Att vara ledare och kvinna, är det självklart eller finns det utmaningar? Frågan sätter tonen för seminariet och Johanna utgår från sina erfarenheter av ledarskap inom rörelsen:

– Jag har aldrig blivit ifrågasatt, det är snarare när jag mött osynliga förväntningar och kommentarer som på något sätt visar att »det hade jag inte förväntat mig av dig för att du är kvinna« eller »jag trodde du skulle vara mjukare« som har fått mig att reflektera över mitt eget ledarskap. Får jag inte vara på ett särskilt sätt för att jag är kvinna och ledare? Behöver jag anpassa mig för att bli accepterad som ledare, och i så fall – vill jag det?

Dagen handlar inte om ett kvinnligt ledarskap, utan hur de två komponenterna att vara ledare och att vara kvinna kan förhålla sig till varandra.

– För mig handlar det minst lika mycket om att belysa vilka ledare vi formar och lyfter fram. Hur rekryterar vi nya ledare och vilka roller reproduceras, är det alltid unga män som förväntas bidra med de spexiga inslagen medan de gånger jag behöver någon eftertänksam och omsorgsfull är det flest kvinnonamn som lyfts? säger Johanna.

Det är tolv glada energirika kvinnor i tjugoårsåldern som sitter i klassrummet och delar sina tankar med varandra.

– Som ledare, både inom och utanför kyrkan, har jag märkt att jag fort kan fastna i strukturer. Om jag är ledare för barn har jag lätt för att se min roll medan de gånger jag är ledare för grupper med jämnåriga eller äldre, med fler män i grupperna, tvivlar jag betydligt mer på min plats och tänker omedvetet att jag inte har så mycket att tillföra, säger Sara-Lisa Sandberg, från Umeå.

Vad är det som gör att dessa ledare ofta tvivlar på sin roll? Osäkerheten kring det egna ledarskapet är nämligen inget Sara-Lisa är ensam om att uttrycka.

– Min upplevelse är att jag som kvinna måste vara ännu duktigare för att göra det jag gör, att jag på något sätt blir hårdare granskad. Att vara ung, outbildad och ställa sig i talarstolen har inte alltid varit helt lätt även om jag fått mycket uppmuntran och många peppar mig att våga. Det känns ändå som att jag måste vara lite bättre för att få ta den platsen, berättar Sara Johansson, från Piteå.

För Mona Edsinger, vikarierande nationell missionssekreterare för EFS, har brottningen snarare handlat om att som ung växa in i en ledarroll och att istället för att fokusera på andras åsikter vara lyhörd för att gå in i det som Gud kallar till.

– För mig är allt kring ledarskap och gåvor mer knutet kring personlighet än kön, säger Mona.

Stor bredd bland dem som får ett ledaransvar är nödvändigt för att allt fler ska hitta förebilder som de kan utmanas och utvecklas av.

– Det finns många goda ledare inom EFS, men jag upplever att rörelsen inte har fostrat ledare på ett sätt där det är okej att sticka ut. Vi är mer av en konsensusrörelse och vill alla så väl, säger Mona.

– Att ha en mentor eller medvandrare att bolla med hade jag mått väldigt bra av. En som uttalat har mandatet att uppmuntra och stötta men också ge feedback för att hjälpa mig utvecklas i mitt ledarskap, säger Johanna, och fortsätter:

– Jag har många goda förebilder omkring mig, sen att det ofta är män är intressant. Flera unga tjejer jag mött berättar att de flesta som betytt mycket för deras ledarskap eller uppmuntrat dem att prova sådant de inte testat förut ofta är män och inte kvinnor. Är vi kvinnor generellt sämre på att uppmuntra och vara förebilder för varandra? säger Johanna.

Mona instämmer och medger att det kan finnas ett stråk av missunnsamhet kvinnor emellan:

– Vi behöver vara med och skapa en kultur där, oavsett män eller kvinnor, bland ledare och anställda, vi frigör varandra och ser varandras potential inte som ett personligt hot utan som resurser för Guds rike. Det mest grundläggande i ledarskap är kallelsen till Kristus.

• Della
• Twittra