Jag var elva år och i färd med att göra scenkläder till vår nystartade sånggrupp »The red girls«.

– Mamma, hur stavas »red« (röd på engelska)? Mamma sitter försjunken i en bok och svarar halvengagerat:

– R, ä, d, d.

När vi radar upp oss i våra hemmagjorda röda tröjor med texten: »The rädd girls« uppdagas missförståndet. (Vi bytte namn till The White girls för vi hade inte fler röda tröjor.)

Vi har just varit inne i påskens passionsberättelse som tydliggör att Gud älskar oss ända till döds. Passion är Jesuslikt och vi är som Guds folk kallade att likna Jesus – även i den. Påskens budskap lämnar efter sig centrala men obekväma frågor till mig som kristen: Hur är det med min kärlek till Jesus? Är den passionerad och hur yttrar det sig i mitt liv? Vad får den kosta?

De senaste åren har EFS pionjärer lyfts fram bland annat i en jubileumsbok. Det var kärleken till Ordet och ivern i missionsuppdraget i EFS rötter som jag attraherades av som nybliven student på Johannelund för nio år sedan. Min upplevelse av kallelse till EFS fick bränsle av deras livs passionsberättelser. De som med livet som insats bestämde sig för att ta evangeliet från Sverige med enkel biljett till okända världsdelar visar på en väg som kyrkan behöver välja också i dag för att vara en levande kyrka som fortsatt skriver frälsningshistoria. Den tro jag kan riskera livet för kan jag också leva för. När vi som kyrka i Sverige kan svara ja på frågan om vi skulle kunna dö för att människor ska få höra om och uppleva den tro vi funnit, har vi en levande kyrka.

Kärleksrelationen mellan kyrkan och Jesus är trygghetsbasen från vilken jag vågar följa Jesus.

Den fullkomliga kärleken driver ut rädslan läser vi i Första Johannesbrevet 4. Kärleken och rädslan konkurrerar ofta om inflytandet över mina val. Min erfarenhet är att jag behöver trotsa varierande grader av rädsla för att leva ut mitt livs passionsberättelse tillsammans med Jesus – både i vardagen och i de livsval ett liv med Jesus ställer mig inför. Frågan är inte om jag är rädd utan om jag kommer att följa Jesus fastän jag är rädd. Och vi är i gott sällskap om vi är rädda. Jesus var ångestfylld till döds i Getsemane, men det hindrade honom inte att fullborda Faderns vilja.

Rädsla är en naturlig psykologisk försvarsreaktion inför det okända eller det vi inte har kontroll över. Olika situationer som vi ställs inför när vi följer Jesus kan vara okända och orsaka rädsla, men om vi byter fokus från det okända i situationen till det kända – Jesus själv – som står där i det okända och säger »jag är ju här, jag är med dig«, kan vi slappna av. Hans löften, hans närvaro är fast mark.

Gud Fadern som inte bara säger att du är älskad utan bevisar sin kärlek till dig i påskens berättelse. Den har vi fått i uppdrag att gå ut med till alla. Vi kan ha tröjor som det står »rädd« på.

Det är helt ok – men vi går ändå.

 

Maria Smeds, EFS-präst

 

• Della
• Twittra