Det är valår och nu tre år sedan Ebba Busch Thor blev partiledare för Kristdemokraterna. Tre år av politiska vägval, beslut, debattartiklar och en mängd anföranden. Tre år av varma vindar – men också kalla stormar. Och så förstås tre år av småbarnsliv. Mitt i maktens centrum. Så hur gör hon, i detta späckade schema där få lugna stunder erbjuds, för att bevara ett slags inre hållbarhet?

– Det är en fråga som tvingar mig att reflektera huruvida jag lever som jag lär, säger hon och omfamnar kaffekoppen där vi sitter på hennes kontor på Riksdagen.

– Jag tycker att jag gör det, men med jämna mellanrum har jag, liksom alla människor, behov av att kalibrera om. Lever jag som jag vill leva? Lägger jag min tid på rätt saker? Eller snarare, det jag lägger tid på – vad säger det om vad jag tycker är viktigt i livet? Det är tre frågor jag återkommer till, säger hon.

Uppvuxen i en kristen familj och med en personlig tro är kyrkan och den kristna gemenskapen viktig för henne, inte minst för att bevara hjärtat och de grundvärderingar hon har.

– Kyrkan för mig är en möjlighet att stämma i bäcken, på samma sätt som bilen behöver servas regelbundet. Annars kan man glida iväg. Gudstjänsten, men också den gemenskap jag har med mina kristna vänner, betyder mycket. Där kan jag också få studsa en del av mina vardagsbeslut mot dem som jag i grunden har samma värderingar som, säger hon.

Drivkraften till att hon kommit dit hon är i dag, på en position med mandat att påverka många människor, är sprungen ur hennes kärnvärderingar. Hon vill alltid sätta männi­skovärdet i första rummet.

– Det finns naturligtvis flera saker som påverkar ens värderingar, och för mig har min tro varit en avgörande faktor. Det har i sin tur påverkat var jag hamnat politiskt. En kultursatsning kan vara jätteviktig för en kommun, men om man samtidigt inte har råd med platser på äldreboenden för de äldre – är det då rätt prioritering utifrån människovärdet, frågar hon sig.

Som politiker får man räkna med att bli omdiskuterad, ifrågasatt och ständigt omtalad. Men Ebba verkar ha ett inre lugn, vare sig hon får lovord eller möter de stora stormarna.

– Jag tror att den där tryggheten är starkt präglad av min mamma. Hon lärde mig tidigt i tonåren att sätta ord på skillnaden mellan självförtroende och självkänsla. Självförtroendet kan gå upp och ner beroende på hur jag lyckas eller inte, men jag måste alltid se till att värna självkänslan, att jag är värd någonting oavsett, säger hon och kopplar det till sin kristna tro:

– Jag har en stark, personlig tro som betyder mycket för mig, och som återkommande landar i att jag är älskad för att jag är. Jag är värd någonting. Den vissheten har gett ett slags grundtrygghet. Och jag har insett att ju mer det stormar, vare sig det är i jobbet eller privat, desto mer märker jag hur betydelsefull min tro är för mig, säger hon.

Har du behövt vara mer noga med att värna om din inre hållbarhet de år du varit partiledare?

– Jag har tränats i det länge, men det är klart att pressen har blivit mycket större. Rent praktiskt ser mitt liv väldigt annorlunda ut jämfört med för några år sedan. Jag har mindre tid att träffa mina vänner, att gå till kyrkan eller engagera mig i föreningsaktiviteter. Det är delar av mitt liv som är viktiga för mig och där jag kan vara mer än det jag presterar i mitt yrke.

Hon poängterar dock att hon inte vill bli en helt annan person i sin roll som politiker.

– Det är viktigt för mig att få vara mer än bara mitt jobb. Har man flera strängar på en gitarr spelar man kanske inte på alla samtidigt, men jag vill inte att det ska upplevas som att jag är två helt olika personer. En del väljer att »ta på sig sin ämbeteskavaj« och blir då en viss person. Jag skulle bli knäpp om det var så! För mig fyller det ett syfte att få gifta ihop mina olika roller, säger hon.

Bönen är en naturlig del i hennes vardag.

– Jag ber regelbundet och för mig är bönen som ett samtal. Det kan handla om något privat eller något stort och viktigt i jobbet. Det betyder mycket för mig att bara få stanna upp lite och uttryckligen, högt eller tyst, tacka för allt jag har att vara tacksam för, men också att få sätta ord på vad som kanske bekymrar mig. Att bara få lägga den oron på Gud och be om hjälp och stöd att vara en klok och bra mamma och att fatta kloka beslut i politiken, betyder mycket för mig. Men det innebär inte att jag ber ihop en budget eller hittar rätt i politiska beslut genom bibelord, vilket en del tror.

Det finns en hel del förutfattade meningar och okunskap om religion och tro, menar Ebba, som berättar att hon då och då får en del speciella frågor.

– De frågor som jag fått av tunga journalister kring min tro visar på en ganska stor religionsanalfabetism i Sverige. Jag tycker att det är fascinerande hur lite försvarstal och stöd det finns från andra politiska kollegor när frågor om tron i så många omgångar ställs nästan lite hånfullt och respektlöst.

Hon hoppas att fler beslutsfattare ska stå upp för sin tro.

– I år vet jag inte hur många politiska kollegor som i intervjuer berättar att de är troende. Jag har inte märkt av det tidigare, men nu märks det i många intervjuer. Jag ifrågasätter inte att det inte är genuint, men jag önskar att fler politiker står för sin tro även när det inte är valår, säger hon.

Fler rakryggade troende politiker skulle vara bra för den politiska debatten i Sverige, menar Ebba.

– Det kommer att vara år av flera tuffa brytningar kring värderingar och religion framöver. Jag är rädd att man kastar ut barnet med badvattnet när vi ska hålla rent från extremism. I stället riskerar samhället att bli ganska religionsfientlig i största allmänhet, säger hon och konstaterar:

– Det finns ingenting som är helt svartvitt. Man måste klara av att både stå upp för religionsfriheten och hålla rent från religiöst förtryck. Min starka tro betyder väldigt mycket för mig och har tagit mig genom otroligt tuffa situationer privat. Den är en stor styrka för mig för att jag ska orka med den uppgift som jag har. Den är avgörande, inte i politiska beslut, men för att jag mäktar med, fastslår hon.

Ebbas position innebär att hon har ett mandat att påverka många. Hon har makt. Hur ser hon på det?

– Makt är i första hand ett medel för mig. Jag försöker tänka att jag inte har ett vanligt jobb, utan jag att jag har fått ett förtroende som närsomhelst kan tas ifrån mig, så det gäller att förvalta det. Samtidigt är känslan av att kunna påverka en av de bästa känslorna i världen. Men den dagen makt blir ett mål, då är man illa ute. Därför måste jag behålla ödmjukheten inför det uppdrag jag har och hitta balansen mellan vad som är målet och vad som är medlet. Då makten är ett medel att åstadkomma någonting behöver jag ha koll på vad som är min drivkraft, vad det är jag vill åstadkomma och varför jag gör det jag gör, säger hon.

Och då hon vet vad som är hennes drivkraft, nämligen kärnvärderingar om männi­skovärdet, då är hon inte rädd för att använda makten.

– Ska en kyrkas sociala arbete kunna få stöd i fortsättningen eller kommer det att vara förbjudet? I sådana frågor behövs röster som är trygga i sina grundläggande värderingar, ser det positiva och som inte ryggar att ta debatten för det. En sådan röst hoppas jag kunna vara genom det uppdrag jag har, och då är inte makten en drivkraft, utan ett medel.

Med en gedigen bakgrund och erfarenhet, både som professor i statsvetenskap och socialdemokratisk politiker, har Ulf Bjereld länge verkat i och kring maktens centrum. Sedan 2015 är han ordförande för Socialdemokraternas sidoorganisation Socialdemokrater för tro och solidaritet (tidigare Sveriges kristna socialdemokraters förbund – Broderskapsrörelsen) och har nyligen presenterat regeringens utredning vad gäller regler för bidragspengar till religiösa samfund. Att han innehar en maktposition är det ingen tvekan om. Hur tänker han själv kring det?

– Makt förutsätter ansvar. Den insikten präglar mitt ledarskap. Jag är väldigt bra på att ta ansvar och skyller inte ifrån mig. Är man högst upp i en organisation så har man också det yttersta ansvaret för allt som sker i den organisationens namn. Den vissheten ger mig trygghet i mitt ledarskap, men det kan också vara en nackdel – att man blir rädd för att delegera. Jag har ett ganska starkt kontrollbehov vilket inte alltid är fördelaktigt, säger han.

Vi träffas på Citykonditoriet i Stockholm, men till vardags bor Ulf Bjereld i Göteborg där han i huvudsak verkar som professor i statsvetenskap vid universitetet. Uppväxten har han i Båstad där han präglades av föräldrarnas engagemang i Frälsningsarmén.

– Jag gick i Frälsningsarméns söndagsskola från tre års ålder. Man fick en bibel om man hade gått söndagsskolan i åtta år, så många kämpade på slutet då även fotbollen kunde locka. Men jag har alltid varit målmedveten och strävsam; har jag föresatt mig någonting så brukar jag genomföra det. Så det blev en bibel till slut, säger Ulf och ler, innan han fortsätter:

– Jag hade en väldigt stark barnatro. Även om jag hade gjort något dumt omedvetet kunde jag bli förtvivlad när jag upptäckte mitt misstag. Jag minns åren i Frälsningsarmén som glädjefyllda med mycket musik och en naturlig gemenskap. I Båstad fanns en ekumenik som jag upplevde som okomplicerad. Min pappa var exempelvis ordförande för Frälsningsarméns så kallade »hjälpgrupp«, men när han slutade med det och i stället blev kyrkvärd i Svenska kyrkan var det ingen som tyckte att det var konstigt. Så jag har en ekumenisk och en icke-sekteristisk uppväxt. Kristen kunde man vara på olika sätt, säger Bjereld.

Tidigt infann sig en vilja inom honom att verka för de svaga, utsatta och utstötta i samhället.

– Både i min kristna tro och i min politiska gärning har min drivkraft varit att ha en villkorslös solidaritet och känsla med dem som uppfattas som dessa mina minsta. Det har jag känt sedan jag vara liten, säger han.

Den drivkraften förenar hans yrkesliv och personliga tro.

– Min tro är en naturlig del av mig, inte en hatt som jag tar på eller av. Den finns där hela tiden, både i det mellan­mänskliga umgänget och i mitt ledarskap, eftersom min tro bygger så mycket på solidaritet för de utsatta. Kärleksbudskapet går hand i hand med omsorgen om dessa mina minsta. Därför försöker jag att älska mina fiender och inte hamna i konflikt, säger han.

Samtidigt beskrivs Ulf ofta som en frispråkig person som vågar sticka ut hakan om det behövs.

– Jag är inte rädd för konflikter, men jag är bra på att undvika dem. De flesta konflikter är destruktiva och dränerar mycket energi, så jag försöker agera så att jag uppnår de mål jag vill uppnå utan att hamna i konflikt på vägen. Det är nog en av mina starka sidor. Det finns en omsorg om den enskilda människan, säger han.

Men trots att det kan florera åsikter kring Ulf Bjereld, vilket nästan ingår när man skriver debattartiklar, blogginlägg som går rakt på sak och leder utredningar i ämnen som bjuder in till diskussioner, verkar han ha en inre hållbarhet. Hur lyckas han med det?

– Det är klart att min tro är en styrka i det avseendet. Den ger mig distans vid påhopp och får mig att känna att det finns viktigare saker i världen än vad folk skriver på nätet. Jag bottnar så starkt i min kristna tro att det gett mig en tydlig bild av vem jag är. Det ger en trygghet i vad jag gör och varför jag gör det. Då kommer inte konspirationsteorier och liknande åt mig. Sedan kan jag naturligtvis göra fel, men vem gör inte det, frågar han sig.

Under tonåren tappade Ulf tron, pausade från kyrkan och sökte sig långt till vänster politiskt. Inte förrän i 30-årsåldern, då han i kyrkan träffade sin fru Marie Demker, sökte han sig tillbaka. Nu ser han att även de »trolösa« åren i hans historia fyller sin funktion.

– Att jag under mina formativa tonår inte var med i någon kristen rörelse eller förbund gör att jag i dag kan röra mig fritt i terrängen. Jag kommer utan ryggsäck och kan säga vad jag tycker utan att behöva vara orolig över vad man ska säga då jag är så omedveten om kontexten. Det i sin tur kan också göra att folk blir intresserade av vad jag har att säga eftersom det är svårt att positionera mig, säger han.

I dag går Ulf Bjereld i kyrkan regelbundet.

– Jag har alltid tyckt om kyrkan och känt mig hemma där. Oftast går jag till Svenska kyrkan i Göteborg, men också till min frus tillhörighet Equmeniakyrkan i S:t Jakobs kyrka och ibland ute i landet, säger han.

Människor är viktiga att ha omkring sig, inte minst för att behålla ödmjukheten och att få hjälp att lägga orden rätt i skarpa lägen. För Ulf är Marie, som han också skrivit böcker med, en avgörande sådan.

– Min alldeles underbara kärleksfulla hustru är väldigt klok och analytisk. Vi kan vara kritiska mot varandra för att vi vet att den andre vill det. Vi är uppriktiga mot varandra när något inte är bra eller klokt att göra. Vi är våra bästa kritiker och vet att vi älskar varandra, därför kan vi också vara uppriktiga mot varandra, menar han.

Ulfs drivkraft och envishet för att göra skillnad för de utsatta i samhället är viktig för honom. Och det mandat han har fått för att förverkliga det tänker han använda.

– Jag vill vara med och förändra världen så att den blir mer jämlik och fylls av mer mellanmänsklig solidaritet med dessa mina minsta. Jag vill också att omsorgen ska prägla politiken på ett starkare sätt. Det kan man göra på många olika sätt. Jag har fått förmånen att göra det från en stark plattform. Och även om jag är väldigt ödmjuk inför det, har jag aldrig ångrat att jag tackade ja till att vara där.