Författare: Jonatan Knutes

Varannan ungdom kränkt för sin tro

En fjärdedel har upplevt kränkningar från sina lärare, och värst verkar det vara på naturkunskaps- och religionslektionerna. Budbäraren har träffat Amanda Vadian, biträdande generalsekreterare på Salt, för att höra hennes syn på rapporten.

– Jag blir inte alls förvånad när jag läser detta. Blir man överraskad över resultatet har man nog haft huvudet nedstoppat i sanden ett tag, säger hon.

Fredrik Wenell presenterar rapporten från Sveriges kristna råd som visar den dystra siffran att 49 % av de 393 tillfrågade har upplevt kränkningar på grund av sin tro.Fredrik Wenell presenterar rapporten från Sveriges kristna råd som visar den dystra siffran att 49 % av de 393 tillfrågade har upplevt kränkningar på grund av sin tro.
Amanda VadianAmanda Vadian

Amanda möter i sitt arbete många unga som vittnar om trakasserier och kränkningar på grund av sin kristna tro. På ett ledarläger för ungdomar bad Amanda deltagarna att skriva ner vilka reaktioner de mött när de berättat att de var kristna. Några av svaren som kom in var snudd på för grova för att läsa upp i gruppen. 

– Att som tonåring få höra att man är en idiot, homofob, vetenskapsfientlig och korkad för att man tror på Gud är hårresande, säger hon. 

Amanda själv blev kristen som tonåring och visste inte hur hon skulle bli bemött för sin nyfunna tro. På en naturkunskapslektion sade hennes lärare att hon skulle bevisa att alla kristna är emot vetenskap och satte på en film. Filmen gick ut på att en reporter frågade kristna om de trodde på dinosaurier och alla svarade entydigt nej. Det var enligt läraren beviset för att alla kristna var världsfrånvända och oförmögna att tro på kunskap.

– Jag var ju nykristen och blev satt i en väldigt konstig situation. Jag hade aldrig upplevt att vuxna betedde sig så dåligt och jag vågade inte riktigt komma ut som kristen på högstadiet. På gymnasiet blev jag mer frimodig och kunde stå upp för min tro, mycket för att jag hade rustats i ungdomsgruppen. 

Att alla unga ska vara starka nog för att stå upp för sin tro mot både klasskamrater och lärare är inte självklart enligt Amanda. Hon betonar att det först och främst inte är den unga individens ansvar, utan att vuxna måste kliva in och stå upp för barns och ungdomars rätt till tro. Hon trycker också på kyrkans ansvar i situationen och vill uppmuntra ungdomsgrupper att våga prata om vad ungdomar får möta i skolan och hos vänner.

– Kyrkan har ett uppdrag att rusta oss för att leva i vardagen. Där kommer apologetik in bland annat. Hur bra är vi på att förbereda våra unga i att svara på frågor som exempelvis rör kristen tro och vetenskap, frågar hon retoriskt. 

I år blev barnkonventionen lag i Sverige. Där står det på flertalet ställen att staten ska säkerställa barnets rätt till andlig utveckling och religionsfrihet. I läroplanen står det också inskrivet att barn ska utveckla förmågan att förstå och leva sig in i andras värderingar. 

– Det är otroligt bra tajming att barnkonventionen blev lag när den här rapporten kom ut. Det är hela samhällets ansvar att se till att dessa kränkningar upphör. 

Bildreportage: Kerstin Oderhem i Indien

Kerstin hann, tillsammans med Erik Johansson, EFS internationella missionssekreterare, med att besöka 15 olika hem på sju dagar. Här tillsammans med pensionerade sjuksköterskor i Padhar som bildat en bönegrupp. 

– Det var fantastiskt att be med dem. Efter pensionen drog de igång ett arbete att be för byn. De ber regelbundet, flera timmar åt gången ett par dagar i veckan, säger Kerstin.

2_2020_indien2

Kerstin och Erik fick också äran att vara med och inviga den efterlängtade kyrkan i Sukktawa. 

– En mycket häftig upplevelse. Runt två tusen människor kom från byarna runtomkring och de som inte rymdes i kyrkan satt utanför under tälttak. Den festliga gudstjänsten pågick i flera timmar, säger Kerstin.

2_2020_indien3

Invigningen av kyrkan i Sukktawa avslutades med lunch för alla tusentals besökare. De tappra matlagarna hade börjat förbereda klockan fem på morgonen.

2_2020_indien4

Besöket i Indien innehöll också en rundvandring på Padhar sjukhus. 

– Jag slogs av den underliggande passionen – livet med Jesus – som ligger till grund för att detta sjukhus finns. De börjar varje morgon med gemensam morgonbön, mitt i det centrala väntrummet, och det präglar såklart hela verksamheten. När sången började blev patienterna nyfikna och kom för att lyssna – vilken missionsstation!

2_2020_indien5

I Betul vid de tidigare EFS-missionärernas gravar tog Erik Johansson upp psalmen Härlig är jorden. 

– Tänk om dessa missionärer, som la ner sina liv på den platsen, fick se vad Gud gjort och hur kyrkan har växt.
I den psalmen sjunger vi »släkten följa släktens gång«, och då blev jag så rörd och grät så jag inte längre kunde sjunga, säger Kerstin.

2_2020_indien6

Under resan besökte Erik och Kerstin även flera nyplanterada församlingar på landsbygden.

– Även om kulturen är så olika längtar vi efter precis samma saker: människor och samhällen förvandlade av Jesus. Det är helt fantastiskt att få se vad Gud gör i sin världsvida kyrka.

2_2020_indien7

Den ständige missionären

Carl-Erik Sahlberg vet hur det känns att befinna sig långt ner på den sociala stegen. Som tolvåring bodde han en tid med sin mamma och bror i två rum i änden på en ladugård. Mamman bar hela försörjningsbördan och det var tufft.

Nu sitter Carl-Erik i ett vackert hus med berget Kilimanjaro som imponerande fond. Han kan tacka Gud, inte bara för egen mat på bordet utan för att han här i Tanzania kan bidra till mat och husrum till ytterligare nästan 200 personer varje dag.

Han känner sig rik, den fattige tonårspojken från Svenstavik i Jämtland.

Bild: Magnus AronssonBild: Magnus Aronsson
När Carl-Erik Sahlberg fyllde 74 kände han för första gången i livet en tacksamhet över sin ålder. – Det känns nästan som en gåva att få bli äldre. Tänk att jag nådde den här åldern, jag fick uppleva det här året också.När Carl-Erik Sahlberg fyllde 74 kände han för första gången i livet en tacksamhet över sin ålder. – Det känns nästan som en gåva att få bli äldre. Tänk att jag nådde den här åldern, jag fick uppleva det här året också.

– Ibland tänker jag att det var bra att gå igenom den där uppväxten, man blev inte bortskämd, säger Sahlberg och fortsätter: 

– Jag har tänkt på hur människor som lever i överflöd ibland verkar tomma och deprimerade. Här i Tanzania tror jag knappt jag mött någon som är håglös på det sättet.

Huvudparten av det hjälparbete han nu driver tillsammans med hustrun Overa sker genom organisation Mokicco, Mount Kilimanjaro Children Care Organisation. I dagsläget består det av 26 familjehem där 130 barn, som tidigare varit övergivna, får mat, trygghet och framtidstro. Föräldrar som bryr sig. En säng att sova i.

– Fördelen med familjehem är att när barnen blivit lite äldre så finns det ett hem att återvända till. På ett vanligt barnhem kommer hela tiden nya barn, så din sängplats finns inte kvar, barnen där blir föräldralösa en andra gång i livet, säger Carl-Erik.

Men andra hjälpbehov gör sig också ständigt påminda. Behoven knackar i bokstavlig bemärkelse på dörren varje dag hos Carl-Erik och Overa. Därför har de startat Missionsfonden och via den får människor hjälp att betala kostnader för sjukvård, operationer och skolavgifter. En del får små bidrag till nyföretagande.

Att säga nej är svårt.

– Vi skriver upp alla, så det blir ett kösystem. Sedan förklarar vi att det kan ta tid innan de får hjälp. Vi ber alltid om ett brev från prästen eller byordföranden som intyg på att det personen säger är sant.

– Alla beskriver sin nöd och vi har också gått på en del nitar. Men man får se upp så man inte blir hårdhjärtad och tror att alla försöker lura en.

Ett viktigt projekt är att bygga enkla bostäder. De flesta av de 24 små husen som hittills byggts har gett tak över huvudet för fattiga änkor.

– När jag en dag är borta står husen kvar. Det är att göra avtryck i världen, säger Carl-Erik.

Missionsfonden, Carl-Erik och Overas egna fond, hjälper människor att betala kostnader för sjukvård, operationer och skolavgifter. En del får även små bidrag till nyföretagande.Missionsfonden, Carl-Erik och Overas egna fond, hjälper människor att betala kostnader för sjukvård, operationer och skolavgifter. En del får även små bidrag till nyföretagande.
Den gångna sommaren firade Carl-Erik och Overa 30 år som gifta. Förutom deras hjälpinsatser undervisar båda två på bibelskolan i Mwika.Den gångna sommaren firade Carl-Erik och Overa 30 år som gifta. Förutom deras hjälpinsatser undervisar båda två på bibelskolan i Mwika.

Ja, hur vill han bli ihågkommen? Och hur minns han själv sitt liv? Memoarerna är påbörjade, men med tanke på den fulltecknade kalendern och alla visioner för framtiden så lär det dröja innan det är aktuellt att ge ut dem. I den nyutkomna boken Välsignelser i mitt liv (Semnos förlag, 2019) finns dock många glimtar ur livsresan. I förordet konstaterar Sahlberg att han tidigare varit van att kallas »ung«. En tid var han näst yngsta präst i Sverige, och han var på sin tid en av de yngre kyrkoherdarna. Nu kallas han »mzee« i Tanzania, vilket betyder »gamling« i en hedrande betydelse.

Vissa av hans tidigare elever från bibelskolan i Makumira på 1980-talet, då han var missionär i Tanzania, börjar nu att gå i pension. Ett par av dem blev med tiden biskopar i den evangelisk-lutherska kyrkan i Tanzania, till exempel nuvarande ärkebiskop Fredrick Shoo, ledare för kyrkan med sju miljoner medlemmar.

– Han hälsar mig »shikamo« som den underordnade gör, ungefär som ett barn skulle säga till en äldre. Han gör det med glimten i ögat, men vi tycker båda att det är lite roligt att han hälsar mig så, säger Carl-Erik och skrattar gott.

Carl-Erik är 74 år, men inte intresserad av att sätta sig på åskådarplats. Vid sin senaste födelsedag slogs han dock av tanken att det inte är alla förunnat att uppnå den åldern.

– För första gången kände jag tacksamhet över min ålder. Förut har jag tänkt att »det är väl inget roligt att bli äldre«, men nu har det börjat kännas nästan som en gåva. Tänk att jag nådde den här åldern, jag fick uppleva det här året också.

I takt med att han har blivit äldre har Carl-Erik blivit mer »seriös« när det gäller att människor ska få upptäcka den kristna tron.

– Jag vill inte dö som en tyst kristen som inte delade med mig av min tro, som ju betytt allt i mitt liv. Jag är ingen bra evangelist men jag försöker i alla fall. Jag vittnar ofta för de fattiga om att jag själv varit fattig, men att mycket vände när jag blev kristen och att det håller att lita på Gud. Någon skulle kanske kalla det framgångsteologi – men hellre det än motgångsteologi. 

Carl-Erik blev pensionär 2012 och mest konkret innebar det avslutning på tjänsten som direktor i S:ta Clara kyrka. Prästkragen finns dock kvar, liksom kallelsen. Friheten gav möjlighet att återvända till Tanzania. Hem till hustrun Overas barndomstrakter.

Den gångna sommaren firade Carl-Erik och Overa 30 år som gifta. Hon flyttade med honom till Sverige i slutet av 1980-talet, tjänstgjorde som präst och trivdes bra. Tankarna på ett liv i Tanzania tog egentligen fart när Overa 2005 fick en tomt av sin far. Under årens lopp har de hunnit att bygga ett par hus där, ett hem som de beslutade att flytta till efter pensionen.

Men det är inte frågan om något stillasittande. Förutom familjehemsverksamheten och andra hjälpinsatser undervisar både Carl-Erik och Overa på bibelskolan i Mwika. Carl-Erik undervisar i allmän och afrikansk kyrkohistoria och det är ingen överdrift när Carl-Erik säger att han »älskar kyrkohistoria«.

– Kyrkohistoria handlar om människor och Guds handlande med människor. Tänk att kyrkan efter alla förföljelser, efter allt som den gått igenom – eller själv varit orsak till – ändå har bestått!

Helt nyligen har han kommit ut med en bok om just kyrkohistoria: Dag för dag – ett kyrkohistoriskt kalendarium (Semnos förlag) med en händelse för varje dag från hela världens och alla tiders kyrkohistoria.

Knappt hade den lämnats till tryck förrän Carl-Erik var igång med nästa manus. Han ger ut böcker både i Sverige och i Tanzania. Just nu jobbar han på ett utkast till en bok som ska komma i vår, en teologisk bok på svenska med arbetsnamnet De tre nycklarna. 

När han inte skriver böcker är det informationsbrev från Mokicco som gäller, eller så skriver han kanske på en debattartikel. I ett antal debattartiklar har Carl-Erik talat om de dystra prognoserna för Svenska kyrkan med sjunkande medlemsantal, förrättningssiffror, församlingar och gudstjänstbesök. Trots att han har flyttat så släpper inte engagemanget, kärleken har inte mattats.

– Jag älskar Svenska kyrkan, den är ju mitt liv.

För ett par år sedan startade han nätverket Vägen. Vid den första samlingen var de tolv personer som möttes i Göteborg. Nu har Vägen drygt 400 medlemmar.

– Vårt mål är att kyrkan ska vända och tända. Faktiskt så ser jag sådana tecken. Jag tycker att den håller på att vända från en inriktning som sagt ja till allt i samhället – jag har myntat begreppet »reträtteologi« – för att åter på klassiskt kristen grund vara stolt över att vara kyrka.

Initiativet Vägen vill vara »ett positivt heja-rop!« till alla goda krafter inom Svenska kyrkan. 

– Det är inte säkert att jag ska vara personen som Gud vill använda, jag sitter ju här. Men jag sådde ett frö. 

Tro, hopp och träning

Ända sedan My Nygren var liten har hon älskat att idrotta. Men det var först på gymnasiet som hennes satsning på friidrott började. 

– Jag har alltid haft lätt för att springa, men det var mycket annat som kom emellan. Det krävdes att min idrottslärare peppade mig att vara med i skol-SM i friidrott. Jag tog brons på 800 meter och efter det tog det hela fart, säger hon.

Foto: Jonatan KnutesFoto: Jonatan Knutes
My Nygrens tro på Gud kom att spela en avgörande roll när prövningarna inom idrotten var som värst.My Nygrens tro på Gud kom att spela en avgörande roll när prövningarna inom idrotten var som värst.

Fram tills för två år sedan gick hennes friidrottsatsning framåt. Hon utvecklades hela tiden, satte personbästa nästan varje lopp och hade inga som helst problem att pressa sin kropp till max. 

– Jag tränade på väldigt hårt, precis enligt min tränares filosofi, och lyssnade inte så bra på kroppens signaler. Det är en svår balansgång, för det ska ju faktiskt göra ont ibland som idrottare och det krävs även mycket pannben för att lyckas. Men med facit i hand pressade jag på för hårt under för lång tid. 

Till slut kom nämligen dagen när det helt enkelt inte gick att träna längre. Kroppen sade ifrån på allvar och hennes sjukgymnast beordrade träningsförbud. 

– Jag hade ont när jag gick i trappor och kunde inte gå snabbt eller ens göra situps. Jag blev väldigt begränsad och det var fruktansvärt tråkigt, tomt och frustrerande. 

De svåra skadebekymren (i lårets baksida) tvingade också My till att reflektera över sin självbild. För många i sin närhet var hon nämligen ”friidrottaren My”, och nu togs det plötsligt ifrån henne över en natt. 

– Att bara vara en skadad idrottare är ett misslyckande, så min identitet utmanades rejält. Jag minns att jag tänkte: ”Vem är jag nu då?”. Och jag insåg så småningom att det inte kan vara friidrotten och eventuella framgångar där som avgör mitt värde som människa. 

Parallellt med idrotten har hon sedan barnsben funnits med i kyrkan, och hennes tro på Gud kom att spela en avgörande roll när prövningarna var som värst.  

– Gud fanns såklart med innan skadan också och jag bad mycket då med. Men nu vet jag att min främsta identitet inte är idrottare, utan att jag är Guds barn. Träningen kan vara ett medel, men Gud är målet.

– För mig är det som en lovsång till Gud och en gåva från honom att få springa, säger My.– För mig är det som en lovsång till Gud och en gåva från honom att få springa, säger My.
Efter skadan insåg My så småningom att det inte kunde vara friidrotten och eventuella framgångar där som avgjorde hennes värde som människa.Efter skadan insåg My så småningom att det inte kunde vara friidrotten och eventuella framgångar där som avgjorde hennes värde som människa.

Den dag som Budbäraren träffar My är dagen fullt planerad från morgon till kväll med flera olika åtaganden. Hennes båda ”världar” – idrotten och kyrkan – finns ständigt närvarande och det är inte alltid helt enkelt att få ihop livspusslet. 

– Stundtals har det varit splittrande, mestadels inombords. Under gymnasietiden var det nästan som att man tog på sig olika masker eftersom det är så olika jargonger, olika umgängeskretsar och olika attityder. Det skiljer sig mycket vad som premieras och upphöjs. 

Även om skadan har gett henne många nya perspektiv så får hon fortsatt – i princip dagligen – påminna sig om hur lätt det är att fastna i fällan att bygga sitt liv, sitt värde och sin identitet kring idrottsliga prestationer.

– Det är en ständig balansgång eftersom mycket träning också kräver mycket planering och anpassning. Jag vill fortsätta satsa hårt, men alltid tillsammans med Gud. Och jag vill inte låta ett enskilt sammanhang få forma mig helt och hållet. Gud är intresserad av att vara med i hela mitt liv, inte bara idrotten. 

Hennes idrottsgren är särskilt i riskzonen för att bli osund med tanke på att det är en så kallad ”viktbärande” idrott. Gränsen är ofta hårfin mellan kortsiktig prestation (gå ner i vikt) och långsiktig hälsa (äta rätt). Ätstörningar och ohälsa är tyvärr vanligt förekommande i hennes omgivning. 

– Det händer att medel- och långdistanslöpare blir avstängda eller inte kan träna på grund av ätstörningar. Jag har fått se hur osunt och illa det kan bli. Många har en väldigt skev syn på sin egen kropp och det finns de som fått höra att de behöver gå ner i vikt trots att de redan är pinnsmala, vilket är fruktansvärt, säger My och fortsätter: 

– Kläderna vi tränar och tävlar i spelar uppenbarligen en roll i detta också. De ska ju vara så lätta som möjligt att röra sig i och visar ofta mycket hud. Jag tror också att sociala medier och innehållet som läggs upp där ofta har en negativ inverkan. Det är jättelätt att jämföra sig med andra och dras med i ”kroppshetsen” vare sig man vill eller inte. 

I vissa situationer är detta något som kan märkas extra tydligt. 

– På träningsläger när man bor ihop och äter varje måltid tillsammans kan detta göra sig påmint. Jag tycker att det är viktigt att klubbarna utbildar aktiva i kost och hur de bör äta för att få i sig nog. Det är även viktigt att tränare är medvetna om problematiken och hur de pratar om kropp och vikt. 

De senaste fem åren har hon jobbat för den ideella ungdomsorganisationen Krik (Kristen idrottskontakt, se mer info i faktaruta) i olika roller. Just nu är hon ansvarig för deras arbete med integration. Att få förena idrottens glädje med kyrkans glädje, och använda idrotten som en brygga till tro, är något som My verkligen brinner för. 

– För mig är det uppenbart att idrottsvärlden behöver mer av Jesus. Idrotten är också en bra plats för mission. För mig personligen dyker det ibland upp tillfällen att dela min tro eftersom jag ofta är klädd i Krik-kläder eller har ett kors runt halsen. Just att prata om min tro med andra har verkligen stärkt min egna tro. Det är som att jag påminns om vad Gud betyder för mig när jag berättar om det för andra.  

En typisk Krik-samling består av en fysisk aktivitet, till exempel olika bollsporter, med en paus för andakt i mitten av träningspasset. Detta för att visa på att Jesus står i centrum för verksamheten. 

– Vi vill skapa trygga, positiva och inkluderande miljöer präglade av idrottsglädje, trosglädje och livsglädje. Jag blir extra glad när ungdomar som tidigare avskytt idrott, till exempel i skolan, trivs och har roligt på våra samlingar. På sikt vill vi finnas i varje stad och vara ett verktyg som kyrkor kan använda för att nå ungdomar med, både de som redan finns i verksamheten och de som annars inte hittar till kyrkan. Det ska vara lätt och naturligt att bjuda med någon ny som inte haft kontakt med kyrkan tidigare, säger hon.

Utöver engagemanget i Krik finns My Nygren även med som aktiv medlem i Lötenkyrkan, Uppsala. Hon lyfter särskilt fram sin hemgrupp och bibelstudiegruppen i kyrkan som viktiga pusselbitar under hennes senaste år, som varit präglade av både hopp och förtvivlan.  

– På senaste tiden har vi pratat mycket om avgudar och vilken plats vi ger Gud i våra liv. Som idrottare är det lätt att Gud blir bortprioriterad mellan all planering och alla träningspass, i den frågan har min hemgrupp varit till stor hjälp. Det är fint att få dela livet med varandra och vara en grupp som stöttar varandra och bär varandra. Vi har vågat visa oss svaga och kunnat följa upp böneämnen och våra olika utmaningar. 

Efter närmare två års rehab och frånvaro på grund av skador har My glädjande nog fått börja trappa upp träningen igen. Mitt i glädjen finns också en frustration över att ha långt kvar till toppformen, men hon hoppas kunna tävla igen lagom till sommaren. 

– Jag tror inte att Gud har tyckt om att jag har varit skadad, men han har använt det faktumet och varit trofast. Med facit i handen är jag väldigt tacksam för de insikter jag fått, säger hon och fortsätter: 

– Vägen tillbaka har varit tuff och lång. Men nu känns det fantastiskt att få träna igen. För mig är det som en lovsång till Gud och en gåva från honom att få springa. Gud är med mig hela tiden, i intervaller när jag inte orkar mer, inför träningar, och när jag tänker på vilka jag skulle vilja vinna mot i framtiden, säger hon med ett leende. 

»Att fota har blivit en andakt för mig«

Magdalena Sandberg, till vardags distriktskonsulent på EFS Västerbottens kansli, är en kreativ person som alltid har uppskattat att fotografera.

– För mig är det lekfullt och kravlöst. I andra konstformer blir det sällan eller aldrig så fint som jag skulle vilja, men att fotografera känns enklare. Jag får bara se och försöka fånga det som Gud redan har skapat, säger hon. 

Intresset för foto har växt med åren och tog fart när den analoga semesterkameran ersattes av en digital systemkamera. Sedan några år tillbaka samlar hon sina bilder under namnet »Till tro«, naturbilder som hon trycker på bland annat sidentyg och underlägg. 

– Själva namnet är en lek med orden: till tro eller tilltro. Det är den riktningen jag önskar att mitt skapande ska få ha, både för mig själv och den som ser bilderna. Jag vill visa på att Gud viskar till oss i skönheten runt omkring oss. Att det finns godhet, skönhet, tro och hopp mitt i allt. 

Det susar genom livets strid är en favoritpsalm för Magdalena som hänger med året runt. Fotograferandet i naturen blir ett sätt att lyssna in det stilla suset. En påminnelse till oss att stanna upp och landa. Ett tillfälle att kalibrera den inre kompassen och hitta riktningen framåt. Återkommande i hennes bilder är det fina ljuset och det är ingen slump att det har blivit så. 

– Oftast är det ett vackert ljus som lockar mig ut. Inte minst när solstrålarna glittrar mellan trädstammarna. Det är en väldigt skön form av koncentration att ta en promenad och försöka fånga det som är vackert. För mig har det väl också blivit som en sorts andakt, säger hon. 

En del utställningar har det också hunnit bli och hon har fått fin feedback, bland annat på sina foton tryckta på sidentyg.

– Några damer sa: »Oj, jag har aldrig sett att rallarrosor är så vackra förut«. Jag har uppnått mina mål om jag kan hjälpa till att visa på att deras vardag, att det som hela tiden finns framför ögonen, egentligen är något vackert, som en hälsning från Gud om att vi är älskade och omslutna. 

205: Vila i din väntan

En god vän i själens vinterdagar är Ps 205, Vila i din väntan. När livet är ovisst och grått kan vi ibland tänka att det alltid kommer att förbli så. Vare sig det nu är sjukdom, arbetslöshet, andra kriser eller allmän tomhet som gör livet svårt. Men de flesta av oss har också erfarenhet av hur mörka tider kan följas av ljusare dagar.  

Psalmen skrevs 1845 av den tyske köpmannen J. F. Räder när han stod inför en ekonomisk kris. Den översattes till svenska av Anna Ölander och kom med i den gamla psalmboken från 1937. Den följsamma melodin skrevs av tonsättaren och kyrkomusikern Otto Olsson, mest känd för sin pampiga körsång Advent.

Till vår nuvarande psalmbok gjorde Per Harling en ny och friare tolkning av texten. Psalmen använder två bilder ur naturens rytm. Först dygnets: »Våga vänta tryggt, snart har dagen grytt«. Sedan årstidernas: »Våren visar vägen, Gud gör allting nytt«. Vår stora rönn på tomten står alldeles kal just nu. Men om jag inte i besvikelse sågar ner den, så ska den på nytt glädja oss med grönska, blommor och bär i sommar.  

Jag har fäst mig speciellt vid den första raden, »Vila i din väntan…« Vad ville Per Harling säga oss med den? Det måste väl vara att det finns något gott i det han kallar vilan – att kunna vara lugn och behålla ett hopp också i den svåra stunden; att tänka att med tiden kommer en lösning, även om jag inte kan se den just nu. 

I våra liv dyker det upp problem och svårigheter. Somligt kan vi reda ut direkt. Annat är mycket svårare och man ser inte lösningen. Ibland krävs det ändå handling. Men andra gånger kan det rätta vara att se tiden an. Att vila i att vissa saker faktiskt löser upp sig själva. Det som idag verkar vara ett berg kan krympa ihop till en liten kulle om en tid, eller rentav försvinna helt, Ibland går det nästan omärkligt; stilla undret sker. Därför att medan vi följer psalmens råd och vilar i vår väntan, så är det en annan, starkare kraft som är verksam.

Biniam brinner för barns rättigheter

Biniam Mehari är 11 år och går i årskurs fem. Han beskriver sig själv som kreativ, vänlig och lite jobbig ibland, ja, som när han vill prata med sina äldre syskon och de inte är lika intresserade. På fritiden gillar han att spela instrument. 

– Jag älskar musik och att få uttrycka min kreativitet! Jag spelar cello och piano. Och jag fick en keyboard i julklapp, berättar Biniam när vi ses för att prata om kyrka, barns rättigheter och fred. Biniam är med i Betlehems­kyrkan i Stockholm och går till söndagsskolans mellanstadiegrupp. 

– Det är roligt, för om man har frågor om något, till exempel varför gjorde Jesus så och så, då får jag alltid svar. 

Det Biniam tycker är bra med att vara kristen är att veta vart man ska gå här i livet. 

– Jag vill att någon ska vägleda mig, någon som vet vad som ska hända efter det här livet, om himlen och helvetet. Ingen vet utom Gud. 

Biniam har ett stort intresse för rättvisa och hur barn i världen har det. 

– När vissa hör barns åsikt säger de »det är bara ett barn«, men vi är tänkande, levande personer som också vill prata. Så klart ska inte för mycket tyngd läggas på ett barns axlar, men alla barn borde få en röst. Jag som bor i Sverige har rent vatten, får mat på bordet och går i skolan. Men i många andra länder kan barn behöva sluta gå i skolan för att hjälpa till nere på gården. Ett barn borde kunna ha en framtid oavsett vilken kön, tro eller varifrån de kommer. 

När Biniam tänker på fred beskriver han det som vänskap, både mellan människor och länder. 

– Fred är som ett band mellan alla länder, och om ett band klipps så kan hela »ekosystemet« som världen är förstöras. Tänk om det blir fight mellan två länder, då kan landet inte producera lika mycket till andra länder. 

Biniam tycker att konflikter mellan länder liknar bråk mellan människor. 

– Även om vi har olika åsikter så kan vi försöka att låta varandra vara. Vi behöver inte byta åsikter utan vi kan försöka samarbeta, ta ut det som är gemensamt och göra de sakerna bättre. 

Biniam tycker det är viktigt att bekämpa orättvisor. En person kan göra jättemycket skillnad, som att skicka e-post till staten och delta i protester. 

– Man kan alltid försöka hjälpa och stå upp för rättvisa. Tänk så mycket alla kan göra tillsammans runt hela jorden!

Bengta Nilsson

Diakonissan Bengta Nilsson kom från Sniberup i Skåne. Där fick hon från tidig ålder lära sig innebörden av ansvar. Familjen levde under knappa förhållanden och var bara en generation från fattighuset där pappa Nils växt upp. 1866 skrevs Bengta in på Ersta diakonianstalt. Där utbildades hon till sjuksköterska och senare diakonissa.

Bengta Nilsson, senare Lager. Bild: EFS arkivBengta Nilsson, senare Lager. Bild: EFS arkiv
Ersta diakoni i Stockholm, där Bengta började sin bana som sjuksköterska och senare diakonissa. Bild: Ersta diakoniErsta diakoni i Stockholm, där Bengta började sin bana som sjuksköterska och senare diakonissa. Bild: Ersta diakoni

I Stockholm arbetade hon vid diakonianstaltens lilla sjukhus med åtta sängar men också ute bland hungrande barn, misshandlade kvinnor och försupna män i Stockholms slum. Bengta skrev:

»Aldrig kan jag förstå varför karlarna räknas som mera än oss kvinnor! Om det var några som höll ihop familjerna, höll efter smutsen och ohyran, månade om barnen och lyssnade på Guds ord, så var det kvinnorna. Aldrig ska jag då gifta mig, tänkte jag många gånger när jag dödstrött stapplade hem efter arbetsdagen.«

Hon reste ut med missionsskeppet Angarius som missionsbrud för att gifta sig med Per Eric Lager den 22 november 1875. Med på samma resa, som gick via den nybyggda Suezkanalen, var Emelie Lundahl, Rosa Hagen och Bengtas studiekamrat, den andra diakonissan Beata Andersson. Visst hade det gjorts vissa ansatser till sjukvårdsarbete i Eritrea tidigare, men det var först i och med Bengtas och Beatas ankomst som det gjordes på allvar.

Det blev inte så lång tid Bengta fick verka som sjuksköterska. Men det är imponerande att läsa när hennes make i ett brev den 23 dec 1875 berättar om de sjukdomar hon behandlade i Eilet, ett halvår efter ankomsten i slutet av maj.

»Af de sjuka, som sedan Bengtas – min kära makas – ankomst varit i hennes vård, såväl i Abessinien som i Eilet, uppgår antalet till 374. De olika sjukdomar, dessa haft äro 51: 10 hava ansiktsvärk, 5 akut magkatarr, 4 benbrott, 6 benröta, 2 barnsängssjukdomar, 2 blodbrist, 2 bleksot, 7 brännskador … 2 äggvitesjuka, 35 ögonsjukdom. Af dessa hava två dött.

I en enkel hydda i Eilet i nuvarande Etiopien behandlade Bengta de sjuka.I en enkel hydda i Eilet i nuvarande Etiopien behandlade Bengta de sjuka.
1875 publicerar EFS Missionstidning brevet som beskriver de många sjuka Bengta behandlat under sin första tid i Etiopien.1875 publicerar EFS Missionstidning brevet som beskriver de många sjuka Bengta behandlat under sin första tid i Etiopien.

Om sjukvården kan sägas, att den vinner mer och mer ett glädjande erkännande bland infödingarne. Sjuka hava rekommenderats hit, såväl av de höga myndigheterna, som från andra uppsatta män, och sjuka anlända från nära och fjärran trakter.« (Missionstidningen, 1876.)

När läkaren Mehari Gebre-Medhin läste den långa beskrivningen av sjukdomar blev han mäkta imponerad över hennes kliniska iaktagelseförmåga: »Samtliga diagnoser verkar rimliga och var allmänt förekommande i området på den tiden. Man är nyfiken på hur hon behandlade dessa tillstånd«. 

Tiden blev dock kort, Per Eric Lager mördades den 17 juli året därpå och Bengta åkte hem till Sverige i oktober efter 1,5 år som missionär. Den första tiden därefter arbetade hon på Enskilda barnhemmet på Linnégatan 16 i Uppsala, där Bengta tog hand om fattiga och föräldralösa barn. Ur den brevkorrespondens hon förde med sin bror Göran, som emigrerat till Australien, framgår det att Bengta vid denna tid födde sin och Per-Erics dotter Erika. Barnet blev en ljuspunkt mitt i allt det mörka, men även denna ljuspunkt släcktes när Erika avled i sviterna av hjärnhinneinflammation efter knappt ett år.

Nästa tjänst blev som föreståndare för Ronneby brunn – den tidens mest besökta kuranstalt. Men det blev bara en kort tjänst, hon drömde som många andra om Amerika. 

Flera orsaker kan ligga bakom Bengtas därpå följande emigration till Amerika. För det första var flytt till Amerika vanligt. Över en miljon svenskar emigrerade till USA mellan 1860–1930. Därutöver bodde två av hennes syskon där och ett tredje skäl kan vara att hon behövde starta om på nytt.

I Chicago bytte hon namn till Benedicta, tog en medicinsk examen 1885 vid Hahnemann Medical College i Chicago. Kort efter utbildningen öppnade hon sin första privatmottagning i Rockford, men flyttade sedan till Minnesota och Missouri innan hon återvände till Illinois och Chicago. Hon finns med i register på legitimerade men får likt andra kvinnor inte arbeta vid något sjukhus.  

1887 gifte sig Bengta med svensken Mauritz Emanuel Carlsson, musiklärare vid Gustavus Adolphus College. 

1912 avlider Bengta, ett liv som blev 70 år, 7 månader och 12 dagar.

Mycket av fakta om Bengta Lager har jag hämtat från Lars-Olov Sjöström som forskat om henne och medverkat i ett par artiklar i Budbäraren nr 23, 2003 och aug 2011.

2017 kom en artikel i Läkartidningen om Bengta Lager av Tomas Bro, läkare och doktorand vid enheten för medicinens historia, Lunds universitet. Där har jag hämtat lite av de här senaste uppgifterna om henne. Han bekräftar det vi skrev i EFS jubileumsbok Det stora uppdraget, att Bengta var en av de första kvinnliga svenska läkarna. Vi skrev där att hon kanske var den första men han betecknar henne som den tredje kvinnliga läkaren i ordningen. 

Fram till 1889 hade EFS sänt ut 50 män och nära 30 kvinnor. 

Räddades från pesten – tackar Gud med passionsspel

Tyskland år 1632. 30-åriga kriget, ett blodigt religiöst krig som utspelade sig i mitten av den europeiska kontinenten mellan protestanter och katoliker med motivet att vinna mark, makt och ära. Svenskarna stred för den protestantiska läran och i krigstågets spår gick pesten fram. Ännu var den lilla byn Oberammergau skonad från den fruktade svarta döden. Enligt sägnen vandrade en dräng vid namnet Kaspar Schisler över bergen för att hälsa på sin familj som bodde i Oberammergau, och med honom följde också pesten. Två dagar senare dog Kaspar och ytterligare cirka 80 personer. 

Byn som hittills hade skonats samlades för att ropa till Gud om räddning. De lovade, att om Gud räddade de, skulle de uppföra ett skådespel om hans död och uppståndelse vart tionde år fram tills Jesus kom tillbaka. Inte ett enda till dödsfall noterades efter det och 1643 uppfördes det första passionsspelet. Sedan dess har byn hållit sitt löfte, förutom två gånger när spelet inte kunnat genomföras på grund av yttre faktorer.

Den lilla byn Oberammergau fick ta emot en halv miljon besökare under passionsspelen 2010. I år kommer halva byn, över 2000 personer, att medverka i skådespelet på något sätt.Den lilla byn Oberammergau fick ta emot en halv miljon besökare under passionsspelen 2010. I år kommer halva byn, över 2000 personer, att medverka i skådespelet på något sätt.
Regissören Christian Stückl vill att Jesu budskap ska bli ännu tydligare i årets upplaga av Passionsspelen.Regissören Christian Stückl vill att Jesu budskap ska bli ännu tydligare i årets upplaga av Passionsspelen.
Teatern för Passionsspelen har en publik­kapacitet på 4 384 besökare.Teatern för Passionsspelen har en publik­kapacitet på 4 384 besökare.

År 2020 är det dags för det 42:a passionsspelet. Sedan 1932 har man också satt upp pestspelet i anslutning till passionsspelet för att visa hur det gick till för nästan 400 år sedan när pesten intog byn och Gud grep in. 2019 uppfördes pestspelet och regisserades av Christian Stückl som även regisserar passionsspelen. I en intervju med Budbäraren berättar han att han gillar att förnya saker, men det är inte alla byborna med på.

– Oberammergau är väldigt traditionsbundet. Allt är tradition, tradition och ytterligare tradition. Jag gillade inte hur pestspelet förut anspelade på att pesten var ett sätt för Gud att straffa byn och jag ville bort från det synsättet. Så jag ändrade om pjäsen, berättar Christian Stückl.

Christian ville visa det orimliga i att pesten var Guds straff, så i en ny scen sprang en pojke upp på altaret i kyrkan och skrek ut sin smärta och sorg. »Vilken Gud är det som straffar gamla, barn och oskyldiga med pesten? En sådan Gud vill inte jag tro på«, och sedan bröt pojken sönder korset. Men den förändringen gick inte obemärkt förbi. En av de katolska prästerna i byn startade en namninsamling mot regissören för att få honom utbytt och menade att Christian inte visade någon vördnad mot korset. Men Christian fick sitta kvar och i år ska han för fjärde gången regissera Passionsspelen. 

År 2010 drog passionsspelen en halv miljon besökare till den lilla byn Oberammergau. I år kommer halva byn, över 2000 personer, medverka i skådespelet på något sätt. Från Askonsdagen i mars förra året infördes det ett klipp- och rakningsförbud för alla skådespelare med undantag för de romerska och judiska soldaterna. Detta för att aktörerna ska passa in i sina karaktärer. Inga professionella skådespelare är tillåtna utan bara invånarna i byn. Alla bybor som är födda eller har bott i Oberammergau i mer än 20 år har rätt att vara med om de vill. Hela byn andas passionsspelen.

Dramatiska scener när Jesus korsfästs. Passionsspelen har pågått ända sedan 1643 och i år är det dags för den 42:a upplagan.Dramatiska scener när Jesus korsfästs. Passionsspelen har pågått ända sedan 1643 och i år är det dags för den 42:a upplagan.
Pjäsen, som är fem timmar lång med en paus i mitten, blir för många av besökarna ett minne för livet. Årets passionsspel hålls mellan 16 maj och 4 oktober.Pjäsen, som är fem timmar lång med en paus i mitten, blir för många av besökarna ett minne för livet. Årets passionsspel hålls mellan 16 maj och 4 oktober.

– Oberammergau är egentligen en rätt tokig by. Vi måste ju ha folk som kan sjunga och spela så därför satsar byn enorma resurser på musikövningar för unga. Jag tränar byn i teater en gång om året för att kunna ha skådespelare varje nytt årtionde, säger Christian.

Alla generationer i byn arbetar för att kunna uppföra det berömda passionsspelet. Christian är noggrann med att betona att spelet inte är katolskt utan att det tillhör byn, men så har det inte alltid varit. Fram till 1990 var man enligt reglerna tvungen att antingen vara katolik eller protestant för att få en roll i spelen, men i praktiken skulle man vara katolik. Christoffers egen farfar var nära att få rollen som Jesus, men en präst i byn hävdade att Jesus var katolik och därför skulle spelas av en sådan. Christoffers farfar var gift med en protestant och fick i stället rollen som översteprästen Kajafas. Under en repetition år 2000 övade en barnkör inför spelen. Christian hörde en ljuv barnstämma och tog fram pojken som sjöng och frågade vem han var. Pojken hette Abdullah och kom från ett muslimskt hem. 

– Han fick vara med och sjunga i pjäsen. Under sin uppväxt blev han allt mer intresserad av teater och i dag är han andreregissör för passionsspelet, berättar Christian. 

I år är det dags igen, i maj börjar spelen och de pågår till i början av oktober. För många är passionsspelet ett minne för livet och många reser från Sverige för att ta del av denna historiska tillställning. Spelet har levande bilder från gamla testamentet, en levande orkester och scenen står under bar himmel. Pjäsen är fem timmar lång med en paus i mitten för middag. Den börjar med Jesu intåg i Jerusalem och avslutas med att skådespelarna ropar:

– Han är uppstånden! 

Ja, han är sannerligen uppstånden. 

Lina Sandell och avgudarna

En av Lina Sandells mest kända sånger är Tryggare kan ingen vara (psalm 248). Den har ibland uppfattats kontroversiell – kanske lite oväntat för den som älskat och sjungit psalmen från barnsben – men det teologiska innehållet i framför allt vers fem kan ses som riktigt provokativt: »Vad han tar och vad han giver, samme Fader han dock bliver, och hans mål är blott det ena: barnets sanna väl allena.« Invändningen har varit att den gudsbild som förmedlas visar på en Gud som står bakom både gott och ont som en människa kan drabbas av. Blir det inte i så fall en Gud som kan beskrivas som orsak till allt som händer? Har vi inte här en passiviserande därmed också farlig gudsbild? Med denna typ av invändningar har mer än en präst/pastor valt att inte använda sig av denna klassiska psalm.

Men en sådan tolkning menar jag missar vad Sandell ville uttrycka. För att vi ska förstå psalmen bättre behöver vi närma oss den från ett annat håll.

När Jesus får frågan om vad som är det största budet svarar han med orden: »Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, och med hela din själ och med hela ditt förstånd.« (Matt 22:37) Det är ett citat ur den judiska trosbekännelsen, shema jisrael, som i sin ursprungsversion återfinns i Femte Moseboken 6:4–9. Det var en effektiv och kort sammanfattning av judarnas tro, som en tro på en enda Gud som skulle älskas över allting annat. Ett stort hot mot Guds egendomsfolk i Gamla testamentet var avgudadyrkan, att börja tillbe andra gudar, och en avgörande orsak till att folket hamnade i felaktigt leverne var att man avföll till andra gudar. 

I Nya testamentet nämns inte avgudarna lika ofta som ett problem, men egentligen finns samma sak där. När Johannes i sitt första brev allra sist gör en kort sammanfattning av vad han skrivit säger han »Mina barn, var på er vakt mot avgudar« (1 Joh 5:21), fastän han inte nämnt avgudar någon enda gång tidigare i sitt brev. Denna sammanfattning betyder att synden och de problem han beskrivit tidigare i sitt brev egentligen är olika aspekter av avgudadyrkan. Om vi däremot älskar Gud kommer vi att hålla hans bud.

Därför har Luther bra på fötterna när han i sin sammanfattning av lagen låter det första budet – »Du skall inte ha några andra gudar vid sidan av mig« – vara det centrala budet. Brott mot alla andra bud är i grunden ett brott mot första budet. Det är detta som ligger bakom hans geniala sammanfattning i Stora katekesen av vad det innebär att ha en Gud: »Din Gud kallas den eller det som du förväntar dig allt gott av och som du tar din tillflykt till när du är i nöd. Att ha en Gud är alltså inget annat än att av hjärtat förtrösta och tro på den eller det som man sätter högst i tillvaron. Som jag ofta har sagt är det bara våra hjärtans förtröstan och tro som avgör vad vi har för Gud eller avgud.«

Slutsatsen från detta blir att alla våra synder djupast sett är avgudadyrkan. Det som styr mitt liv är i praktiken min gud. Om jag till exempel ljuger för att rädda ansiktet, betyder det att mitt eget rykte eller anseende är viktigare än något annat i just den situationen; det är därmed i praktiken min gud. Alla som är föräldrar är förhoppningsvis engagerade i sina barn, men om mina barn blir de som ger mitt liv dess mening, kommer det att lägga en oerhörd press på mina barn, en press som de antagligen kommer att uppleva alltför krävande. Det skapar en relation till barnen som inte heller jag som förälder mår bra av, eftersom mina barn tvingas att bära bördan av att vara min funktionella gud, det vill säga det som jag hoppas på mer än något annat.

Avgudar har dessutom en annan obehaglig egenskap. De har ingen nåd. De kräver alltid offer. Med andra ord leder avgudarna ofelbart till gärningslära: att jag blir räddad (frälst) genom mina egna satsningar. Detta beskrivs bland annat av Paulus i Galaterbrevet när han säger att galaternas problem är att de vänt sig från den frihet de fått i Kristus tillbaka till de gudar som i verkligheten inte är några gudar, utan tomma makter som förslavat dem (Gal 4:8–10).

Vad är då bästa avgudabekämpningen i våra liv? Det är här Lina Sandells Tryggare kan ingen vara kommer in i sammanhanget. Den psalmen – liksom flera andra av hennes mest älskade sånger – har som grundläggande teologisk tanke att låta Gud vara den högste, den som har allt i sin hand: »Vad han tar och vad han giver, samme Fader han dock bliver.« Gud är vår kärleksfulle Fader. När han får vara min Gud kan jag vara trygg vad som än händer. Det som sker i mitt liv får då sina rätta proportioner: »Ingen nöd och ingen lycka, kan utur hans hand dem rycka.« Det finns en sann frihet i att låta allt vila i Guds hand. Han kräver inte mina offergärningar. Den sanne Guden har offrat allt för min skull. Därför har han rättfärdighet, förlåtelse, upprättelse och frihet att ge.

Det bästa botemedlet mot avgudarna i våra liv är att låta sig bli påmind om den ende levande och sanne Guden som är Gud över allt och som i Kristus har älskat oss ända intill döden på ett kors. Därför är bland annat Lina Sandells psalmer helt rätt medicin även för oss i dag.