Ända sedan jag varit liten har jag hört om EFS mission i andra länder. Jag kommer inte ihåg när eller vem som kom och berättade om sin resa för lilla mig i bönhuset i Åkullsjön, men det såddes ett frö om att en dag själv få åka och se mission med egna ögon. Jag glömde denna dröm efter gymnasiet men i våras när ansökningarna för praktikprogrammet öppnade, kändes det självklart att söka, och nu är det mitt eget uppdrag att åka till bönhus och berätta om min resa och det arbete som EFS gör. 

Lutherska kyrkans kontor här i Iringa är stort och har många olika arbeten. Allt från Radio Furaha (Radio Glädje), som sänder kristen radio dygnet runt, till TEE som är en bibelkurs på distans. 

Min huvudsakliga sysselsättning här i Iringa har varit på Huruma center – ett barnhem för barn vars boende och familje-situation är direkt farlig eller skadlig. Där har jag och min reskamrat Hedvig tagit hand om de barn som går i förskolan. En förskola som är lite dyrare än andra i området och hjälper till att finansiera barnhemmet. De barnen är alltså inte från svåra situationer i hemmet.

Till skillnad från Hedvig så hade jag till en början svårt att vara runt barn. Jag har aldrig haft småsyskon eller varit stor nog att ta hand om yngre kusiner och har därför inte umgåtts med så många barn. Jag tyckte det var svårt att veta hur jag skulle prata med dem för att fånga deras intresse och göra mig förstådd. Framförallt var språket en svårighet, och det gällde inte bara på förskolan. Men med tiden har barnen vi träffat varit en välsignelse. Till slut har jag förstått mig på dem, och dagarna jag tillbringar på Huruma har blivit en paus från den nya kulturen som ibland varit påfrestande. Trots att jag inte kan swahili förstår jag när barnen vill leka, gunga eller kramas. 

När barnen på förskolan har fått uji (en gröt som man dricker) är det dags för dem att sova middag. Då går jag och Hedvig och hjälper till med maten till alla på området. I och med detta så har vi träffat barnen som bor på barnhemmet. Och jag finner mig själv kastandes en frisbee med ett barn som i vimlet av alla andra barn i lekrummet fick tag i mig. Frisbeen är inte riktigt hel men vi får iväg några bra kast och har roligt. Det är inte förrän efteråt som jag märker det djupa såret på huvudet – en brännskada – och jag reflekterar över dessa barns liv. Hur har de haft det innan? Hur mår de nu? Vad kan jag göra för att de ska må bättre? 

Den sista frågan var enkel att svara på i stunden. Jag lekte med barnen och vi skrattade och hade kul tillsammans. 

Mycket av arbetet som kyrkorna här i stiftet gör fokuserar på just barns välmående. Varje lördag har många av kyrkorna något som kallas Compassion. Direkt översatt till svenska betyder det medlidande eller förbarmande, och det förklarar lite vad verksamheten innebär. På lördagarna samlas barn och unga i kyrkan och får höra om Gud. De får lyssna till budskapet om Guds kärlek till dem, och det faktum att han är närvarande i allt de går igenom. Barnen får också hjälp om de är sjuka och finansiell hjälp till sjukvård om det behövs. När det inte är lördag åker de som jobbar med Compassion runt i staden och gör hembesök hos barnens familjer för att se till att allt är som det ska. Det handlar inte bara om att barnet ska vara omhändertaget och oskadat. Kyrkan kan även hjälpa till finansiellt om det till exempel fattas en säng i hushållet.

I församlingen i Ipogolo, en stadsdel i Iringa, jobbar pastor Hasborn som har blivit en god vän till mig. Han är utöver präst utbildad psykolog och jobbar för att församlingen ska starta själavård och samtalsterapi. Ipogolo är ett område med många problem, bland annat kärlekslösa familjer. Hasborn har en egen timme på Radio Furaha där han ofta pratar om hur man är en bra förälder.

Något som jag beundrar i Tanzania är hängivenheten till kyrkan, till Gud. Gudstjänsterna är aldrig under en och en halv timme och det är en självklarhet att gå till kyrkan på söndagar. Under en gudstjänst hålls ofta flera tillfällen för kollekt, vilka »firas« med körsång och dans för att uppmuntra till att ge mer. Gåvorna uppgår ofta till höga summor – kanske just för att man vet att kyrkans arbete är övergripande och viktigt. Man kanske själv har fått hjälp och vill hjälpa andra.

Efter gudstjänsten ställer nästan alltid en kör upp utanför kyrkan och sjunger en sista sång för alla i församlingen. Jag får ofta en känsla av tillhörighet och gemenskap när detta händer. Vi alla är kyrka, inte bara i kyrkan utan även när vi går hemåt var och en. Och trots att vi är så långt ifrån varandra delar vi i Sverige även kyrka och gemenskap med tanzanier, amerikaner och hela världens alla kristna. Det värmer mitt hjärta.

• Della
• Twittra