Rosenius andliga vägledning talar rakt in i denna typ av frågor som många kristna, också i dag, periodvis brottas kan med. Bakom hans andliga vägledning finns en teologi, ett sätt att tolka och förstå Guds handlande. Även om Rosenius skrev mycket publicerade han aldrig någon troslära. Den som vill få grepp om hans teologi får därför själv försöka vaska fram hans bakomliggande teologiska system, vilket också många har försökt att göra.

Länge sågs Rosenius inte som någon god och skapande teologisk tänkare. Många motsägelsefulla tolkningar har gjorts av hans teologi. Man har tolkat hans förkunnelse om kristenlivets växt och fortsättning väldigt olika. En del har satt etiketten »herrnhutisk« på den och med det menat att det inte finns mycket till helgelselära hos honom. Andra har talat om den som metodistisk och samtidigt antytt att det mest blir kamp och disciplin av det hela. Åter andra har menat att denna fråga inte alls är genomarbetad hos Rosenius. På liknande sätt har hans förkunnelse om rättfärdiggörelsen – hur människan kan duga inför Gud – beskrivits mycket olika, alltifrån sådana som berömt Rosenius för att vara »äktluthersk«, till mer negativa omdömen som »en alltför koncentrerad version av nådens ordning« eller som någon av de mest kritiska skrivit: »Det vilar något märkligt osunt över Rosenius förkunnelse om rättfärdiggörelsen.« Somliga har bedömt honom vara för »lagisk« i sina utläggningar, andra som alltför »evangelisk«.

Det är utifrån dessa spretiga tolkningar märkligt att så många i Sverige och Norden fann Rosenius förkunnelse och artiklar så upplysande och klarläggande att man kom att låta hans teologi färga den stora folkväckelsen. Kanske är det så att tolkningarna inte alltid varit så lyckade! I diskussionen om vilken teologi man finner hos Rosenius har det under senare årtionden blivit allt tydligare att han ger en självständig infärgning av det lutherska budskapet bortom pietism och herrnhutism.

Ett sätt att beskriva Rosenius teologi är att utgå från »den nya födelsen«. Något sker i människans hjärta samtidigt som hennes gudsrelation blir upprättad tack vare Jesu verk på korset. Hon får ett nytt liv, en ny vilja. Nyfödelsen är på riktigt. Gudsavbilden börjar återskapas. Förutsättningen för att detta skall kunna ske är att Gud i Jesus Kristus blivit människa, delat allt, och genom sin död på korset betalat för människans hela skuld.

Den nya situationen innebär dock inte att det gamla har försvunnit. Det nya bryter fram i det gamla. Därför är tillvaron tvetydig, paradoxal. Förnuftet och känslan kan inte riktigt greppa den nya situationen. Den kan bara ses med trons ögon. Rosenius beskriver här den enskildes personliga kamp. Eftersom fallet en gång i tiden var individuellt, måste återupprättelsen av människan också ske individuellt. Den sker genom Guds ord till den enskilde, som lag som avslöjar det gamla och som evangelium som både uppenbarar det nya och skapar det.

Eftersom det skapas en ny människa borde den ju börja visa sig i olika yttre kännetecken, i att hon börjar bära frukt. Men tvetydigheten gör det omöjligt att vara säker. Tvetydigheten finns hos människan själv. Denna tvetydighet kommer att bestå till domens dag. Den kristne hänvisas därför till tron! Här kommer anfäktelsen – som innebär brottning och tvivel – in. Den hindrar människan från att hamna i den farliga entydigheten. Entydigheten är farlig för att den innebär att människan bygger på sig själv och inte förtröstar på Kristus. Anfäktelsen lär människan tvetydigheten i praktiken:

En kristen har – det hon inte har!

Hon är – det hon inte är!

Hon vill – det hon inte vill!

När nu situationen är paradoxal/tvetydig kan inte teologin framställas entydigt om den skall rymma verkligheten. Tvetydigheten pekar här mot »Gud, den underlige«, som Rosenius gärna kallar Gud. Den pånyttfödda människan beskrivs som »den underlige«. Teologin som ska beskriva det motsägelsefulla kallas »underlig«. Dess klarhet och entydighet får bestå i att påvisa tvetydigheten och avvisa illusioner av klarhet. Entydigheten hör evigheten till. Teologin blir en pilgrimsteologi.

Livets spänningar och kristenlivets tvetydighet driver människan till Kristus på korset. Detta gör att en anfäktad kristen kan se sina problem som Guds bearbetning. Dimridåerna i livet avslöjas som Guds verktyg för att skapa tro och hopp – eftersom de driver till Kristus! Rosenius har alltså centralt i sin teologi formulerat en egen version av det som kallas »korsets teologi« hos Luther.

En av de stora tragedierna i vår tid är att vi missar att ta vara på »tvetydigheten« i tron. Vi försöker göra tron »entydig« så att vi ska få full kontroll över den, eftersom »tvetydigheten« är svår att leva med. Vi kan försöka göra kristenlivet entydigt och få full kontroll genom att låta det bli något inomvärldsligt, där vi inte på allvar räknar med gudsingripandets konkreta möjlighet att till exempel ge direkta bönesvar. Ett annat alternativ är att vi låter kristenlivet bli något enbart mirakulöst, där vi inte räknar med svagheten, tvivlet och ofullkomligheten. Vilken väg vi än väljer utestänger vi i praktiken Gud från viktiga områden i våra liv.

Våra liv, inklusive våra trosliv, rymmer både det mirakulösa och det till synes hopplösa. Livet är fullt av spänningar. Trons erfarenhet är också full av spänningar. Rosenius har gett oss en »tvetydig« teologi som vågar se både med- och motgång, som fångar upp livets och kristenlivets spänningar och låter dem driva oss till ett beroende av den Kristus som dött och uppstått för vår skull. Livets dimridåer är fortfarande Guds verktyg för att skapa tro och heligt liv och inte något utanför livet med Gud. Därför kan jag som kristen ha en stor trygghet mitt i allt. Det är till exempel inte farligt att Gud inte alltid »känns«. Det är bara ett av Guds sätt att få oss att söka Kristus och förankras i honom bortom alla känslors spel.

• Della
• Twittra