Författare: aidooadmin

Med ständigt driv mot det nya och outforskade

Att jobba utifrån någon form av bild, gå utanför det befintliga och ha förmågan att få andra människor delaktiga – så beskriver Martin Alexandersson en pionjär. En person rustad för att gå till nya platser och leta nya vägar.

– Om det betyder att starta nya företag, församlingar eller innebandylag spelar mindre roll. Utloppet beror helt på omständigheterna. Det är inte en helgelsefråga, utan handlar om personlighet och kallelse, säger han.

Under årens lopp har Martin ofta varit den som startat saker, både inom kyrkans väggar och profant, alltifrån skoltidning till volontärprogram. Han lockas av det okända, till det som inte har en snitslad bana. Är det för mycket rutin blir han både rastlös och lätt uttråkad.

Sedan 2009 har Martin arbetat med nyplantering och hans vision är tydlig; lokalt fungerande församlingar, rotade i missionsbefallningen och rustade för att göra människor till lärjungar. Hans erfarenheter präglar samtalet, konkreta exempel varvas med målande bildspråk. Ja, helt plötsligt handlar det om hundfoder. För hundar finns två typer av föda – dels hundgodis, som är gott men inte håller i längden, och så finns det helfoder eller fullfoder som hunden kan leva av. På samma sätt definierar Martin EFS syn på nyplantering:

– Ser ett sammanhang sig själva som helfoder gör inte vi på riks någon annan bedömning. Då betyder det att det kan se väldigt olika ut. Om det kallas nyplantering eller en extra gudstjänst är helt egalt för mig, det är principen vi vill förmedla, hur det sedan ser ut eller är juridiskt uppbyggt har vi aldrig brytt oss om.

Principen är att göra nya saker för att nå nya människor med evangeliet. Tidigare var Martin en motståndare till nyplantering. Om vi inte ens kan fylla de många halvtomma kyrkor som redan finns såg han ingen poäng med att starta nya.

– För att starta nytt så behöver vi ha ett fokus på hur vi gör evan­geliet levande just här. Det är inte det att nya församlingar till sitt väsen är bättre, men för att starta från grunden måste du göra den hemläxan. Risken att fastna i gamla hjulspår är mindre och det syns i statistiken, man lyckas komma närmre sin samtid, säger han.

År 2003 beslutade EFS årsmöte att satsa mer på nyplantering. Oavsett om det handlar om en helt ny församling eller en särskild gudstjänstform är Martins längtan att allt mer få se en rörelse där vi uppmuntrar varandras initiativ.År 2003 beslutade EFS årsmöte att satsa mer på nyplantering. Oavsett om det handlar om en helt ny församling eller en särskild gudstjänstform är Martins längtan att allt mer få se en rörelse där vi uppmuntrar varandras initiativ.
Martin Alexandersson är pionjär, både i sin personlighet och i sin yrkesroll som Europamissionär samt nyplanteringskonsulent.Martin Alexandersson är pionjär, både i sin personlighet och i sin yrkesroll som Europamissionär samt nyplanteringskonsulent.
Martin älskar att resa, helst till nya platser. Att åka på upptäcktsfärd ger honom både avkoppling och inspiration.Martin älskar att resa, helst till nya platser. Att åka på upptäcktsfärd ger honom både avkoppling och inspiration.
Knäckfrågan som han ställer sig blir då – vilken del av evangeliet är de goda nyheterna för min granne?

– Han är inte kristen, han känner ingen syndamedvetenhet. Min granne, som jag ibland tittar på hockey med eller så spelar vi golf i fyra, fem timmar, han vet vad jag jobbar med men har aldrig ställt en fråga om vad jag gör på mitt jobb eller vad det innebär. Han är helt enkelt ointresserad. Där tror jag det är viktigt att bygga vänskap och vara trovärdig i mitt liv, men jag vet fortfarande inte vilken del av evangeliet som är goda nyheter för honom.

För Martin handlar församlingsplantering mycket om relationer. Både mellan dem som arbetar tillsammans och de som bjuds in till gemenskapen. Han och hans fru Hanna har, både under tiden i Uppsala och numera i Göteborg, varit drivande i nya församlingar. De gick in med tanken att satsa livslångt på församlingen i Mikaelskyrkan, Uppsala, när Gud för två år sedan kallade dem till Göteborg.

– Det är något attraktivt men också något väldigt jobbigt i att lämna det invanda och trygga. Alla relationer, alla roller, att bara bryta upp och flytta till något helt nytt är utan tvekan svårt.

Ett halvår efter flytten till Göteborg får de beskedet att det barn som de välsignats med är svårt sjuk. Hanna är gravid i vecka nitton och turerna till ultraljudsmottagningen blir allt mer frekventa. Det är en tuff tid, särskilt som nya i såväl staden som samtliga sociala sammanhang.

– Om det hänt i Uppsala, där vi haft både nära vänner och församling, hade det varit mycket enklare. Jag har nära vänner som har fått missfall tidigare i graviditeten utan att omgivningen fått veta något, det är ett område vi inte riktigt pratar om i vår kultur.

Trots det valde Martin och Hanna att öppet dela sin situation. Deras vilja att leva ärligt och relationellt präglade även detta. I november 2015, innan hon föddes, slutade deras dotters hjärta slå.

– Jag är på ett sätt glad för insikten att detta inte är någon människas fel. Det är tydligt en del av den fallna skapelsen. Det skapar någon sorts ödmjukhet att jag inte kan kontrollera och planera tillvaron utan får lita på att Gud råder. Ibland får vi vara med i det som är mer av smärta.

Mitt i processen mellan hopp och förtvivlan var »hur tänker du Gud?« en återkommande fråga.

– Var är Gud när vi har ett sjukt barn? För mig har det varit lika viktigt att vara ett vittnesbörd när jag står med ett barn som håller på att dö och jag inte förstår varför. Det jag vill förmedla är ett äkta liv, inte en tro som bara fungerar när allt är halleluja. Detta är inte något svartvitt och enkelt, men kan jag inte dela min tro mitt i sorgen så kan jag aldrig göra det.

Utmaningen för många av oss kristna, menar Martin, är att vi lever alldeles för isolerat. Vi tänker att vi klarar oss själva.

Vår identitet som rörelse formar oss och det vi gör.

– Jag skulle säga att vi är en missions- och en församlingsrörelse. Vi bygger lokala församlingar och vi har fokus på mission. När vi pratar om oss själva som bara en missionsrörelse med förkunnare, då hamnar mycket av våra andra prioriteringar åt sidan. Mission blir något som endast sker i Afrika och handlar inte om min granne.

EFS självbild behöver vidgas och vår mission måste återkommande handla om att nå nya med det eviga evangeliet:

– Vi definierar så lätt vad som är rätt och vad som är fel. Jag skulle önska att vi mer hade en attityd av att välsigna varandra, särskilt de nya initiativ som arbetar på ett annat sätt än vi är vana vid. Kanske de inte heller når någon, men har de försökt så är åtminstone jag väldigt glad.

»Som grävande journalist är du aktivist«

Mitt under en intervju med några ungdomar i en biljardhall på Fridhemsplan ringer Nuri Kinos mobil. När han ser att samtalet kommer från Irak väljer han att svara. Uppringaren är en av alla irakiska assyrier som nekats asyl i Sverige och som följaktligen skickats till Irak. Uppringaren viskar, och snart förstår Nuri; det pågår ett gisslandrama. Den syrisk-katolska katedralen Jungfru Marias befrielsekyrka i Bagdad har stormats av IS-män och i bakgrunden hörs skrik och skottlossning. Nuri, som frilansat flera år på Sveriges Radios Dagens Eko förstår att han har ett scoop, och ringer upp dem, på en lånad mobil. Han ringer också en politiker i Bagdad för att få storyn bekräftad, om det verkligen stämmer att IS har stormat en kyrka. Som enda journalist i världen har han direktkontakt med gisslan inne i katedralen.

Reaktionen från Sveriges Radio blir inte den han förväntat, man tvivlar på riktigheten i beskrivningen av det pågående gisslandramat. Med tilltagande panik försöker Nuri förklara att alla i gisslan är kristna gudstjänstbesökare och att förövarna är islamister. Men Ekots redaktör tvekar, hur kommer det sig att ingen annan redaktion i världen, såsom AP eller Reuters, har storyn? Det drar ut på tiden och under tiden har det börjat sippra till internationella medier att en kyrka är attackerad i Bagdad. Sveriges Radio säger till slut åt Nuri att i direktsändning berätta vad han vet om terroristattacken. Senare stormar de irakiska säkerhetsstyrkorna katedralen och angriparna utlöser sina självmordsladdningar – 58 i gisslan dödas och fler än 70 skadas allvarligt. Många dödas redan under dramats inledning då församlingsprästerna ställt sig i vägen för angriparna när de sköt urskillningslöst mot gudstjänstbesökarna och blev så de första offren.

– Eller för att vara korrekt – martyrerna, rättar Nuri sig medan han återberättar historien.

Det går inte att missa Nuris frustation. Han understryker att bilden av kristna – assyrier, kaldéer, syrianer med flera – som offer, inte går ihop med vare sig migrationsverkets eller svensk medias världsbild.

Ur denna frustation föddes så småningom den kampanj han grundat, A Demand For Action.

– När Mosul föll gick det mot ett fullbordat folkmord. I det så kallade kalifatet fanns det inte plats för andra än rättrogna sunnimuslimer som slaviskt följer IS tolkning av Koranen. Och världen reagerade inte. Vi mötte ju en ondska utan motstycke i vår nutid, man får gå tillbaka till andra världskriget eller ännu hellre till Seyfo – det ottomanska folkmordet i början av 1900-talet på kristna minoriteter, bland annat syrianer, assyrier och armenier, för att få något att jämföra med.

Nur Kino – Den 50-årige mångsysslaren är pris­belönt för sin grävande journalistik som, med stor bredd och erfarenhet, sätter fokus på kristna minoriteter. Bild: Rickard L. ErikssonNur Kino – Den 50-årige mångsysslaren är pris­belönt för sin grävande journalistik som, med stor bredd och erfarenhet, sätter fokus på kristna minoriteter. Bild: Rickard L. Eriksson
Nuri söker, med sin grävande journalistik, efter sanningen och är utifrån sitt sätt att föra de marginaliserades talan en aktivist. Bild: Rickard L. ErikssonNuri söker, med sin grävande journalistik, efter sanningen och är utifrån sitt sätt att föra de marginaliserades talan en aktivist. Bild: Rickard L. Eriksson
Journalistiken var inget självklart. Det var först efter flertalet år som läkarsekreterare, med jobb inom krogbranschen och vården som Nuri blev rekommenderad en journalistutbildning. Bild: Rickard L. ErikssonJournalistiken var inget självklart. Det var först efter flertalet år som läkarsekreterare, med jobb inom krogbranschen och vården som Nuri blev rekommenderad en journalistutbildning. Bild: Rickard L. Eriksson
Numera tar kampanjen A Demand For Action största delen av Nuri Kinos tid och engagemang – allt för att föra talan för den kristna minoriteten i Mellanöstern. Bild: Rickard L. ErikssonNumera tar kampanjen A Demand For Action största delen av Nuri Kinos tid och engagemang – allt för att föra talan för den kristna minoriteten i Mellanöstern. Bild: Rickard L. Eriksson
Nuri poängterar att assyrier, syrianer och kaldéer är ett och samma folk med olika benämningar. Han för samtalet till krigsbrott och brott mot mänskligheten, vad termerna innebär och jämförelser mellan olika konflikter. Trots sin grymhet beskriver Nuri exempelvis de moderna krigen på Balkan som något annat – det var i första hand vuxna män som massakrerades. Även kvinnor och barn råkade illa ut, men det fanns en återhållsamhet. Denna gång, i Mosul, handlade det om ett regelrätt folkmord.

– Vi tänkte att vi som är journalister, vi har verktygen, det handlar om fakta. Vi måste berätta sanningen och få alla media att återberätta den. Målet var att ingen – vare sig privatperson, journalist eller politiker skulle kunna påstå »vi kände inte till vad som pågick«. Så vi skickade ut 15 000 mejl, till andra journalister, redaktörer och politiker över hela världen, med information, fakta, källor och kontaktuppgifter för att väcka deras intresse för situationen i norra Irak.

Det Nuri beskriver är en modern form av aktivism. Den nätbaserade. Ett nätverk av aktivister som kan befinna sig varsomhelst i världen. Med olika yrken, kunskaper, begåvningar och ingångsvärden. En del är kristna och/eller tillhör någon minoritet från Mellanöstern. Många har politiska motiv, andra är bara indignerade över lidandet och grymheterna. Gemensamt har de ett patos för sanningen och en vilja att göra skillnad.

– Vi har på kort tid etablerat oss som bland annat en nyhetskälla för Mellanöstern. Som grävande journalist är du per automatik en aktivist. Du söker sanningen och du vill förändra något.

Nuri Kino har varit nominerad till den prestigefulla utmärkelsen Guldspaden sex gånger och vunnit tre. Han har också fått Ikarospriset för bästa public service-journalistik två gånger, och internationella utmärkelser, såsom Europaparlamentets journalistpris. Men att han skulle bli en av Sveriges främsta grävande journalister var inte självklart:

– Jag är född 1966, men det står 1965 i mitt pass, varför? Som barn till kristna föräldrar registrerades man inte per automatik i Turkiet vid den här tiden. När jag var åtta år kom vi till Sverige. Först blev jag läkarsekreterare, ett skrivjobb, men långt från journalistiken. Sedan arbetade jag många år i krogbranschen. Under rehabiliteringen efter en svår bilolycka blev jag rekommenderad en journalistutbildning.

Året efter utbildningen befann sig Nuri i Istanbul. Precis då den stora jordbävningen drabbade Turkiet.

– Jag blev uppringd av kontakter inom media och plötsligt befann jag mig i journalismens nav. Jag sprang runt och gjorde intervjuer men jag deltog också i räddningsarbetet – något jag sedan fick kritik för. Jag förstår inte den principen att vi journalister inte får ingripa, självklart måste man rädda liv om man kan.

Listan över media som Nuri jobbat för kan göras lång, där finns allt från SVT och Sveriges Radio med Studio Ett och Kaliber till DN, Expressen och Aftonbladet.

Sedan två år tillbaka tar A Demand For Action största delen av hans tid. Ena stunden på plats bland flyktingarna i Libanon och i nästa talar han i USA:s kongress eller Europaparlamentet.

– Vi kommer nära både offer och förövare. Det kan handla om personer vars släktingar har kidnappats eller att vi ser en brutal film med avrättningar. Grymheten är ofattbar och allt för ofta är det ett barn som är offer.

Hur hanterar du det?

– Våld mot vuxna kan man på något sätt hantera, det hör till krigets realiteter. Våld mot barn, det kan man inte värja sig mot – det går rakt in i själen. Jag har själv fått köra medarbetare till psykakuten. De som har egna barn drabbas värst, det har jag lärt mig under tiden med ADFA, att föräldrar är extra känsliga. De går sönder. Det gör vi andra också, men på något sätt tar man sig samman och fortsätter.

Och det är precis det som Niro, utan minsta tvekan, kommer göra i kampen för att berätta sanningen om de förföljda kristna – fortsätta.

Efterlyses: Möt en annan generation

Häromdagen lyssnade jag på Bibeln idags podcast där det samtalades om helgelse. Ett på många sätt givande samtal som fick mig att inse att helgelse är ett ord som inte används så ofta i dag. Däremot är det väldigt modernt att prata om det. Prata om processen att förmeras i den nya, upprättade människan som jag är när jag tagit emot Jesus som Herre. Processen att fördjupas i överlåtelse till Kristus. Ordet som används istället för helgelse är lärjungaskap.

Att helgas, att växa som lärjunge och i relationen med Jesus, är ett arbete på samma sätt som alla andra relationer är ett arbete. Men i denna självcentrerade värld är det så lätt, också för mig, att gå in i en relation som om det handlade om att en annan människa ska anpassa sig för att passa in i mitt liv. Nej, i en mellanmänsklig relation är det två liv som ska fogas samman. I fråga om helgelse, eller lärjungaskap, är det inte Gud som ska passa in i mitt liv, det är tvärtom. Hur kan jag, med den jag är, växa till ett verktyg i Guds hand och passa in i det liv han formar här?

Nu känns det relativt förmätet att jag, som inte ens är 30 år, sitter här och försöker dela någon slags visdom kring en så långdragen process som lärjungaskapets. Hur har du gjort som vandrat längre med Gud än jag? Vad har fått påverka dina livsbeslut för att du skulle passa in i Guds handlingar? Vad har misslyckats och vad har varit till välsignelse?

Jag längtar efter att få mötas över de generationsgränser denna värld har format. Jag vill höra din berättelse för att få vägledning att bli mer lik Kristus. Det är så ofta vi träffas utan att mötas. Jag minns en konferens där jag fick frågan om var alla unga var. Vi höll till i kyrkan bredvid och jag bjöd in personen som frågat att komma och dela vår gemenskap. Svaret jag fick var: »Nej, jag vill att ni ska vara där vi är så att vi kan se på er«. Tack, tänkte jag, då återkommer vi när du också är intresserad av att mötas för att förstå och fördjupas i relation till varandra och vår Herre. Vi har bättre saker för oss än att visas upp som konstföremål för ytligt välbefinnande.

Jag vill bjuda in dig som är äldre än jag: Kom till ungdomsgruppen och fika. Ät din lunch i högskolans matsal. Var med på ett läger som lägermorfar. Se, lyssna på och dela med dig av din vandring med Gud så att vi tillsammans får upptäcka vad det är att vara ett verktyg i Guds hand.

Och jag vill bjuda in dig som är yngre än jag: våga fråga de som är äldre än dig och upptäck att, framförallt i fråga om lärjungaskap, äldre medmänniskor är en mycket bättre källa till kunskap än Google.

Vi yngre behöver er äldre för att lära känna Guds godhet. Ni äldre behöver oss för att komma ihåg Guds fantasi och sprudlande glädje. Tillsammans är vi Guds familj. Tillsammans är vi kyrka. Förhoppningsvis lite mer helgade imorgon än i dag. Om vi nu verkligen möts.

 

Därför ska du skriva ditt begravningstal

Det finns mycket skrivet om ledarskap, om ledarstilar och principer. Det finns mängder av utbildningar, föreläsare och coacher som vill forma den gode ledaren. En effektiv, kommunikativ chef som kan anpassa sitt ledarskap till olika situationer och ge medarbetarna förutsättningar att bidra till att organisationen eller företaget når sina mål.

För många år sedan lyssnade jag på en kille som i dag är en av Nordens mest anlitade föreläsare i ämnet ledarskap. När han höll kurser för chefer i näringslivet kunde en av övningarna vara att under några minuter låta deltagarna skriva sitt begravningstal. Varför? Den dag mitt liv på jorden är slut, vet jag vad jag skulle vilja att mina barn säger om sin mamma på min begravning. Jag vet vad jag vill att min man, mina vänner och kollegor ska säga om mig. Då måste jag ju leva så att de inte behöver ljuga.

Jag vill leva mitt liv – som mamma, hustru, vän, ledare – med Kristus som förebild. Som Paulus skriver, »låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus« Fil 2:3-5. Att vara ledare med Kristus som förebild innebär att se och bekräfta de små, ensamma och tysta och fråga: »Vad vill du att jag ska göra för dig?« Luk 18:41

Det innebär också valet att ge de svar som inte alltid är vad människor vill höra, att möta dem med en ibland obekväm sanning. »Sälj allt du äger och ge åt de fattiga … kom sedan och följ mig.« Matt 19:21. Att vara en ledare som verkligen kan ta ledningen när det krävs. Att, likt Kristus, gå in och återställa ordningen i templet därför att syftet hade förvanskats Matt 21:12–17. Det som skulle vara en plats för bön hade blivit ett köpcentrum.

Hur kan jag leva så? Hur kan jag vara en ledare med Kristusdoft? Fil 2:13. Bara genom att låta Gud verka i mig.

 

Ungdomskulturen behöver evangeliet

Hur kommunicerar vi evangeliet till dagens ungdomar? Det är för mig, och alla som vill främja Kristi rikes tillväxt, den mest grundläggande frågan. Under mina nästan 15 år som ungdomsledare, sedermera präst, har jag haft förmånen att möta hundratals ungdomar. Ungdomar vi behöver möta där de är.

Unga i dag brottas i större utsträckning än tidigare med psykisk ohälsa, såsom ätstörningar, självskadebeteende, depression, dålig självkänsla med mera. Detta måste givetvis påverka vårt sätt att presentera evangeliet. Som teolog eller erfaren kristen finns risken att närma sig Bibeln, och dem man vill undervisa den för, med Luthers frågor. Luther frågade; »hur kan jag finna en nådig Gud?«, medan unga människors frågor lutar mer åt hållet »hur kan jag finna mening med mitt liv?« eller »duger jag som jag är?«. Det är, enligt min erfarenhet, i de frågorna vi behöver möta ungdomar. Vi behöver visa att det finns någon som älskar människor gränslöst. Om Guds Ande får verka i ett sådant möte vågar människan ofta lita på Guds kärlek. Då kan vi också leda henne vidare till korset, till insikten om att det finns en synd som behöver förlåtas för att fullt ut kunna leva i gemenskap med Gud.

Moderna filmer och teveserier visar oss också en sak väldigt tydligt: ungdomar har en stark längtan efter andlighet, efter något mer, efter att få vara en del av något större. Populära filmer som Harry Potter, Hungerspelen, Sagan om ringen och Twilight har vissa saker gemensamt. De handlar alla om upptäckten att man inom sig har en oanad potential, huvudpersonen står i mitten av en konflikt och får plötsligt vara hjälte i ett stort äventyr, en viktig del i något som är mycket större än en själv (okej, Twilight handlar egentligen mest om hur viktigt det är att ha en pojkvän, men ändå). Storyn om den oanade hjälten har många överlappande punkter med den verkliga berättelsen som finns i Bibeln. Det finns en verklig kamp mellan gott och ont, och du och jag är inbjudna att vara med på den segrande sidan. Här har vi något verkligt att bjuda in unga människor till. Hos Jesus, och bara hos Jesus, finns den tillhörighet som vi alla söker. Hos Jesus finns en djup mening med livet och hos honom finns också förlåtelse för de synder som skiljer oss från Gud, och upprättelse från de sår och bördor som tynger oss. Likt Paulus i Aten, som knöt an till altaret med inskriptionen »åt en okänd gud« (Apg. 17) behöver vi anstränga oss mer för att hitta beröringspunkter mellan ungdomskulturen och evangeliet. Vi har ett alldeles för viktigt budskap för att bara göra det på rutin. Ungdomar i Sverige behöver få höra det. Så låt oss frimodigt, i ord och handling, tala om Jesus. Låt oss tala om honom som den enda vägen till sann gemenskap med Gud, i detta liv och i evigheten. Är ni med mig?

 

Hunger efter Herrens ord

Ett bibelord från Amos 8:11 blev som självlysande för mig bara för ett par dagar sedan: »Se, dagar skall komma, säger HERREN GUD, då jag sänder hunger i landet – inte en hunger efter bröd, inte en törst efter vatten, utan efter att höra HERRENS ord.« Notera ordalydelsen »jag sänder hunger …«.

Enligt Amos är den andliga hungern alltså en gåva från Herren, något han sänder så att människor ska få en djup längtan efter honom själv och hans ord. Den efterföljande versen är därefter närmast smärtsam att läsa: »De ska irra omkring från hav till hav och springa hit och dit från norr till öster för att söka efter Herrens ord, men de ska inte finna det.« Jag tänker samtidigt att det tyvärr är en korrekt beskrivning av många människor i västvärlden i vår tid. Man söker och söker, med en djup, brännande längtan, men många vet inte ens vad det är de söker efter.

I våras fick jag privilegiet att besöka företaget Ericsson i Göteborg. Inbjudan kom från en samling kristna på företaget, som passande nog har tagit sig namnet EKG = Ericssons Kristna Grupp. Detta sällskaps historia började med några vänner som fick en tilltro till att Gud själv kallade dem att samlas varje vecka för att be till sin himmelske far i Jesu Kristi namn, för varandra och för alla på företaget.

Jag var inbjuden till att hålla ett föredrag om Jesus, och inför denna samling hade den kristna gruppen burit med sig en bön att även många som inte var kristna skulle komma. När jag anlände till den inledande mingelstunden blev jag uppmuntrad över att relativt många hade dykt upp, men jag blev ännu mer uppmuntrad över det som en av ledarna för EKG då delade med mig.

Han berättade att de några veckor tidigare hade bestämt sig för att dela ut biblar till sina kollegor. Således gick de, en helt vanlig eftermiddag, ut till entrén vid den tid då de flesta brukade sluta jobbet. Han berättade vidare för mig att hans förhoppning hade varit att omkring 30 kollegor skulle vilja ta emot varsin Bibel. När kollegorna väl började dra sig mot utgången kom sanningens minut – hur många skulle vilja ta emot en bibel av en kollega, här, på sin egen arbetsplats? Vännerna i EKG fick dela ut cirka 550 biblar på en enda eftermiddag och detta på ett högteknologiskt företag i hjärtat av Göteborg.

För mig blev det ännu ett uppmuntrande tecken på att Gud sänder en »Amos-hunger«
än i dag och att detta även gäller i vårt sekulariserade land. Innebörden av det är rimligtvis att många, många bara väntar på att någon ska tala om för dem att det finns en person som kan stilla deras inre hunger, nämligen han som sa: »Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra.«

 

För evangeliets skull behöver vi lagen – annars blir vi lagiska

En sak är lag, vad Gud kräver, och en annan sak är evangelium, vad Gud ger. Problemet med den andliga vägledningen vid Luthers tid var att Guds krav och Guds gåva inte skildes från varandra. Det tog sig uttryck i att frälsningen i praktiken framställdes som ett samarbete mellan Gud och människa. Om människan gjorde sitt, så skulle Gud göra sitt, men när hade en människa gjort sitt i frälsningen? Eftersom människan hade grundläggande problem med sin synd kunde ett samarbete – även om människans bidrag var aldrig så litet jämfört med Guds – inte bli annat än osäkert.

Nyckeln för Luther blev att skilja mellan lag och evangelium, krav och gåva. Då kom han bort ifrån samarbetstanken som förutsätter att du blandar krav, vad människan ska göra, med gåva, vad Gud gör.

Luther menade att människan aldrig kom undan lagens krav eftersom de finns inbakade i skapelsen. Lagen var ursprungligen Guds goda vilja med skapelsen. På grund av synden blev dock lagen ett problem för människan.

När Guds ord predikas på rätt sätt blir Guds krav, lagen, en vägledning i hur livet ska levas, men framförallt ett diagnosverktyg som avslöjar människans oändligt djupa behov av nåd. Med andra ord, behovet av en upprättad Gudsrelation. Hon är hopplöst illa ute på grund av sin synd. Evangeliet är budskapet om att Jesus Kristus är den ende som kan hjälpa henne. Han har uppfyllt lagens krav – vad Gud vill – och tagit på sig den dödsdom som vilar över varje syndare på grund av lagen. Frälsningen är inget osäkert samarbete utan helt och hållet en Guds gåva.

Här har vi en av lutherdomens stora tillgångar. Om vi ser skillnaden mellan vad Gud kräver och vad Gud ger kan vi (1) förstå vad Gud vill att vi ska göra – lagen som kan sammanfattas i exempelvis det dubbla kärleksbudet – utan att göra det till en frälsningsväg, och (2) förstå vad Gud vill ge oss – evangelium: förlåtelse, upprättelse och liv genom Jesus Kristus – utan att göra det villkorat av goda gärningar. En fantastisk hjälp och tröst för den som sett sin synd.

Här finns också risk för missförstånd. Ibland har lutheraner försökt slå vakt om evangeliet genom att kapa bort lagen. Detta har exempelvis skett när predikanten har tänkt att lagen inte ska predikas i risk för att göra människor »lagiska«. Lutheraner har då blivit besvärande tystlåtna i etiska frågor och egentligen inte kunnat ge någon vägledning i många frågor som människor brottas med. Följden blir att frälsningen och kristenlivet riskerar att bli en okroppslig gnostisk andlighet utan koppling till vardagslivet.

Det största problemet med att kapa bort lagen är att det gör evangeliet otydligt. När predikanten enbart förkunnar evangeliet utan att det får sin bakgrund i lagen blir det högst oklart varför människan behöver Jesus Kristus. Eftersom människan genom syndafallet blivit lagisk till sin natur – hon tror att frälsningen innebär att hon måste vara med och bidra själv – kommer denna lagiska människa ganska snart att tro att evangeliet är att Gud är god mot oss och vi ska vara goda mot varandra. För alla inser nödvändigheten av godhet. Därmed är vi tillbaka till den blandning av lag – att »vi ska vara goda« – och evangelium – som lätt uppfattas som att »Gud är god« – som Luther reagerade mot. Paradoxalt nog leder varje försök att kapa bort lagen bara till en ny lagiskhet och gärningslära.

Bästa botemedlet mot att bli lagisk är därför att låta både lag och evangelium vara tydliga, och det är bara tillsammans de blir det. Dessutom blir evangeliets förmåga att skänka vila i tron på vad Jesus gjort synlig. Luther skriver i Stora Galaterbrevskommentaren: »Detta rätta skiljande mellan lagens och evangeliets uppgifter bevarar hela den rena teologin i dess rätta bruk … och det ger oss slutligen förmågan att pröva andar.«

Två röster om kristen enhet

Framför mig ligger två böcker som på olika sätt berör kristen enhet och särskilt påve-ämbetet. Den ena är skriven av Peter Halldorf och heter Att älska sin nästas kyrka som sin egen. Den andra är författad av Anders Gerdmar och har titeln Guds Ord räcker. Förenklat uttryckt kan de lästa tillsammans ses som mötet mellan en romantiker och en realist.

Halldorfs arbete är – för att citera bokens undertitel – ett »manifest för kristen enhet och ett ekumeniskt perspektiv på Petrusämbetet«. Och hur recenserar man ett manifest? Boken består av två tydliga delar. Den första är just manifestet för enhet; den andra delen handlar om synen på påveämbetet.

Att Halldorf brinner för kristen enhet ska ingen betvivla. Och som vanligt när han skriver gör han det drivet och dramatiskt; boken har sin egen suggestiva dramaturgi. Formuleringarna är träffande, iakttagelserna många gånger svåra att inte hålla med om. En grundtanke är att enhet inte vinns genom konvertering; Halldorf kan till och med säga att konverteringar motverkar enheten. Och ändå blir jag inte riktigt klok på vad han vill komma fram till. Jo, att vara trogen sin egen kyrka och samtidigt ska kyrkan dö bort från sitt ego som kyrka. Att vara kvar kan ibland vara att bära sitt kors.

I bokens andra del står påvedömet i centrum. Också här finns en tvetydighet i framställningen som jag inte riktigt kommer till rätta med. Å ena sidan en tydlighet att Kristus inte behöver någon ställföreträdare på jorden. Han är ju själv närvarande.
Å andra sidan en delvis ohistorisk och okritisk skildring av påvedömets framväxt.

Gerdmars bok är skriven i själavårdande syfte. Han försöker besvara den fråga som en syster i hans församling ställde till honom: »Måste jag bli katolik för att vara riktig kristen?« Svaret är nej och ges genom att författaren jämför evangelisk tro med romersk-katolsk tro i rad centrala frågor.

De punkter han särskilt behandlar är synen på skrift och tradition, påvedömet och Maria. Hans utgångspunkt är Katolska kyrkans katekes och vad som står där om dessa frågor. Sedan relaterar han vad som sägs där med klassisk evangelisk tro. Hans huvudärende är att visa att en hel del av den romersk-katolska teologin går utöver vad Skriften lär. Bokens titel är programmatisk: Guds Ord räcker.

Visserligen är boken en plädering för evangelisk tro, men det hindrar inte att Gerdmar också kan ställa kritiska frågor till den egna traditionen. Och han gör det på ett personligt sätt genom att berätta om sin egen trosresa, samtidigt som hans framställning också är saklig, resonerande och mindre polemisk än boktiteln kan antyda.

Alltså: två böcker om kristen enhet men från ganska olika utgångspunkter. Läsvärda båda två, utmanande och tankeväckande. Böcker att inte bara läsa igenom utan reflektera över.

Stefan inför sista etappen

Mitt i spänningsfältet mellan att verka som andlig ledare, rörelsens ansikte utåt och generalsekreterare med praktiskt ansvar inom organisationen samt att i allt det söka Kristi rikes tillväxt har Stefan varit EFS missionsföreståndare. Efter år av missionärsliv i Tanzania, som lärare på Johannelund, generalsekreterare för studentrörelsen Credo och distriktsföreståndare i Västsverige kom kallelsen till en ny tjänst. Nu närmar han sig sin sextiofemårsdag men innan pensionen finns det mycket han hoppas på:

– Min huvudangelägenhet är evangeliet, att få leva av och stå för dess storhet och ljuvlighet. Det innebär att de gånger jag får predika, att jag då verkligen förkunnar evangeliet, samt att EFS står för en frimodighet över vårt arv och får förutsättningar att vara den missionsrörelse vi är. 

Att Stefans hjärta brinner för mission går inte ta miste på. Hans annars så lugna nyanserande uttryck glimmar till och blommar upp när det genuint goda budskapet om Jesus Kristus kommer på tal.

– Evangeliet är något för hela tillvaron. Genom korset hanterar Gud mina misslyckanden och min totala oförmåga att i mig själv bli den han kallar mig att vara. Korset visar på ett allvar men också Guds oerhörda kärlek att söka upp och ge allt för oss.

Som person beskriver Stefan sig själv som mångsidig, lite för detaljfokuserad, inlyssnande och sportintresserad.

– Jag har en, framförallt välsignad egenskap, att jag inte känner efter jättemycket och jag känner inte efter väldigt mycket i förväg.

Han klarar av att ha många bollar i luften och uppskattar bredden i missionsföreståndarrollen. Även om han redan från början visste att rollen som missionsföreståndare inte skulle gå att dela rakt av mellan de två huvuduppdragen, att som generalsekreterare ägna hälften av tiden inåt mot rörelsen och att den andra halva agera andlig ledare med fokus på utåtriktat arbete, har dessa två sidor varit svåra att kombinera.

– Tiden räcker inte alltid till, det är svårt att prioritera. Jag försöker styra utifrån vad som gagnar evangeliet, vad skapar missionsmöjligheter? Det är lätt i en sån här roll att det långsiktigt viktiga får ta stryk, kontra det som är kortsiktigt viktigt. Sedan finns det säkert en del onödiga saker man också gör …

För att koppla av kan Stefan gärna läsa en god bok, ta tid ute i naturen eller tillsammans med barnbarnen, något han som pensionär kan se fram emot att få mer tid till.För att koppla av kan Stefan gärna läsa en god bok, ta tid ute i naturen eller tillsammans med barnbarnen, något han som pensionär kan se fram emot att få mer tid till.
I balansen mellan det plötsligt brådskande och långsiktigt viktiga är Stefan Holmströms målbild tydlig – det som gagnar evangeliet måste gå först. I praktiken är det inte lika lätt. Efter drygt sju år som missionsföreståndare gör han sig nu redo för ett sista år innan han önskar lämna stafettpinnen vidare.I balansen mellan det plötsligt brådskande och långsiktigt viktiga är Stefan Holmströms målbild tydlig – det som gagnar evangeliet måste gå först. I praktiken är det inte lika lätt. Efter drygt sju år som missionsföreståndare gör han sig nu redo för ett sista år innan han önskar lämna stafettpinnen vidare.
Det är inte bara bland arbetsuppgifterna som det är svårt att prioritera. Missionsföreståndaryrket handlar om mer än en fyrtiotimmars arbetsvecka.

– Att både arbeta, i min yrkesroll, för en gemensam tro och samtidigt vårda mitt eget andliga liv kan ibland vara en utmaning men det har funkat eftersom jag är så pass ett med EFS andliga mylla. Jag har en del av min identitet i jobbet, så är det, även om jag inte tänker att jag har min djupa identitet där. Jag vet inte hur jag kommer reagera på att inte vara framträdande på samma sätt, för det finns något som är attraherande i det också. Samtidigt finns det saker jag längtar efter att få mer utrymme för, som detta med förkunnelse eller att engagera mig för människor.

Trots det krävande arbetet beskriver Stefan tiden som missionsföreståndare med orden nåd och förtroende. Fortfarande bärs han av minnet från Hässleholm 2014 när årskonferensen bad för honom, och det finns en stor nåd i de många förebedjare han får möta. I stunder när det skaver eller hettar till har han känt sig liten. En otillräcklighet som delvis handlar om hans egen person, när viljan att vara människor till lags riskerar att bli behagsjuka och processer blir långdragna.

– Ibland är det säkert det som behövs, men där tror jag EFS mår bra av missionsföreståndare med olika sätt att leda.

Otillräcklighet möter han också i EFS som rörelse där han ser mycket som vore viktigt att vidareutveckla, såsom arbetet kring smågruppsgemenskaper, lokalt missionsfokus och unga vuxna. Relationen till Svenska kyrkan har inte alltid varit helt problemfri.

– Vi har en komplex relation till vår kyrka och för mig skaver det när EFS inte blir uppskattat, särskilt när det gäller beslutet att inte behålla prästutbildning på Johannelund, där det trots skälen för beslutet inte är något jag tror är bra för evangeliet i vårt land.

Nu står EFS inför en ny organisation, vilka utmaningar kan det innebära?

– Jag ser den som en nödvändighet och en möjlighet. Det finns en sida av att vi som rörelse minskar, vi blir färre som kan bära dagens organisation och då skulle en ny kunna vara lite mer effektiv gällande exempelvis administration och att flexibelt möta framtida förändringar som i förlängningen, när den fått mogna, kan tänkas ge ytterligare samhörighet. Det ska finnas olikheter inom EFS men vi behöver tänka gemensamt kring missionsutmaningar i vårt land. Genom en förenklad organisation kan vi frigöra mer krafter att jobba med själva missionsarbetet.

Som distriktsföreståndare, hur var din upplevelse av rikskansliet?

– Kopplingen till riks var relativt liten, jag upplever att vi har mer kontakt i dag. Sedan minns jag inte att jag reflekterade så mycket över hur föreningarna upplevde sin solidaritet gentemot riks men det var väldigt olika inom distriktet om man tänkte lokalt eller såg en större bild. Det finns flera sidor av detta. Utifrån organisationsförslaget hoppas jag min respons hade varit att det finns något bra i att vi behöver jobba oss samman, men det är svårt att säga då läget var ett annat under 1990-talet.

Jesusfokus, bibelrörelse och lekmannaengagemang är tre värdeord som ofta används för att beskriva EFS. Stefan uppskattar den demokratiska sidan av lekmannaengagemanget som innebär att varje röst är lika mycket värd.

– Vi vill lyssna på varandra och bemyndiga människor, samtidigt som lekmannatanken också kan begränsa möjligheten att vara ledare. Det kan vara svårt att gå före och vara drivande i olika riktningar. Ett ledarskap som aldrig vågar ta någon ställning eller gå i en riktning, det blir ju ingenting, samtidigt måste det finnas ett utrymme för ifrågasättande.

Vad skulle den Stefan som gjorde sig redo för sin första tid som missionär i Tanzania ha gett dig för råd i dag?

– Så har jag ju aldrig tänkt … han skulle nog ha sagt att fortsätt arbeta med att hitta balansen mellan jobb och familj, för det är en utmaning. Att inte tappa min entusiasm för evangeliet och de erfarenheter jag har av den Helige Andes kraft, det kanske den Stefan som kom tillbaka från Tanzania skulle ha sagt ännu mer. Ha tålamod skulle han inte nämna, det visste han mer om när han kom hem, men vårda ditt andliga liv skulle han ha sagt och kanske tro på dig själv. Jag tror inte jag uppfattas som särskilt obeslutsam men jag har nog ett drag av att kunna tvivla på mig själv, som kan vara ganska sunt men i vissa lägen blir det hinder från ta den plats man borde.

I det postmoderna samhället, mitt bland konsumtion, stress och sekularisering önskar Stefan att EFS mer ska bli en rörelse där initiativ, stora som små, som verkar för evangeliet uppmuntras.

– Det sker mycket gott, den ökande diakonala insatsen är glädjande, men tänk om EFS allt mer skulle präglas av en kultur där vi bemyndigar initiativ och hjälper varandra att våga mer för evangeliets skull? Att istället för att se till vad som kanske kan passa mig bäst, fokusera på det som bäst gynnar evangeliets framväxt.

Stefan tycker att EFS har tappat en del av den läsarrörelse med det andliga samtalet i centrum och den entreprenörsanda som tidigare präglat organisationen. Nöden för dem som inte känner Jesus upplever han inte längre som lika påtaglig.

– Jag har ett karismatiskt arv, med Anden och Andens gåvor. Det är jag glad för att det finns i EFS, men om vi talar om väckelsearvet, att nostalgiskt drömma sig tillbaka och tro att det ska bli som förr är inte fruktbart. Det kommer inte gå till på samma sätt, men när en människa väl når till botten och möter sin oförmåga att själv bli den som Gud skapat – då når vi evangeliets kärna.

Svältkatastroferna i Indien

År 1896 uteblev regnen och årets skördar. Den 20 november 1896 skrev missionären Stina Sahlin:. »Det är i sanning bevekande nog att bara se dessa hungrande arma så utmärglade och därtill att höra deras klagan: Vi ha’ intet ätit på två da’r, på tre da’r.«

Under den första svältperioden, 1896–1897, startades barnhem på flera platser, de största hemmen var i Sagar och Chhindwara. Responsen från missionsvännerna på EFS styrelses uppmaning var stor och vid 1897 års slut hade över 100 000 kronor sänts ut. Ett givande som dock inte påverkade övrigt givande.

Hungersnödsperioden 1899–1900 var ännu svårare. Det var inte bara uteblivna skördar utan därtill skriande brist på vatten. Lekmannamissionären Anders Gustaf Danielsson skrev den 1 augusti 1899: »Folket har ej återhämtat sig från nödhjälps-katastrofen för 1,5 år sedan. Sista skörden blev dålig, mis-sionen själv fick inte så mycket att det täckte utsädet. Uteblivna regn … Djuren börjar dö i massor. Pesten ökar.«

Styrelsen vågade dock inte gå ut med ett upprop till missionsvännerna, men nyheter om behoven spreds genom Missions-Tidningen. EFS första insats blir att fördjupa brunnar och gräva nya brunnar. Flera tusen var engagerade i olika arbetsprojekt som var ett sätt att dela ut pengar till nödlidande. Brunnsgrävandet lyckades bra på en del platser när de lyckades hitta rika källådror i jorden. Det blev dock värre och värre då både kolera och pest sprider sig.

Vändningen kom i slut-et av juli 1900. Missionär Johan Ruthqvist skrev den 12 augusti: »Den hotande nöden som jag skrev om i förra brevet, har nu så att säga försvunnit, ty under de sista tre veckorna har Herren givit så rikligt med regn över hela Indien, att ingen vattenbrist kan komma i fråga för kommande år. Herren vare lov!«

Än var det dock några månader innan skörd, men nu fanns det vatten.