Människan är obotligt religiös

Har karriär, föräldraskap, teknologi, politik och romantik blivit samtidens nya religion? Budbäraren mötte David Zahl från Mockingbird Ministries i New York, en man som har fått ett stort gehör för sina relevanta samtidsspaningar.

Försöker nutidsmänniskan att formulera en sekulär men religiös berättelse om sitt liv i vilken de söker att finna försoning för skuld och bekräftelse på att hon äntligen är bra nog?

– Det är intressant att se hur den samtida universella längtan hos människan inte främst är att vara lycklig eller respekterad utan snarare att vara nog.
Alltså vad religion i allmänhet och kristendom i synnerhet kallar för att vara rättfärdig. När den sekulära tidsandan trängt religionen åt sidan, har det uppstått ett vakuum som gör att människan vänder sig till alla möjliga vardagliga fenomen med religiös frenesi. Vanliga aktiviteter förvandlas till arenor för prestation där hon försöker bevisa sig som tillräcklig, okej och godkänd. 

Orden kommer från David Zahl, en amerikansk prästson som under det senaste dryga decenniet byggt upp en kristen organisation som utifrån ett evangeliskt perspektiv kommenterar samtida kulturfenomen. Vid tiden för vårt möte befinner vi oss på deras årliga konferens i New York City som samlar drygt 400 deltagare. Inte sällan anklagas kyrkan och kristna konferenser för att sakna relevans och vara hopplöst interna och verklighetsfrånvända. Men på den här konferensen korsar Broadway och Calvary (Golgata) både symboliskt och bokstavligt varandra. Skickligt uttyds ropet efter nåd och viljan att rättfärdiga sig själv i hela spektrat från essäer i The New Yorker till Netflix serier. Budbäraren får en intressant pratstund med David.  

Vad förknippar du Sverige med?
– Musik! Inte minst Abba, jag har alla deras skivor och min favoritlåt är SOS. Jag tycker att den låter som en bön. Överlag är jag ganska bekant med europeisk kultur då jag spenderade stora delar av min uppväxt i Tyskland och Schweiz, eftersom min pappa studerade teologi där. Förra året bodde jag även en tid i Köpenhamn.  

Vad är bakgrunden till Mockingbird, organisationen som du leder?
– Vi var fyra unga män här i New York City som för tolv år sedan längtade efter att kommunicera en starkt nådebaserad och Kristuscentrerad kristendom till unga vuxna. Vår upplevelse var att detta var otydligt i kyrkorna eller åtminstone var dåligt presenterat. Vår verksamhet består av konferenser, ett kvartalsmagasin, bokutgivning, en omfattande närvaro online och en podcast som skapat ett inflytande långt bortom vår vildaste fantasi. Vårt mål är att hjälpa människor tolka livets verklighet i ljuset av evangeliet. 

Namnet Mockingbird betyder härmtrast och är hämtat ur fågelvärlden. Denna fågel härmar andra fåglars läten, och på samma sätt önskar David och de andra kommunicera evangeliets tidlösa budskap på ett sätt som människor känner igen, förstår och kan ta till sig. 

– Vi lägger mycket tid på att försöka urskilja människors rop efter nåd och försoning i vår samtid och hitta nya, kreativa formuleringar som når fram till dem. Men vi arbetar inte bara med vackra förpackningar, även om det är viktigt, utan först och främst själva innehållet, säger David och fortsätter: 

– Våra observationer av samtiden, och vårt intresse för populärkulturen, sammanföll med vår passion för god teologi. Den sekulära människan försöker ständigt att rättfärdiga sin existens, sitt liv och sina vägval. Mot den bakgrunden önskar vi presentera Guds nåd och budskapet om rättfärdighet genom tro. 

Vad önskar ni åstadkomma med Mockingbird?
– Vi har försökt att undvika frestelsen att formulera vår verksamhet utifrån mål och resultat. Vårt uppdrag är att översätta evangeliet till ett språk som låter övertygande och trovärdigt för dagens människor. Ursprungligen fokuserade vi på unga vuxna, men efterhand har det visat sig att människor i alla åldrar dras till våra olika forum. Om jag ändå ska försöka formulera någon slags övergripande dröm är det väl att påverka kyrkans profilering som helhet att präglas av goda nyheter. 

Mockingbird arbetar ekumeniskt och har deltagare, följare och lyssnare från hela bredden av kristenheten. Men deras teologiska betoning är tydligt reformatorisk, med begrepp som lag och evangelium, »simul iustus et peccator«, samt korsets teologi som en tolkningsnyckel för att förstå Guds handlande mitt i tillvarons skeva verklighet.   

– Enligt mig fångade reformatorerna något centralt, men på inget sätt något nytt, utan det som vi möter som en röd tråd genom hela Bibeln, hos Jesus och aposteln Paulus. Behovet av att förklaras rättfärdig, fri från skuld och att vara innesluten och accepterad är den alldeles avgörande frågan för människor även idag, slår David fast. 

Han har nyligen utvecklat sina tankar i boken Seculosity som har fått ett varmt mottagande långt utanför den kyrkliga sfären. Boken har uppmärksammats i sekulära kultur­krönikor och fått den ena positiva recensionen efter den andra i flera prestigefyllda mediekanaler. 

– Seculosity är en lek med orden sekulär (secular) och religiositet (religiosity). Helt enkelt en sekulär form av god gammal religion. I traditionell religion står någon gudom i centrum medan i denna form står människans strävan i centrum, i det vakuum som skapats efter religionens marginalisering.
Jag skriver om hur man kan stöta på den både på gymmet och på lekplatsen. Där blir det så tydligt att alla ångestfyllt försöker framstå som hälsosamma och starka människor eller goda och medvetna föräldrar som gör sitt allt för barnen. Även baksidan finns med, nämligen fördömandet av den som är otränad och lever ohälsosamt såväl som att se ner på de föräldrar vars engagemang inte kretsar kring sina barn varje sekund. Med andra ord: alla ingredienser av god gammal religion, säger David med ett leende, innan han fortsätter att utveckla sin samtidsspaning.

– Samtiden är religiös långt utanför de traditionella platserna av tillbedjan såsom tempel och kyrkor. Därför har varje del av livet förvandlats till någon slags helgedom av prestation. Man söker intensivt att uppfylla all rättfärdighet och hänger sig åt religiös hängivenhet för att framstå som en duglig och tillräcklig människa. Jag kallar fenomenet »ersättningsreligioner«, vilket i sin tur kan liknas med typ ersättningsmåltider. Vi kan inte förneka vår hunger men i stället för att äta riktig mat har vi ersatt det med någon slags soppa som effektivt ska skänka oss en känsla av mättnad.

Utveckla gärna, hur ser du olika tecken på detta i vår samtid?
– Jag brukar säga att vi är alla upptagna med att skapa »the justifying story of our life«, alltså en berättelse om vem jag är, vad som hänt mig och hur jag lever mitt liv, vilken också ska bekräfta och rättfärdiga min existens. Detta blir alldeles extra tydligt i de sociala mediernas tidsålder där vi publicerar våra liv i små texter och bilder i hopp om människors erkännande. Detta i stället för att tolka livet och finna sig själv i Bibelns stora berättelse.

David talar varmt om varje människas behov av att möta en bekräftande kärlek mitt i ett samhälle som mer och mer präglas av skam. Men han har även ett budskap som på ett befriande sätt kan bekräfta människans skuld och synd, utan att utsätta människor för ytterligare press och kritik, men som pekar på den försoning som finns i Kristus. 

– Alltså en rättfärdighet som inte bygger på människans prestation, att hon äntligen har gjort nog och således förtjänar Guds erkännande och kärlek. Utan en rättfärdighet som skänks henne av nåd och visar på att hon redan är högt älskad.