Det första som möter mig när jag kommer in i köket och vardagsrummet i Ezra Gebremedhin och Gennet Awaloms lägenhet är en uppsjö av vaser med färska snittblommor; röda och vita rosor, plommonfärgade krysantemum och ljusrosa gerberor. Buketterna påminner om att Gennet nyligen fyllt 92 år – och säger också något om deras liv: de är omgivna av familj och vänner som länge har vandrat tillsammans.
Kaffe och kakor dukas fram och språket växlar snabbt mellan svenska, engelska och amarinja, vilket avslöjar de olika platser paret bott på under livet. Både Ezra och Gennets föräldrar kommer ursprungligen från Eritrea, men flyttade till Etiopien, där de är uppvuxna.
– Min barndom var mycket enkel och ganska fattig. Jag brukar säga att vi syskon var barfotabarn. Men vi möttes av kärlek från alla håll: gamla människor, barn, kristna och muslimer. Jag döptes av den svenska missionären Nils Nilsson. Svenskar har varit en del av min historia. Jag är uppvuxen jordnära och afrikanskt – men också präglad av Sverige, berättar Ezra.
Ezras föräldrar var protestanter, medan Gennets familj var ortodoxa. Gennets mamma dog endast 30 år gammal och lämnade sin man och fem barn efter sig. Därför fick Gennet och hennes syskon börja på internatskola, där både rektor och husmor var svenskar. Gennets klass var de första flickorna som tog studenten i landet. EFS-missionären Per Stjärne var nära knuten till skolan och fick en god kontakt med Gennet. Det var också där, på internatskolan, som en oväntad berättelse ändrade inriktningen på hennes liv.
– Jag satt i biblioteket och ville fråga min lärare något. Jag kommer inte ihåg varför, men hon berättade om att hon samma vecka varit med om en bilolycka och sa: »Hade jag dött då hade jag varit med Jesus i dag.« Hennes bergsäkra tro på Gud fick mig att haja till – det förde mig till Gud.
Gennets nyfunna tro öppnade vägen till att besöka Mekane Yesus-kyrkan, trots hennes ortodoxa bakgrund. På söndagarna fick de elever som ville åka dit, och Gennets pappa, som var öppen och ekumenisk, lät henne följa med. I kyrkan träffade hon Ezra, som liksom hon själv engagerade sig i ungdomsgruppen och söndagsskolan. De tyckte om varandra, men det skulle dröja närmare 15 år innan de gifte sig.
Åren gick och Ezra började studera på universitetet i Addis Abeba. Han ville leva som en »from kristen«: han dansade inte, rökte inte – och bäddade sängen till perfektion varje morgon.
– Samvetet hade blivit en polismakt och tyrann. Om inte överkastet låg perfekt kunde jag inte gå till min lektion. Ibland kom jag tillbaka för att rätta till det.
Ezra började må allt sämre. Han fastnade i olika tankevurpor och mådde väldigt dåligt över en person i hans närhet som begått självmord. I vissa kristna kretsar ses självmord som en synd, och han våndades över om personen hade kommit till himlen eller inte. Ezra funderade på att konvertera till katolska kyrkan, där man enligt praxis kan be för de döda, för att på så sätt kanske kunna rädda mannen. Sömnen blev sakta sämre, likaså relationen till vänner. Efter några månader med dåligt mående fick han ett sammanbrott och behövde läggas in på sjukhus. Sven Rubensson, medlem i EFS och professor i Addis Abeba, hörde om Ezras situation, och skickade en engelsköversatt bok av C.O Rosenius: Vägledning till frid.
Ezra reser sig ur den grönrandiga soffan där både han och Gennet sitter, går bort till bordet och plockar upp Bibeln. Han bläddrar fram till Romarbrevet 4:4–5 och läser högt med inlevelse: »Den som har gärningar att peka på får sin lön inte som en nåd utan som en rättighet. Den däremot som står utan gärningar men tror på honom som gör syndaren rättfärdig, han får sin tro räknad som rättfärdighet«.
– Här står det om syndaren som rättfärdig. Det var så jag kände – bibelordet blev som medicin och jag kunde sova natten efter det. Nåden kom till mig på ett märkligt sätt och jag blev helad från psykisk sjukdom.
Ezra och Gennets vägar korsades på nytt när de båda fick stipendium genom Lutherska världsförbundet för att studera i USA på två olika universitet. Gennet läste näringslära, bibelskola och kommunikation, Ezra läste pedagogik och undervisning i engelska. Färden till USA gick via båt från Djibouti – resan tog tre hela veckor.
Tiden på universitetet blev prövande, särskilt för Gennet. Hon och hennes klasskamrater hade åkt till Washington DC för studiebesök, och efter en heldag av upptäckande gick de in på ett café för en matbit och lite återhämtning. När de satt hungriga och väntade vid sitt bord, kom en ur personalen fram och sa: »Ursäkta, vi serverar inte svarta här«.
– Detta var 1957. Orden kom som en bomb och vi lämnade cafét direkt. Chocken tog lång tid att komma över. När vi senare hade gift oss och bodde i Etiopien valde vi mellan att flytta tillbaka till USA eller till Sverige för Ezras fortsatta studier – vi valde Sverige. Vi hade då fått två barn, Emmanuel och Mimmi, och jag tänkte att de inte skulle behöva uppleva det jag hade gjort.
Två år in i studierna fick Ezra ett brev från hemförsamlingen i Etiopien. De undrade om han inte kunde tänka sig att läsa till präst i stället? Kyrkan var då i sin begynnelse och hade bara varit självständig i fem år. Upplevelsen och upptäckten av Guds nåd från sjukhussängen några år tidigare blev en viktig del i att han tackade ja till frågan, trots att han egentligen inte ville. När han blev klar med sin utbildning annonserade kyrkan, utan att fråga honom, att Ezra skulle bli Mekane Yesus nya generalsekreterare.
Väl hemma i Etiopien tog han sig an den nya tjänsten. Fyra år senare, 1966, gifte sig Ezra och Gennet – i år firar de alltså diamantbröllop. Åren i kyrkan var spännande för båda. Ezra predikade ofta på kyrkans radioprogram Evangeliets röst (Radio Voice of the Gospel), som kejsaren Haile Selassie brukade lyssna på. Ezra blev därför oväntat inbjuden till palatset, där kejsaren önskade att samtala med honom.
– Vi pratade lite om mina predikningar. För mig var det ett stort erkännande. När jag ser tillbaka nu känns den perioden nästan som en dröm.
Gennet var under denna tid engagerad i Mekane Yesus-kyrkans lokala radioarbete, som hon var med och startade upp.
– Det var en fin tid. Spännande och otroligt roligt. Vi hade inte så mycket resurser utan fick göra det mesta själva. Vi sjöng, översatte texter och ledde program. Radioarbetet fortsätter än i dag och finns nu på åtta språk. Mitt hjärta finns fortfarande kvar i det arbetet.
Ezra arbetade som generalsekreterare i nästan tre år, varefter rollen övertogs av prästen Gudina Tomsa (som senare led martyrdöden under militärregimen). 1970 fick Ezra ett stipendium, återigen av Lutherska världsförbundet, för att arbeta med en doktorsavhandling i teologi – och flytten gick till Sverige. Oroligheterna i Etiopien gjorde att de aldrig återvände, trots att de både ville och försökte. Men Sverige blev den växande familjens nya hemland. Gennet minns den första tiden, då de bodde utanför Västerås, som både mörk och kall.
– Barnen var små och allt var nytt – att gå ut och klä på otaliga lager av kläder tog lång tid. Jag undrade vilka synder Gud straffade mig för och jag längtade hem jämnt och ständigt. Vår yngsta dotter var dessutom inte frisk när hon föddes. När jag ser tillbaka på livet så tänker jag att det är så det är, helt enkelt. Allting är inte lätt och det är under de tuffa perioderna som man lär sig saker.
Hon fortsätter:
– Samtidigt stöttade våra vänner upp och hjälpte oss med allt och lite till. När vi flyttade till en studentlägenhet i Uppsala ett år senare hade rektorn Kurt Åberg, hans fru Maj och husmor Anna Lisa Olsson på Johannelund möblerat hela lägenheten. Sängarna var bäddade och blommor stod på bordet i köket. Många före detta svenska missionärer befann sig i Uppsala och var till stor hjälp för oss. Per och Valborg Stjärnes hem i Stockholm var vårt andra hem.
Ezra arbetade som präst och undervisade på både Johannelund och Uppsala universitet fram till pensionen år 2000. Gennet arbetade på Sida, Nordiska Afrikainstitutet och senare på Lutherhjälpen där hon stannade i 20 år. De yrkesverksamma åren i Sverige beskriver de som intensiva och givande.
– Inte ens här i Sverige lugnade Ezra ner sig, skrattar Gennet.
Hon förklarar att de kulturella förväntningarna på en etiopisk prästfamilj i exil har gjort att Ezra många gånger fått jobba dubbelt så mycket som sina svenska kollegor. Etiopier och eritreaner har tagit för givet att Ezra ska medverka på alla bröllop och begravningar, just eftersom de är landsmän. Ofta ringde telefonen sent på kvällen för att människor önskade hjälp.
– Jag borde ha varit bättre på att säga nej, konstaterar Ezra. Jag tog på mig för mycket och det tärde på vår familj, särskilt våra barn. Kallelsen och det jag uppfattade som mitt uppdrag har varit mycket krävande. Det har varit en tung börda, ibland tyngre än jag önskat. På det sättet har det kostat.
– Men vi har fått mer hjälp och förståelse än motsatsen, fyller Gennet i.
Ezra och Gennets motsatta personligheter visar sig flera gånger under samtalet. Ezra, som är ivrig och passionerad när han talar, råkar avbryta sin fru flera gånger, men ursäktar sig och ber Gennet fortsätta. Gennet sitter lugnt i soffan och pratar mjukt. Deras olikheter har varit ett vinnande koncept, menar Ezra.
– Jag är enormt tacksam för Gennets karaktär. Hon rusar inte in i allt och säger ja till allting. Hon är mer organiserad än mig. Om jag hade gift mig med någon med samma personlighet som jag själv hade det blivit katastrof! Gud har varit god mot mig genom att vi är olika. Gennet tycker om ordning, tar tid på sig och vill ha rent omkring sig – ibland nästan för mycket. Men hon har verkligen varit den samlande faktorn i familjen.
När Ezra och Gennet sammanfattar sina liv återkommer de gång på gång till relationerna. Vänner som öppnade dörrar, ordnade stipendier, som möblerade en lägenhet och såg gåvor i dem innan de själva gjorde det.
– Guds nåd och människors stöd har burit oss. När jag ser tillbaka har det varit ett fantastiskt liv. Våra barn Emmanuel, Mimmi och Bisrat har vuxit upp och klarat sig väl i samhället. De har fått stor hjälp från Lötenkyrkan som de kallar sitt andra hem, säger Gennet
Jag frågar vad Ezra och Gennet vill säga till den unga generationen i EFS. Gennet svarar:
– Ge inte upp! Fortsätt! EFS har följt kallelsen i 170 år och gjort mycket, men jag tror att Gud har så mycket mer att ge, så vi måste fortsätta. Det tog nästan 40 år för de första missionärerna i EFS att komma till Addis Abeba. Deras vedermödor och Guds kraft har lett fram till att det finns en liten luthersk kyrka i Eritrea, och den gigantiska Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien med mer än 12 miljoner döpta medlemmar: Det är fler än hela Sveriges befolkning!
Ezra instämmer och menar att dessa kyrkor är ett bevis på att människor tog sin kallelse på allvar, ofta till ett högt pris. Historien som är skriven behöver inte vara dammig och tråkig – tvärtom tycker han att EFS ska ta sitt förflutna på allvar.
– Ära din far och din mor – och med det menar jag också dina fäder och mödrar i vidare mening. Besök Etiopien och Eritrea! Många av de som var med och byggde upp arbetet är borta nu, men historien är kvar och väntar på att människor ska gräva fram den.
