Författare: Jonatan Knutes

Nya sätt att vara kyrka

Under flera år har EFS tillsammans med Svenska kyrkan talat om Nya sätt att vara kyrka. Det handlar om ett helhetstänkande med lyssnandet till Gud och till samhället. Den ständiga frågan i Nya sätt att vara kyrka är: Vad gör Gud nu och hur kan vi haka på i det som sker? Det handlar också om kyrkans fyra relationer, upp till Gud, in i gemenskapen, ut till samhället och av – vi är en del av en världsvid kyrka. Utifrån detta har det sedan uppmuntrats till nya initiativ för att nå människor med evangeliet.

Nu spanar jag in i EFS. I ärlighetens namn sker spaningen mest från mitt skrivbord, från sociala media, från mejl jag får, berättelser jag hör och webbgudstjänster jag besöker. Jag frågar mig om det är en variant av Nya sätt att vara kyrka som växer fram i flera av våra sammanhang. Vi har tvingats till omställning.

Jag hör om vad som händer runt om i EFS. Om familjer som har hemmakyrka i vardagsrummet. Om webbsända gudstjänster som når långt, också till dem som inte brukar gå i kyrkan. Jag hör om människor som kommer till tro, om bönegrupper som fått förnyad vitalitet och om hur kyrkor organiserar praktiskt arbete för att ge hjälp till dem som behöver.

Jag tror att ni är många som intensifierat er bön. Ni har tittat er omkring i er förening och samhälle och frågat er vad ni kan göra. Så har ni börjat att betjäna samhället praktiskt men också genom relation – om än distanserad. Ni har samtalat med människor om deras oro, ni har erbjudit bön och ibland förbön. Ni har tagit initiativ. Jag frågar mig, är detta frö till att vara kyrka på nya sätt?

Experter säger att viruset på olika sätt kommer förändra hur vi lever och reser i en global värld. Jag har inget att säga om den saken, men jag funderar på den erfarenhet vi gjort, hur kommer den prägla oss? Den kreativitet, de initiativ som sker i EFS, skulle vi på något sätt låta oss förändras av. Kan det vara så att vi har upptäckt något kring nöd, kring bönens nödvändighet och om hur enkelt det kan vara att betjäna ett samhälle? Har vi sett något om hur vi kan vara kyrka i denna tid och att det ibland går alldeles utmärkt att göra något vi tidigare inte gjort?

Vi får inte sluta ge

Det står i Lukas 21:1–4 om hur Jesus: … tittade upp och såg hur de rika lade sina gåvor i tempelkistan. Men han såg också en fattig änka lägga ner två kopparslantar, och då sade han: »Sannerligen, den där fattiga änkan gav mer än alla de andra. De tog av sitt överflöd och lade det bland gåvorna, men hon gav i sin fattigdom allt vad hon hade att leva på.«

Är vi i dessa tider alla i någon mån som den fattiga änkan? För vi vet inte vad som händer med vår trygga tillvaro just nu – med våra placerade tillgångar, våra jobb, våra framtidsplaner och så vidare. Den pågående pandemin med dess följder förändrar i grunden våra livsbetingelser. Och jag tror att vi alla drabbas lite av en kollektiv chock när samhället skakas på djupet. Den naturliga reaktionen är då att hålla fast vid det lilla (eller myckna) vi har, vi slutar konsumera allt som upplevs som onödigt och vi slutar kanske också att ge.

Men här tror jag att vi måste stanna upp och tänka till. Vår kris här hemma är i förhållande till vad som händer i våra missionsländer mycket lindrig. Pandemin i kombination med de enorma gräshoppssvärmarna, som just nu invaderar främst länderna i Östra Afrika men även andra länder runt Indiska Oceanen som Indien, hotar att orsaka en av vår tids största katastrofer. I samhällen som stänger ner och därmed berövar de allra fattigaste möjligheten till att försörja sig, som stänger skolor och institutioner, som har en helt obefintlig eller i bästa fall undermålig sjukvård och där nästan alla grödorna förhärjats av gräshopporna – där kan katastrofen bli total. Pandemi och matbrist är en ekvation som obevekligen ger död och lidande. 

Vi i EFS måste göra allt vi kan för att rädda liv och mildra lidandet. Om det så bara handlar om en så enkel sak som att bekosta tillverkning av enkel skyddsutrustning till den lokala sjukvården, vilket kan rädda tusentals liv. Låt oss hjälpas åt att förverkliga alla goda initiativ. På sidan 10 kan vi läsa vad EFS gör för nödhjälpsinsatser. Dessa var inte planerade och finns inte med i någon budget. Vi behöver nu – mer än någonsin – frikostigt dela med oss. Våra gåvor räddar liv!

Till Kristi ära!

Ett levande hopp

Två fångar under andra världskriget, den ene österrikisk jude – Viktor Frankl – som överlevde Auschwitz och tre andra koncentrationsläger, den andre tysk soldat – Jürgen Moltmann – som satt i brittiskt fångläger, gjorde båda konkreta erfarenheter av vad som fick människor att överleva under de svåraste omständigheter. 

Frankl lade märke till att det var människor som hade ett konkret hopp som överlevde. Han förde noteringar under sina år i koncentrationslägren och gav efter krigsslutet ut en bok som med titeln Livet måste ha mening (1946). I boken skriver han: »Den som inte kan tro på en framtid, sin egen framtid, är förlorad i lägret. Tillsammans med framtiden förlorar han sin andliga hållningspunkt och förfaller både kroppsligt och själsligt.« Bland annat utifrån sina erfarenheter utvecklade Frankl sin berömda logoterapi, som är en form av existentiell analys som hjälper människor att hantera sina liv genom att hitta en livsmening.

4-2020-teol2

Moltmann gjorde som krigsfånge liknande iakttagelser. De fångar som saknade hopp gav upp livet, blev sjuka och dog. För Moltmann kom dessa erfarenheter att prägla hans sätt att skapa teologi. För honom blev det konkreta hoppet, som finns i Jesu uppståndelse, ett centrum som sträcker sig fram mot hans återkomst i härlighet. Det är ingen slump att ett av hans viktigaste verk fick titeln Hoppets teologi (1964).

Som människor måste vi ha hopp och mening; vi behöver kunna tänka framtid. Till och med den ateistiske filosofen Friedrich Nietzsche konstaterade att »den som har ett Varför att leva uthärdar nästan varje Hur«.

Just när jag skriver detta innehåller snart sagt varje nyhetssändning uppgifter om antalet nya döda och det sammanlagda antalet döda i den pandemi som sveper över hela världen. Det finns i kölvattnet av pandemin mycket rädsla, ångest och ibland aggressivitet. Inte sällan bottnar detta i en osäkerhet inför framtiden, och en eventuell hotande död. Tidningarna innehåller nästan dagligen reportage om människor som drabbats hårt av det virus som håller världen i sitt gastkramande grepp – som en påminnelse om att ingen går säker genom denna period. Den som tidigare lyckats hålla tankarna på sin egen död ifrån sig, kan knappast göra det längre. Präster i Svenska kyrkans samtalsjour, som kan nås via 112, berättar om ett sällan tidigare skådat behov av samtal. 

Livet måste ha mening. Vi behöver hopp och framtidstro för att leva. Frankl såg i koncentrationslägren att de som hade ett hopp, som inte ens döden rådde på, de hade de bästa resurserna att hantera sina lidanden. Det betyder i förlängningen att det handlar om något mer än psykologi. Ett hopp som enbart är ett sätt att tänka håller inte måttet. Eftersom den kristna trons hopp är så mycket mer, innehåller det oerhörda resurser för att hantera de utmaningar vi möter i livet. Kanske är det just nu – när livets skörhet har blivit så uppenbar – en särskild tid att vittna om detta hopp för dem som ställer frågor om livet. Det förutsätter dock att jag som kristen själv har grepp om vad det handlar om. Här följer därför en liten miniteologi om det kristna hoppet, som även kan vara till hjälp och tröst för oss som kristna. Även vi brottas givetvis med frågor som rör lidande och död. Vi ska låta ett fantastiskt bibelställe i Första Petrusbrevet i några punkter undervisa oss om hoppet:

»Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen. Ty Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden.

Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag, för att det som är äkta i er tro – och detta är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld – skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras. Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning.« (Första Petrusbrevet 1:3–9)

1. Först behöver vi förstå vad ordet »hopp« står för i Bibeln. När det används i svenska språket är det vanligen kopplat till något som är osäkert, och som i bästa fall kan bli verklighet. När Nya testamentets författare talar om hopp har det inte alls en sådan resonansbotten. Det kristna hoppet är inte något chansartat, inte bara önsketänkande, utan det handlar om en säker framtid som föregripits av ett historisk faktum: Jesu uppståndelse från de döda (vers 3). 

Jesu uppståndelse från döden var inte ett uttryck för lärjungarnas önsketänkande, ingen följd av hallucinationer eller en hos efterföljarna slugt uträknad bluff. Det var inte heller något som bara hade skett på ett andligt plan. Nej, Jesu uppståndelse skedde mot lärjungarnas förväntan, var kroppslig och helt uppenbar – i fyrtio dagar visade han sig för människor före sin himmelsfärd. Vid ett tillfälle var det över 500 som såg honom samtidigt (Första Korinthierbrevet 15). Jesu uppståndelse vände lärjungarnas förtvivlan till hopp och övertygade så småningom till och med fiender som Saulus – han som senare kom att kallas aposteln Paulus. 

Samtidigt som hoppet bygger på något som verkligen hänt har det en framtidsinriktning. Petrus skriver att det handlar om »… ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen« (vers 4). Eftersom Jesus besegrat döden är det han lovat oss inte tomma ord. Det är reella framtidsbeskrivningar Petrus förmedlar. Dessutom finns löftet att »Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden« (vers 5).

Hoppet bygger på en verklig historisk händelse som går att undersöka, det innehåller ett löfte om Guds beskydd i nuet och pekar fram mot en fantastisk framtid. Ytterst sett är det ett levande hopp för att det är ett liv tillsammans med den levande och uppståndne Jesus Kristus.

2. Löftet om beskydd innebär inte en frizon från svårigheter. Petrus talar parallellt om att jubla i hoppet och att »utstå prövningar av olika slag« (vers 6). I nuet finns samtidigt både glädjen i hoppet och de besvärliga prövningarna. Petrus visar att det inte är något ideal för en kristen att förtiga, förminska eller förneka lidanden och prövningar. Av hoppet följer dock att prövningarna inte kommer att få sista ordet.

3. Ytterligare en aspekt är att Petrus kallar det svåra som drabbar för just »prövningar« (vers 6) – det vill säga något som Gud använder för sina syften. När Gud tillåter svåra och jobbiga saker att drabba oss, vill han stärka vår tro (vers 7). Det som händer i svårigheter och lidanden är bland annat att falska hopp avslöjas. Det som inte håller när livet blir svårt håller heller inte att dö på.

4. Hoppet är inget vi pressar fram. Det är en gåva. Det visar sig bland annat när Petrus talar om pånyttfödelsen: »I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp …« (vers 3). Just bildspråket med en födelse talar oerhört tydligt om att det är en gåva. När ett barn föds av sin mamma är det verkligen inte barnet som gjort jobbet, även om barnet kanske både skrikit och gråtit i anslutning till förlossningen. Att vara en kristen är att vara född på nytt – Jesus har skapat något nytt i mitt liv. Han finns där och jag upptäcker att jag tror på honom. 

Lite längre fram i Petrus brevs första kapitel berättar han dessutom hur det går till: »Ni är ju födda på nytt, inte ur en förgänglig sådd utan ur en oförgänglig, Guds levande och bestående ord« (vers 23). Guds ord föder oss på nytt. Hoppet landar i mig genom att jag tar del av evangelium (vers 12). På samma sätt kan det landa i min medmänniska genom att hon får höra budskapet om Guds räddning. 

Också vi, även om vi inte lever i lika utsatta situationer som Frankl eller Moltmann, behöver ett säkert hopp i våra liv. Påskens budskap är också i dag berättelsen om det levande hoppet, om Jesus som besegrat döden. Vi har »ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er [oss] i himlen« (vers 4) – även i smittans tider! 

Låt oss bära varandra

En kvinna fångade min blick och började sakta röra sig emot mig. Ni vet hur man kan se på en människa att de har problem och söker efter hjälp, redan innan de hunnit öppna sin mun. Så var det. När kvinnan kom närmare lyfte hon försiktigt på sin sjal och där under skymtade jag en liten pojke. Han var sjuk, berättade hon, och spände ögonen i mig. De behövde hjälp.

På en kort sekund hann mina tankar slå knut på sig själva. 

Hur skulle jag kunna krångla mig ur den här situationen? Hur mycket pengar behöver hon? Kan jag lämna över problemet till någon annan? Jag orkar inte, inte igen. Vill inte bära fler människors bördor, inte nu. Det bästa vore ju att följa med till sjukhuset. Jag som ville få vara ifred …

»Kan du be för min pojke?« avbröt hon min inre dialog. Orden trängde igenom mina tysta protester och hon slog hål på alla mina »jag kan inte«, »jag orkar inte« och »det är inte min uppgift«. Hon ville ha förbön. Och det var ju faktiskt inget omöjligt uppdrag.

I ett land med över 100 miljoner invånare har ännu inte så många officiellt smittats av covid-19. Men undantagstillstånd råder och många människor påverkas svårt, bland annat av begränsade kommunikationer, höjda priser och ökande arbetslöshet. Dessutom har flera biståndsorganisationer tvingats sänka sitt stöd.I ett land med över 100 miljoner invånare har ännu inte så många officiellt smittats av covid-19. Men undantagstillstånd råder och många människor påverkas svårt, bland annat av begränsade kommunikationer, höjda priser och ökande arbetslöshet. Dessutom har flera biståndsorganisationer tvingats sänka sitt stöd.
För många barn i Etiopien är skolmaten det enda riktiga målet mat per dag. Men nu får de ingen skolmat, eftersom skolan håller stängt på grund av coronakrisen.För många barn i Etiopien är skolmaten det enda riktiga målet mat per dag. Men nu får de ingen skolmat, eftersom skolan håller stängt på grund av coronakrisen.
Andreas och Frida Thornell är missionärer i Addis Abeba i Etiopien.Andreas och Frida Thornell är missionärer i Addis Abeba i Etiopien.

Vi bad tillsammans. Kramade varandra. Jag fick ett blygt leende från pojken. Mötet tog ungefär två minuter, sedan skyndade hon sig tacksamt vidare ner längst grusvägen.

Denna kvinna kunde ha varit vem som helst. Jag hade kunnat vara vem som helst! Men nu var det vi två och jag är så glad för det. För tänk att på en lerig gata i Addis, fick jag lyfta hennes värdefulla bön till Herren. Tänk att jag mitt i min stressiga och trötta vardag, under en kort stund kunde få vara hennes medvandrare genom sjukdom och oro. Tänk att jag fick vara Kristus tjänare, trots min initiala tveksamhet. 

Vi lever i en utmanande tid just nu och den där känslan jag hade i mötet med kvinnan på grusvägen återkommer ofta till mig. Maktlöshet och trötthet. Vad kan jag göra?

Men det som kommer emot oss nu är inte bara denna kvinna, utan en hel värld med uppenbara behov. En våg av oro, död och svåra ekonomiska konsekvenser. 

Andreas och jag har våra händer fulla med att hemskola våra tre barn. Med att upprätthålla den församling vi leder och att fortsätta med det jobb vi är här för. Vi är inte rustade för en pandemi! Jag tror att väldigt få av oss är det. Ändå kom den. Och den drabbade oss alla, på olika sätt. 

Vi har vänner som sitter i självkarantän några stenkast ifrån vårt hus. Men skillnaden mellan dem och oss är stor. Deras hela familj delar på ett litet rum. Och det rummet saknar ofta belysning. Deras barn har inte några leksaker eller böcker. Deras skola skickar inga hemuppgifter.  Deras pappa är död och deras mamma har förlorat sin enda inkomstkälla, i kölvattnet av denna pandemi.  Det enda de kan göra är att sitta framför tv:n och höra på nyheterna om Corona, Corona, Corona. 

Och det finns så många som dem! Barn vars enda riktiga mål mat per dag varit skolmaten. Men nu får de ingen skolmat, eftersom skolan är stängd. Vuxna som förlorat sina jobb.  Människor som vill skydda sig och sitt samhälle från sjukdom, men som inte har tillräckligt med vatten och tvål för att ens kunna tvätta sina händer ordentligt.

Det är en tragedi för så många. Inte minst här i Afrika! Och jag kan känna att min egen litenhet jagar mig när jag ser behoven. Samma känsla av otillräcklighet som när jag mötte den där kvinnan. 

Men så fångar någon min blick och väcker mig ur mina tankar. Mellan ett parti kortspel och middagsmaten ställs frågan till mig. »Du Frida. Kan du be för detta?« Eller »Kan du kolla hur Walal har det?« En fråga, kanske från Herren själv. Och jag inser återigen att det väldigt ofta finns något litet jag faktiskt kan och orkar göra. 

Och jag ser så många andra människor som sträcker ut sin hand, trots att de troligen känner sig lika små som jag. Lika trötta och lika fyllda av sina egna bekymmer. Jag ser handlingar och gester, böner och andra guldkorn som är djupt inspirerande!

Vi har glädjen att få bo i ett land som verkligen försöker. Ofta i motvind. En kyrka som inte stänger, men som försöker hitta nya vägar att tjäna utanför gudstjänstlokalerna. Och det ger mig ny tro!

Här i Etiopien hör jag hur präster och pastorer gått ut på gatan, för att be för sina städer. Tonåringar har samlat in pengar för att på ett effektivt sätt sprida kunskap om Coronaviruset. De sätter upp vattenstationer och de uppmanar människor att tvätta sina händer, samtidigt som de berättar om Jesus. En polis åkte runt på Addis gator och genom den nedvridna fönstret ropade han ut att ”alla bör hålla avstånd, vara noggranna med hygienen och glöm inte att be till Gud!” Någon syr munskydd. En äldre kvinna tar hand om grannarnas barn, vars skola är stängd. 

Folket här i Etiopien är inga hjältar. Och som ni förstått så är inte jag det heller. Och kanske inte du? Men Gud kallar inte hjältar, han kallar oss! Och tänk att just vi får vara hans Kropp i en tid som denna! Vi får bära människors böner till Honom. Vi får se dem och vi får vandra tillsammans med dem. 

Det är ett erbjudande mitt i denna verklighet som blev vår vardag. 

Här i Afrika. Och i alla länder! 

Att sluta tro på Gud

Om någon frågar oss: Vem är Gud? tenderar vi att ge det svar som förväntas. God! Kärleksfull! Helig! Allsmäktig! Ja, alla de där kristna svaren som vi vet är rätta(!), men som likväl ändå inte behöver vara vad vi faktiskt tror på. Vad vi säger med våra läppar behöver inte alltid vara vad vi menar i vårt hjärta.

För flera är det först när livet och tron prövas som vår faktiska gudsbild blir uppenbar. Så länge livet är enkelt och friktionsfritt frestas vi att låta Gud få bli en tänkt gud och det kristna livet blir teoretiskt. Vi tänker på Gud och tron – och misstar våra tankar för en levd tro och en verklig gudsrelation. Men det finns en avgörande skillnad mellan en tänkt gud och en verklig Gud. På samma sätt som det är en stor skillnad mellan tänkt vänskap och verklig gemenskap.

Först när livet ger oss ett bryskt uppvaknade faller de tomma ord som inte är rotade i vårt hjärta till marken. Då blir det uppenbart för oss vem vi faktiskt tror att Gud är. Då avslöjas vårt hjärtas bild av Gud.

Oavsett hur vår trosresa sett ut har vi ärvt vissa gudsbilder från andra i vår omgivning, kanske från föräldrar och präster, från ledare och församlingar eller från andra sammanhang. Vår tro formas inte i ett vakuum, utan i en gemenskap och i dialog med andra. På olika sätt och genom olika händelser och personer formas vår syn på Gud. Detta i sig är naturligt, men utan reflektion kan det leda oss fel.

I Bibeln varnas vi för att göra avbilder av Gud, varför? Det handlar egentligen inte så mycket om att vi ska rensa ut våra kyrkor och hem från bilder, ikoner och kors som hjälper oss att be och påminner oss om vem Gud är. Bildförbudet handlar snarare om att låta Gud vara Gud. Det är en maning om att inte vara klåfingriga och att inte låta Gud bli vår avbild.

Några exempel: För en del förs vår erfarenhet av en frånvarande pappa över till Gud, för andra är det en sträng moralist till förälder, för någon en ständigt bedömande präst. Alla dessa egna erfarenheter av andra överförs till Gud. Problemet är inte, som sagt, att våra erfarenheter formar oss – problem uppstår när våra erfarenheter ramar in Gud. Bildförbudet kan man kanske säga handlar om att beskydda Gud från att bli vår privata whiteboardtavla och låta Gud få vara Gud.

När livet skakar och vår gudsbild spricker gör det ont – fruktansvärt ont – men, det är inget nederlag. När raset lagt sig kan vi snarare skönja mer av vem Gud är och vara tacksamma för att våra tillbyggen fått falla. Just därför kan vi behöva sluta tro på Gud för att kunna tro på Gud.

För den som går från en förenklad barnatro som stoppats i halsen av föräldrar eller församling kan en sådan smärtsam erfarenhet bli tillfället då tron faktiskt tränger ner i ens hjärta och slår rot. Det kristna livet följer ofta påskhelgens rytm: Tron går från långfredagens mörker där Gud upplevs dö och våra gudsbilder krossas, till påskaftonens osäkerhet där livet mest är fyllt av frågor till påskdagen där jag får möta den Uppståndne.

Vad är det då för kännetecken hos Gud som vi kan söka efter i rasmassorna? Låt mig skissa på tre centrala kännetecken. Det första kännetecknet är att en levande Gud faktiskt står kvar när allting annat faller. Gud behöver inte oss eller vår tro, utan existerar ändå. De gudar som kräver vår tillbedjan för att finnas till är falska. Det är inte vi som bär Gud, utan Gud som bär oss. Det är inte Gud som behöver oss, utan vi som behöver honom.

Det andra kännetecknet på Gud möter vi kanske som allra tydligast i ett instängt rum med lärjungarna. När de låst in sig av rädsla uppenbarar sig Jesus för dem. Det som får dem, främst Tomas, att kunna tro är Jesu sår. För den som vill ha ett säkert kännetecken på att det är Jesus jag möter är hans sår en oumbärlig del. Djävulen kan uppträda som ljusets ängel (2 Kor 11:14), men kan aldrig uppenbara sig som den korsfäste Guden, som är självutgivande kärlek.

Det tredje kännetecknet är att Guds röst hör ihop med Jesu karaktär. Det finns de, som likt djävulen, kan citera Guds ord och försöker imitera vad Gud har sagt. Därför räcker det inte med att vi lyssnar till vad som sägs, utan vi behöver också höra hur det sägs. Jesu ord hör ihop med Jesu karaktär och liv. Precis som Jesus också säger: »Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig« (Joh 10:27).

När livet rasar och gudsbilden faller, ge inte upp – under rasmassorna kan du skönja den korsfäste och uppståndne Guden som bär, när allting annat faller! 

Kallelsen från ateist till präst

Insikten om och behovet av den personliga och allmänna omvändelsen följer som en röd tråd igenom samtalet med Magnus Widholm – att stanna upp, bli medveten om sina egna brister och att låta Gud hela det man själv inte förmår. Det är en process som kan vara smärtsam, medger Magnus, inte minst i den mirakelresan han själv fått göra – från självutnämnd obotlig skeptiker till präst och regional missionsledare för EFS Sydöst. En resa som började en höstdag i november 1991.

– Den morgonen vaknade jag som ateist och gick och la mig som kristen.

Foto: Erika PerssonFoto: Erika Persson
– Jag är lyckligt lottad, som har en kristen fru som stöttar mig. Men i perioder har jag lämnat Maria ensam med hemmet och prioriterat församlingen, medger Magnus Widholm.– Jag är lyckligt lottad, som har en kristen fru som stöttar mig. Men i perioder har jag lämnat Maria ensam med hemmet och prioriterat församlingen, medger Magnus Widholm.

Då var han tillsammans med flickvännen Maria som han hade träffat på gymnasiet som 17-åring. Hon hade en barnatro som hon ville dela med Magnus men han lät sig inte övertalas. I stället fick han Maria att tveka och till slut ta avstånd ifrån kristendomen.

Efter gymnasiet gjorde Magnus lumpen i Kristianstad medan Maria läste naturvetenskap på universitetet i Kalmar. Där träffade hon frälsta studenter som vittnade för henne och bestämde sig för att lägga tentaskrivandet åt sidan, fast besluten om att lösa mysteriet – finns Gud på riktigt? Hon bad i sin ensamhet och fick ett livsförvandlande Gudsmöte där hon fick uppleva Hans kärlek och helighet. Det första hon gjorde var att ringa Magnus. 

– »Jag måste berätta att Gud finns!« sa hon. Jag trodde att hon hade blivit knäpp och blev oroad över hennes mentala hälsa. Hon ville gå i kyrkan på söndagar när vi träffades, trots att vi bara hade helgerna på oss att umgås. Det provocerade mig.

När lumpen var avklarad flyttade han till Kalmar men fick inte bo hos Maria för att samboskap hörde till äktenskapet. Efter en lång tid av hänsynslöst festande kantat av svek och förnedring rann bägaren över för Maria. Trots hennes tålamod förbrukade Magnus förtroendet upprepade gånger – till slut så pass djupt att hon bröt förlovningen. 

– Jag gick hem till henne och där kastade hon förlovningsringen på golvet och kallade mig för en skitstövel. Det värsta var att det var sant. Jag kände mig smutsig och tom. Hon vägrade att prata med mig så jag tog en penna och skrev: »Jag vet inte vad som händer med mig, det känns som om djävulen har fått tag i min själ.«

Maria läste lappen och började berätta om sin tro – att Gud förlåter och att Magnus kunde få kraft att bryta destruktiva mönster. Det som tidigare hade förargat honom ville han nu höra mer av och det slutade med en livsförvandlande bön ledd av Magnus själv: »Jesus, Jesus!«

– Då kom han och det strålade om oss där vi satt. Vi kände en enorm värme och jag upplevde en oförklarlig kärlek. Jag tänkte: »Det är sant, han lever!«

Där och då upprättade Jesus både Magnus och parets relation. Inom loppet av ett halvår hade de hunnit bryta förlovningen för att sedan återförenas i ett äktenskap.

Prästen Ove Carlsson vigde paret och under Magnus första år som kristen betydde han mycket för honom. När han brottades med viss kristen undervisning var det Ove som ryckte in som stöd och under dopundervisningen ställde han en fråga som satte myror i huvudet på Magnus: »Jag undrar vad det ligger för kallelse över ditt liv?« Bara ett halvår efter dopet var det Guds kallelse för den omvände ateisten som stod högst på agendan. Med stöd och vägledning från Ove och en stark inre övertygelse pekade allting på att det var präst han var kallad till.

Under coronapandemin har Magnus blivit påmind om det helande miraklet som mormor Irma var med om under spanska sjukan för 100 år sedan.Under coronapandemin har Magnus blivit påmind om det helande miraklet som mormor Irma var med om under spanska sjukan för 100 år sedan.
Jesus undervisning om sådd och skörd i Matteus­evangeliet 9 är en liknelse som har talat starkt till Magnus genom livets toppar och dalar.Jesus undervisning om sådd och skörd i Matteus­evangeliet 9 är en liknelse som har talat starkt till Magnus genom livets toppar och dalar.
Mitt i livet har Gud gjort Magnus Widholm medveten om det nödvändiga behovet av en personlig omvändelse.Mitt i livet har Gud gjort Magnus Widholm medveten om det nödvändiga behovet av en personlig omvändelse.

– Efter att ha fått tydliga tecken från Gud läste jag Matteusevangeliet 9 i min andaktsbok som jag då följde: »Skörden är stor, men arbetarna är få.« Då kastade jag mig på Gud och sa: »Låt mig bli en skördearbetare.« 

Naturvetenskapsstudierna i Kalmar byttes till teologistudier i Uppsala och 1998 prästvigdes Magnus för Växjö stift där han är verksam än idag. Vägen in i EFS var genom ett initiativ om ett slags EFS gemenskap i ett kapell i Växjö. EFS vision, »Människor och samhällen förvandlade av Jesus«, ligger Magnus varmt om hjärtat och som missionsledare för EFS minsta region är hans roll att se till att församlingarna inte tappar hoppet.  

– Herren kan vinna seger genom få människor likaväl som genom många. Det är lätt att dra ner sig själv med missmod om man fokuserar på antalet. Vi behöver lyfta och fästa blicken på Jesus och se fälten som redan vitnar till skörd. 

Det är en sanning även i coronatider, menar han. Instruktionerna till församlingarna är tydliga – de ska bära fram hopp och ljus i tider av mörker, säger han och nämner 2 Krönikeboken 7:14 som en uppmaning, där Gud uppmanar sitt folk att ödmjuka sig och be för att Han ska skaffa bot åt deras land. 

– Hela vårt samhälle har tappat fotfästet och det man tidigare kunnat luta sig mot är inte längre värt någonting.

Coronapandemin har i vissa fall jämförts med 1900-talets spanska sjukan. För 100 år sedan påverkade influensan 500 miljoner människor och skördade upp till 50 miljoner liv världen över. 

Det var under spanskan som Magnus mormor Irma Åslund och hennes familj fick erfara ett mirakel. Familjen Åslund var småbrukare och bodde i södra Lappland i en hårt drabbad liten by utanför Wilhelmina som heter Skog. Hela familjen insjuknade i influensan, men samtidigt som döden knackade på dörren stod där även en förkunnare som ville predika evangeliets kraft till frälsning. 

– Det var en gudsman som förkunnade syndernas förlåtelse genom omvändelse och tro.

Den dagen helade Jesus familjen Åslund och samtliga blev frälsta. Sedan dess kom de att betyda mycket för den lokala församlingen i Wilhelmina, har Magnus fått veta. Irma, som under tiden för helandet var fyra år gammal, växte dessvärre ifrån sin barnatro när hon träffade Magnus morfar. 

–  Även om tron inte fanns kvar, fanns berättelsen kvar. När min mormor blev gammal och dement, kom hela hennes barnatro tillbaka. Den kristna tron, som hade varit ett ickeämne för henne under större delen av min uppväxt, väcktes till liv under ålderns höst. Dagen hon somnade in, sjöng jag psalmer för henne. 

För några år sedan kom miraklet på tal igen, då i samband med att Magnus son Sixten, 23 år, fick förbön – »Jag ser ett arv av troende i din släkt« profeterade förebedjaren. Under den rådande Coronapandemin gör miraklet sig återigen påmint.

– Idag tänker jag på mannen som bad för familjen Åslund och inser att allt är möjligt för Gud. Det krävs mod att ge sig ut till de som är sjuka och det är viktigt att även vi vågar gå dit Gud leder oss.

I tider av kris är behovet av omvändelse även viktigt, förklarar Magnus och han hoppas att Kristi kropp ska komma till den insikten. 

– Det finns en möjlighet att komma djupare i vår Gudsrelation i tider av lidande. När coronapandemin är över hoppas jag att församlingen har hamnat i en attityd av att söka sig närmare Gud och lämna de vägar som inte är rätt. Det är en kallelse till varje kristen. 

Familjen Widholm fick vänja sig vid perioder av öken långt innan coronapandemin satte världen i limbo. För två år sedan var deras yngsta dotter Agnes, 16 år, med om en skidolycka som kom att förändra hela familjens tillvaro. Hon fick en hjärnskakning och nackskada som gav allvarliga men. 

– Jag har förstått att vi har mindre kontroll än vi tror. Mycket av det som var vårt normalliv har slagits sönder. Vardagshämtningar, fritidsintressen och de glädjeämnen som man har med tonårstjejer har förändrats till en längtan och bön om att Agnes ska få sitt liv igen. 

Längtan efter ett helande går att läsa mellan raderna på en av många post-it-lappar som sitter fastklistrade i huset hemma i Växjö, just denna på fläkten: Jeremiah 29:11 »Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp.«

Tror ni att Gud kan använda den här tiden så att det kommer något gott ur den?

– Vi tror på en Gud som kan göra mirakel. När vi saknar ord åker jag och Maria ut till skogen med bilen, lyssnar på lovsång, ber och gråter tillsammans. Oftast är det hon som gråter med fysiska tårar och jag inombords. Vi vet att det finns människor som ber för oss och vi finner tröst i att veta att vi inte är ensamma.

När bullret runtomkring Magnus har tystnat är identitet ett ämnesområde som gått på högvarv i tankarna de senaste åren. Mitt i livet och i den hektiska tjänsten som präst har Gud gjort honom medveten om det nödvändiga behovet av en personlig omvändelse.

Magnus medger att han genom åren har tillåtit arbetet svämma över alla rimliga gränser. Viktiga roller som att vara make och pappa har försummats, något han menar har varit en smärtsam erfarenhet av att prioritera fel. Trots att Gud har pekat på varningssignaler som tyder på att han behöver balansera livet bättre, har församlingen fått mer uppmärksamhet än familjen. Till en del har det nog handlat om ett behov av bekräftelse, funderar Magnus.

– I närheten av vårt hem i Växjö finns det ett hus som heter prästänkehemmet – ett hem för de som har varit gifta med präster. Ibland tänker jag att prästänkor kan vara respektive till levande präster. Jag är lyckligt lottad, som har en kristen fru som stöttar mig. Men i perioder har jag lämnat Maria ensam med hemmet, barnen, hund och renovering. Vi har båda kommit till insikt om detta och det är en process som vi är i just nu och det är mycket smärta i det. 

Per-Eive Berndtssons bok Bli en vanlig ovanlig människa har talat starkt till Magnus i den här tiden. Han reflekterar högt och berättar om vikten av att inte sätta sig själv på en piedestal när man arbetar för Guds rike. Det finns en fara i att söka ära hos människor, förtydligar han. 

– Den prioriteringen har inte Gud satt. Jag har insett att Han vill arbeta med mig livet ut och att det inte räcker med att jag omvände mig 1992, det är något jag måste göra aktivt och dagligen. 

»Sprid kärlek, inte corona«

Sörbykyrkan har rustat upp för andligt, socialt och praktiskt stöd som backas upp av volontärer i tre olika grupper: ett gatu- och böneteam, ett telefonteam och ett hjälparteam. 

– När många människor pratar om att isolera sig funderade vi över vad vi kan göra för att välsigna andra, säger Jonas Ahlforn von Beetzen, präst i Sörbykyrkan i Örebro, och fortsätter: 

– Kyrkans kallelse är att lindra nöd och målet med våra satsningar är att visa Guds kärlek i handling. Jag upplever att det vi gör är en stark evangelisationssatsning.

– Kyrkans kallelse är att lindra nöd och målet med våra satsningar är att visa Guds kärlek i handling, säger prästen Jonas Ahlforn von Beetzen. Bild: Per Danielsson– Kyrkans kallelse är att lindra nöd och målet med våra satsningar är att visa Guds kärlek i handling, säger prästen Jonas Ahlforn von Beetzen. Bild: Per Danielsson
Präst Sylvester Liyanage och hans team är med i Sörbykyrkans gatu- och böneteam. Bild: PrivatPräst Sylvester Liyanage och hans team är med i Sörbykyrkans gatu- och böneteam. Bild: Privat

Hittills har ett 40-tal volontärer ringt 800 av 1 500 tänkta äldre personer för att höra hur de mår och för att fråga om de behöver praktisk hjälp. Responsen har varit genomgående positiv. De har även hunnit lappa 1 000 brevlådor och annonserat på Facebook med praktisk information om hur man kan få hjälp samt haft kontinuerliga bönevandringar på tisdagar. 

Krisen slår hårt på många samhällsled och Jonas hoppas församlingen kan möta så många utsatta grupper som möjligt. Det senaste tillskottet i Sörbykyrkans satsningar är ett företagsnätverk. 

– Företagsnätverket handlar om att minska risken för att företagare ska utveckla ett självskadebeteende eller självmedicinera, och drivkraften är att lindra den inre psykiska påfrestningen. Vi vill hjälpa dem att vara bra företagare, makar och fäder och då måste man kunna styra sitt liv och sin ekonomi. 

Sörbykyrkans satsningar har hållit igång sedan 14 mars och på vägen har de stött på många ångestfyllda män i åldrarna 30–35 år. Det är dessa som företagsnätverket hoppas nå. 15 maj går en företagsfrukost av stapeln. 

– Vi kommer att erbjuda mentorer till företagarna, sedan har vi bjudit in en svensk kristen företagsledare som ska uppmuntra våra gäster. Vi kommer också finnas tillgängliga för de som önskar samtala med oss om den inre krisen. 

Jonas stora längtan är att alla ska ta ett personligt ansvar för att hjälpa till i den mån det är möjligt. Han nämner Lukasevangeliet 4 som en uppmaning till alla kristna: »Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren.«

– När en kris drabbar ett land som Sverige som är så oförberett, är all verksamhet bättre än ingen. Vår församling kan inte mycket, men vi har valt att agera ändå för kärleksbudet ger oss råg i ryggen. Vi är den barmhärtige samariten som precis som oss var helt oförberedd, men upptäckte en nöd som inte gick att blunda för. 

Hur är det att vara kyrka i kristider?

På grund av coronapandemin har många EFS-föreningar tvingats till snabba och vaksamma beslut om förändringar i verksamheten. Magnus Lennartsson, präst i EFS Ängelholm, vittnar om en hektisk tid. 

– De första veckorna i krisen blev väldigt intensiva och hastiga. Det kändes nästan som att varje vecka var en månad och det kom nya besked hela tiden som vi behövde ta ställning till för att sedan informera våra medlemmar om vad som gäller, säger han.

Lennartsson hoppas att många församlingar ska kunna gå stärkta ur detta när krisen har lagt sig. – Jag tror till exempel att vi kommer värdesätta det personliga mötet ännu mer.Lennartsson hoppas att många församlingar ska kunna gå stärkta ur detta när krisen har lagt sig. – Jag tror till exempel att vi kommer värdesätta det personliga mötet ännu mer.
– Mitt i krisen får vi en påminnelse om att inte bara vara kyrka innanför dess väggar, utan vi behöver tänka att vi är kyrka varhelst vi befinner oss varje dag, säger Magnus Lennartsson. Bild: Erika Persson– Mitt i krisen får vi en påminnelse om att inte bara vara kyrka innanför dess väggar, utan vi behöver tänka att vi är kyrka varhelst vi befinner oss varje dag, säger Magnus Lennartsson. Bild: Erika Persson

Majoriteten av verksamheten inom kyrkan har behövt hitta nya vägar för att fortgå. Inte minst gudstjänsterna har i Ängelholm, likt på många andra platser, gått över helt och hållet till webbsändningar. 

– Vi kunde passande nog komma igång snabbt med det då en sådan satsning var inledd redan var före krisen. Utöver webbsända gudstjänster har vi också spelat in två andakter i veckan som vi kallar Perspektiv. Vår ungdomsgrupp har delats upp i mindre bönegrupper där ungdomarna själva tar ansvar och leder verksamheten, vilket är väldigt kul att se. 

Magnus har länge levt och reflekterat kring tanken om ”den vägglösa kyrkan”. Från en dag till en annan blev detta väldigt konkret då det inte längre var möjligt att samlas innanför kyrkans väggar. 

– Många har på ett självklart vis levt i sin kallelse tidigare, men nu blir det nog mer konkret för oss alla. Mitt i krisen får vi en påminnelse om att inte bara vara kyrka innanför dess väggar, utan vi behöver tänka att vi är kyrka varhelst vi befinner oss varje dag, i våra respektive sammanhang och gentemot alla människor vi möter.

Han hoppas också att många församlingsgemenskaper ska kunna gå stärkta ur detta när krisen har lagt sig. 

– Vi kommer nog att kunna dra många lärdomar. Jag tror till exempel att vi kommer värdesätta det personliga mötet ännu mer. Det kommer en tid när vi får kramas igen och det längtar vi efter. En sådan här kris tvingar oss också att bryta loss från gamla mönster. Det blir en nystart på något sätt när allt kan dra igång igen, och vissa verksamheter som kanske gnisslat lite kan starta upp med ny energi eller en ny form. 

I sjukhuskyrkan vid Skånes universitetssjukhus i Lund jobbar Mikael Ögren som en av fyra sjukhuspräster. Utöver prästerna består sjukhuskyrkan också av en sjukhusdiakon och en sjukhuspastor som frikyrkorna i Lund står för. Hela teamet har fått se väldigt många dagliga rutiner förändras de senaste veckorna.

– Vi försöker så gott vi kan att upprätthålla kyrkans arbete och vara Jesu händer och fötter på sjukhuset, säger Mikael Ögren.– Vi försöker så gott vi kan att upprätthålla kyrkans arbete och vara Jesu händer och fötter på sjukhuset, säger Mikael Ögren.
Ögren menar att coronakrisen påmint mänskligheten om att vi omöjligt kan kontrollera hela vår vardag. – Vi har alla behövt kapitulera inför att vi inte håller framtiden i vår hand.Ögren menar att coronakrisen påmint mänskligheten om att vi omöjligt kan kontrollera hela vår vardag. – Vi har alla behövt kapitulera inför att vi inte håller framtiden i vår hand.

– Vi har gått från att ha daglig närvaro på många olika avdelningar till att vi i regel bara kommer när de ringer. Oftast på mer akuta ärenden, det avgörs från fall till fall. En förändring vi också kunnat märka av tydligt är ett markant ökande behov av avlastande samtal och själavård hos vårdpersonalen, säger han och fortsätter:

– En sorg för oss är att vi fått lov att ställa in våra veckomässor och våra andakter med ljuständning. Vi har i stället middagsbön och andakter via webben. Kort sagt försöker vi så gott vi kan upprätthålla kyrkans arbete och vara Jesu händer och fötter på sjukhuset.

Besöksförbudet som råder på sjukhuset ställer också till många bekymmer för anhöriga som vill närvara på visning av sina avlidna nära och kära. Sjukhuskyrkan närvarar normalt sett alltid med sitt stöd vid visningar på rättsmedicin och bårhus, och där är det för närvarande helt omöjligt att ta ett sista farväl. Ögren befarar att denna kris får långtgående konsekvenser när det gäller vårt mående.

– I media fokuseras det nästan enbart på hur många som dör och hur ekonomin påverkas. Men på sjukhuset har vi också pratat mycket om de existentiella konsekvenserna. Denna kris för med sig många trauman både för personal och för de anhöriga. Vad kommer vi egentligen få se efter att den omedelbara krisen lagt sig? Jag tror tyvärr att många fler kommer att må psykiskt dåligt och att vår närvaro som kyrka kommer att efterfrågas i större utsträckning än tidigare.

Ögren menar också att mänskligheten fått en stark påminnelse om att vi omöjligt kan kontrollera hela vår vardag.

– Vi har alla behövt kapitulera inför att vi inte håller framtiden eller världen i vår hand. Vi har alla upplevt en kontrollförlust. För mig och det arbete vi utför har sinnesrobönen – ”Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden” – varit väldigt viktig för att hantera den påtagliga maktlösheten.

Katarina Glas arbetar som diakonistrateg i Svenska kyrkan i Umeå. De senaste veckorna har hennes tjänst träffat mitt i prick då hon lett det diakonala omställningsarbetet för de 13 kyrkor som Svenska kyrkan har i staden.

Mitt i kristiden hoppas Katarina Glas, diakonstrateg i Umeå stadsförsamling, att många ska få upptäcka att kyrkan finns där för att stötta. Bild: Lina ErikssonMitt i kristiden hoppas Katarina Glas, diakonstrateg i Umeå stadsförsamling, att många ska få upptäcka att kyrkan finns där för att stötta. Bild: Lina Eriksson

– Det första vi gjorde var att ställa in all verksamhet som riktar sig till riskgrupperna. Samtidigt träffade vi direkt Röda korset och Frivilligcentralen och ordnade en gemensam samordning för stöd till alla som blev isolerade hemma. Vi kunde vara tidiga med den samordningen tack vare goda samarbeten sedan tidigare, säger hon och fortsätter: 

– Vi har öppnat upp ett särskilt telefonnummer för den som vill prata med någon. I vår telefonjour turas präster, diakoner och ideella medarbetare om att svara. De kan även hänvisa vidare till andra lämpliga samarbetspartners för att få hjälp. Denna kris har gett oss nya arbetsuppgifter, och i många fall säkert fler arbetsuppgifter också, men i grunden är det samma omsorg om medmänniskan som driver oss vidare. 

Glas berättar att de också har samordnat handling av matvaror till de som behöver det. 

– Det har fungerat jättebra och det är ett hundratal som redan fått hjälp och fler kommer det att bli. Volontärerna har gjort ett fantastiskt jobb och butikerna har också ställt upp genom att fakturera den som får matvarorna, vilket gör att volontärerna inte behöver hantera pengar.

Mitt i kristiden hoppas Glas att många ska få upptäcka att kyrkan finns där för att stötta och hon har också märkt av att de som normalt sett inte har någon relation till kyrkan nu söker sig till kyrkan för att få hjälp. 

– Kyrkan är en viktig samhällsfunktion och vi vill visa att vi finns där i kristider. Vi står kvar mitt i krisen och håller våra kyrkor öppna så gott det går. Vår styrka är att vi funnits i över 2 000 år och överlevt många andra kriser. Vi har också en världsvid kyrka att docka in oss i. Det gäller att vi håller ut, fortsätter fira gudstjänst, följer kyrkoåret för att visa en stabilitet ochmotståndskraft mot det som händer nu. 

Stötta din kristna bokhandel

Martin Garlöv är föreståndare för bokhandeln Arken i Uppsala. Han har märkt av en minskning av kunder och även webbförsäljningen har minskat, men han håller humöret uppe trots allt.

– En kund sade till mig: »till er vågar man ju gå, det är ju så lite folk här«, säger han med glimten i ögat. 

Bokhandeln Arken huserar i ett före detta stall, som förut tillhörde den anrika kristna skolan Fjellstedtska längs Fyrisån.

– Jesus föddes i ett stall så detta passar oss perfekt, säger Martin, som längtar efter att krisen ska upphöra så fler ska ha möjlighet komma till den fysiska butiken.

Han tror att de kristna bokhandlarna runt om i Sverige fyller en viktig funktion, bland annat som mötesplats.

– I en vanlig bokhandel kanske man har en bokhylla för religiös litteratur där mycket är new-age. Vi vill ha böcker för alla åldrar och samfund. Här kan man ta en fika eller lyssna på ett föredrag och bli stärkt i sin kristna tro, säger Martin.

Lovisa Fundell

EFS ökar i antal gudstjänstbesökare

Faktum är att EFS är det kristna »samfund« som ökade mest i antalet gudstjänstbesökare under fjolåret, då EFS betjänade 38 251 personer vilket är 5 000 fler än året innan.

EFS ökar i antal gudstjänstbesökare, visar rapporten från SST – myndigheten som fördelar statliga bidrag till trossamfunden och som även för statistik över antalet betjänade i respektive trossamfund. Bild: Jonatan KnutesEFS ökar i antal gudstjänstbesökare, visar rapporten från SST – myndigheten som fördelar statliga bidrag till trossamfunden och som även för statistik över antalet betjänade i respektive trossamfund. Bild: Jonatan Knutes

– Vårt fina resultat beror delvis på att vi blivit bättre på att rapportera och därmed får ett mer korrekt resultat, men vi har också sett en ökande medlemstrend i EFS och den speglar av sig även i våra gudstjänstbesök vilket är väldigt glädjande, säger EFS kommunikationschef Johan Ericson. 

I SST:s årsbok för 2020, som släpptes nyligen, framgår det samtidigt att Equmeniakyrkan, Pingst FFS, Evangeliska frikyrkan (EFK), Svenska alliansmissionen och Frälsningsarmén, alla nått ut till färre människor. Svenska kyrkan får inga statliga bidrag och är därför inte med i statistiken.