I Matteusevangeliet fördes Jesus ut i öknen av Anden för att sättas på prov av djävulen. Öknen kan uppenbarligen vara Guds verk. Vi kan ledas ut i öknen av Anden.

Många kristna går från en passionerad kärlek till Jesus, ut i någon form av öken, ut i mörker och andlig torka, för att sedan inte riktigt kunnat vända tillbaka till varken Gud eller den kristna gemenskapen. Ökenvandringen har blivit en ensamvandring. Bort från kyrkan. Bort från Gud. Hur gör vi för att inte hamna där? Hur tar vi oss ut ur öknen med tron i behåll? 

Resan ut i öknen gör att en kristen kan gå från en ganska säker tro till en mer tvivlande tro. Peter Halldorf beskriver det som dagar när ateismen öppnar sig som en avgrund i vår egen själ. Misstar vi oss kan ökenfärden tolkas som en resa bort från Gud, men i själva verket är det en resa än närmre Gud. Tron blir på allvar. Frågor som »är jag värd att älskas?«, »kan mina synder verkligen förlåtas?«, »vem är jag, egentligen?«, »finns Gud?«, »vad mättar min själ?« kommer fram.

Allt det där som vi velat lägga locket på poppar fram. All teologi som bara var plakat men inte bottnat i mitt hjärta rycks undan. Om jag inte med Guds hjälp kan hantera det riskerar öknen att bli mitt fördärv. Men om jag med Guds nåd kan konfrontera mina inre demoner – ofta orsakade av sår, synder och bindningar – kommer jag bli mer fri att kunna tjäna Gud.

I öknen renas och prövas vi, där ställs samma fråga som till Israels folk: Följer jag Gud av kärlek eller av egenkärlek? Precis som Wilfrid Stinissen talar om utifrån Johannes av Korsets erfarenheter: När det goda Gud ger, inte längre kommer till mig fördjupas efterföljelsen. Jag kan inte längre följa Gud för vad jag får, utan måste börja följa och älska honom för vem han är. 

I det avklädandet kommer jag i kontakt med min andes fattigdom och erfar att det är de fattiga som är saliga. De som inte döljer sin fattigdom, sin ökenvandring, sitt mörker – utan står kvar och förtröstar på Guds styrka och inte sin egen, det är de som är saliga.

Ledord vi kan ta hjälp av i ökenperioder tror jag kan vara följande:

1) Jag är inte unik! Det finns ett högmod som tar olika klädnader men alltid förstärker vår självupptagenhet. Om vi inte kan vara bäst kristna kan vi vara sämst kristna… I öknen frestas vi att bli självupptagna, istället för att befrias från vår inkrökthet. 

När vi inser att vi inte är unika, att vår ökenperiod inte är så spektakulär, kan högmodets grepp börja lossna. Ur den insikten föds också en ödmjukhet som gör att vi kan lyssna till andra som vandrat före oss i ateismens avgrund, i trons mörker.

2) Stanna kvar! I öknen frestas vi att vilja fly. De vanligaste flyktvägarna kan summeras i orden »staden« och »döden«. Staden: att vilja distrahera sin ångest, att döva den med ex. alkohol, relationer, arbete, andliga kickar… Döden: längtan efter döden blir ett hopp om befrielse från smärtan vilket kan få tragiska konsekvenser när mörkret blir för tätt.

Rådet från dem som varit i öknen lyder: Fly inte, stanna kvar! Bosätt dig inte, men stanna kvar så länge Gud håller dig kvar. Men var uppmärksam! Även det goda kan vara en frestelse. Precis som James Martin talar om: att bryta upp från en församling för att finna Gud i nästa osv… Det är genom att stå kvar i min andes fattigdom som rötterna kan fördjupas och då kan jag börja dricka ur källor som jag tidigare inte kände till. 

3) Fly till Gud! Det finns en viktig lärdom i öknen. Rosenius talar om skillnaden mellan tron på att Gud är frånvarande och upplevelsen av att Gud är frånvarande. Jag kan fortfarande tro på Guds närvaro, när jag inte upplever den. Jag kan förtrösta på Guds löften, även när jag inte ser dem. Jag kan lita på Guds omsorg, även när jag tvivlar. 

Den som i andlighetens namn försöker konfrontera sitt inre mörker på egen hand kommer att förlora kampen mot mörkret. Enbart den som flyr till Gud kan segra. Precis som för Jesus. När mörkrets alla makter med full kraft riktar in sig på att förinta honom på korset, vänder han ändå sitt ansikte mot Fadern och utbrister: Min Gud, min Gud – varför har du övergivit mig?

I öknen får vi stämma in i Jesu ord. I förvirringen som uppstår av att allt vi ser är sand, i osäkerheten på hur länge jag tvingas törsta och i den nattsvarta ångesten får jag också ropa: Min Gud, min Gud – varför har du övergivit mig? För att sedan utbrista: I dina händer Herre Gud, lämnar jag nu min ande. 

Om vi lever med illusionen om att Gud beskyddar oss från allt mörker, kommer vi fly från öknen. Men om vi inser att öknen, att Gud leder oss till mörkret och ensamheten, kan vara Guds verk kommer vi erfara att vi i öknen gör de djupaste lärdomarna som enbart kan vinnas genom hård kamp. Det föds en insikt, inte om vår egen förträfflighet – utan Guds godhet. 

• Della
• Twittra