Författare: Jonatan Knutes

Lalibela – Etiopiens Jerusalem

Norra Etiopien är slående vackert och ödesmättat. Landet kallas ofta Afrikas tak eftersom stora delar består av en högplatå med toppar på över 4 000 meter. Så nära himlen ligger inte Lalibela, men även vid drygt 2 600 meters höjd är natten kylig. På morgonen dricker människorna sitt morgonte insvepta i varma filtar. Frukosten består av injera, den etiopiska nationalrätten, och äggröra. Det sägs att en amerikansk turist en gång misstog injera för att vara bordsduken!

Bet Giyorgis är den mest berömda och detaljrika bland Lalibelas elva kyrkobyggnader. Bilder: Adobe stockBet Giyorgis är den mest berömda och detaljrika bland Lalibelas elva kyrkobyggnader. Bilder: Adobe stock

Oavsett sådana missöden blir den som kommer till den här avlägsna platsen rikligt belönad. Elva kyrkor har huggits ut ur berggrunden i Lalibela, upp till 15 meter ner i berget. Denna bedrift gjordes under medeltiden; hantverkarna måste först ha arbetat sig ner i berget runt den blivande kyrkan för att sedan mejsla ut själva helgedomen.

En rundvandring bland byggnaderna ger vid hand att det måste behövts en stark religiös övertygelse för att orka med detta, vilket kyrkornas namn också förmedlar. Här finns, översatt från amhariska, Korsets Hus, Världens frälsares hus, Golgatas Hus, Ärkeänglarnas hus och så vidare.

Kristendomen i Etiopien tros ha börjat med att en del etiopiska judar konverterade på 200-talet.Kristendomen i Etiopien tros ha börjat med att en del etiopiska judar konverterade på 200-talet.
Pilgrimer och turister vallfärdar till de historiska klippkyrkorna i Lalibela.Pilgrimer och turister vallfärdar till de historiska klippkyrkorna i Lalibela.
Det historiska området Lalibela fick sitt nuvarande namn efter kung Lalibela vars mål var att skapa ett nytt etiopiskt Jerusalem. Kyrkorna sägs vara placerade så att de representerar »Den heliga staden«.Det historiska området Lalibela fick sitt nuvarande namn efter kung Lalibela vars mål var att skapa ett nytt etiopiskt Jerusalem. Kyrkorna sägs vara placerade så att de representerar »Den heliga staden«.

– En skröna säger att det var änglar som byggde kyrkorna. Så är det naturligtvis inte, men religionen har alltid varit en stark drivkraft här. Det och en stor skara billig och motiverad arbetskraft låg bakom byggena, berättar guiden David.

Bet Giyorgis är juvelen bland Lalibelas kyrkor. Enligt legenden blev Etiopiens skyddshelgon, Sankt Giyorgis, rasande för att ingen kyrka i Lalibela uppkallats efter honom. Människorna blev då så rädda att de skyndade sig att bygga en till hans ära. Resultatet blev magnifikt. Bet Giyorgis är en oförglömlig syn.

Redan på 300-talet adopterade kungariket Axum i nuvarande Etiopien kristendomen som statsreligion. Genom medeltiden och fram till idag har den etiopisk-ortodoxa kyrkan fungerat som en enande faktor i ett område som i hög grad är omgivet av islamiska folk.

– För kristna etiopier är kyrkan en viktig del av vår identitet. Den fanns här långt innan Europa kristnats och är inte en kolonial skapelse som i andra delar av Afrika, förklarar David.

Kristendomen i Etiopien tros ha börjat med att en del etiopiska judar konverterade på 200-talet. Helt naturligt »ärvdes« därför en hel del judisk kultur, exempelvis gällande omskärelse och regler för mat och dryck. Till och med det lilla vattendrag som rinner genom Lalibela kallas Jordan, precis som den berömda floden som rinner ut i Döda Havet.

Lalibelas klippkyrkor har tidigare daterats till 1200-talet. Ny forskning av brittiska arkeologer visar emellertid att de tre äldsta kan ha uppförts redan cirka 600 e. Kr. Fem andra kyrkor är från åren 900–1000, medan bara tre har byggts på 1200-talet. 

Lalibela hette tidigare Roha, och var huvudstad i Zagwe-dynastin under 1100-och 1200-talet. Sitt nuvarande namn fick orten när kung Lalibela dog på 1200-talet. Enligt sägnen ville kungen göra Lalibela till en helig stad dit pilgrimer som inte kunde nå Jerusalem kunde vallfärda i stället. Kyrkorna i staden sägs vara placerade så att de ska representera Den heliga staden.

För turisten kan helgedomarna ibland te sig som fornlämningar, men de är inte monument över en svunnen civilisation. Tvärtom, kyrkorna används för ceremonier och gudstjänster och det är inte ovanligt att se vitklädda eremiter sitta och läsa bibeln här och där. Känslan av andlighet är hela tiden stark inuti kyrkorna. Det doftar av rökelse och bivaxljus och atmosfären präglas av tidlöshet och mystik.

Innandömena är ofta mindre än utsidorna ger sken av. Interiören är i regel spartansk, men Bet Maryam (byggd till Jungfru Marias ära) har några fresker och väggmålningar med bibliska motiv. Röken från alla ljus har dock fått många målningar att blekna. 

Helgedomarna i Lalibela består av tre delar. Ett område för »vanligt folk«, där män och kvinnor skiljs åt av en mellanvägg. En annan del är till för dem som tar nattvarden och slutligen finns »det heligaste av heliga«, dit endast präster har tillträde.

Kyrkorna är välbesökta under gudstjänster, då prästerna ger välsignelse och svingar rökelsekar bland de troende. Men precis som i andra grenar av kristendomen är julen den största högtiden. Staden fylls då av pilgrimer, hotellen blir fulla och människor sover utanför kyrkor eller på kullarna runt staden. 

– Men vi firar lite annorlunda än vad ni gör i Sverige. Dels ligger högtiden två veckor senare, och vi har inga julgranar. Sista veckan innan jul är det dessutom förbjudet att äta kött. Men många slarvar med det. Någon direkt tradition av att ge presenter har vi inte heller, berättar David.

En intressant detalj är »Ganna«, som är ett det vardagliga namnet för julen på amhariska, Etiopiens riksspråk. Orden står egentligen för ett slags landhockey som juldagen avslutas med. En motsvarighet till svensk annandagsbandy, kanske. 

»Världen måste ingripa«

Över 100 människor har dött (red. anm. 5 augusti), tusentals människor har skadats och hundratusentals människor har tvingats lämna sina hem efter den massiva explosion som skakade Libanons huvudstad Beirut i början av augusti.

Stora delar av Beirut i spillror efter kraftig explosion. Här ses brandmän leta överlevare i rasmassorna. Bild: TTStora delar av Beirut i spillror efter kraftig explosion. Här ses brandmän leta överlevare i rasmassorna. Bild: TT
Georges Makeen, programchef på EFS samarbetspartner SAT-7:s arabiska kanaler.Georges Makeen, programchef på EFS samarbetspartner SAT-7:s arabiska kanaler.

George Makeen, programchef på EFS samarbetspartner SAT-7:s arabiska kanaler, befann sig på kontoret i Cypern, cirka 240 km från Beirut, när det small. 

– Hela Cypern hörde explosionen. Vår personal är säkra, men SAT-7-studiorna i Beirut har mindre skador. Vi befarar att katastrofen kommer att lämna landet i djup trauma, säger George Makeen. 

Explosionen orsakades av ett högexplosivt ämne som förvarats i en lagerlokal vid stadens hamn under sex år, och den drabbar ett redan ekonomiskt och politiskt pressat Libanon, förklarar Makeen. Han nämner splittringen som finns i landet där enskilda religiösa och etniska grupper strävar att ta hand om sitt eget folk i första hand. Många fattiga familjer lever redan under svåra omständigheter och konsekvenserna av explosionen kan vara överväldigande. 

– Världen måste ingripa, säger Makeen och poängterar att Libanon är ett demokratiskt och liberalt land i Mellanöstern – med religiös frihet och ett öppet politiskt klimat. En modell som han menar att världen måste värna om.   

– SAT-7 vill vara en hoppfull men inte naiv kristen röst. I den här tiden vill vi möta det libanesiska folket i deras sorg och smärta, samtidigt som vi hedrar myndigheter och bekämpar korruption.

Redan dagen efter explosionen, 5 augusti, bjöd SAT-7 in det libanesiska folket till ett direktsänt program från kontoret i Beirut. Programmet hette Libanon – smärta och hopp och strävade efter att ge tittarna en klar bild av läget samt att stå med de drabbade i bön.

Det kristna satelittevebolaget startade även en bönekedja på sociala medier för landet, politikerna och människorna som hade drabbats av explosionen.  

Miljontals tittare i Mellanöstern och Nordafrika nås av SAT-7:s sändningar. EFS är sedan många år samarbetspartner med SAT-7 och bidrar därmed till att sprida evangeliet i en region där kristen mission länge har haft stora utmaningar. 

Hur ska jag veta vad som är rätt?

Ett vanligt synsätt i svensk luthersk tradition har under 1900-talet varit att luthersk etik bygger enbart på det vi kan räkna ut utifrån skapelsen. Bibeln behövs inte för att bidra med någon etik. Den ger bara exempel på hur denna allmänna etik kan se ut. Men i takt med att det mångkulturella samhället växt fram har detta synsätt blivit allt svårare att försvara. Det är uppenbart att en del av det vi trodde var allmän etik egentligen var etik infärgad av det lutherska arv som under många hundra år präglat den svenska kulturen. Vår »allmänna etik« var mer specifikt kristet präglad än vad någon förstod. Detta gäller egentligen hela den västerländska kulturen. Detta har gjort att många som sysslar med teologisk etik börjat tänka att det gemensamma som vi kan förutsätta är lite mindre än vad man trott och att man låtit bibelmaterialet få en större roll i den kristna etiken igen.

Om vi går till Luther, hur tänkte han etik? Ska den grundas på skapelsen eller Bibeln? Brydde han sig över huvud taget om etik? Eftersom han betonade evangeliet kan man tänka att han lät allt som hörde till lagens område, och dit hör etiken eftersom den handlar om vad människan ska göra på moralens område, tonas ner.

Vi börjar med den sista frågan, om Luther brydde sig om etik. Visserligen blir i Luthers teologi människans bidrag – allt som ligger under rubriken »lag« – till frälsningen utraderat, men av det ska man inte dra slutsatsen att etiken blir oviktig. Evangelium raderar inte ut Guds etiska vilja för människan. Människan är fortfarande kallad att tjäna sin medmänniska. Etik är viktigt för Luther, även om frälsningsfrågan är ännu mer central. Kristendom utan etik riskerar att bli kroppslös gnosticism, där bara det »andliga« räknas.

Hur ser Luthers etik då ut? Ingredienserna i den är följande: 

1) Skapelsen

Utifrån Rom 2:15 menar han att människan föds med en naturlig kunskap om vad som är rätt och fel. Denna kunskap om den naturliga lagen finns i hennes förnuft och samvete och gäller lika i hela skapelsen. Utifrån detta tänker Luther att de tio budorden från Bibeln inte behövs för att vi ska förstå vilka religiösa och etiska krav som gäller. De finns från början och är inbakade i själva skapelsen. Men detta är inte allt som finns att säga. Människan har ett problem som inte går att bortse ifrån:

2) Synden

På grund av syndafallet är vår förmåga att förstå vem Gud är och vad han vill skadad på ett grundläggande sätt. Vi har inte längre tillgång till den naturliga lagen på ett rent och okomplicerat sätt. Den har även till vissa delar fallit i glömska. Vi behöver därför:

3) Den bibliska uppenbarelsen

Vi behöver åter bli påminda om den lag/etik som Gud tänkt för sin skapelse. Detta sker framför allt genom att de tio budorden blir predikade och förklarade. Detta »återuppväckande« av Guds etiska vilja kan endast ske genom att lagen predikas i enlighet med Skriften. Men det handlar om samma lag som under all förvanskning och glömska finns skriven i människans hjärta. Det är därför vi känner igen den och kan träffas av den när den predikas. Ett annat skäl till att en kristen behöver ta del av de tio budorden är att vi verkligen ska satsa på det som Gud vill. Det finns inget som behagar Gud i etiken som ligger utanför de tio budordens område. Här har vi en bakgrund till att Luther ägnar så mycket utrymme åt budorden både i sin lilla och stora katekes. De goda gärningarna vi kallas till har ett innehåll som Gud definierat. Det handlar inte om vad som helst som vi själva kan få för oss är rätt och gott. 

Samtidigt finns en dimension till:

4) Den helige Andes ledning

Den kristne som är marinerad i vad de tio budorden och Bibelns samlade etiska undervisning säger kan inspirerad av den Helige Ande kreativt formulera nya budord (dekaloger). Dessa nya budord kommer då, när allt går rätt till, att uttrycka intentionen i Guds bud bättre, djupare och mer komplett än vad ett mekaniskt följande av Moses lag kan göra. Det handlar om att kreativt tillämpa Guds kärleks vilja i dag. Detta ska inte tolkas som en frisedel att med hänvisning till Andens ledning hitta på vad som helst i etiken. Då hamnar man i de självvalda goda gärningar som Luther ofta varnar för. Man kan inte med Guds Ande i ryggen skapa nya budord som går emot Bibelns samlade undervisning. Det handlar om en tjänande kreativitet med medmänniskan i fokus inom de ramar Bibelns samlade budskap ger.

Sammanfattningsvis blir det av detta en luthersk etik som bottnar i skapelsen, men som behöver förstärkas av Bibelns undervisning och då framförallt de tio budorden utvecklade utifrån hela Bibelns samlade budskap. Med den helige Andes ledning är en kristen kallad att kreativt tillämpa denna kärleksetik i de olika unika situationer hon kan möta i sin vardag. 

Tillämpat på oss kan vi utveckla vår etik genom att älska medmänniskan, umgås med Bibeln, reflektera över de tio budorden och be om Andens ledning. God etik leder inte till frälsning, men den är bra för vår värld och våra medmänniskor – förutom det självklara att Gud vill den! 

Kallad att leda

Jag kör en stund på slingriga skogsvägar för att komma fram till Norra Sillskatan i Ursviken. Det är här, på denna natursköna plats ett par mil utanför Skellefteå, som EFS Västerbottens nye distriktsföreståndare Mats Lindberg bor med frun Lisbeth.

Mats Lindberg hemma på altanen utanför Skellefteå. Bilder: Jakob ArvidssonMats Lindberg hemma på altanen utanför Skellefteå. Bilder: Jakob Arvidsson
Mats fick med sig en trygg tro på Gud hemifrån. – Under livet har jag tvivlat på mig själv, på Svenska kyrkan och EFS, men aldrig på Gud eller det faktum att jag får vara hans barn.Mats fick med sig en trygg tro på Gud hemifrån. – Under livet har jag tvivlat på mig själv, på Svenska kyrkan och EFS, men aldrig på Gud eller det faktum att jag får vara hans barn.

Solen skiner, havet glimmar och det är en magisk sommarkväll. Vi sätter oss på uteplatsen vid det nybyggda huset för att prata om Mats väg till tjänsten som distriktsföreståndare, med utgångspunkt i hans uppväxt.  

– Jag är född i Kristineberg, en liten gruvort i Västerbottens inland. Min pappa Bo var EFS-predikant och tillsammans med min mamma Anna-Greta såg de till att vi hade ett mycket öppet hem. Bland annat bodde det alkoholister hemma hos oss, det var lite i tiden där på 70-talet, säger Mats. 

När han var sex år flyttade familjen till Boliden där han spenderade hela sin ungdomstid. Väl där spelade EFS, då precis som nu, en stor roll i det lilla samhället. 

– Vi var ett stort ungdomsgäng som hade en stark gemenskap i kyrkan. Vi hade också en kristen skolgrupp. På lördagskvällarna samlades 40–50 ungdomar och det vi var med om kan nog liknas med en ungdomsväckelse.

Mats kan dock inte minnas något särskilt tillfälle när han själv blev kristen, utan hans tro växte helt enkelt fram naturligt under uppväxten.

– Hemifrån fick jag med mig en grundtrygg tro på Gud som faktiskt aldrig har vacklat. Under livet har jag tvivlat på mig själv, på Svenska kyrkan och EFS, men aldrig på Gud eller det faktum att jag får vara hans barn. 

I ungdomsgruppen föll det sig naturligt att han tog mer och mer ansvar. Bland annat ledde han en bönegrupp och en bibelgrupp. Och vid ungefär 18 års ålder tänkte Mats för första gången att han ville jobba i en församling. 

– Efter en tids fundering bestämde jag mig för att söka till Johannelund i Uppsala för att läsa till pastor som man sa på den tiden. 

När han berättade för föräldrarna om sina planer fick han höra att en vän till familjen, en äldre dam som bett för alla barnen sedan de var små, sagt redan när Mats var 10 år att han minsann skulle bli en förkunnare. Men det hade inte Mats fått veta förrän nu, för de ville inte sätta någon press på honom. När han nu blickar tillbaka har han bara gott att säga om sin studietid.  

– Det blev tre väldigt positiva år för mig. Jag stortrivdes verkligen i Uppsala och såg till att engagera mig i Lötenkyrkans ungdomsgrupp. Atmosfären var god och jag kände omsorg från lärarna. Det var först under dessa år som jag tyckte att det var roligt att plugga på riktigt, säger han.

Förutom en lyckad utbildning drog Mats en till vinstlott i Uppsala då det var där, genom Lötenkyrkan, som han träffade blivande frun Lisbeth. De blev dock tillsammans först när Mats tog sin första tjänst inom EFS i Piteå som ungdomspastor. 

– Jag var bara 24 år då, vilket känns väldigt ungt i dagens läge för en pastor men så kände jag inte då. Det blev några fina år och det var otroligt mycket ungdomar i kyrkan. 

Efter Piteå hann Mats med tjänster i Hammarbykyrkan, Ursviken och Bureå församling, Mobackenkyrkan och Sörbölekyrkan. Under den här tiden, närmare bestämt 1990, prästvigdes dessutom alla pastorer inom EFS som en del i att relationen mellan Svenska kyrkan och EFS fördjupades. 

– Det gick även att få tjänst i Svenska kyrkan om man pluggade en termin till. Jag valde att göra det då det gav mig mer möjligheter och en större chans att få bo kvar i området där jag ville bo. 

På tal om möjligheter så fick han till slut chansen att bli kyrkoherde i S:t Örjans församling i Skellefteå, den tjänst han haft de senaste tolv åren. Men vägen till kyrko­herdeposten var ungefär lika krokig som skogsvägen till hans nuvarande hem. Det var nämligen en komministertjänst han sökte, en tjänst som han inte ens var särskild peppad på att söka. 

– Under en viss natt låg jag vaken länge och grubblade. Då upplevde jag en väldigt stark vink från Gud att jag skulle söka mig till S:t Örjans. 

Kort efter att Mats fått tjänsten som komminister drabbades kyrkoherden av en stroke och tvingades sluta.  

– Då fick jag hoppa in direkt som vikarierande kyrkoherde. Då tänkte jag ännu mer att: »Jag skulle verkligen hit, det var meningen.«

Ungefär samma känsla, alltså att det är meningen, har han upplevt nu inför sitt nya uppdrag som EFS distriktsföreståndare i Västerbotten. 

– Jag fick frågan för tre år sedan också, men då kände jag inte att det var läge. Det var ingen tjänst som jag hade tänkt på. Men nu när en från EFS styrelse ringde höll jag precis på att avsluta min tjänst i S:t Örjans. Jag blev uppmuntrad från flera olika håll till att tacka ja och allt föll liksom på plats samtidigt – ibland kan man tro att det finns en Gud, säger han och ler.

En lite dold talang hos Mats är hans förflutna som skicklig tyngdlyftare. I idrotten såsom i arbetslivet strävar han alltid efter tydliga mål och vill att alla runt sig ska känna en tydlighet i riktningen framåt.En lite dold talang hos Mats är hans förflutna som skicklig tyngdlyftare. I idrotten såsom i arbetslivet strävar han alltid efter tydliga mål och vill att alla runt sig ska känna en tydlighet i riktningen framåt.

Vid tiden för intervjun har han börjat jobba lite lätt på den nya tjänsten, även om det riktiga startskottet går i höst. 

– Det känns väldigt roligt att få jobba åt EFS igen, och det blir dessutom spännande att få finnas med i EFS ledningsgrupp. Jag ser fram emot att ännu mer få sätta mig in EFS viktiga uppgift, både inom rörelsen men också i relation till Svenska kyrkan, säger han och fortsätter: 

– Som jag ser det skulle EFS behöva finnas representerade i varje Svenska kyrkan-församling. Detta för att peka på Jesus, på missionsuppdraget och visa på att ideella har en given plats. Kyrkans verksamhet ska inte behöva hänga på den anställdes goda vilja eller inte. EFS har något viktigt att tillföra, tradition och kultur på något sätt, som har skapats över lång tid. 

På samma sätt ser han att EFS har saker att lära av Svenska kyrkan.  

– När det gäller gudstjänstens utformning har jag fått med mig mycket lärdomar från Svenska kyrkan. Liturgin, bönerna och rikedomen som finns i en gudstjänst, inte minst i att fira mässa varje söndag vilket har blivit allt viktigare för mig genom åren. 

I det ledarskap som Mats nu för in i EFS Västerbotten värdesätter han att bidra till gemensamma mål och en vision om vart man är på väg. 

– Jag är en målinriktad person och vill att alla i arbetslaget ska känna en tydlighet i vår gemensamma riktning framåt. Varför finns vi här? Vad vill vi uppnå tillsammans? Om alla känner av en tydlig grund och riktning tror jag att det också kan skapa en längtan och motivation att nå dit.

Tillsammans med frun Lisbeth bor Mats väldigt naturskönt nära havet. En av hans styrkor som han kan ta med sig inför höstens nya arbete är att bygga goda arbetslag. – Jag känner verkligen en glädje när jag ser att någon hittar rätt i sin tjänst.Tillsammans med frun Lisbeth bor Mats väldigt naturskönt nära havet. En av hans styrkor som han kan ta med sig inför höstens nya arbete är att bygga goda arbetslag. – Jag känner verkligen en glädje när jag ser att någon hittar rätt i sin tjänst.

Det är inte alltid så lätt att få en ödmjuk norrlänning att erkänna något som den är bra på, men Mats bekräftar lågmält bilden som många andra gladeligen ger om honom – att han är duktig på att skapa goda arbetslag med bra stämning, en gåva som han även kan ta med sig i sitt nya uppdrag. 

– Jag har nog en förmåga att känna in vem som passar in var, det har hjälpt mig i alla rekryteringar jag gjort genom åren. Jag känner verkligen en glädje för både personen och sammanhanget när jag ser att någon hittar rätt i sin tjänst. För när saker faller på plats så flyter verksamheten och då är det lätt att mycket blir gjort. Då skapas mötesplatser och möjligheter för växt, och då kan vi utföra vårt yttersta uppdrag: att människor ska få lära känna Jesus. 

Att komma till en plats som under lång tid saknat en arbetsledare blir såklart lite extra speciellt, men Mats ser med glädje fram emot att ta tag i arbetet som ligger på hans bord.  

– Min första uppgift blir att lära känna och lyssna in alla anställda. Jag vill skapa stabilitet, bygga upp kontakter och relationer, få till ett lugn på våra kanslier i Skellefteå och Umeå. Sedan ser jag fram emot att få kugga in i hela EFS vision – människor och samhällen förvandlade av Jesus. Det blir ett bra avstamp in i tjänsten.

Att leva i en kris, utan att gå in i en ny

Under Coronapandemin har skärmtiden sprängt alla eventuella tidigare begränsningar, något som journalisten Katarina Bjärvall lyfter fram i en läsvärd kulturkrönika (Dagens nyheter 14/5 2020). De som tidigare undvek skärmar har nu tvingats sitta vid en skärm för att kunna delta i möten. Allt fler lägger mer tid för att se på serier och läsa nyheter via skärmen och numera sänder nästan varje församling andakter och gudstjänster på webben. 

I vanliga fall har kritik mot våra mobiltelefoner och skärmar sällan framkommit i kyrkan. Av rädsla för att framstå som teknikfientlig och ålderdomlig har kyrkan okritiskt hakat på trenden att vara tillgänglig på nätet och försöka bli synlig där folk finns. Under pandemin tycks »ändamålet helga medlet«, vilket gör att kyrkor beger sig ut på nätet för att där nå ut med sitt budskap.

De som försvarat skärmtiden har ständigt påmint om att skärmtiden inte är det viktiga, utan det viktiga är vad vi fyller vår skärmtid med. Är det så enkelt? Marshall McLuha myntade det välkända uttrycket: »The medium is the message« (mediet är budskapet). Mediet som vi använder är kanske inte så neutralt som vi tror, utan det i sig gör någonting med oss.

Forskningsrapporter har visat hur det verkar finnas samband mellan mycket skärmtid och psykisk ohälsa, sömnsvårigheter, minskad empati och koncentrationssvårigheter. Se exempelvis Oemotståndlig av Adam Atler och Have Smartphones Destroyed a Generation? av Jean Twenge. Det avgörande enligt dessa studier är inte vad skärmtiden fylls med utan hur mycket skärmtid en person har. 

De webbsända gudstjänsterna och videosamtalen vi kan ha med vänner eller familjen kan givetvis ha något gott med sig. Människor kommer säkert under pandemin säga sitt hjärtas ja till Jesus tack vare någon videosändning. Men vi kan behöva öva oss i andlig urskiljning, även när det gäller den nya tekniken. Det finns en risk att vi blundar för det onda på grund av det goda som vi får se och ta emot. 

Ett par frågor och korta reflektioner som våra sammanhang kan behöva lyfta upp: 

1) Vad gör webbgudstjänsterna med vår gudstjänst? Att vem som helst, lite när som helst, kan ta del av gudstjänsten gör någonting med de som tjänstgör under gudstjänsten. Gudstjänsten riskerar att bli en produktion för en okänd massa bakom skärmar snarare än ett tilltal vid en specifik plats till en specifik grupp människor. Ett par exempel: För en förkunnare stärks nog frestelsen att säga det folk vill höra. Vad gör det med predikan i våra sammanhang? Tystnad i en kroppslig gemenskap är något gott, på webben väcks folks rastlöshet efter ett par sekunder. Vad gör allt detta med oss? 

2) Vad gör webbgudstjänsterna med andra? Det finns en risk att vi göder konsumtionstron, att kristna blir kräsna konsumenter som väljer det som för dagen »känns bäst«, snarare än att vi formar lärjungar under lång tid genom kyrkoårets rytm. Hur kommer det påverka den yngre generationen som växer upp i spåren av detta? Finns risken att vi formar kräsna konsumenter, vars främsta lojalitet är till den egna känslan och där minsta skav eller störning tas som ett tecken på att »detta är nog ingenting för mig«? 

3) Vad leder webbsatsningarna till? Om det viktigaste blir vad som är synligt, finns det en risk att vi tappar bort det som är dolt. Tidigare när kyrkan av olika skäl varit förbjuden eller saknat förmågan att ses har lösningen inte varit att bli än mer synlig utan att hitta katakomber. Är det kanske där vi är nu? I stället för att söka oss ut till webben borde vi söka oss till den enskilda kammaren och de mindre sammanhangen. Upptäcka Jesu löfte om att »där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag.« Vi behöver inte bege oss ut till den allmänna marknaden, jaga synlighet och tittare – i stället kan vi söka oss närmre varandra, närmre Gud.

Vi behöver föra öppna och ärliga samtal där vi tillsammans försöker upptäcka vilka krafter som vi utsätter oss för när vi söker oss mot webben. Den personliga erfarenheten för många vittnar om att syndens krafter intensifieras på webben och att de missriktade begären stärks. Den som är något självupptagen i verkligheten blir än mer självupptagen på webben. I öknen frestas Jesus att göra det spektakulära och mätta sina behov genom under. Är det den frestelsen som vi i coronaöknen också prövas med? 

Kan det vara ur den ökenerfarenheten, ur den prövningen, som vi hör Jesus säga: »Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?« Jesus visste att frestelsen att vinna världen finns i varje människas hjärta, men att när vi söker vinna världen tappar vi kontakten med vårt eget hjärta och därmed också med Gud. 

Oroligt i Etiopien

Den populäre sångaren Hachalu Hundessa sköts till döds på öppen gata i Etiopiens huvudstad Addis Abeba 29 juni. Sedan dess har protesterna avlöst varandra i hela landet. Mordet sägs vara etniskt motiverat och har triggat oroligheter i det politiskt instabila landet, rapporterar TT. Veckorna som följde kantades av etniskt våld och flera veckors internetblockad. Hundratals människor dog och tusentals fängslades.

Protester i Etiopien efter mordet på artisten Hachalu Hundessa, vars låtar har blivit ljudspår för kampen om mer inflytande för oromofolket. Bild: TTProtester i Etiopien efter mordet på artisten Hachalu Hundessa, vars låtar har blivit ljudspår för kampen om mer inflytande för oromofolket. Bild: TT

Hundessa tillhörde landets största etniska folkgrupp oromo och har med sina politiska låttexter blivit en symbol mot förtryck av oromofolket. Två män har gripits och erkänt sig skyldiga till mordet. Ytterligare 35 personer är gripna, bland andra oppositionsledaren Jawar Mohammed som i oktober förra året ledde våldsamma protester mot premiärministern Abiy Ahmed.

De fria etiopiska val som var utlysta till augusti sköts i juni upp med hänvisning till coronapandemin. Något som har väckt stark kritik från oppositionen.

Sommar i Lötenkyrkan

Lötenkyrkan i Uppsala har till skillnad från många föreningar i Sverige valt att hålla fysiska gudstjänster under sommaren. 

– Om Uppsala stift hade stängt ned söndagsgudstjänsterna hade vi försökt hitta andra sätt att bjuda in till bönegemenskaper vid andra tillfällen, säger Christoffer Abrahamsson, präst i Lötenkyrkan i Uppsala. 

Att stänga ned kyrkan har inte varit ett alternativ, menar Abrahamsson. Han nämner att en del av medlemmarna har uttryckt oro för eventuell smittspridning, men att de flesta har varit tacksamma. Kyrkan har utmanats till att hitta kreativa lösningar som passar de olika målgrupperna och deras behov. För Lötenkyrkan har detta inneburit fler gudstjänster och tillfällen för förbön samt utomhuscaféer för de äldre. 

– Människor har påmints om att den fysiska gemenskapen är en förutsättning för det kristna livet, säger han.

Församlingsherde Sara Nillson Edström leder en utomhusmässa intill Lötenkyrkan. Bild: Johan EricsonFörsamlingsherde Sara Nillson Edström leder en utomhusmässa intill Lötenkyrkan. Bild: Johan Ericson

Utmaningen har dock varit att fånga upp människors livssituationer och att möta dem där de befinner sig. Även här har kyrkan tvingats tänka utanför boxen.

– Vi kommer att ha ett förlängt nattvardsfirande och vi bjuder också in de som firar gudstjänst via nätet att ansluta på kyrkbacken efteråt. Vi börjar med detta nu i slutet av sommaren och kommer att fortsätta under terminen. 

Hallå där, Magnus Persson

Hur blir årets upplägg?

– Med rådande restriktioner kan vi inte samlas till en större konferens i Uppsala som vi brukar. I stället erbjuder vi fortbildningsdagar på tre olika platser ute i landet. 

Vad är Mission i Sveriges viktigaste bidrag?

– Fokus på det centrala: hur vi bygger församling, förkunnar evangelium, formar lärjungar och bedriver mission utifrån vår egen svenska kontext med lärdomar och intryck från ett »helkyrkligt« perspektiv.

Vad hoppas du att deltagarna ska få med sig?

– Att frimodigt våga förkunna den stora berättelsen som kyrkan förvaltar om tillvarons djupaste mening och högsta mål. Berättelsen om hur Gud griper in för att besegra ondskan, upprätta människan och återställa allt som är skevt med tillvaron, genom Jesu Kristi död och uppståndelse.

»Jesus är centrum i våra liv«

Eftermiddagssolen sänker sig över Malmö, den stad där det varje sommar samlas tusentals barn för att kunna se Svt-programmet Sommarlov live från första parkett. Men även om publikhavet på Beijers Park behövt eka tomt just i år, verkar programmet knappast ha ruckats i sin succéfaktor – vi är många föräldrar som sett glädjen i våra barn när de varje sommarmorgon bjudits in till denna spännande värld av kända gäster, pyssliga inslag och kluriga jakt på Sommarskuggan. Sommarlov vore dock inget utan de omåttligt populära programledarna, varav en stavas Alexander Hermansson. Och hade det inte varit för den här staden, det här programmet och sin Gudstro skulle han inte mött sin Caroline för drygt sex år sedan. Sommaren 2014 blev nämligen inte bara Youtube- och extremsportprofilens stora genombrott i tv-rutan, utan också i kärlekslivet.

Alex och Carro upplever båda en hunger efter Gud i sin bransch. – När många lyckas nå drömmar de haft sedan de var små kan de kanske uppleva ett tomrum och känslan av att de inte blev så uppfyllda som de trodde. Det kan nog få en att söka efter något som har en större mening, säger Caroline. Bilder: Rickard L. ErikssonAlex och Carro upplever båda en hunger efter Gud i sin bransch. – När många lyckas nå drömmar de haft sedan de var små kan de kanske uppleva ett tomrum och känslan av att de inte blev så uppfyllda som de trodde. Det kan nog få en att söka efter något som har en större mening, säger Caroline. Bilder: Rickard L. Eriksson
När Budbäraren träffar paret är de bara dagar ifrån att få sitt första barn. I mitten av juli föddes sedan sonen Hiro. – Att bli förälder känns både otroligt naturligt och väldigt, väldigt overkligt, säger Caroline.När Budbäraren träffar paret är de bara dagar ifrån att få sitt första barn. I mitten av juli föddes sedan sonen Hiro. – Att bli förälder känns både otroligt naturligt och väldigt, väldigt overkligt, säger Caroline.

– Det var första gången jag skulle programleda Sommarlov och jag lämnade Stockholm för att spela in i Malmö hela sommaren. Jag hade aldrig varit här tidigare och visste i princip ingenting om staden. Jag kände ingen, berättar han och ler när vi möter paret i deras hem i centrala Malmö denna sena sommareftermiddag.

Alexander hade gått i kyrkan i Stockholm ett par år och när han nu skulle arbeta en hel sommar i Malmö ville han hitta en församling här att fira gudstjänst i. Hans kristna, omsorgsfulle åttiårige granne i Stockholm gav sig in på Google och fann United Öresundskyrkan, den dåvarande pingstförsamlingen som sedan 2018 är en del av EFS.

– Så det var där jag trillade in en söndagseftermiddag, den där sommaren, säger Alex.

Och det var där hon fanns. Caroline, som är dotter till grundaren av församlingen, Magnus Persson, idag EFS-präst och inspiratör inom EFS. Hon skiner upp i ett brett leende när hon tänker tillbaka på deras första möte.

– Våra blickar möttes så pass mycket under gudstjänsten att det skulle blivit konstigt om vi inte sa hej till varandra efteråt, säger hon och skrattar.

Caroline erbjöd sig att visa Alexander runt i staden och de två bytte nummer. Resten är historia. En kärlekshistoria, som vi alla snart skulle kunna få följa, åtminstone på håll. För drygt ett år senare friade Alexander storslaget till musikalutbildade Caroline med att utföra Grease-numret You’re the one that I want på stortorget i Malmö (en video som idag har över två miljoner visningar på Youtube) och sedan dess har man kunnat få en inblick i deras liv genom flera olika tv-program. Fem år på dagen efter att de blivit ett par fick de reda på att Caroline var gravid, och nu, när Budbäraren träffar paret, är de bara dagar ifrån att bli föräldrar för första gången.

– Det känns både otroligt naturligt och väldigt, väldigt overkligt, säger Caroline och lägger handen om putande magen.

– Exakt! Det är både svårt att greppa, men samtidigt något vi pratat om och längtat efter nästan ända sedan vi träffades, konstaterar Alexander.

Man kan nog tänka sig att många barn lär bli avundsjuka på lille Hiro, som föddes strax efter den här intervjun gjordes. För Alex och Carro, som de kallas både privat och i rutan, är trots allt drömbarnvakter. Det har de bevisat i sin show Värsta bästa Barnvakterna på Svt. Som två av kanalens mest centrala barnprogramledare är de också en del av barnhumorgruppen Kokobäng, har egna realityserien Alex <3 Carro och frontar succéprogram som Fixa bröllopet och Hemmahänget. Hur hamnade de där?

Paret lever ett liv där hundratusentals följer allt de gör på sociala medier och selfieförfrågningar på stan tillhör en del av vardagen. – Att vara förebilder tar vi på stort allvar och försöker vara måna om att sprida kärlek. Vi vill inte vara perfekta, men äkta och sunda, säger Carro.Paret lever ett liv där hundratusentals följer allt de gör på sociala medier och selfieförfrågningar på stan tillhör en del av vardagen. – Att vara förebilder tar vi på stort allvar och försöker vara måna om att sprida kärlek. Vi vill inte vara perfekta, men äkta och sunda, säger Carro.
Alex har under sommaren varit en av programledarna för det populära Sommarlov i Svt. Bild: Mattias Ankrah/SVTAlex har under sommaren varit en av programledarna för det populära Sommarlov i Svt. Bild: Mattias Ankrah/SVT

Redan som tolvåring började Alexander att skapa sina egna filmer och sketcher. Med en stor passion för gymnastik, underhållning och video bildade han extremsport- och underhållningsgruppen Rackartygarna som 2010 slog igenom stort som fenomen på Youtube, där deras videor idag har över 60 miljoner visningar. De blev också omtalade efter stående ovationer i tv-programmet Talang 2014. För Caroline har kreativeten funnits sedan barnsben. Hon medverkade flitigt i kyrkans julshower, gick musikallinjen på gymnasiet och drömde om att bli artist eller skådespelare.

– Jag har alltid älskat att uppträda och underhålla, men att ha det som yrke såg jag nog mest som en barndomsdröm. Som vuxen blev jag mer realistisk och tänkte att det där är nog mer Alex grej, säger hon.

Men när programmet Fixa bröllopet behövde en vikarie och Caroline fick frågan om att hoppa in svarade hon tveklöst ja.

– En sådan chans får man ju inte igen!

Caroline axlade programledarrollen som om hon inte gjort annat och vikariatet blev bara början. Idag är både Alex och Carro välkända namn och lever ett liv där hundratusentals följer allt de gör på sociala medier och selfieförfrågningar på stan tillhör en del av vardagen. Hur tänker de kring det där – att vara förebilder?

– Det är ett enormt ansvar, säger Caroline. Jag minns själv hur lätt jag tog efter och lärde mig av sådana jag såg upp till som barn, du är så formbar i den åldern. Vi tar det därför på väldigt stort allvar och försöker vara måna om att sprida kärlek, tänka på hur vi är som personer och hur vi behandlar varandra. Vi vill inte vara perfekta, men äkta och sunda.

Alexander nickar eftertänksamt.

– Jag har tänkt mycket på det där med att vara förebild. Vill man det, orkar man det? När man gör program för barn då blir man ju faktiskt … Ja, man blir ett storasyskon till hela Sveriges alla barn, säger han och blir återigen tyst för ett slag.

– Men jag har landat i att det är en hedersplats som Gud har satt oss på. Det är verkligen en ära. Och när jag påminns om det, hur värdefull roll jag får lov att ha, finns det alltid extra kraft att hämta.

Kraften finns också i deras kristna tro.

– Tron på Jesus är centrum i vårt liv. Känner man oss vet man om att den är det, säger Caroline.

Alexander beskriver den som avgörande.

– Nästan allt i vardagen kretsar kring Jesus och min tro på Honom. Jag ser det som en superkraft att få börja varje dag med att be och lyssna på lovsång. Den kraften märker jag av, framför allt om jag låter bli.

Resonemanget bottnar i en erfarenhet från de tio år han varit i nöjesbranschen.

– Min tro hjälper mig att påminnas om att jag har min identitet i att vara Guds barn och inte i det jag gör. För det har varit, och är fortfarande ibland, något jag får kämpa med. Det är så lätt, inte minst när man är offentlig och inne i sociala medier, att hela tiden räkna sitt värde i tittarsiffror. Tron hjälper mig att släppa det och påminna mig om att jag har mitt värde i vad Jesus säger om mig. Punkt.

Som pastorsdotter växte Caroline praktiskt taget upp inom kyrkans väggar, i en kristen familj och omgiven av människor hon kunnat dela sin tro med.

– Jesus har alltid varit viktig för mig och jag har aldrig känt mig ensam som kristen tack vare att jag har haft lyxen att växa upp med kristna, säger hon.

För Alexander däremot, som är uppvuxen med mamma, pappa och lillebror i Huddinge utanför Stockholm, var tron något han länge kände sig rätt så ensam om. Och knappast något man gjorde en stor sak av. Tvärtom.

– Pappa blev kristen strax innan jag föddes, men min mamma har aldrig varit troende. Nu när jag ser i backspegeln inser jag att det hade en väldigt bra effekt på mig, säger han och förklarar:

– Det blev ju nästan lite förbjudet att tro och det som är förbjudet är ju spännande. När mamma inte var hemma var det fritt fram att ställa en massa frågor till pappa om allt det där spännande som man inte kunde prata om när som helst. Och i största hemlighet plockade jag fram kristna böcker vid pappas nattduksbord och läste, som om det var en förbjuden handling.

Han skrattar.

– Jag minns att jag lovade mig själv att när jag fyllde 18 år och kunde göra som jag ville, då skulle jag gå till kyrkan. Och så blev det faktiskt. Jag hade i princip aldrig gått i kyrkan innan jag blev vuxen och kunde göra det själv, men en tro på Gud har jag alltid haft på något sätt.

Hur är det då att verka i en rätt så sekulär medievärld och samtidigt leva med Jesus i centrum i sitt liv? För Alexander och Caroline är svaret ganska enkelt.

– Jag tror att vi alla är kallade till olika typer av missionsfält. Det här jobbet är vår kallelse och då gör vi det till hundra procent utifrån dem vi är. Eftersom man får följa oss på nära håll i våra olika kanaler blir också vår kristna tro en del av det man får se. Vi kommer aldrig att trycka på någon något, men får vi frågor om vår tro försöker vi alltid svara, säger Caroline och tillägger:

– Våra närmaste vänner är en stabil grupp kristna som vi delar tron och livet med. De är inte ett dugg fixerade vid våra jobb och vi kan verkligen prata om allt, det är väldigt skönt.

De berättar att de alltid känt stöd från sin arbetsgivare och inte har blivit särskilt ifrågasatta för sin tro.

– Vi har varit jätteförskonade ur den aspekten. Det finns säkert en och annan som tycker att det känns opassande att vi är kristna, men hittills är det ingenting som vi har läst eller hört om. Man ska ju få lov att vara den man är och tro på vad man vill, säger Alexander.

Däremot upplevde han sig länge som ensam kristen i branschen.

– När jag kom in i nöjesbranschen upplevde jag samma sak som jag gjort hela min uppväxt – att det var tomt på kristna omkring mig, men den senaste tiden tycker i alla fall jag att det verkar ha ploppat upp fler kristna, eller åtminstone många som är nyfikna på Gud, säger han medan Caroline fortsätter:

– Ja, jag upplever att det verkligen finns en hunger. Nöjesbranschen är också en sådan bransch där många lyckas nå drömmar de haft sedan de var små. När de väl nått dem kan de kanske uppleva ett tomrum och känslan av att de inte alls blev så uppfyllda som de trodde att de skulle bli. Det kan nog få en att söka efter något som har en större mening.

Medan solen sänker sig går eftermiddagen mot kväll. Och vi kommer in på framtiden. Allt tyder på att vi lär fortsätta smittas av paret Hermanssons härliga attityd i rutan i många år framöver, men exakt hur deras karriärer kommer att se ut är inget de tänker speciellt mycket på. Vilket är fullt medvetet.

– Jag hade tidigare alltid siktet inställt någon annanstans än där jag står och det gjorde att jag hade svårt att se vad jag har och känna mig nöjd. Det är något jag har övat på under lång tid. Självklart har jag drömmar, men mest försöker jag njuta av det jag gör här och nu, säger Alexander.

Alex och Carro känner sig otroligt välsignade med allt de får göra och försöker samtidigt ta en dag i sänder och lita på att Gud kommer visa nästa steg.Alex och Carro känner sig otroligt välsignade med allt de får göra och försöker samtidigt ta en dag i sänder och lita på att Gud kommer visa nästa steg.

Caroline berättar att hon aldrig varit speciellt kräsen med var Gud vill att hon ska vara.

– Vi är otroligt välsignade med allt vi får göra, men jag tar en dag i sänder och litar på att Gud kommer visa mig nästa steg, för det har han gjort hittills så tydligt. Nu har Gud satt mig här och då är jag här så länge som Han vill.

Hon tittar på Alexander och rycker lättsamt på axlarna med ett leende.

– Men helt ärligt, just nu drömmer vi nog båda mest om familjelivet och att få gå in i den underbara bebisbubblan. Det ska bli fantastiskt.

Hur har du det med Gud?

Hur ofta har du ställt den frågan på sistone? Vi lever i speciella tider och kanske nu mer än på länge så ställs människor inför frågorna om evigheten. Jag kan inte hävda att jag är någon mästare på att dela evangeliet i vardagen och allt för ofta finner jag mig bunden av sociala konventioner och helt vanlig människofruktan. Men för mig finns det ett undantag då min egen rädsla och sociala finkänslighet måste stå tillbaka – när människor står inför döden.

Nyligen ringde en god vän och berättade att hans svåger fått ett definitivt cancerbesked som inte gav honom lång tid kvar. Min första tanke var som alltid: hur har han det med Gud? Och vem ställer den frågan till honom och delar evangeliets glada budskap med honom innan det är för sent? Och så minns jag min morbror som gick bort i samma sjukdom för inte alls så länge sedan. Jag tog mig tid att resa ner till Skåne för att få möta honom en allra sista gång, bokstavligt talat på hans dödsbädd. Vi fick tala om den barnatro som burit genom hela livet, om frälsningen, evigheten och så fick vi be tillsammans. En annan släkting som låg döende på Kiruna lasarett kallade, till alla släktingars och vänners stora förvåning, på sjukhusprästen. För att bikta sig, be frälsningsbön, ta emot nattvarden och få gå hem i frid.

Närheten till döden, den egna eller andras, förändrar ofta i grunden vårt perspektiv. När frågan om döden och livet efter detta kommer upp så citerar jag ofta första versen ur When the Saints go marching in som i mitt tycke sammanfattar vårt hopp på ett enkelt och lättförståeligt vis:

»Hey! We are following the footsteps of those who’ve gone before and we’ll all be reunited on that new and sunlit shore.
Oh, when the saints go marching in,
oh, when the saints go marching in
oh, Lord, I want to be in that number when the saints go marching in.«

Fritt översatt av mig: »Vi följer i fotstegen efter de som gått före och vi ska alla återförenas på en ny och soldränkt strand.« och så en enkel bön att få vara en av de som får vara med om det. Underförstått eller uttalat – på grund av Jesu kors!

Vi måste alltid vara beredda på att dela med oss av det hopp som håller hela vägen hem.