Författare: aidooadmin

Unga vill veta svaret på varför!

Vill inte du bli medlem i föreningen? Frågan kom till mig året innan konfirmationen då jag var 14 år. Minns att jag tyckte att det var stort och med en vuxens vokabulär skulle jag nog säga att jag kände mig hedrad. Jag skulle få vara med i egenskap av mig själv och inte bara för att mamma och pappa var det. Nu har jag förvisso alltid varit lite lillgammal, men med frågan kände jag nog också att det följde ett ansvar att bidra. Det var även tilltalande att känna sig behövd och efterfrågad, något som kanske snarare kännetecknar min generation än känslan av ansvar.

När vi talar om unga och medlemskap tycker jag mig ofta höra att den vanligaste strategin är att inte ställa frågan om de vill vara med. Istället kommer ofta två vanliga förklaringar: »de kommer ändå snart att flytta« eller »de kommer att fråga när de vill gå med«. Fel, säger jag. Den unga generationen i dag kommer inte att fråga, för det ligger inte i deras natur, de ser på medlemskap på ett annat sätt. När det kommer till att unga ändå ska flytta så är det kanske så, men som sammanhang har man en stor möjlighet att de åren som ändå är aktuella visa på vikten av att finnas med i en församling. Den erfarenheten kan komma att bli viktigare än man tror längre fram.

Nog om det, den frågan som unga framför allt vill ha ett vettigt svar på är »varför?«. Varför ska jag vara med? Frågan är ofta större än personen själv och kan syfta till vad som är församlingens syfte; vad har ni för vision, hur vill ni nå dit och vad ser ni är mitt bidrag i det? Alla tänker så klart inte så, men många gör det definitivt. De vill veta vad de blir medlemmar i och då är föreningssvaret helt enkelt inte längre aktuellt.

Men det finns något som är viktigare än något annat när det gäller unga och ungdomsarbete. Dietrich Bonhoeffer har skrivit om det utförligt, men i korta ordalag handlar det om att inte fastna allt för mycket i att skapa häftiga ungdomsmiljöer för att unga ska vilja vara med. I stället blir församlingens uppgift att dra unga med sig mot centrum, mot Jesus Kristus. Bonhoeffers poäng är att kyrkans framtid inte är ungdomen själv, utan Jesus Kristus själv.

Fundera på frågan »varför?« och låt det bli en utmaning i ert sammanhang att faktiskt tillfråga nya människor, inte bara unga, om att vara med i gemenskapen. Vänta inte på att de ska fråga om de får vara med, utan var den som ställer frågan först. Att få frågan är viktigare än man kan tro. Ta sedan en stund till och fundera på hur ni i er församling på olika sätt kan dra människor närmare Kristus.

 

Johanna Björkman,

Generalsekreterare Salt

Älska och gör det du vill

Ett blogginlägg med rubriken »Kan inte sex bara vara en kul grej? Det behöver inte betyda så mycket … « kommenteras av en 18-årig tjej: »Oj, vilken bra text. Blev verkligen chockad. Asså, jag kan inte sluta läsa. Har läst den 6 gånger nu och skickat runt till alla mina vänner«.

Blogginlägget är i själva verket ett utdrag ur Syster Sofies nya bok Älska och gör det du vill. En bok vars ämne känns mer angeläget och efterfrågat än någonsin, inte minst i dessa #metoo-tider.

– Syftet är att hjälpa ungdomar att hitta sin egen inre kompass som styr mot lycka, istället för att låta sig styras av grupptryck – som ger konsekvensen att man gör det man innerst inne inte vill, och därmed gör våld på sig själv – eller av en massa förbud, med konsekvensen att man förtränger sexualiteten och att allt som hör till kropp och drifter skuldbeläggs, säger Syster Sofie.

Det är i ett soldränkt Rögle kloster, där vårens allra första knoppar möter den sista snön, som vi möter Syster Sofie. Detta är hennes hemmaplan sedan hon blev dominikansyster för 28 år sedan. Men just nu har det blivit en hel del resor för att tala om boken.

– Jag försöker inte boka in mer än en sak i månaden, mer klarar jag inte av. Nu har jag hela året uppbokat. Men det är tråkigt att behöva säga nej, berättar hon när vi har satt oss i det lilla biblioteket.

Syster Sofie har gett ut en mängd böcker och är uppskattad talare långt utifrån sitt egna sammanhang, även i frikyrkliga kretsar, och inte minst om Bibelns syn på kroppslighet, kön och sexualitet. Nu har hon tagit sig an ett ämne som angår oss alla och som är allt annat än lätt att tala om. Men viktigt, och förlösande. Boken syftar till att kunna navigera bland alla falska budskap om sex och kärlek, förstå att kroppen inte är någonting enbart »djuriskt«, utan personlig och rymmer en kallelse till kärlek. Och när vi talar om detta landar vi i ordet kyskhet. Ett ord som känns förlegat, fromt och strängt. Ett ord som är negativt och ekar ett bestämt »nej!«. Men det är precis tvärtom, menar Syster Sofie.

– Kyskhet handlar om att respektera och bli respekterad som en person med ett eget värde, menar Syster Sofie.– Kyskhet handlar om att respektera och bli respekterad som en person med ett eget värde, menar Syster Sofie.
Syster Sofie menar att en annan människa är någonting så djupt att hon aldrig kan utforskas helt och fullt.Syster Sofie menar att en annan människa är någonting så djupt att hon aldrig kan utforskas helt och fullt.
Sedan 1990 tillhör Syster Sofie dominikanorden och lever sedan 1995 på Rögle kloster.Sedan 1990 tillhör Syster Sofie dominikanorden och lever sedan 1995 på Rögle kloster.

– Det är ett stort ja till kärlekens lagar som handlar om att ge sig själv, i motsats till att »ta« och utnyttja en annan människa som objekt. Gud skapar oss och ger oss fullständig frihet i vårt liv bara för att kunna dela sitt liv med oss. Och Kristus säger: »Detta är min kropp, utgiven för er«. Det är kärlek, säger hon och tillägger:

– Kyskhet är den rena gåvan av mitt jag. Det betyder också att jag respekterar kroppens sanning och godhet. Kroppen är skapad väl, Gud har skapat mannens och kvinnans kroppar anpassade för varandra.

Älska och gör det du vill är en ungdoms­version av hennes tidigare Till man och kvinna skapade han dem – En introduktion till kroppens teologi, där hon utgår från Johannes Paulus II:s banbrytande verk med samma namn. Genom den sistnämnda mötte hon ett par som hon i dag håller många kurser med.

– De upptäckte kyskheten efter 18 års äktenskap genom kroppens teologi. De började förstå att man så lätt, även i de bästa äktenskap där man är trogen och inte har en tanke på att skilja sig, hamnar i världens tänkande; att sex går ut på att tillfredsställa drifter. Det är därför många par fastnar i fällor som att de måste ha variation, byter partner eller att de inte har sex överhuvudtaget. Hos det här paret var mannen programmerad i sitt tänkande att det går ut på att tillfredsställa en spänning och få utlopp för den. Han kunde tjata på sin fru när hon inte hade lust.

Så vad upptäckte de?

– De upptäckte att istället för att fokusera på att få någonting, ska allt fokus vara på att ge och glömma sig själv. Ge allt till den andra personen. Glöm till och med kroppen. Kroppen är med, men det handlar hela tiden om ett möte. Då försvinner den här ledan, som exempelvis den här mannen hamnade i, helt och hållet. För en annan människa är någonting så djupt att hon aldrig kan utforskas helt och fullt.

– Många har synen att man tröttnar efter ett tag, och för vissa blir då lösningen att byta partner eller kanske blanda in pornografi. Kyskheten betyder en radikal förändring. En sexuell förening är kysk när jag verkligen ger mitt liv till en annan människa. Det handlar om att älska den andre för hans eller hennes skull – så som vi väl alla vill bli älskade?

Hon påpekar också att vi sällan talar om hur mannens och kvinnans sexualitet skiljer sig från varandra.

– Mannen kan bli redo väldigt snabbt medan det för kvinnan tar det längre tid. Om man med tillit kunde ta in vad den naturliga familjeplaneringen är, så kan den verkligen förändra en relation eftersom den lägger in en rytm i samlivet. En naturlig rytm som är bra för kvinnan och för mannen. Och vad är musik utan rytm? Man får då tid att längta, visa kärlek på annat sätt och kvinnan blir någon man längtar efter och som inte alltid är tillgänglig.

I texten som den 18-åriga tjejen fastnade för belägger Syster Sofie både med Bibeln och vad forskningen säger om vad sex gör med oss. Hon skriver bland annat:

»Att någon har varit ’inne i dig’ lämnar kroppsminnen, minnen av en person som du kanske inte ens känner eller som du inte vill ha något att göra med när du lärt känna honom. De minnena kan påverka nästa relation. Du kanske tycker att det här låter överdrivet och att sex är något vardagligt, ungefär som att äta. Men varför är i så fall sexuella övergrepp något av det mest traumatiska man kan uppleva?«.

– När man har sex utsöndras vissa hormoner som kallas för »kärlekens klister« som gör att man knyter an. Om man då har väldigt många olika relationer skadas den förmågan, det blir svårare att skapa en hållbar relation eller så kanske man knyter an till någon man inte älskar.

Kyskhet betyder integritet på grekiska.

– Det betyder inte att jag trycker ner någonting som är dåligt, förtränger eller föraktar. Det betyder att jag, med stor kärlek, är som ryttaren på en häst; håller i tyglarna och styr med min vilja och mitt förnuft, till skillnad från djuren. Ett djur kan inte älska, det går på första bästa eller den som vinner striden. De kan inte välja ut, men det kan vi och det gör vi inte med våra drifter, utan med vår vilja och vårt förnuft. Jag väljer alltså att älska en annan människa.

Så utan kyskhet kan man inte älska, menar Syster Sofie, eftersom just kyskheten är den hållning som gör att man ser den andre som person och inte objekt för sin egen drift.

– Det förutsätter att man har koll på sina drifter, att man är medveten om och vakar över sina tendenser som en god herde över sin hjord. Då kan jag älska. Om jag däremot måste leva ut som ett djur, utnyttjar jag den andra.

Syster Sofie menar att #metoo är ett flagrant exempel på brist på kyskhet.

– Kyskhet handlar om att respektera och bli respekterad som en person med ett eget värde. Jag är inte ett byte, ett djur i en kropp eller olika kroppsdelar som ska tillfredsställa vissa drifter. Jag är en person. #metoo är ett typexempel på hur kvinnor använts som objekt. Därför är det kyskhet alla skriker om i #metoo. Men man talar samtidigt om att man vill ha »rätt« till njutning. Det håller jag inte med om. Sex är ingen rättighet, det innebär ansvar för en annan människa.

Nycken är att lära känna sig själv, sina drifter och att öva sig i självbehärskning.

– Självbehärskning låter som ett negativt ord. Men den som inte kan behärska sig lever med ständiga spänningar och sug, och vill ha mer och nytt igen.

För att ge perspektiv jämför hon med andra sorters drifter.

– Ta en människa som inte kan kontrollera sin vrede, som får utbrott och slår sönder saker. En annan person med samma temperament, som är medveten om vad som händer och använder förnuftet och viljan, och sedan agerar, får inte utbrott. Vilken större kraft och effektivitet! Så är det också med kyskheten. Vi tror att viljan och förnuftet ska bort och att det bara ska vara spontant, men då blir det mer på en djurisk nivå. Så att upptäcka kyskheten är en nyckel för de unga och förnyande för ett äktenskap.

En undersökning från Folkhälsomyndigheten visar att medelåldern för sexuell debut i dag är 16 år.

– Unga uppmuntras i dag att testa och leva ut så fort det pirrar till. Men vår sexualitet måste integreras i ett livsprojekt med en annan människa, och då behöver jag utveckla många fler potentialer inom mig själv. Man är överhuvudtaget inte färdig som person när man är 16 år. Du vet inte vem du är. Du har inte hunnit hitta din kallelse, din personliga väg och då kan du heller inte ge dig själv till någon annan. Därför behöver man integrera sin sexualitet, sina drifter, med viljan och förnuftet med olika förmågor, såsom att lyssna, ta hänsyn, ta ansvar, kunna förlåta och ge förlåtelse samt att stå ut med frustration ibland. Det som behövs för att leva en relation som är meningsfull behöver komma på plats innan vi har sex.

Hur gör man det?

– Om man förstår att sexualiteten är en gåva från Gud som jag har fått för att spegla hans liv – att jag ger mitt liv – då lever jag enligt det. Det betyder att jag inte utövar min genitala sexualitet någon annanstans än i ett förbund med en annan människa som jag har gett mig till.

Kanske låter det lättare sagt än gjort. Vad händer om man inte klarar det, eller har en rad felsteg inom området bakom sig?

– Det finns inte någon som inte misslyckas. Vi är skadade och har inte riktigt koll på hur kroppen reagerar såsom det var tänkt från början. Det gör att nästan alla begår fel. Det finns inget träsk som är så djupt att Gud inte kan förlåta. Jesus gjorde Maria Magdalena till den första aposteln, det första vittnet till uppståndelsen – det finns alltid en möjlighet till förlåtelse och att börja om. Det är vad hela vår tro handlar om.

– Jag ser inte misstagen som något stort problem, utan tvärtom: en väg till självkännedom och att man genom sina misslyckanden lättare kan förstå att det inte gjorde en lycklig. Problemet är inte att vi misslyckas, problemet är när vi inte erkänner synd som synd, och då är det svårt att få förlåtelse.

Vårt samtal landar avslutningsvis där allt började. I skapelsen.

– I första kapitlet i Bibeln får vi genast hela nyckeln till livet; att man och kvinna är skapade till Guds avbild. Det står ingenting om att djuren är skapade till Guds avbild. Det nämns heller inte att djuren har ett kön, medan det lyfts fram för människan som något som har med gudslikheten att göra.

Så vad betyder den här Gudslikheten? frågar Syster Sofie innan hon utvecklar:

– Det första som är uppenbart är att vi har en förmåga att ge oss till varandra. Till skillnad från andra skapelsemyter är Bibeln en revolution som börjar med att Gud i begynnelsen skapar himmel och jord genom sitt ord, inte genom sexuell aktivitet. Han har ingen baktanke, utan allt är gott och han vill dela sitt liv med oss. Guds första attribut är att vara en gåva. Senare står det »låt oss göra människan till vår avbild«. Redan där kan man ana att Gud är en gemenskap. Det blir ännu tydligare när Jesus talar om att »… så att de blir ett, liksom vi är ett« (Joh. 17:11). Det är en gemenskap mellan Fadern, Sonen och Anden som ger sig till varandra och tillhör varandra, och eftersom vi är skapade till Guds avbild är man och kvinna kallade till att spegla denna kärleksgemenskap, säger hon, men tillägger:

– Samtidigt är vi allra djupast sett skapade till att förenas med Gud. Jesus kallar sig själv för brudgummen och enligt Uppenbarelseboken är kyrkan bruden. Därför är äktenskapet mellan man och kvinna inte livets yttersta mål, men det är ett tecken på något ännu större som ska komma.

Så vad vittnar det om att en 18-åring tjej är i chock av detta budskap, och vill att alla hennes vänner ska höra det?

– Hela det här tankesättet är helande, att få en sann vision av vad Gud har tänkt med våra kroppar är helande. Jag försöker inte övertyga dem som inte vill bli övertygade, utan släcka törsten, att de ska lita på sin intuition och göra det de innerst inne verkligen vill. Det är frihet! Jag har försökt ge unga redskap för det.

 

Syster Sofie om dominikanorden

– Dominikanorden kallas också Predikarorden, vilket innebär att vi är öppna för världen och står i dialog med den.

Vi är kallade att föra ut frukterna av vårt kontemplativa liv (eller: av vår bön och våra studier) till människor i vår tid. För detta behöver man känna den värld man riktar sig till. Dominikaner försöker läsa tidens tecken och är lyhörda för hur Anden leder.

För min del ledde den in på ett helt oväntat område när jag började skriva om det här ämnet.

Fakta Syster Sofie O.P.

O.P står för ordo praedicatorum, predikarorden

Född: 1959 i Stockholm

Bor: I Rögle kloster

Bakgrund: Uppvuxen i Bromma och efter många års sökande, från Kibbutz i Negevöknen 1979, inom new age 1980–1984 hittade hon hem i Katolska kyrkan 1985. En andlig resa hon skriver om i hennes omtalade självbiografiska bok Stairway to heaven. Sedan 1990 tillhör Syster Sofie dominikanorden och lever sedan 1995 på Rögle kloster, med ett avbrott under sabbatsåret 2006–2007 då hon tillbringade sin tid i Israel.

Böcker: Stairway to heaven – en andlig resa (Artos, 2013), Om jag glömmer dig, Jerusalem (Artos, 2009), Till man och kvinna skapade han dem – En introduktion till Kroppens teologi (Artos, 2011), Vilket himla liv: om gemenskap, kloster och nya kommuniteter (Artos, 2015).

Aktuell: Med boken Älska och gör det du vill (Catholica, 2018)

Kyskhet – en väg till frihet?

Kyskhet, eller avhållsamhet, är väl inte inneordet för dagen. Å andra sidan har varje vuxen människa att hantera och ta ställning till någon form av begränsning och hantering av sina impulser – inte minst de sexuella. Ibland görs temporära gränsdragningar i form av »fasta« från exempelvis mat eller sociala medier.

När det gäller sexualiteten lutar vår kultur åt det promiskuösa hållet. Detta blir inte minst uppenbart när man läser de större dagstidningarnas notiser och artiklar om relationer, sex och sexualitet. En slags åtråvärd »frihetsbild« à la 1970-tal torgförs där poly­amori omfamnas som en del av den »fasta« relationens kontrakt (SvD, Idagsidan 20–25 januari, 2018). Underförstått: »allt är okej bara ingen kommer till skada«. Samtidigt dyker situationer och upplevelser upp som spräcker och begränsar den totala frihetens bild. Behovet av ramar visar sig nödvändigt när Australiens parlament på förekommen anledning inför sexförbud mellan ministrar och deras anställda. Likaså vittnar den tidigare RFSU-ordföranden om att ett långt liv i en relation med överenskommelse om »fri sex« inte har gjort henne gott.

Ovanstående glimt av vår nuvarande kultur illustrerar en del av västerlandets förvirring, inte minst på sexualitetens och sexual­etikens område. Det betyder förstås inte att drifternas styrka och tillika vår frihetslängtan varit mindre stark för tidigare generationer eller nödvändigtvis hanterats på ett bra sätt. Ibland har man låtsats som om sexualdriften inte finns och tidvis har det gjorts försök att låsa in den. Skam, tabun och hemlig, ofta destruktiv, utlevelse sätter spår efter att man försökt »fängsla« kroppsligheten. Att lösa alla band och ta bort gränser är sällan den ultimata lösningen, även om det initialt kan upplevas lockande. Också där står konsekvenserna som regel i kö, ofta i flera led.

Vid ett försök att förstå drifternas utmaning (de är fler än sexualiteten!) i ljuset av den kristna tron, står det klart att varken sexualitetens utlevelse eller kyskhet är det yttersta målet. I sekulär humanism är »tingen i sig« allt som finns, medan kristen tro relaterar till livet vi har att leva i förhållande till en treenig Gud. Bibeln tydliggör att människor når sin bestämmelse med allt vad vi är, allt vad vi bär och allt vi drömmer om och brottas med i relation till den Gud som skapat oss för en nära relation. Vi är inte centrum, utan skapade med avsikt att dyrka och tillbe Skaparen. Därför når också sexualiteten sitt mål och sin fullbordan när den är kalibrerad utifrån att vara Gudsriktad. Precis som skapelsen i Första Mosebok når sitt crescendo den sjunde dagen då Gud fullbordat sitt verk, når sexualiteten sin vila i Guds skapade ordning.

Hela Bibeln berättar om att allt inte är i sin ordning. Det finns gott om insyn i hur drifterna spretigt går på villovägar från sin gudagivna bestämmelse. När så sker glider människan mot avgudadyrkan. Hon börjar tillbe det skapade istället för Skaparen. Sådan är syndens väsen, oavsett om man är singel eller gift. Skapelseberättelsen, Höga Visan, Jesus och Paulus vägleder i att se äktenskapet som sammanhanget för sexuell njutning och reproduktion (1 Mos. 2:24, Matt. 19:5, 1 Kor. 6:19–20, Ef. 5:28–31). Och historiskt sett är äktenskapet universellt accepterat som samhällelig och kulturell ram och kanal för sexualitetens kraft. Dock varnar Jesus för att parsamheten/familjen blir föremål för dyrkan (Mark. 3:31–35).

Ideologin om att »befria« impulserna har medfört både förvirring och gett tragiska konsekvenser i människors liv. Att låsa in sexualiteten som svar på frihetslängtan är knappast ett så mycket bättre svar. I kyrkans historia har frestelsen lutat åt det diket. Att trycka ner, inte tillåtas prata om, brottas med eller tvingas döva eller skapa flyktbeteenden inför impulserna leder inte till växt, helande eller sundhet i livet.

Det är viktigt att Jesu död och uppståndelse är kroppslig. Försoningen, upprättelsen och det nya livet, ja, även undervisningen om himlen, omfattar också kroppen. Bibelns förbundsspråk inbegriper vår kroppslighet. Gud älskar hela oss i Kristus. Nya testamentet visar att hur den uppåtvända människan (Kol. 3:1ff) centrerar de skapelsegivna impulserna och avfärdar den gamla männi­skans beteenden som vänder sig till impulserna i tillbedjan, inklusive sexualiteten. Att NT:s brev speglar en berg-och-dalbana med glädje och frustration är logiskt eftersom poängen är att komma med allt vad man är och upplever sig vara till Kristus och församlingen, för att där tillsammans med trons folk utkämpa kampen och fira glädjen, och låta sig formas av Kristus (Rom. 12:1–2).

Församlingens tanke är att vara en glödhärd i världen för gudstillbedjan där alla livets dimensioner ryms – från klagan till jubel. Istället för inlåsning ger församlingens väsen uttryck för att vara delande, att vara sedd, ge utrymme för brottningskamp, och att frivilligt ställa sig i ansvarsförhållande. Hållningen är ödmjuk underordning. Gud är Skaparen och Herren, jag är skapad för tillbedjan.

Den begränsning som sker här är inte förtryck, utan riktningsskapande begränsning som genererar kraft. Kyskhet är inte inlåsning – det är frivillig begränsning utifrån att hela mitt jag är riktat mot Kristustillbedjan. Sådan begränsning sker med våra impulser i alla typer av civilstånd och i alla relationer.

En trons paradox är att frihet vinns genom frivillig begränsning. Därför ödmjukar jag mig i tacksamhet för Jesus Kristus, till dess Guds eget ljus lyser över oss i hela sin fullhet (Upp. 22:5).

Att få hjälp av Jesus när man inte blir trodd – Två utvisningshotade konvertiters berättelse

Javid och Karim (namnen är fingerade) bor hos samma fadderfamilj, vilka är engagerade i EFS. Trots rädslan för att bli utvisad har de båda två funnit trygghet i Jesus. Att de nu konverterat till kristendomen utsätter dem för nya risker om de skulle tvingas tillbaka till Afghanistan. Detta vet Migrationsverket om. Därför ställer de frågor till konvertiteter för att »bedöma om de är kristna«. Det kan vara frågor som skillnaden mellan Svenska kyrkan och Pingstkyrkan, vilka sakramenten är och antalet böcker i Nya Testamentet. Många av frågorna är svåra att besvara även för dem som varit kristna länge.

Att de har en djup övertygelse, ber till Gud och är flitiga kyrkobesökare har inte hjälpt. De har fått avslag och riskerar nu att utvisas. Att som frälst bli ifrågasatt om sin övertygelse är inte lätt. Därför blir det så slående att deras vittnesbörd genomsyras av en stor trygghet i Jesus.

Karim har ett kors tatuerat på armen. Han säger att han gjorde tatueringen redan när han levde som en av många papperslösa afghaner i Iran. För även om det var i Sverige Karim döptes (faktiskt av självaste Antje Jackelén), så var det i de öppna famnarna hos en kristen familj i Iran som vägen började. Karim är oerhört tacksam för den kristna pojke som bjöd in honom till sin familj. Han menar att det var Jesus som vägledde honom dit.

Mitt i rädslan för att bli utvisade har både Javid och Karim funnit en trygghet och ett lugn i Jesus.Mitt i rädslan för att bli utvisade har både Javid och Karim funnit en trygghet och ett lugn i Jesus.
På ett boende någonstans i landet mötte Karim Javid som han tog med till en kyrka.På ett boende någonstans i landet mötte Karim Javid som han tog med till en kyrka.
-Det kommer att bli bra, för Jesus har en plan för alla, säger Javid.-Det kommer att bli bra, för Jesus har en plan för alla, säger Javid.

Släkten hade invändningar och pressade Karims mamma att göra något åt det, men Karim fortsatte ändå att gå dit. Han hade många frågor om kristendomen, så pappan i den kristna familjen tog honom till en präst. Därefter började han att läsa Bibeln.

Karim och hans familj flydde till Europa eftersom hans pappa sitter i fängelse på grund av narkotikaaffärer. De har flera gånger blivit hotade av män som pressat dem på pengar. De har flytt runtom i Iran, men hela tiden blivit påkomna. Karim åkte före sin mamma och sina systrar och är nu ensam här i Sverige. Flykten till Sverige var inte lätt, men han säger att han hela tiden hade hjälp av Jesus.

På ett boende någonstans i landet mötte han Javid som han tog med till en kyrka. Även Javid fann frälsningen i Jesus. Det var dock inte första gången han kom i kontakt med kristendomen.

Javids förtvivlan blev en gång så stor att han försökte ta självmord. Läkarna säger att det var ett under att han överlevde. Han hade efter sitt första avslag svalt fyrtio tabletter. Efter det har han fått avslag en andra och tredje gång, men han säger att han numera tagit det mer med ro. Nu är han trygg i Jesus.

Till skillnad mot Karim är han uppväxt i Afghanistan. Han berättar att hans mamma en dag sa att alla pojkar över tretton år var tvungna att gå samman för att lära sig att göra jihad. Därför var Javid och hans familj tvungna att fly till hans farbror i Iran. När hans farbror inte hade råd att ta hand om dem, bestämde de sig för att försöka ta sig till Europa.

Javid berättar med en imponerande detaljrikedom om vad som skedde på vägen. Hur han tappade bort sin familj efter det tumult som utlösts av en skottlossning. Hur han i sexton timmar gömde sig i ett hus för att invänta sin familj, men under pistolhot blev tvingad av smugglarna att ta sig till Grekland. Hur han tappat bort sina skor när han kom till ön Lesbos och gick utan skor ända tills han fick ett par nya i en kyrka i Aten. Efter det kom han många gånger att uppleva givmildhet från kristna.

Till exempel var det två kvinnor med kors som hjälpte honom när han stötte på några kontrollanter mellan Köpenhamn och Malmö. De talade med kontrollanterna och köpte en biljett till Malmö.

Under sin tid här i Sverige började han att gå till kyrkan. Han berättar om en andlig upplevelse där han kände att han på något vis kunde nå sin mamma.

En dag gick han till sin gode man och sa att han ville byta religion. I november förra året tog han sista steget och döpte sig. Det har fått honom att lysa upp. »Nu är jag en riktig kristen«, som han säger.

Enligt Migrationsverkets egna riktlinjer måste man i bedömning av skyddsbehov ta hänsyn till att konvertiter från Afghanistan är »särskilt utsatta för våld och andra övergrepp«. Den typ av faktabaserade frågor de fått är inte ovanliga och har kritiserats som irrelevanta av företrädare från både Svenska kyrkan och frikyrkorna.

Karim säger att han inte orkar tänka på sin situation, för tänker han på den »blir han galen«. Den kristna tron hjälper honom, även om han har svårt att sätta ord på det. Han beskriver det som att han hittat ett lugn.

Man kan inte nog understryka att de har det svårt. Javid säger att han »bara ser död i Afghanistan« och Karim står under hot från kriminella som är ute efter hans far. Ändå har de hopp om framtiden.

– Det kommer att bli bra, för Jesus har en plan för alla, säger Javid.

»Etiopiens äldre drabbas hårdast«

Miljontals människor flyttar in till städerna medan de äldre lämnas utan pension och omsorg. »Vad är kyrkans gensvar på detta?« Det var frågan som ekade när Mekane Yesus kyrkan samlades för sitt årliga partnermöte CMCR (Commitee for Mutual Christian Responsibility) i Addis Abeba, Etiopien, under temat »Diakoni och äldre«.

– Det är en svår situation där de äldre drabbas hårdast, säger Missionsföreståndare Kerstin Oderhem efter sitt besök i Etiopien.

Kerstin var en av två huvudtalare och fick chansen att lyfta fram vikten av kyrkans diakonala roll i den samhällsförändring som sker.

– I en kyrka som har fullt upp med hundratusentals människor som kommer till tro varje år, är det även viktigt att samtala om hur vi tar hand om de människor och den familj som redan finns.

Partnermötet tjänade till att uppmuntra och utmana kyrkan att redan nu börja ta små praktiska steg för att skapa mer gynnsamma förutsättningar för de äldre. Samtalen berörde allt från social verksamhet för äldre, till framtida äldreboenden och regeringssamarbete.

– En viktig tankeprocess har satts igång. Sen handlar det mycket om konkreta behov som till exempel rullstolsramper och gångräcken till kyrkans lokaler. Enkla åtgärder, men som gör kyrkan mer lättillgänglig för de äldre.

Budskapet togs emot bra och resan blev ett kvitto på det goda utbyte som finns mellan Sverige och Etiopien. EFS Sverige kunde bidra med strukturell expertis medan Mekane Yesus kyrkan inspirerade genom deras outtröttliga och kreativa sätt att bedriva mission.

– Vi som var där gladdes över att få se och höra vad Gud gör. Det var fascinerande att träffa ledare och människor som trots stora utmaningar inte frågar sig »Varför händer det här?«, utan istället »Vad kan vi göra nu?«, säger Kerstin inspirerat.

I ljuset av goda möten och samtal med ledarna i Mekane Yesus kyrkan återvände Kerstin till Sverige med ett lyckat utlandsbesök i bagaget.

Svenska EFS har nu bjudit in representanter från Mekane Yesus kyrkan till Sverige på ett studiebesök för att presentera hur EFS och Svenska kyrkan jobbar diakonalt.

Partnermötet var även en milstolpe i den bemärkelsen att det var första gången i CMCR:s historia som två kvinnor agerade huvudtalare. Den andra talaren var Ruth Abraham, som även var den drivande kraften bakom temat »Diakoni och äldre«.

Resebrev från Eritrea

Efter åratal av försök fick den evangelisk-lutherska kyrkan i Eritrea (ELCE) hastigt och oväntat besked om att jag och en gäst från ELM-BV kunde få ett visum till landet för att delta i kyrkans general-synod den 23–25 februari och för att besöka dess verksamheter. Med kort varsel fick jag således kasta mig iväg för att möta kyrkan i det land där EFS internationella mission tog sin bräckliga början redan 1866.

Under tio innehållsrika dagar deltog jag i gudstjänster och bönesamlingar, besökte det teologiska seminariet i Beleza, de två dövskolorna i Keren och Asmara, gamla missionärsgravar, gjorde ekumeniska visiter både hos katoliker och ortodoxer, tog ett dopp i Röda havet och träffade en lång rad fantastiska människor. Jag fick möta en kyrka, som trots begränsade resurser, ändå gör stora insatser för betjäna det eritreanska folket i både diakoni och evangelisation.

Dövskolan i Keren.Dövskolan i Keren.
B. P. Lundahl var en av de tidiga missionärerna i Eritrea och ligger begravd i Imkullu.B. P. Lundahl var en av de tidiga missionärerna i Eritrea och ligger begravd i Imkullu.
Predikan på teckenspråk.Predikan på teckenspråk.
Dövförsamlingen i Asmara.Dövförsamlingen i Asmara.

Ett av de möten som grep mig mest var mötet med den lilla dövförsamlingen i Asmara. Det är en grupp på ca 25 i huvudsak unga vuxna, som två till tre gånger i veckan möts till gudstjänst och bibelstudium. De har det gemensamt att de gått på någon av de två dövskolorna, där de både fått ett språk och fått möta evangeliet om Jesus.

Ett annat möte som dröjer sig kvar är den tidigare ortodoxe prästen Qeshi Isaak som numera är luthersk präst och leder ett kraftigt växande evangelisationsarbete i staden Adi Keyeh några mil sydost om Asmara.

I söndags fick jag också predika i den stora kyrkan i Asmara, där söndagsskolan samlar drygt tusen barn varje söndag! Med många hälsningar hem till EFS och med en förnyad glädje över trossyskon i Eritrea är jag nu åter i Sverige.

En omtalad förkunnare

Utmanande helgelseteologi eller kravfylld gärningslära? Om synden, frälsningen och helgelsen i Magnus Malms teologi.

Jakob Sanfridsson (Ingång, 2017)

RECENSION. Magnus Malm är en av de mer uppskattade förkunnarna i Sverige som på ett fascinerande sätt lyckas förena kristna från olika sammanhang. Malm är ingen systematisk teolog och klargör inte alltid sina teologiska ställningstaganden, vilket kan göra det svårt att analysera och kritisera honom.

I Jakob Sanfridssons artikel om Malms teologi i Ingång(nummer 3–4/17) försöker Sanfridsson systematisera en icke-systematisk teologi med hjälp av Malms tre senast utgivna böcker och söka svar på storfrågorna om synd, frälsning och helgelse. Summeringen lyder att den teologi som presenteras är en individualistisk kristendom och en kravfylld gärningslära.

Sanfridsson vill försöka förstå Malm utan att tillskriva honom åsikter. Problemet är att jag upplever att han emellanåt gör det när han brister i tolkningen av det som skrivits. Exempelvis menar han att det finns en motsägelse i synen på människans vilja (å ena sidan god, å andra sidan ofri) när det nog egentligen, i alla fall enligt mig, är en klassisk kristen dubbelhet av »redan nu, men ändå inte«. I själva verket är problemet kanske inte Sanfridssons brist på analysförmåga, utan Malms brist på systematisk tydlighet. Det går att tolka Malm och det är det upp till läsaren att fylla i luckorna.

I Sanfridssons artikel blir det också uppenbart att vår utgångspunkt och våra erfarenheter är avgörande för den teologi vi presenterar. Akademikern Luther, som Sanfridsson ibland låter stå som motpol till Malm, sökte finna en nådig Gud och skapade en systematisk teologi som hjälpte honom att finna det han sökte. Den krigsskadade officeren som blev jesuitordens grundare, Ignatius av Loyola, som Malm är kraftigt inspirerad av, sökte finna vad meningen med livet är. Ignatius presenterade aldrig en systematisk teologi, utan försökte hjälpa människor att finna Gud i den egna erfarenheten, något som också liknar Malms teologi.

Jag beundrar Sanfridssons mod att systematisera och analysera en av vår tids mest betydelsefulla teologer. För den som vill fördjupa sig i skillnader och likheter mellan luthersk och ignatiansk teologi rekommenderas jesuiten Rainer Carls bok Ignatius av Loyolas teologiska profil.

Bibelns berättelser blottläggs i Davids stad

Jag är på väg ner till en utgrävning på utsidan Warren’s Shaft, det underjordiska schaktet som upptäcktes 1867 och som anses avslöja hemligheten om hur kung David kunde ta sig upp och in i Sions fästning för 3 000 år sedan.

Fast tills för 25 år sedan gick det inte att bevisa arkeologiskt att kung David ens existerat! Det får jag höra av Joe Uziel och Ortal Chalaf, arkeologerna som ska visa mig sin dig, sin utgrävning. 1993 hittade man det första beviset, en arameisk inskrift som nämner »Davids hus«. Det var på en utgrävning i Tel Dan i Norra Israel, berättar de.

Om kung Salomon har man ännu inte hittat en enda stavelse i jorden.

Här i Uziels och Chalafs hörn av Davids stad har jorden andra saker att berätta. I dag får jag se den brända jordskorpan som vittnar om hur Nebudkadnessar II år 586 f. Kr. skövlade Jerusalem. Som det måste ha brunnit! Spåren syns ännu tydligt, efter drygt två och ett halvt millennier. Allt brann upp – utom de 2 700 år gamla lersigillen, bullae, som hittades när den brända jorden skickades vidare för att silas.

Av den stora parkeringen nedanför Klagomuren finns bara en grop kvar där flera arkeologiska utgrävningar pågår.Av den stora parkeringen nedanför Klagomuren finns bara en grop kvar där flera arkeologiska utgrävningar pågår.
Joe Uziel, en av arkeologerna som deltar i utgrävningarna.Joe Uziel, en av arkeologerna som deltar i utgrävningarna.
Bullae kunde man hitta på antikvitetsmarknader tidigare utan att med säkerhet kunna säga varifrån de kom.Bullae kunde man hitta på antikvitetsmarknader tidigare utan att med säkerhet kunna säga varifrån de kom.
Nu säkerställs fynden av utbildade arkeologer. I Davids stad kryper hela arbetslag med arkeologistudenter runt i dammet bland säckar och annan bråte.Nu säkerställs fynden av utbildade arkeologer. I Davids stad kryper hela arbetslag med arkeologistudenter runt i dammet bland säckar och annan bråte.

– Annars hade vi inte sett dem, berättar Uziel om fynden som presenterades på en arkeologkonferens i höstas. Speciellt en bulla väckte uppmärksamhet. Den bar samma namn som Israels beryktade kung Ahab, fast med en stavning som bara förekom i Septuaginta och hos den antike historikern Josephus. Det vill säga med ett jod (eller som det brukar stå i Nya testamentet: ett jota) för mycket.

Bullae användes för att försegla brev och dokument. Man band små snören kring papyrusrullarna och fäste snörändarna i en liten klump fuktig lera. I lerklumpen pressade sedan ämbetsmannen in sitt sigill. De äldre bullae signerades med bilder och symboler. Senare började man använda namn – skrivna i en paleohebreisk skrift, den enda skrift som användes fram till den babyloniska fångenskapen.

Det var också de äldsta bibliska texternas originalskrift, att döma av fragment i Dödahavsrullarna.

– Skriften är ganska lik den vi använder nu, säger Chalaf, utom att tav, sista bokstaven i hebreiska alfabetet, skrevs som en yxa.

Vissa messianska judar säger att det gamla tav ser ut som ett kors. Men det säger jag inte högt.*

Det som intresserar Uziel och Chalaf är att fynden berättar om migrationen i området. Sigillen med namn från Norra riket, Israel, tyder på att flyktingar hade lyckats ta sig till Jerusalem och Juda när assyrierna tömde Samarien – och fått högt uppsatta poster inom »statsapparaten«.

De många filisteiska krukor, som arkeologerna hittat, visar att många fler filistéer bodde i Jerusalem under första tempelperioden än vad som framgår i bibeln, enligt Uziel. De filisteiska krukorna är nämligen drejade lokalt – med Jerusalemlera!

– Vi ser inte Bibeln som en historiebok, kommenterar han.

Det håller inte alla arkeologer med om. En av Uziels kolleger som jobbar högst upp i Davids stad, Eilat Mazar, gräver med bibeln i handen. Hon är barnbarn till den berömde arkeologen Benjamin Mazar, som grävde i Israel »innan det fanns«, när området var brittiskt mandat.

– Han lärde mig att lusläsa bibeln, berättar Eilat Mazar. I de bibliska beskrivningarna gömmer sig utan tvekan historiska sanningar, hävdade han alltid.

Eilat har kommit långt med sitt »lusläsande«. Bland annat har hon hittat fundamentet till en monumentalbyggnad, som många med henne tror är resterna av Davids palats, det som kung Hiram av Tyrus byggde åt David. På utgrävningen hittades både en utsökt vacker pelare och resterna av cederträd som hade forslats dit från Libanon (jämför 2 Samuel 5:11). I palatsets soprum hittade grävarna kung Hiskias personliga lersigill.

– Jag blev så tagen av att plötslig läsa hans namn och se hans kungliga symbol, beskriver Mazar.

För några veckor sedan gick hon ut med ett nytt sigillfynd. Hon tror sig ha hittat profeten Jesajas sigill. Men det är inte bekräftat. Här är det inte ett jod för mycket utan ett alef för lite för att man ska kunna vara säker på att det verkligen är Hiskias hovprofet Jesaja som lämnat spår efter sig.

 

* Jesus säger ju om sig själv att han är »omega« – sista bokstaven i grekiska alfabetet. På hebreiska skulle han säga: »Jag är alef och tav.« Tav är också ett ord, som betyder tecken. Det förekommer bland annat i Hesekiel 9:4 – en ängel ska rita ett tecken, ett tav, på vissa personers panna. Och tav liknar alltså ett kors i den tidiga hebreiska skriften.

»Hur kan man måla odödlighet?«

»Hur kan man måla odödlighet?« frågar sig Johannes Damaskenos i sin skrift Tre försvarstal mot dem som förkastar de heliga bilderna.* Johannes Damaskenos eller Johannes från Damaskus levde 676–749 och var viktig i den så kallade ikonoklastiska striden som blossade upp på 700-talet. Grundfrågan i denna strid är huruvida man får avbilda Kristus och helgon i »heliga bilder« (det vill säga ikoner) eller om detta är att likna vid avgudabilder. Kejsar Konstantin den femte ville förbjuda alla ikoner; många munkar dödades under utrensningarna, för att de inte ville underkasta sig förbudet. Kyrkan gick till slut emot kejsarmakten och bejakade bruket av heliga bilder, med hänvisning till att i inkarnationen låter sig Gud, den okroppslige och oändlige, representeras av det ändliga och det kroppsliga.

I sin skrift vill Johannes visa att han förstår invändningarna: Gud är ande och är bortom det vi med våra sinnen kan gripa. Gud har uttryckligen förbjudit bilder i Mose lag. Men Johannes menar att med en mognad i tron uppkommer en förmåga att skilja på avgudabilder och heliga bilder. Skillnaden mellan dessa tycks vara att de heliga bilderna pekar utöver sig själva och blir heliga genom det de refererar eller representerar; avgudabilderna anses själva vara heliga.

1978 undersöktes svepduken med modern vetenskaplig teknik för första gången.1978 undersöktes svepduken med modern vetenskaplig teknik för första gången.
Här syns bilden så som den framträder på duken, i nästa bild som ett fotografiskt negativ. Lämningarna av blod syns i de mörka (i nästa bild ljusa) fläckarna på handleden.Här syns bilden så som den framträder på duken, i nästa bild som ett fotografiskt negativ. Lämningarna av blod syns i de mörka (i nästa bild ljusa) fläckarna på handleden.
Svepduken som fotografiskt negativ.Svepduken som fotografiskt negativ.
Detalj av svepduken som den framträder på ett kontrastförstärkt fotonegativ.Detalj av svepduken som den framträder på ett kontrastförstärkt fotonegativ.

»Hur kan man måla odödlighet?« är en av de retoriska frågor som Johannes ställer när han ska sammanfatta motståndarens argument. Detta är också en ganska klargörande formulering när man reflekterar över svepduken i Turin. För den som ser den som autentisk kan den nämligen betraktas som en slags »bild av odödlighet«. Än i dag kan man inte besvara hur bilden har uppstått – en hypotes är att någon form av ljusfenomen skulle kunnat orsaka färgningen av fibrerna i tyget. Vissa kopplar detta ljusfenomen till uppståndelsen. På så viss skulle svepduken vara »en bild av odödlighet« – men inte målad.

Svepduken visar alltså en död man som tycks ha blivit korsfäst. Mannen har händerna vikta över varandra. Det finns sår på huvudet, vid handleden, vid bröstet och vid fötterna. Duken är ett enda stycke, 4,5 meter långt som är vikt dubbelt, med kroppen emellan.

Svepduken stämmer överens med vad man vet om hur man brukade hantera döda människor i mellanöstern. Men här slutar, kan man säga, det som är »normalt« med svepduken. Svepduken är nämligen så pass fascinerande att den gett upphov till ett eget vetenskapligt fackområde: sindonologi.

Vad är det då som är märkligt med duken? Ja för det första är bilden ett negativ, vilket inte upptäcktes förrän 1898 då en fotograf vid namn Secondo Pia fick tillåtelse att fotografera bilden. Secondo Pia upptäckte att på det foto han framkallade så blev motivet på svepduken mycket tydligare: den hade nu blivit »ett positiv«. För den som hävdar att duken har framställts av någon konstnär så är det här det första man behöver förklara: varför skulle man framställa bilden på detta sätt, som gör den otydlig för blotta ögat, men tydlig om man inverterade ljus och mörker i bilden?

För det andra visar inte fibrerna på tyget något tecken på att ha en riktning, som man skulle förvänta sig om det vore en målning: då skulle det finnas spår av penseldragens riktning i fibrerna. För det tredje är inte motivet orsakat av färg som lagts på duken, utan det är dukens fibrer som genom en kemisk reaktion fått sin nyans.

En analys som gjordes under förra året och publicerades sommaren 2017 i den vetenskapliga tidskriften PLOS one, bekräftar vad man länge hävdat, att de fläckar som föreställer blod på svepduken verkligen kommer av blod; vad som är mer intressant är den visade att blodets kemiska egenskaper på nanonivå tyder på att den blödande personen utsatts för trauma – såsom tortyr.

En annan viktig detalj i bilden är att såret på handen är på handleden och inte i handflatan, vilket annars var hur man under medeltiden brukade framställa den korsfäste.

Det som talar emot svepdukens autenticitet är den kol 14-datering som gjordes 1988. Denna datering, av ett hörn av svepduken, daterar duken till 1300-talet. Men den dateringen gjordes, menar andra, av en del av tyget som efter senare analys visat sig vara en senare lagning. Raymond Rogers, en av de som ingick i det vetenskapliga team som 10 år tidigare, 1978, fick särskild tillgång till svepduken, var mycket skeptisk till hypotesen om en lagning – men övertygades senare genom egen analys av materialet och publicerade 2005 (kort före sin död) en vetenskaplig artikel där Rogers argumenterar för att den bit som testades består av ett annat material än linneduken i övrigt.

Vatikanen uttalar sig inte om dukens autenticitet utan menar att det är en fråga för vetenskapen. Men, menar man, oavsett kan den vördas för att den representerar Jesu död och bör få betraktaren att meditera över Guds kärlek. I sin betraktelse över svepduken sade den dåvarande påven Johannes Paulus II att svepduken tydliggör Guds kärlek, den kärlek som lider för och med sin skapelse. Men samtidigt uppenbarar den människans synd, den synd som skadar och bryter ner Guds skapelse.

Är det inte samma paradox i att en bild på en död man kan betraktas som en »bild av odödlighet«? När Gud »målar odödlighet« eller »målar gudomlighet« ersätter han inte skapelsens begränsningar utan går in i dem och förvandlar dem inifrån. Också döden; den yttersta begränsningen, blir förvandlad inifrån.

 

* Citatet är dock hämtat från den engelska översättningen »Apologia against those who decry holy images« https://sourcebooks.fordham.edu/basis/johndamascus-images.asp

Boktips

Tro stavas beroende

Olof Edsinger (Livets Ords förlag)

Hur kommer tron in i en människas liv, och hur kan den växa sig starkare? Det är några av de frågor Olof Edsinger reflekterar kring i boken Tro stavas beroende. Med förankring i Bibeln och i några av svenska väckelserörelsers huvudpersoner manar författaren till eftertanke kring tro, utifrån definitionen att tro är ett bejakande av sitt beroende av Gud. En bok för dig som vill låta tron färga av sig mer på alla sammanhang i livet.

Ta upp Davids slunga

Mats Nyholm (Semnos förlag)

Med berättelsen om David och Goliat får läsaren följa Mats Nyholms tankegångar om hur kyrkan är kallad att vara ett sjukhus för sårade och en familj för ensamma. Men lika fullt är kyrkan en armé driven av helig vrede. Mot det onda, för det goda. Detta vill prästen och författaren att vi ska tala mer om i våra kyrkor, och genom boken uppmanar han oss var och en att ta upp Davids slunga och möta ondskans lögner som ständigt florerar i vår omgivning.

Gud talar – kan du höra honom?

Joel Jarbo (Bornelings)

Med bibelord, egna reflektioner och frågor att reflektera över vill Joel Jarbo introducera den profetiska gåvan till fler kristna. Boken är lämplig för såväl personlig läsning som för bönegrupper och dylikt. Med fokus på personlig utveckling i vår relation till Gud vill författaren bidra till att fler kristna får upptäcka hur det är att höra Guds röst och vilken välsignelse det är att få samspela med Honom. Kanske kan den vara till hjälp för ditt nästa steg i din personliga tro?

Bli en vanlig, ovanlig människa!

Per-Eive Berndtsson (Logos Media och Sjöbergs förlag)

Livscoacher över hela världen matar oss med tips om hur vi ska leva för att bli lyckligare. Den här boken är inte en sådan bok. Det här är en bok om välbefinnande, men med en förankring i Bibelns kärleksfulla instruktion för ett gott mänskligt liv. Författaren, prästen och bibelskoleläraren Per-Eive Berndtsson bjuder in till eftertanke över hur vi lever våra liv, hur vi är menade att leva och hur vår relation till Gud påverkar oss i detta. Tänkvärt för såväl gammal som ung.