniteds medlemmar i vad som måste ha varit ett verkligt kyrkohistoriskt ögonblick. Det var intressant att följa samtalen kring borden och en hel del telefonnummer och mejladresser utbyttes. Det fanns farhågor hos vissa Betania­medlemmar att tillväxten skulle påverkas negativt, men då framhölls Ängelholm som ett positivt exempel där två EFS föreningar i stället inneburit ömsesidig tillväxt.

Ett par från United som precis gått med efter att ha flyttat ner från Halmstad och församlingen Kornhill fanns sig nu vara medlemmar i EFS – igen:

– Vi trodde vi gick med i en pingstförsamling, men det gör inget. Vi trivdes bra i Kornhill och vi trivs bra i United, bara de inte ger upp sin karismatiska profil.

Just det senare var det ingen runt bordet som var rädd för – att Uniteds bidrag till helheten är just kombinationen av det pingstkarismatiska arvet kopplat till en tydlig luthersk teologi och stringent liturgi var alla överens om.

Samtalskväll om förföljelse av kristna

Den 23 mars deltog Erik Johansson, EFS internationella missionssekreterare, i en samtalskväll anordnad av Hammarbykyrkan i Stockholm. Till kvällen bjöds även Lars Adaktusson, EU-parlamentariker, Åke Göransson, direktör på Myndigheten för stöd till trossamfund, och Roksana Schnittger, ordförande för Hammarbykyrkans persiska EFS-förening. Ett hundratal besökare hörde på när de fyra gästerna engagerat bidrog med sina olika perspektiv utifrån temat »Den hotade religionsfriheten – i Mellanöstern och i Stockholm«. Många intressanta frågor lyftes och själv tog Erik tillfället i akt att påminna om att vi måste stå upp för våra bröder och systrar som förföljs för sin tro.

– Detta är viktiga frågor, och vi var alla eniga om att vi från svenskt håll måste göra mer för de människor som förföljs för sin tro. Det är också fascinerande att se hur Hammarbykyrkans svenska församling har präglats av kyrkans persiska församling. Engagemanget har växt i mötet med de här människorna som många själva har erfarenhet av förföljelse, sammanfattar Erik.

SKR svarar om religiösa friskolor

Socialdemokraterna har presenterat ett förslag om att förbjuda religiösa friskolor, bland annat eftersom man anser att dessa bidrar till segregation. I samma pressmeddelande kritiseras könssegregerad undervisning. Vidare lyfter man fram att undervisning ska bygga på »vetenskap och inte religiösa dogmer«.

I sin replik på Svenska Dagbladets debattsida (13 mars) skriver presidiet för Sveriges Kristna Råd att alla skolor i Sverige enligt lagen måste ha en konfessionsfri undervisning som bygger på vetenskaplighet och att konfessionella aktiviteter som andakter ligger utanför undervisningen och är frivilliga. Vidare påpekar man att alla skolor i Sverige enligt läroplanen måste förmedla ett antal etiska värden: alla människors lika värde, människolivets okränkbarhet, solidaritet med svaga och utsatta. Dessa är inte »vetenskapliga fakta« utan baseras på en övertygelse – en form av tro – och alla skolor är därför i en mening konfessionella, skriver presidiet. Vidare hänvisar man i sitt svar till både Europakonventionen och artikel 13 i FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i vilka föräldrars rätt att välja en annan skolform än den som inrättats av staten fastslås, så länge dessa alternativ följer de grundläggande riktlinjer för utbildning som staten har fastslagit.

Utredning om statligt stöd till trossamfund

Statsvetarprofessorn Ulf Bjereld presenterade i mars en statlig utredning om vilka krav som bör ställas på de trossamfund som får statligt stöd. I dag betalas totalt 80 miljoner kronor ut per år till 45 olika samfund.

Utredningen föreslår fem grunder för uteblivet stöd: utövande, eller rättfärdigande, av våld (inklusive tvångsäktenskap); kränkande av barns rättigheter och riskerande av deras hälsa och utveckling; inskränkande av individers rättigheter exempelvis genom manipulation av deras vilja; brott mot principen om alla människors lika värde, till exempel genom att uttrycka missaktning för en viss grupp beroende på kön, etniskt ursprung eller sexuell läggning, och slutligen om samfundet aktivt motverkar det demokratiska styrelseskicket. Dessa värden benämns »särskilt skyddsvärda« och motiverar därför enligt utredaren ett slags inskränkning av religionsfriheten.

Strängare regler kring personuppgifter

Efter ett långt förarbete kommer en ny förordning att träda i kraft i hela EU under våren. Dataskyddsförordningen, eller General Data Protection Regulation (GDPR), kommer tillsammans med kompletterande svenska lagar att ersätta den nuvarande Personuppgiftslagen (PuL). Vi har pratat med Matilda Mäkelä Olofsson, som är med och leder arbetet kring att implementera den nya lagen på EFS rikskansli. Matilda jobbar sedan två år tillbaka på EFS riks, bland annat som systemansvarig för medlems- och givarsystemet, och det är även hon som i och med de nya reglerna kommer att bli dataskyddsombud.

Vad gör ni rent konkret i den här frågan på EFS riks?

– Vi har börjat kartlägga vilka personuppgifter vi hanterar här, och i och med det börjar vi även rensa bland irrelevanta uppgifter vi inte längre har laglig grund för att spara. Den kartläggningen är ett arbete alla måste göra med de uppgifter man använder lokalt. Vi på EFS rikskansli använder ett hjälpverktyg som heter GDPR-hero, men det går lika bra att göra kartläggningen i Excel.

Matilda vill uppmuntra distrikt och föreningar att använda registersystemet NGO PRO för att underlätta arbetet med att nå upp till de nya kraven som GDPR för med sig. Flera föreningar har redan börjat nyttja verktyget, och för den intresserade kommer mer information om registersystemet på ett seminarium på årskonferensen. Snart finns detta även i resursbanken på efs.nu.

Den 25 maj träder lagen i kraft, och för dem som inte når upp till kraven följer hög­re sanktionsavgifter än för nuvarande PuL.

– GDPR är både skarpare och mer omfattande än PuL. Bland annat då GDPR även omfattar ostrukturerat material. Den gäller inte bara för stora företag, utan också små organisationer och ideella föreningar som EFS. Därför att det är viktigt att ta tag i saken och börja tänka igenom hur, var och varför ens distrikt/förening och dess engagerade har personuppgifter sparade, säger Mäkelä Olofsson.

Syftet med den nya lagen är att öka den personliga integriteten och stärka skyddet för privatpersonen. Detta genom att återföra ägandeskapet av personuppgifterna till personen själv. Lagen har tillkommit på grund av att det uppdagats att personuppgifter i allt större omfattning utnyttjas som handelsvara mellan företag. Något som med ökad användning av sociala medier, i kombination med dagens välutvecklade tekniker att samla information, blivit allt mer exploaterande av den personliga integriteten.

Med andra ord är GDPR ett försök att juridiskt hinna ikapp samhällsutvecklingen till ett samhälle PuL aldrig var avsett för, och EFS måste nu arbeta för att hinna med i den utvecklingen.

Bryt ny mark

Våren ligger i luften, om än på lite olika sätt beroende på var i landet man bor. Oavsett så vittnar ljuset om att livet är på väg tillbaka. Därmed är det också hög tid att börja så för sommarens växt och höstens skörd. Kanske har man en plan att följa varje år för att det är tryggt att göra så som i fjol. Ser man till gammal bondlära så ska man dock vara aktsam och tänka till när det är dags att plantera grödorna. Det är nämligen så att man behöver byta mark mellan varven för att jorden inte ska utarmas och på sikt sluta ge rikliga skördar. Skiftar man hur man sår grödorna får marken vila och slipper utarmas.

Steget till oss själva är inte långt. Kanske utarmar vi marken på samma sätt år efter år för att vi tänker att det är tryggt. Vi förvaltar, men inte alltid på ett bra sätt. När vi förvaltar utan den pionjära andan riskerar vi att aldrig komma framåt utan hela tiden nostalgiskt blicka bakåt. Hur gör vi saker på nya sätt? Behöver vi låta det etablerade vila till förmån för ny och livskraftig mark?

Snart möts vi som rörelse i Luleå på EFS och Salts årskonferens. Temat i år är Bryt ny mark och är hämtat från Hosea 10:12:

Så er sådd i rättfärdighet, skörda efter kärlekens lag, bryt er ny mark. Det är dags att vända sig till Herren, för att han skall komma och låta rättfärdighet regna över er.

Herren säger: lita på mig! Ni är kallade att bryta ny mark och söka mig. Allt för ofta söker vi människors vilja och bekräftelse när vi når en brytpunkt. Det behöver inte vara fel att lyssna in andra, men i slutändan vill Herren ha vår uppmärksamhet och våra hjärtans lojalitet. Söker vi honom så har han lovat att han ska komma och låta sin rättfärdighet regna över oss.

Låt oss bryta upp och tillsammans gå som pionjärer in i det för oss okända men för Herren förberedda. Herre må din vilja med oss ske, ditt namn till ära!

Johanna Björkman,
generalsekreterare Salt

 

Vad vill Gud när han är tyst?

Rosenius andliga vägledning talar rakt in i denna typ av frågor som många kristna, också i dag, periodvis brottas kan med. Bakom hans andliga vägledning finns en teologi, ett sätt att tolka och förstå Guds handlande. Även om Rosenius skrev mycket publicerade han aldrig någon troslära. Den som vill få grepp om hans teologi får därför själv försöka vaska fram hans bakomliggande teologiska system, vilket också många har försökt att göra.

Länge sågs Rosenius inte som någon god och skapande teologisk tänkare. Många motsägelsefulla tolkningar har gjorts av hans teologi. Man har tolkat hans förkunnelse om kristenlivets växt och fortsättning väldigt olika. En del har satt etiketten »herrnhutisk« på den och med det menat att det inte finns mycket till helgelselära hos honom. Andra har talat om den som metodistisk och samtidigt antytt att det mest blir kamp och disciplin av det hela. Åter andra har menat att denna fråga inte alls är genomarbetad hos Rosenius. På liknande sätt har hans förkunnelse om rättfärdiggörelsen – hur människan kan duga inför Gud – beskrivits mycket olika, alltifrån sådana som berömt Rosenius för att vara »äktluthersk«, till mer negativa omdömen som »en alltför koncentrerad version av nådens ordning« eller som någon av de mest kritiska skrivit: »Det vilar något märkligt osunt över Rosenius förkunnelse om rättfärdiggörelsen.« Somliga har bedömt honom vara för »lagisk« i sina utläggningar, andra som alltför »evangelisk«.

Det är utifrån dessa spretiga tolkningar märkligt att så många i Sverige och Norden fann Rosenius förkunnelse och artiklar så upplysande och klarläggande att man kom att låta hans teologi färga den stora folkväckelsen. Kanske är det så att tolkningarna inte alltid varit så lyckade! I diskussionen om vilken teologi man finner hos Rosenius har det under senare årtionden blivit allt tydligare att han ger en självständig infärgning av det lutherska budskapet bortom pietism och herrnhutism.

Ett sätt att beskriva Rosenius teologi är att utgå från »den nya födelsen«. Något sker i människans hjärta samtidigt som hennes gudsrelation blir upprättad tack vare Jesu verk på korset. Hon får ett nytt liv, en ny vilja. Nyfödelsen är på riktigt. Gudsavbilden börjar återskapas. Förutsättningen för att detta skall kunna ske är att Gud i Jesus Kristus blivit människa, delat allt, och genom sin död på korset betalat för människans hela skuld.

Den nya situationen innebär dock inte att det gamla har försvunnit. Det nya bryter fram i det gamla. Därför är tillvaron tvetydig, paradoxal. Förnuftet och känslan kan inte riktigt greppa den nya situationen. Den kan bara ses med trons ögon. Rosenius beskriver här den enskildes personliga kamp. Eftersom fallet en gång i tiden var individuellt, måste återupprättelsen av människan också ske individuellt. Den sker genom Guds ord till den enskilde, som lag som avslöjar det gamla och som evangelium som både uppenbarar det nya och skapar det.

Eftersom det skapas en ny människa borde den ju börja visa sig i olika yttre kännetecken, i att hon börjar bära frukt. Men tvetydigheten gör det omöjligt att vara säker. Tvetydigheten finns hos människan själv. Denna tvetydighet kommer att bestå till domens dag. Den kristne hänvisas därför till tron! Här kommer anfäktelsen – som innebär brottning och tvivel – in. Den hindrar människan från att hamna i den farliga entydigheten. Entydigheten är farlig för att den innebär att människan bygger på sig själv och inte förtröstar på Kristus. Anfäktelsen lär människan tvetydigheten i praktiken:

En kristen har – det hon inte har!

Hon är – det hon inte är!

Hon vill – det hon inte vill!

När nu situationen är paradoxal/tvetydig kan inte teologin framställas entydigt om den skall rymma verkligheten. Tvetydigheten pekar här mot »Gud, den underlige«, som Rosenius gärna kallar Gud. Den pånyttfödda människan beskrivs som »den underlige«. Teologin som ska beskriva det motsägelsefulla kallas »underlig«. Dess klarhet och entydighet får bestå i att påvisa tvetydigheten och avvisa illusioner av klarhet. Entydigheten hör evigheten till. Teologin blir en pilgrimsteologi.

Livets spänningar och kristenlivets tvetydighet driver människan till Kristus på korset. Detta gör att en anfäktad kristen kan se sina problem som Guds bearbetning. Dimridåerna i livet avslöjas som Guds verktyg för att skapa tro och hopp – eftersom de driver till Kristus! Rosenius har alltså centralt i sin teologi formulerat en egen version av det som kallas »korsets teologi« hos Luther.

En av de stora tragedierna i vår tid är att vi missar att ta vara på »tvetydigheten« i tron. Vi försöker göra tron »entydig« så att vi ska få full kontroll över den, eftersom »tvetydigheten« är svår att leva med. Vi kan försöka göra kristenlivet entydigt och få full kontroll genom att låta det bli något inomvärldsligt, där vi inte på allvar räknar med gudsingripandets konkreta möjlighet att till exempel ge direkta bönesvar. Ett annat alternativ är att vi låter kristenlivet bli något enbart mirakulöst, där vi inte räknar med svagheten, tvivlet och ofullkomligheten. Vilken väg vi än väljer utestänger vi i praktiken Gud från viktiga områden i våra liv.

Våra liv, inklusive våra trosliv, rymmer både det mirakulösa och det till synes hopplösa. Livet är fullt av spänningar. Trons erfarenhet är också full av spänningar. Rosenius har gett oss en »tvetydig« teologi som vågar se både med- och motgång, som fångar upp livets och kristenlivets spänningar och låter dem driva oss till ett beroende av den Kristus som dött och uppstått för vår skull. Livets dimridåer är fortfarande Guds verktyg för att skapa tro och heligt liv och inte något utanför livet med Gud. Därför kan jag som kristen ha en stor trygghet mitt i allt. Det är till exempel inte farligt att Gud inte alltid »känns«. Det är bara ett av Guds sätt att få oss att söka Kristus och förankras i honom bortom alla känslors spel.

Rädd men går ändå

Jag var elva år och i färd med att göra scenkläder till vår nystartade sånggrupp »The red girls«.

– Mamma, hur stavas »red« (röd på engelska)? Mamma sitter försjunken i en bok och svarar halvengagerat:

– R, ä, d, d.

När vi radar upp oss i våra hemmagjorda röda tröjor med texten: »The rädd girls« uppdagas missförståndet. (Vi bytte namn till The White girls för vi hade inte fler röda tröjor.)

Vi har just varit inne i påskens passionsberättelse som tydliggör att Gud älskar oss ända till döds. Passion är Jesuslikt och vi är som Guds folk kallade att likna Jesus – även i den. Påskens budskap lämnar efter sig centrala men obekväma frågor till mig som kristen: Hur är det med min kärlek till Jesus? Är den passionerad och hur yttrar det sig i mitt liv? Vad får den kosta?

De senaste åren har EFS pionjärer lyfts fram bland annat i en jubileumsbok. Det var kärleken till Ordet och ivern i missionsuppdraget i EFS rötter som jag attraherades av som nybliven student på Johannelund för nio år sedan. Min upplevelse av kallelse till EFS fick bränsle av deras livs passionsberättelser. De som med livet som insats bestämde sig för att ta evangeliet från Sverige med enkel biljett till okända världsdelar visar på en väg som kyrkan behöver välja också i dag för att vara en levande kyrka som fortsatt skriver frälsningshistoria. Den tro jag kan riskera livet för kan jag också leva för. När vi som kyrka i Sverige kan svara ja på frågan om vi skulle kunna dö för att människor ska få höra om och uppleva den tro vi funnit, har vi en levande kyrka.

Kärleksrelationen mellan kyrkan och Jesus är trygghetsbasen från vilken jag vågar följa Jesus.

Den fullkomliga kärleken driver ut rädslan läser vi i Första Johannesbrevet 4. Kärleken och rädslan konkurrerar ofta om inflytandet över mina val. Min erfarenhet är att jag behöver trotsa varierande grader av rädsla för att leva ut mitt livs passionsberättelse tillsammans med Jesus – både i vardagen och i de livsval ett liv med Jesus ställer mig inför. Frågan är inte om jag är rädd utan om jag kommer att följa Jesus fastän jag är rädd. Och vi är i gott sällskap om vi är rädda. Jesus var ångestfylld till döds i Getsemane, men det hindrade honom inte att fullborda Faderns vilja.

Rädsla är en naturlig psykologisk försvarsreaktion inför det okända eller det vi inte har kontroll över. Olika situationer som vi ställs inför när vi följer Jesus kan vara okända och orsaka rädsla, men om vi byter fokus från det okända i situationen till det kända – Jesus själv – som står där i det okända och säger »jag är ju här, jag är med dig«, kan vi slappna av. Hans löften, hans närvaro är fast mark.

Gud Fadern som inte bara säger att du är älskad utan bevisar sin kärlek till dig i påskens berättelse. Den har vi fått i uppdrag att gå ut med till alla. Vi kan ha tröjor som det står »rädd« på.

Det är helt ok – men vi går ändå.

 

Maria Smeds, EFS-präst

 

Att välja väg

Ibland hamnar vi vid vägskäl. Om vi inte vill stanna upp måste vi välja väg. Men åt vilket håll skall vi gå? Vilka konsekvenser får vägvalet? Vägvalen kan vara stora eller små och ibland kan vi undra vart vi skulle vara om vi tidigare valt andra vägar. Det tjänar inte mycket till att fundera i dessa senare banor, mer än att det kan lära oss förstå att de val vi gjort påverkar kommande vägval. Vi är på väg och valen är viktiga.

Vad påverkar dina val? Varför väljer du som du gör? Till syvende och sist gäller det själva livet. Det som pågår just nu. Vid vägskälen är det självfallet bra att ha backspeglar – men viktigast är framrutan. Må dina och mina vägval framöver vara visa, oavsett vilka konsekvenser de som tidigare tagits fört med sig in i nuet.

Efter tre händelserika år som rektor på Johannelunds teologiska högskola har jag gjort ett vägval och går nu vidare. Vi har haft glädjen att föra goda nationella och internationella akademiker till skolan som affilierade forskare. Något som gett oss ett rikt tillflöde av uppfriskade och inspirerande tankar. Vi har startat upp två nya centrumbildningar, en för kristen själavård och en för apologetik. De är i sina lindor men kan bli till något riktigt bra och viktigt för enskilda, föreningar och församlingar.

Efter hårt arbete har vi också fått se hur Universitetkanslerämbetet och Utbildningsdepartementet givit oss examensrätt för både magister- och masterexamen. Det bådar gott för att kunna erbjuda väl förberedda medarbetare till tjänst i ett alltmer sekulariserat Sverige.

Efter ett arbete med kontakter i Sveriges riksdag har vi för första gången fått statliga forskningsmedel. Vi har knutit en viktig akademisk tidskrift – Theofilos – till oss. Roseniusdagar och reformationssymposiet har resulterat i bokproduktion. Och nyligen har en docenturnämnd inrättats. Man kan därmed bli utnämnd till docent vid vår högskola.

Jag har alltså haft förmånen att få leda skolan i flera vägval med påtagligt goda konsekvenser. Ett uppdrag är utfört och nu går jag vidare.

Men efter en överenskommelse med högskolestyrelsen behåller jag vissa uppdrag som gäller Johannelunds externa relationer. Jag blir även kvar som ordförande i docenturnämnden.

Den goda relationen fortsätter på så sätt även på vägen framåt – till nytta och i ömsesidig glädje.

Ni som läser detta. Håll Johannelund nära era hjärtan. Johannelund behöver ert stöd – på många sätt. Och svensk kristenhet behöver Johannelund.

Stort tack för det som varit. Nu går vi vidare. Må Herren välsigna våra vägar och våra vägval framöver.

»Må Herren, din Gud, tala om för oss vilken väg vi skall gå och vad vi ska göra« (Jer. 42:3 Folkbibeln).

 

Kjell O. Lejon,

Rektor vid Johannelunds teologiska högskola