Teologisk reflektion

Kyskhet – en väg till frihet?

En trons paradox är att frihet vinns genom frivillig begränsning, skriver Lars-Göran Sundberg, lärare på Johannelunds teologiska högskola, när han reflekterar över kyskhetens betydelse.

Kyskhet, eller avhållsamhet, är väl inte inneordet för dagen. Å andra sidan har varje vuxen människa att hantera och ta ställning till någon form av begränsning och hantering av sina impulser – inte minst de sexuella. Ibland görs temporära gränsdragningar i form av »fasta« från exempelvis mat eller sociala medier.

När det gäller sexualiteten lutar vår kultur åt det promiskuösa hållet. Detta blir inte minst uppenbart när man läser de större dagstidningarnas notiser och artiklar om relationer, sex och sexualitet. En slags åtråvärd »frihetsbild« à la 1970-tal torgförs där poly­amori omfamnas som en del av den »fasta« relationens kontrakt (SvD, Idagsidan 20–25 januari, 2018). Underförstått: »allt är okej bara ingen kommer till skada«. Samtidigt dyker situationer och upplevelser upp som spräcker och begränsar den totala frihetens bild. Behovet av ramar visar sig nödvändigt när Australiens parlament på förekommen anledning inför sexförbud mellan ministrar och deras anställda. Likaså vittnar den tidigare RFSU-ordföranden om att ett långt liv i en relation med överenskommelse om »fri sex« inte har gjort henne gott.

Ovanstående glimt av vår nuvarande kultur illustrerar en del av västerlandets förvirring, inte minst på sexualitetens och sexual­etikens område. Det betyder förstås inte att drifternas styrka och tillika vår frihetslängtan varit mindre stark för tidigare generationer eller nödvändigtvis hanterats på ett bra sätt. Ibland har man låtsats som om sexualdriften inte finns och tidvis har det gjorts försök att låsa in den. Skam, tabun och hemlig, ofta destruktiv, utlevelse sätter spår efter att man försökt »fängsla« kroppsligheten. Att lösa alla band och ta bort gränser är sällan den ultimata lösningen, även om det initialt kan upplevas lockande. Också där står konsekvenserna som regel i kö, ofta i flera led.

Vid ett försök att förstå drifternas utmaning (de är fler än sexualiteten!) i ljuset av den kristna tron, står det klart att varken sexualitetens utlevelse eller kyskhet är det yttersta målet. I sekulär humanism är »tingen i sig« allt som finns, medan kristen tro relaterar till livet vi har att leva i förhållande till en treenig Gud. Bibeln tydliggör att människor når sin bestämmelse med allt vad vi är, allt vad vi bär och allt vi drömmer om och brottas med i relation till den Gud som skapat oss för en nära relation. Vi är inte centrum, utan skapade med avsikt att dyrka och tillbe Skaparen. Därför når också sexualiteten sitt mål och sin fullbordan när den är kalibrerad utifrån att vara Gudsriktad. Precis som skapelsen i Första Mosebok når sitt crescendo den sjunde dagen då Gud fullbordat sitt verk, når sexualiteten sin vila i Guds skapade ordning.

Hela Bibeln berättar om att allt inte är i sin ordning. Det finns gott om insyn i hur drifterna spretigt går på villovägar från sin gudagivna bestämmelse. När så sker glider människan mot avgudadyrkan. Hon börjar tillbe det skapade istället för Skaparen. Sådan är syndens väsen, oavsett om man är singel eller gift. Skapelseberättelsen, Höga Visan, Jesus och Paulus vägleder i att se äktenskapet som sammanhanget för sexuell njutning och reproduktion (1 Mos. 2:24, Matt. 19:5, 1 Kor. 6:19–20, Ef. 5:28–31). Och historiskt sett är äktenskapet universellt accepterat som samhällelig och kulturell ram och kanal för sexualitetens kraft. Dock varnar Jesus för att parsamheten/familjen blir föremål för dyrkan (Mark. 3:31–35).

Ideologin om att »befria« impulserna har medfört både förvirring och gett tragiska konsekvenser i människors liv. Att låsa in sexualiteten som svar på frihetslängtan är knappast ett så mycket bättre svar. I kyrkans historia har frestelsen lutat åt det diket. Att trycka ner, inte tillåtas prata om, brottas med eller tvingas döva eller skapa flyktbeteenden inför impulserna leder inte till växt, helande eller sundhet i livet.

Det är viktigt att Jesu död och uppståndelse är kroppslig. Försoningen, upprättelsen och det nya livet, ja, även undervisningen om himlen, omfattar också kroppen. Bibelns förbundsspråk inbegriper vår kroppslighet. Gud älskar hela oss i Kristus. Nya testamentet visar att hur den uppåtvända människan (Kol. 3:1ff) centrerar de skapelsegivna impulserna och avfärdar den gamla männi­skans beteenden som vänder sig till impulserna i tillbedjan, inklusive sexualiteten. Att NT:s brev speglar en berg-och-dalbana med glädje och frustration är logiskt eftersom poängen är att komma med allt vad man är och upplever sig vara till Kristus och församlingen, för att där tillsammans med trons folk utkämpa kampen och fira glädjen, och låta sig formas av Kristus (Rom. 12:1–2).

Församlingens tanke är att vara en glödhärd i världen för gudstillbedjan där alla livets dimensioner ryms – från klagan till jubel. Istället för inlåsning ger församlingens väsen uttryck för att vara delande, att vara sedd, ge utrymme för brottningskamp, och att frivilligt ställa sig i ansvarsförhållande. Hållningen är ödmjuk underordning. Gud är Skaparen och Herren, jag är skapad för tillbedjan.

Den begränsning som sker här är inte förtryck, utan riktningsskapande begränsning som genererar kraft. Kyskhet är inte inlåsning – det är frivillig begränsning utifrån att hela mitt jag är riktat mot Kristustillbedjan. Sådan begränsning sker med våra impulser i alla typer av civilstånd och i alla relationer.

En trons paradox är att frihet vinns genom frivillig begränsning. Därför ödmjukar jag mig i tacksamhet för Jesus Kristus, till dess Guds eget ljus lyser över oss i hela sin fullhet (Upp. 22:5).