Författare: aidooadmin

Med nya ögon på Sverige

Värmen slog mot honom när han gick ut från flygplatsen. Som att kliva in i en ångbastu.

– Jag gick inte ur den förrän jag åkte hem till Sverige igen, men man vänjer sig vid att bli svettig hela tiden.

Orden är Oskar Karlssons, 25-åringen från Ängelholm som förra läsåret bytte vikarielivet i Sverige mot ett volontäruppdrag i Myanmar/Burma.

– Jag visste inte mycket om landet innan jag åkte dit. Jag fick till och med dubbelkolla var det låg. Jag åkte dit med en öppenhet för att det skulle vara annorlunda och det tilltalade mig mycket, säger Oskar.

Längtan att få åka utomlands och jobba har funnits hos honom länge, men att det blev via just Salts volontärprogram var mest en slump, eller?

– I backspegeln ser jag att det blev bra, att mycket löstes längst vägen och att det verkligen kan ha varit Guds ledning att Emma skickade länken.

Emma, det är Oskars storasyster som för några år sedan var ute på resa med organisationen Ungdom med uppgift. När hon kom tillbaka var det märkbart att något hade hänt med henne. Hon hade mognat och växt. Oskar berättar att det är en känsla han aldrig kommer glömma och den fick honom att själv vilja uppleva det. Då ledde det inte till något konkret, men förra våren kom så en länk från systern om Salts volontärprogram.

– Jag hade först gått bibelskola och sedan jobbat några år som vikarie på olika ställen. Jag kom in i en lunk, var kvar i samma sammanhang där jag hade växt upp och kände mig lite fast i det. Jag var inte jättenöjd med livet.

Han bestämde sig för att skicka in en ansökan och fick ett positivt svar direkt.

Några månader senare satt han och medvolontären Kristoffer Lindve i en bil på väg från flygplatsen i Yangon och såg en stor kontrast till Sverige svischa förbi.

– Vägarna är dåliga, smala och gjorda av cement. I vägkanterna smälls det upp bambuställ lite överallt där det säljs söta drycker eller friterade saker, säger han och tillägger:

– Det var speciellt att se buddhistiska munkar komma gående på ett led första gången. Och sedan slår det ju en hur många guldtempel det finns. De ser inte ut som våra svenska betongblock direkt.

Myanmar har länge varit en militärdiktatur och stängt mot yttervärlden, men landet är nu inne i en förändring.

– Det har blivit mer och mer öppet och det går fort framåt. Vi var där under valet i november och då vann ett demokratiskt parti, men av dem som sitter i parlamentet är fortfarande 25 procent militärer.

Numera är Oskar tillbaka med ett nytt hopp för Sverige och läser lovsångslinjen på Dalkarlså folkhögskola, utanför Umeå.Numera är Oskar tillbaka med ett nytt hopp för Sverige och läser lovsångslinjen på Dalkarlså folkhögskola, utanför Umeå.
En gudstjänst som räcker hela veckan, en självklarhet att dela med sig och en stolthet över sin tro. För Oskar Karlsson blev volontäråret en ny dimension av lärjungaskap. På köpet fick han hopp för Sverige.En gudstjänst som räcker hela veckan, en självklarhet att dela med sig och en stolthet över sin tro. För Oskar Karlsson blev volontäråret en ny dimension av lärjungaskap. På köpet fick han hopp för Sverige.
Här reser Oskar tillsammans med sin volontärkamrat Kristoffer Lindve, till höger, med buss i Myanmar.Här reser Oskar tillsammans med sin volontärkamrat Kristoffer Lindve, till höger, med buss i Myanmar.
Guldtornet, kallat Pagoda, är en vanligt återkommande religiös symbol som ger utrymme för bön och offrande av gåvor som pengar eller blommor.Guldtornet, kallat Pagoda, är en vanligt återkommande religiös symbol som ger utrymme för bön och offrande av gåvor som pengar eller blommor.

Salt har haft volontärer i Myanmar i tre år och även för dem har det skett förändringar.

– Första året fick volontärerna inte bo i samma villaområde som handledaren, utan var tvungna att bo mitt inne i stadskärnan, men vi fick lov att bo där, så visst har landet öppnat sig.

Oskar och Kristoffers huvudsakliga uppgift var att ha engelskundervisning för barn. Klasserna i de kommunala skolorna är stora och eleverna hinner inte få så mycket pedagogisk hjälp, vilket gör att privat extraundervisning är vanligt.

– Deras engelska är överlag dålig eftersom landet har varit stängt så länge. Därför har de inte nåtts av utländsk musik och teve, men nu syns en glädje och öppenhet över att få lära sig språket.

Med erfarenhet av att vara lärarvikarie i Sverige kunde Oskar se skillnader i klassrumsmiljön.

– I Sverige blir det inte tyst i klassrummet om eleverna ska diskutera något, men i Myanmar måste barnen verkligen uppmuntras att våga prata. I deras kommunala skola svarar barnen bara precis när de får en fråga, de har inget interaktivt samtal mellan lärare och elever. Där kände vi att vi hade en uppgift.

Undervisningen arrangerades av den kristna församlingen i Yangon och lektionssalen var ett rum i församlingsledaren Williams hus. Tillsammans med sin familj tog han dessutom hand om 10–15 barn från olika delar av landet.

– För de kristna där innebär inte kyrkan bara en av många verksamheter i vardagen, utan församlingen är deras liv. Deras tro präglas av att Jesus är med varje dag och därför börjar gudstjänsten på måndagen och pågår hela veckan. I Sverige blir vi ofta bara söndagskristna.

De använde inte ens ordet kyrka speciellt mycket, säger Oskar och fortsätter:

– För dem är församlingen inte så mycket en möteslokal, utan mer en gemenskap av troende. De ser staden som ett missionsfält och församlingen som Kristi kropp på jorden, med uppgift att utbreda Guds rike.

Församlingens uppdrag uttryckte de med orden »Disciple Making Mission«.

– Deras fokus är att när du har tagit emot Jesus så går du ut som lärjunge. För mig blev det tydligt att lärjungaskap handlar om att vara följeslagare, bli lärd av läraren och följa dennes sätt att leva, tänka och resonera. Jesus liv bör efterlevas av oss i Sverige på samma sätt som de försöker göra i Myanmar.

På söndagarna samlades församlingen först i Williams föräldrars hus och firade gudstjänst. På eftermiddagen åkte de sedan hem till någon i församlingen, sjöng lovsång och bad.

– Jag inspirerades av enkelheten kring tron, att det inte var något konstigt att prata om den. De vågade vara stolta över sin tro, men det var ingen motsats till att ha tvivel. De kom till kyrkan även då de tvivlade och försökte inte upprätthålla något perfekt yttre, utan la fram allt i bön.

Var det någon i församlingen som behövde hjälp så ställde de andra upp, berättar Oskar.

– Att hjälpa till praktiskt i livet ingår i en troendes liv, tyckte William. Det predikades mycket om vad du vinner på att följa Jesus, men också vad han förväntar sig av oss. Att vi vinner vår skatt i himlen.

Församlingen fungerade nästan som en familj och hade till exempel någon svårt att betala hyran under en period gick någon annan in och gjorde det. Skulle någon bygga på sitt hus hjälpte andra till. Det var naturligt att ge, trots att de flesta inte äger alls mycket.

– I Sverige fokuserar vi lätt på vad vi går miste om när vi ger bort, i stället för att fokusera på det vi vinner på att leva ett mer utgivande liv. Jag tror att vi kan slippa mycket mental stress och plågor genom att dela med oss mer. Vi är ju kallade att få det bröd vi behöver, inte allt vi pekar på.

Har deras sätt att se på pengar och gåvor påverkat dig konkret sedan du kom hem?

– Jag försöker att tänka på mina prioriteringar, vad jag kan göra när jag ser situationer där det behövs konkret hjälp. Jag vill att det ska bli mer naturligt för mig att ge utan att känna en rädsla över att lämna ifrån mig pengar. Jag behöver utmana mig själv och våga se vad jag har hjärta för.

Utmanas gjorde han även på andra sätt när uppgifterna i församlingen blev fler.

– Först fick vi ha bibelstudium varannan lördag och på slutet fick vi även predika på söndagarna. Det var ovant för mig, men genom att våga göra det kontinuerligt växte jag och kände att Gud manade mig att säga saker som andra behövde höra. Församlingen hade en lyhördhet och öppenhet.

Åtta månader i ett annat land gav Oskar också en annan och mer positiv syn på Sverige.

– Jag hade en rätt svart och negativ syn på Sverige innan jag åkte, men när jag kom hem kände jag en tacksamhet som jag inte hade haft innan. Jag fick hopp för Sverige och insåg att det finns mycket gott församlingsarbete här.

– Medan de i Myanmar främst har yttre utmaningar har vi mer inre. Men Gud ser vårt folk och våra utmaningar.

Tiden i »ångbastun« gav honom även en annan insikt.

– Den klara luften vi har här – som jag uppskattar den nu!

Med den här erfarenheten kan han varmt rekommendera andra att bli volontärer.

– Det finns något att lära av alla sammanhang och du får en erfarenhet som du aldrig kan läsa dig till. Kommer du med ett öppet sinne och ödmjukhet så bjuder de in dig i sina liv.

Oskar berättar att han också uppskattade att, inför sin resa, få en rejäl introduktion till vad EFS och Salt är och hur deras historia i världen har sett ut.

– Det gjorde att jag åkte ut med en större respekt för det sammanhang jag skulle till. Förberedelserna fanns inte till bara för att ge oss en bättre upplevelse, utan också för att det skulle märkas att vi var där för kyrkan och Kristus.

Efter att i våras först ha landat i Skåne gick flyttlasset vidare norrut till Umeå och folkhögskolan Dalkarlså, där Oskar nu går lovsångslinjen. Här funderar han på nästa steg i livet.

– Jag jobbade en sommar i hemtjänsten och det har växt fram i mig att jag ska läsa till sjuksköterska. Det kan användas både utomlands och i Sverige. Jag kan absolut tänka mig att åka till Myanmar igen, men vi får se vad Gud öppnar och stänger för dörrar.

På fötterna har han fortfarande fysiska reseminnen kvar i form av myggbett. I hjärtat har församlingen i Yangon gjort avtryck som han hoppas aldrig försvinner.

– Det jag främst tar med mig är inte att det hände häftiga saker där nere, utan det är deras glädje över ordet och lovsången och att lärjungaskap inte bara handlar om en dag i veckan. Jesus är med oss alla dagar, den insikten hoppas jag kunna komma till mer och mer.

Ledare och kvinna – ett samtal om att inte alltid passa in

Att vara ledare och kvinna, är det självklart eller finns det utmaningar? Frågan sätter tonen för seminariet och Johanna utgår från sina erfarenheter av ledarskap inom rörelsen:

– Jag har aldrig blivit ifrågasatt, det är snarare när jag mött osynliga förväntningar och kommentarer som på något sätt visar att »det hade jag inte förväntat mig av dig för att du är kvinna« eller »jag trodde du skulle vara mjukare« som har fått mig att reflektera över mitt eget ledarskap. Får jag inte vara på ett särskilt sätt för att jag är kvinna och ledare? Behöver jag anpassa mig för att bli accepterad som ledare, och i så fall – vill jag det?

Dagen handlar inte om ett kvinnligt ledarskap, utan hur de två komponenterna att vara ledare och att vara kvinna kan förhålla sig till varandra.

– För mig handlar det minst lika mycket om att belysa vilka ledare vi formar och lyfter fram. Hur rekryterar vi nya ledare och vilka roller reproduceras, är det alltid unga män som förväntas bidra med de spexiga inslagen medan de gånger jag behöver någon eftertänksam och omsorgsfull är det flest kvinnonamn som lyfts? säger Johanna.

Det är tolv glada energirika kvinnor i tjugoårsåldern som sitter i klassrummet och delar sina tankar med varandra.

– Som ledare, både inom och utanför kyrkan, har jag märkt att jag fort kan fastna i strukturer. Om jag är ledare för barn har jag lätt för att se min roll medan de gånger jag är ledare för grupper med jämnåriga eller äldre, med fler män i grupperna, tvivlar jag betydligt mer på min plats och tänker omedvetet att jag inte har så mycket att tillföra, säger Sara-Lisa Sandberg, från Umeå.

Vad är det som gör att dessa ledare ofta tvivlar på sin roll? Osäkerheten kring det egna ledarskapet är nämligen inget Sara-Lisa är ensam om att uttrycka.

– Min upplevelse är att jag som kvinna måste vara ännu duktigare för att göra det jag gör, att jag på något sätt blir hårdare granskad. Att vara ung, outbildad och ställa sig i talarstolen har inte alltid varit helt lätt även om jag fått mycket uppmuntran och många peppar mig att våga. Det känns ändå som att jag måste vara lite bättre för att få ta den platsen, berättar Sara Johansson, från Piteå.

Johanna får ofta höra »så roligt att du som ung och kvinna är med«, sannolikt sagt i all välmening, men det signalerar något annat: – Då tänker jag »jaha, och vad mer är jag bra på?« Det känns förminskande, som att mina enda gåvor är att vara ung och kvinna.Johanna får ofta höra »så roligt att du som ung och kvinna är med«, sannolikt sagt i all välmening, men det signalerar något annat: – Då tänker jag »jaha, och vad mer är jag bra på?« Det känns förminskande, som att mina enda gåvor är att vara ung och kvinna.
Vilka ledare ger vi utrymme för – tillåts män att vara omsorgsfulla ledare och hur ofta ges kvinnor plats att vara de skojiga spexarna? Här samtalar, från vänster, My Nygren, Sara Johansson och Sara-Lisa Sandberg om sina upplevelser av ledarskap.Vilka ledare ger vi utrymme för – tillåts män att vara omsorgsfulla ledare och hur ofta ges kvinnor plats att vara de skojiga spexarna? Här samtalar, från vänster, My Nygren, Sara Johansson och Sara-Lisa Sandberg om sina upplevelser av ledarskap.
– Det finns många goda ledare inom EFS, men jag upplever att rörelsen inte har fostrat ledare på ett sätt där det är okej att sticka ut. Vi är mer av en konsensusrörelse och vill alla så väl, säger Mona.– Det finns många goda ledare inom EFS, men jag upplever att rörelsen inte har fostrat ledare på ett sätt där det är okej att sticka ut. Vi är mer av en konsensusrörelse och vill alla så väl, säger Mona.
För Mona Edsinger, vikarierande nationell missionssekreterare för EFS, har brottningen snarare handlat om att som ung växa in i en ledarroll och att istället för att fokusera på andras åsikter vara lyhörd för att gå in i det som Gud kallar till.

– För mig är allt kring ledarskap och gåvor mer knutet kring personlighet än kön, säger Mona.

Stor bredd bland dem som får ett ledaransvar är nödvändigt för att allt fler ska hitta förebilder som de kan utmanas och utvecklas av.

– Det finns många goda ledare inom EFS, men jag upplever att rörelsen inte har fostrat ledare på ett sätt där det är okej att sticka ut. Vi är mer av en konsensusrörelse och vill alla så väl, säger Mona.

– Att ha en mentor eller medvandrare att bolla med hade jag mått väldigt bra av. En som uttalat har mandatet att uppmuntra och stötta men också ge feedback för att hjälpa mig utvecklas i mitt ledarskap, säger Johanna, och fortsätter:

– Jag har många goda förebilder omkring mig, sen att det ofta är män är intressant. Flera unga tjejer jag mött berättar att de flesta som betytt mycket för deras ledarskap eller uppmuntrat dem att prova sådant de inte testat förut ofta är män och inte kvinnor. Är vi kvinnor generellt sämre på att uppmuntra och vara förebilder för varandra? säger Johanna.

Mona instämmer och medger att det kan finnas ett stråk av missunnsamhet kvinnor emellan:

– Vi behöver vara med och skapa en kultur där, oavsett män eller kvinnor, bland ledare och anställda, vi frigör varandra och ser varandras potential inte som ett personligt hot utan som resurser för Guds rike. Det mest grundläggande i ledarskap är kallelsen till Kristus.

Andreas gör film av EFS missionsidentitet

Att vi kristna berikar och behöver varandra går inte ta miste på i de vittnesbörd som Andreas Lundström fått del av när han besökt flera av EFS missionsfält och pionjärsatsningar.

– För mig har detta varit en resa tillbaka till vår identitet som missionsrörelse. Just videoformatet blir ett fint sätt att överbrygga avståndet till våra systerkyrkor, både geografiskt och kulturellt, säger Andreas.

Utifrån 150-årsjubiléet av internationell mission har han, tillsammans med kommunikation och insamlingsavdelningen på EFS-kansli, producerat fem stycken cirka tio minuter långa videofilmer som beskriver EFS missionsarbete.

Där finns både en historisk tillbakablick, aktuella missionärsporträtt och nedslag i vårt arbete med församlingsplantering i Europa. Filmerna knyter an till aktuella teman och ger både en spännande inblick i vad som sker och tjänar som ett underlag för diskussion. Format och längd är anpassade för att visas i samband med möten och ungdomssamlingar och de finns även i kortare versioner på runt tre minuter.

– Som missionärsbarn har detta också blivit en resa för mig privat, att få återupptäcka att vi är ett med våra syskon i andra länder, berättar Andreas som påverkats djupt av filmprojektet.

Ett särskilt möte som berört Andreas är hur levande missionshistorien är än i dag:

– Det var starkt att uppleva hur berättelsen om de första svenska missionärerna berör de etiopiska ungdomarna i Mekane Yesus-kyrkan. Jag undrar om inte den väckelse de nu erfar har liknande drag som den väckelse EFS sprang upp ur under mitten av 1800-talet. Nu är de i startgroparna till att börja sin egen utlandsmission, vilket kändes väldigt spännande att få se.

Kommuniteten vill stötta kvinnor i Kurdistan

På Sandvikengården, Edane, finns en kommunitet som ber, bor och arbetar ihop. Några har börjat ge regelbundna gåvor, andra tionde, en gåva de vill ge vidare till förmån för andra. Kommuniteten har funnits de senaste fyra åren och är inspirerad av klostergemenskapen i Taizé. Deras dagar är under sommarhalvåret uppbyggda kring fyra tideböner som alla är välkomna att delta i.

– Initiativet startades av Elias och Sophia Tranefeldt som ville hitta en struktur för ett stort växande ungdomsarbete, berättar Emanuel Gillberg.

Han är en av de sex personer från kommuniteten som besöker Erbil och Dohuk i Kurdistan, med EFS riks, för att se hur deras givande kan göra skillnad. Det var när Simon Seidal läste i Dagens nyheter om hur yazidiska kvinnor torteras och våldtas efter att terrorgruppen IS intagit bland annat byn Sinjar, i norra Irak, som förslaget att stötta organisationen Springs of Hope kom. Springs of Hope verkar för att ge kvinnorna en bättre framtid.

– Våra hjärtan började brinna för dessa kvinnor. Målet är att inte en enda slav ska finnas och kan vi hjälpa till, om så bara med några kronor är det värt mycket.

Emanuel berättar att det finns en längtan efter att starta någon form av volontärarbete.

De reser tillsammans med tre EFS-representanter och besöker även organisationen Capni, som EFS stödjer, för att se mer av deras arbete på plats. I novembernumret av Budbäraren får vi del av deras resa.

Ärkebiskopen om situationen i Syrien

»Som människor får vi inte vända bort blicken från andras nöd.
I längden kan ingen av oss bevara sin värdighet när andra människor
trampas på. Kristna är alltid kallade att odla hopp även i till synes hopp-lösa situationer.«

I början av oktober gav Ryssland och USA Syriens befolkningen en strimma hopp
om vapenvila. Ärkebiskop Antje Jackeléns uttalande om situationen i Syrien sammanfattar vad vi alla känner inför den pågående mänskliga katastrofen.

Uttalandet i sin helhet hittar du på svenskakyrkan.se

Sveriges äldsta samarbetskyrka 50 år

Västerkyrkan, landets äldsta samarbetskyrka, firade 50-årsjubileum i mitten av september. EFS Missionsförening i Hässleholm hade under en tid på 60-talet fört samtal med Hässleholms församling om en ny kyrka på den västra sidan om järnvägen i staden. Styrelsen i missionsföreningen bestod av entusiaster som ägde en stor portion av både den vilja och det mod som krävdes för att genomföra projektet. Arkitekt Ingvar Eknor anlitades för att rita kyrkobyggnaden och i augusti 1966 invigdes Västerkyrkan av EFS dåvarande missionsföreståndare Einar Thurfjell.

I den välbesökta jubileumsmässan medverkade bland andra Lunds biskop Johan Tyrberg och missionsföreståndare Stefan Holmström. Biskop Johan underströk att Svenska kyrkan behöver EFS för bibelförkunnelsen, missionsuppdraget och lekmannaengagemanget. Stefan Holmström betonade att EFS och Svenska kyrkan berikar varandra utifrån sina speciella förutsättningar:

– EFS, med sitt väckelse-arv och betoning på det personliga engagemanget, och Svenska kyrkan, med sin breda kontaktyta där man finns med i de olika faserna i en människas liv, behövs för att komplettera varandra.

Rekordmånga på Mission i Sverige

Teologen Michael Moynagh från Oxford var huvudtalare på konferensen Mission i Sverige som hölls på Johannelund, Uppsala, 5–6 oktober. Han delade med sig av erfarenheter från att ha arbetat med Fresh expressions inom den anglikanska kyrkan. Michael Moynagh poängterade att kyrkans unika gåva till världen är gemenskap med Kristus. Ska en gåva ges måste det göras på ett sätt som kan tas emot på ett bra sätt. Kyrkan bjuder, enligt honom, ofta in på sina villkor, vilket inkluderar vissa men är bundna att exkludera andra.

– Micheal Moynagh har intressanta tankar kring hur hur den nya och den gamla kyrkan kan finnas sida vid sida, säger Tin Mörk projektledare för Nya sätt att vara kyrka.

Årets konferens lockade många och denna gång fler arbetslag än tidigare. De 220 deltagarna bjöds även på seminarier för olika yrkeskategorier i församlingen som kretsade kring frågeställningar om hur vi kan gestalta Guds rike i vår tid.

Hon möter mörkret på gatan

Efter drygt tre år i Thailand återvände Paulina till Sverige för att studera juridik. Väl tillbaka i Lund var aktivism ett nytt, men ofta återkommande, begrepp.

– För mig är en aktivist någon som står upp mot det som är fel och orättvist, någon som vägrar att vara passiv när den ser att världen och människor far illa, men jag har egentligen mest tänkt varför har vi det här begreppet aktivism?

Paulina känner absolut igen sig i den definition som aktivister ofta tillskrivs. Däremot ser hon, som kristen, ingen nytta med begreppet.

– Alla kristna är aktivister, tänker jag, för det är så självklart i det kristna livet och risken finns att vi snarare begränsas av begreppet. Att ”jag är aktivist, det är inte du”. Aktivism kan se ut på väldigt många olika sätt, men som kristen är du ju på något sätt kallad utåt, till människor, även om vissas kallelse kanske syns lite mer eller är lättare att sätta fingret på.

Tillsammans med maken Robert och deras fyraårige son är hon nu, sedan två år tillbaka, bosatt på skånsk hemmaplan. Ifjol var hon med i uppstarten av Malmös första skyddsboende för kvinnor utsatta för människohandel. I mars 2015 tog de emot sin första kvinna.

– Vi såg ett behov i samhället där vår välfärd inte räckte till. Dessa kvinnor föll mellan stolarna. Det handlar nästan bara om utländska kvinnor och vi försöker hjälpa dem utifrån deras behov, om de vill återvända hem eller söka asyl i Sverige.

Organisationen heter Noomi och utöver skyddsboendet påbörjade de i våras ett uppsökande arbete riktat mot kvinnor i gatuprostitution. Eftersom majoriteten av dem som säljer sig själva gör det via nätet håller de även på att starta ett internetbaserat uppsök där de, via hemsidor som erbjuder sexuella tjänster, försöker identifiera och hjälpa utsatta kvinnor. Just nu är de fem anställda och ett gäng volontärer. De verkar opinionsbildande genom att hålla regelbundna föreläsningar, bjuda in till konferenser, och ibland debattartiklar. Varje torsdagskväll går de ut med varm choklad, kaffe och kondomer till de platser i Malmö där gatuprostitutionen fortfarande förekommer.

– Vi försöker mest umgås med de prostituerade. Det viktigaste i mötet med kvinnorna är att visa omsorg, vi vill att de ska förstå att det finns människor som bryr sig. Många är väldigt skeptiska såklart eftersom majoriteten blivit lurad in i detta men nu är det många som väntar på oss när vi kommer. Vissa vänder sig bara bort, mest troligt för att de är hårt bevakade av sina hallickar, men vi försöker ta reda på mer om deras situation och behov.

När Paulina som nittonåring skulle välja väg blev nästa steg en lärjungaskola i Kalifornien tillsammans med organisationen UMU, Ungdom med uppgift. Under det halvåret åkte de på missionsresa till Kambodja och Filippinerna där de fick möta kvinnor och barn som såldes för sex.

– Då kände jag att jag har ett helt liv framför mig att göra något av och vad är det som är så himla viktigt att jag inte skulle kunna hjälpa de här människorna?

Efter alla intryck, att själv ha mött den verklighet dessa kvinnor och barn levde i, var det inte längre tänkbart för Paulina att åka hem och fortsätta leva sitt vanliga liv.

– Hur skulle jag någonsin kunna bara glömma bort det? Jag kände mig inte obekväm, trots att det berörde mig djupt så tog inte mina känslor över och jag kände att detta är något jag kan jobba med. Det hemska jag såg gjorde att jag kunde bortse från min egen rädsla.

Hon utstrålar lugn. Det svåra ämnet till trots finns något självklart i Paulinas röst. Fullt övertygad och beslutsam om sin uppgift får hon även det allra svåraste att på något sätt låta enkelt.

– Det handlar framförallt om människor, att såsom Jesus levde, vara närvarande bland de som är i samhällets utkant. Det är så det kristna livet ska vara. På de mörkaste platserna, hos de människorna som lever i det största mörkret, att där försöka vara ett ljus för dem.

Att hjälpa någon kan vara minst lika heligt för Gud som en gudstjänst menar Paulina Bolton som vecka efter vecka tar kampen för att förbättra de prostituerades situation i Malmö. – Jag vill vara ett ljus i det allra mörkaste, berättar hon.Att hjälpa någon kan vara minst lika heligt för Gud som en gudstjänst menar Paulina Bolton som vecka efter vecka tar kampen för att förbättra de prostituerades situation i Malmö. – Jag vill vara ett ljus i det allra mörkaste, berättar hon.
Paulina BoltonPaulina Bolton
Paulina BoltonPaulina Bolton

Paulina berättar om sina utmaningar, om mörkret där kvinnor försvinner, utsätts för otaliga sorters övergrepp och våldshandlingar utan att polisen och samhället reagerar.

– Råkar man i kontakt med fel person kan det innebära vissa risker. I Bangkok, när vi jobbade med kvinnor från Uzbekistan och Ryssland, var det rysk maffia som styrde. Det hände upprepade gånger att kvinnor mördades och organisationen vi arbetade för hotades. För mig är det en av de mörkaste industrier jag sett, människor behandlas som djur.

Det är tydligt märkbart att människor värderas olika när de flesta kvinnor Paulina möter är utländska och trots deras anmälningar är detta en fråga polisen inte prioriterar. Många av de kvinnor som finns på gatan kommer från Rumänien eller är svenskar med någon form av missbruksbakgrund. Majoriteten av dem som engagerar sig i frågor gällande prostitution och människohandel är kvinnor.

– Det ses som en kvinnofråga eftersom största delen av offren är kvinnor. Själv önskar jag att man mer kunde börja se det som en mansfråga eftersom det till allra största del är män som orsakar och driver på problemet och även är de som utnyttjar kvinnorna.

I hennes saklighet finns ett stråk av frustration. Det är både en ilska över alla de orättvisor hon dagligen möter och en rastlöshet grundad i att ständigt vilja mer. En del av frustrationen riktar hon mot kyrkan där hon tycker det alltför ofta blir för mycket snack och för lite handling, för lite fokus på bön, mod och utmaning.

– Jag älskar kyrkan och allt bra den gör. Den är full av bra människor som vill mycket gott, men det känns ibland som att kristna i västvärlden tycker att det är så viktigt med det mer intellektuella och att kunna sin Bibel. Vi får inte glömma bort att det kan vara lika heligt för Gud att hjälpa någon och att omsätta evangeliet i konkret handling.

När du tvivlar, vad är det som driver dig då?

– Det kan verkligen kännas jobbigt ibland, men då går jag tillbaka till de beslut jag tagit för mitt liv, att jag vill bygga Guds rike och inte mitt. Det är de grundläggande sakerna i kristen tro, som gyllene regeln och att älska sin nästa, som driver mig. Om jag hade varit en kvinna i prostitution så hade jag velat att någon kom och hjälpte mig.

Trots övertygelsen har det inte alltid varit lätt. Att hela tiden möta människor som lever i extrema kriser är påfrestande. De gånger Paulina bott utomlands har hon saknat Sverige, och särskilt de bekvämligheter som livet här erbjuder.

– Att följa Jesus går att göra överallt, men nu när jag är här i Sverige behöver jag kanske vara lite mer vaksam på att inte bli för bekväm och följa med strömmen. Det finns alltid svårigheter i att följa Gud. Sverige är fullt av människor som behöver Jesus på olika sätt, så det finns ingen brist på saker att göra. Just nu ser jag fram emot att komma igång med det uppsökande arbetet på internet för att nå en hittills onådd grupp.

Paulina betonar att alla inte har samma kallelse men vill ändå utmana fler att leva aktivt i sin tro. I många fall upplevs hennes aktivism som anklagande.

– Jag vill inte låta dömande, även om vissa kanske upplever mig så och blir provocerade. Det kan vara bra ibland, jag tror det finns många som kanske har en kallelse att göra något som de inte gör i nuläget, fast det är aldrig bekvämt att utmana människor.

En höst med ny Växtkraft

Varje grupp samlas en lördag per termin under tre terminer. Just nu är det mycket gott som är på gång. Växtkraft Värmland har precis startat upp, liksom Växtkraft Ångermanland, och i mitten av september fortsätter Växtkraft Gotland med sin tredje träff. Växtkraft Västerbotten startar, den 15 oktober, upp en ny process för föreningar som inte deltagit tidigare i Växtkraft men också för de föreningar som vill delta ytterligare en gång.
– Växtkraft har verkligen utvecklats och tagit en ny form med ett utarbetat arbetsmaterial till hjälp för processen. Det känns så spännande att se hur Växtkraft kontinuerligt fortlöper i distrikten utifrån de behov som finns. För er som redan deltagit finns det alltså en möjlighet att gå in i en ny växtkraftprocess, berättar Ingrid Lundström, EFS utvecklingskonsulent.

För dig som är sugen på att veta mer eller beställa arbetsmaterialet för växtkraftprocessen, kontakta: Ingrid Lundström, ingrid.lundstrom@efs.nu, eller respektive distrikt.

Framtiden för EFS internationella mission

Direkt efter årets missionärsretreat anslöt representanter från alla EFS distrikt och företrädare för EFS och Salts styrelser till de redan samlade missionärerna, för att i samtal och bön söka vägen framåt. Efter inledning på fredag eftermiddag och en lördag fylld av korta föredrag och påföljande gruppsamtal formulerades 52 förslag för framtidens mission. Dessa processades sedan ytterligare och vid helgens slut sammanställdes tio arbetsområden/inriktningar, som skickades vidare till det internationella missionsrådet för ytterligare bearbetning och till EFS och Salts styrelser.

– Det var fina dagar som kommer bli en bra utgångspunkt för oss på internationella avdelningen samt EFS och Salts styrelser att arbeta vidare kring. Vi har fått känna in rörelsen inför vägen framåt och jag gläder mig över att det synts en tydlig önskan att nå vidare på nya platser. Det ger oss mandat att jobba vidare kring det och även låta det få utrymme i budgetplanering, säger Erik Johansson.