Det är något speciellt med årstider som byter av varandra. Det är växlingar i naturen men jag upplever också att det blir en nystart, man kan titta bakåt och summera det som varit men även blicka framåt mot det som ännu inte hänt. 

Den här hösten är extra speciell för mig för den rymmer både avslut, en summering av vad som varit, men även en förväntan på vad som kommer. Hela mitt vuxna liv (vet att jag inte är så gammal) har varit starkt präglat av ett hjärta för barn och unga samt deras plats i kyrkan och i tron. Jag har ägnat mycket tid åt att fundera vad det är som formar och vägleder en ung människa i en tid som präglar en för livet. Svaret är svårt att formulera svartvitt men vad som betytt mycket för mig och andra är tid. Det är många människor som tagit sig tid att gå bredvid mig, att lyssna och bolla kring tankar och funderingar och som väglett när jag beträtt okänd mark. Det senaste året har jag fått allt fler indikationer på att allt färre vill eller kan vara ledare för barn och unga, det kan vara på kort sikt men även på lång sikt. I kombination med detta ser vi ett minskat givande till barn- och ungdomsverksamhet. Jag kanske kan ana vissa saker som påverkar att det blivit så här men jag vägrar låta hopplöshet ta över. Jag tror och vet att EFS och Salt vill gå tillsammans i detta, vi vet att vi behöver nå nya generationer med evangeliet om Jesus Kristus, inte bara för att överleva som rörelse men för att evangeliet bär på en förvandlande kraft som kan förändra människors liv från grunden. Däri ligger förväntan på vad som ska komma.

Avslutet då. Precis som det står i Predikaren så har allt sin tid, en tid att plantera och en tid att rycka upp. Jag har under året som gått upplevt att Gud talat om en ny tid eller säsong, både för mig som person men även för Salt. Jag har under åren på Salt hela tiden upplevt en tydlig kallelse till uppdraget, men nu upplever jag att kallelsen är uppfylld. Därför vill jag, i kombination med förändrade familjebehov, vara hörsam för att min tid på Salt har kommit till sin ände. Jag har löpt min del av sträckan och närmar mig nu tidpunkten då jag ska få lämna över stafettpinnen. I Predikaren står det fortsatt »allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människor urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut.« Guds plan för barn och unga är större än vi förstår, jag har fått ana ett sammanhang under den stund jag fått stå i tjänst men Guds verk är större än så, större än mig.

Vad blir nästa steg för mig då? Gud får visa mig vägen, men det jag redan nu vet är att jag i slutet av januari blir mamma igen.

• Della
• Twittra