Den sista januari var jag och många tusen andra på ett arrangemang på 3 arena i Stockholm: en nationell satsning för ett samhälle utan vapenvåld. Föräldrar som mist sina barn och barn som mist en familjemedlem stod på samma scen som drottning Silvia, poliser och politiker. Talen avlöste varandra och vi som lyssnade grät. Grät av medkänsla och av sorg över ett samhälle som inte förmår skydda de minsta.
Biträdande polischef, Stefan Hector, presenterade några siffror för oss – bland annat att 127 barn misstänktes för mord eller mordplaner under 2025 och att det totalt finns runt 70 000 barn i grov brottslighet. Vi fick också veta att det varje år föds cirka 13 000 barn i utanförskap.
Det var inte en samling som handlade om enkla svar, utan en samling som talade till oss alla i samhället om vikten av att vi ställer oss sida vid sida och säger: Det räcker!
Någon vecka tidigare hade jag varit på en föreläsning på Sveriges kristna råd. Det handlade bland annat om kriminalvården och om behovet att hjälpa människor på våra anstalter att återerövra sitt människovärde.
Berättelserna virvlar runt i mitt huvud. Jag tänker på EFS och alla andra i kristenheten. Vi som tror att Jesus kan förvandla både människor och samhällen. Var finns vi? Finns vi nära människors utsatthet? Finns vi för barnen som riskerar födas i utanförskap? Finns vi nära föräldrar vars barn blivit involverade i kriminalitet? Finns vi med och bär, eller är vi bara »tyckare«, sådana som liksom vet vad andra aktörer ska göra?
På plats i arenan stod också Sebastian Stakset, som ett exempel på en person som fått ett nytt liv av Jesus. Jag har i närtid även hört andra berättelser om hur församlingsgemenskapen gjort skillnad, hur människor kommit ur missbruk och fått sin människovärdighet återupprättad.
Att förändra det samhälle vi är en del av är allas uppgift. Hur kan kyrkorna på våra olika orter gemensamt söka den platsens bästa? Tänk om vi tillsammans bildade diakonala grupper, besöksgrupper till fängelser och SiS-hem? Och när du ber: Hur kan du lyfta din stad i förbön? Jag vet att det pågår många böneinitiativ för vårt land, men tänk om fler anslöt sig för att be om ett förvandlat Sverige. Tänk om vi i handling och ord fick visa på ett samhälle som räcker varandra handen? Och att kyrkan fick visa på en Gud som har makt att göra under.
Man kan inte rädda hela världen. Men för det barn man räddar förändras hela världen.
