Att åka ut med praktikantprogrammet är mer än att byta plats på kartan. Det är en resa, inte bara ett yttre äventyr, utan också en inre vandring. En resa där hjärtat får följa med och där livet långsamt skalar av lager, både i världen runt omkring och inom en själv.
Livet i Tanzania och Etiopien följde ett annat mönster än det jag var van vid. Relationer stod i centrum, ibland till och med före arbetet. Morgondagen var inte självklar och därför inte heller alltid planeringsbar. Ovissheten tvingade fram närvaro. Man stannade upp och levde mer i nuet, vilket i sin tur skapade utrymme för att se och höra varandra. För mig blev det en spegel mot västvärlden, där tempo, prestation och kontroll ofta får styra och där relationer lätt drunknar i vardagsbruset.
I möten med människor i Etiopien och i Tanzania blev tron snabbt något självklart. Gud var inte en avgränsad del av livet, utan en närvarande verklighet i vardagen. Tron fanns i samtalen, i arbetet och i gemenskapen. Där fanns en tydlig insikt: vi är skapade av Gud och tillhör honom. Sakta började jag inse hur mycket vi i väst har tappat bort. Vi har så mycket, men har svårt att uppskatta både det stora och det lilla som Gud ger oss i gåva. I vår strävan efter kontroll har vi glömt beroendet av Gud och av varandra för vår överlevnad och vårt välmående. I Etiopien och i Tanzania lärde jag mig att det lilla – ett samtal, en gemensam måltid, ett leende – bär ett stort värde och fördjupar relationen.
Där var beroendet av Gud ingen svaghet, utan en trygghet. Det födde ödmjukhet och en klarare bild av vem Gud är: allsmäktig, nådefull och närvarande i hela livet. Orden i Ordspråksboken fick nytt liv: »Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta och lita inte på ditt eget förstånd.« Kanske är det just där vi i väst har något att lära oss, att kliva ner från våra egna små troner och påminna oss om var vi kommer ifrån och vem vi tillhör – nämligen Gud. Det handlar inte bara om ett intellektuellt bekännande utan även hjärtats bekännelse till Gud. Att förtrösta handlar om att lita på, att släppa kontrollen och vara trygg i att Gud har koll, då vi människor har ett hjärta som ofta bedrar oss från det som är sant och heligt. Detta blev på riktigt och levande i möten och i samtal med människorna där.
Dessa är några av många insikter från min tid i praktikantprogrammet, och jag vill uppmuntra varje ung vuxen att våga ge sig ut på en volontärresa. En resa som ger erfarenheter för livet och inte minst för tron.
