Där asfalten slutar och gruset tar vid, där stannar tiden, en stillhet blir till, som själen kan vila i.« Så beskriver Bengt Johansson platsen för vår intervju i sången Där stannar tiden. Hit till lugnet i natursköna Sixtorp, norr om Mullhyttan utanför Örebro, återvände Bengt och hans fru Tonie för drygt ett år sedan efter 20 år i Tyresö, Stockholm.

– Det här är släktens gamla sommarstuga som vi har fått ta över och byggt ut. För vår familj är det här en speciell plats där jag ofta känt Guds närhet så starkt, säger Bengt när han välkomnar oss på altanen som erbjuder en fantastisk utsikt över den närliggande sjön.

Här i trakterna, som för övrigt är gamla väckelsebygder, växte Bengt upp i ett varmt kristet hem. Hans mamma och pappa var med och startade Baptistförsamlingen Salem i Mullhyttan på 40-talet mitt under brinnande krig. I den traditionen var det viktigt med ett avgörande – en frälsningsupplevelse – som han själv fick blott nio år gammal. 

– Jag följde med min mamma till en evangelistkurs och på ett av kvällsmötena ställdes frågan: »Är det någon som vill bli frälst ikväll?« Det började bulta i mitt hjärta, jag ville inte gå miste om något. Så jag gick fram, böjde knä, och bad min fasta aftonbön. Det var också några som la händerna på mig och bad. Jag kände lättnad och glädje, det var bara gott på något sätt, minns Bengt. 

Hans mamma Maria, som var musiklärare, försökte tidigt lära honom piano, fiol och till och med mandolin. 

– Men jag nappade inte riktigt, det var roligare att fiska och vara ute i skogen. 

Naturintresset, som lever än idag, fick dock rejäl konkurrens när han i tonåren fick en gitarr i sin hand. 

– Det var på ett läger och efter det var det klippt så att säga. Kort efteråt startade jag och brorsan vårt första band.  

Detta var i slutet av 60-talet när musiken revolutionerades på flera sätt. 

– I den vevan hände det så mycket, det var en magisk tid. Rent musikaliskt tillkom många uttryck och texterna gick från trams till att bli mer existentiella vilket fångade mig totalt, säger han och skiner upp: 

– Att upptäcka Bob Dylan, Simon and Garfunkel och Rolling Stones var en wow-upplevelse. Och Eric Clapton, vilken glöd i gitarrspelet. Där och då väcktes min dröm att få hålla på med musik. 

För att följa sin dröm sökte Bengt in till musikhögskolan Ingesund i Arvika. 

– Då var det klassisk nylonsträngad gitarr som gällde. Häftiga elgitarrsolon och sådant fick man spela på kvällstid med studie-kamraterna. 

Den stora livs-kärleken Tonie kom in i bilden i början av 70-talet. De träffades på ett ungdomsläger i Rättvik. 

– Där fanns det massa söta tjejer och allra sötast var min fru. Men hon var svår att charma, det räckte inte med »gitarrtricket« utan jag fick lägga manken till, säger han med ett skratt. 

Bengt var 22 och Tonie 20 när de gifte sig 1974. 1979 kom första dottern och så småningom köpte han och brodern Hans ett flerfamiljshus i Örebro som de bodde i med några andra kristna familjer. 

– Det var lite av ett ruckel, som vi rustade efter hand, men det var en härlig tid. Vi hade varsin lägenhet och dörrarna stod öppna nästan jämt och ungarna kunde leka ihop. 

Så här långt hade det mesta flutit på i Bengts liv, men i mitten av 80-talet kom den första rejäla motgången. Han beskriver det som att det »gungade rejält under fötterna«. 

– Vi båda jobbade heltid, hade två småbarn och jag var ute många helger och spelade. Det började gnaga i en att allt inte var bra. Vi färdades på parallella spår och höll på att glida ifrån varandra. Och jag hade ju svårt att släppa musiken eftersom den sitter så djupt i mig. 

Inledningsvis sa Tonie ingenting utan hon kämpade på i det tysta.

– Min fru är så stark och har en väldig integritet. Och vi kanske kämpade på extra länge också eftersom vi var kristna – vi hade ju en mission i det vi gjorde. Men till slut sa hon vad hon kände och då var det som att få kallt vatten över sig. Jag insåg att det var sant men jag hade ingen förmåga att hantera det, säger han och fortsätter: 

– Jag var maktlös, det var en känsla jag inte haft förut. Jag kände: Var är min kristna tro? Var är du Gud? Varför gör Du så här? 

I samma veva hade Bengt börjat intressera sig för det inre livet. Han slukade munken Thomas Mertons bok Vägen till kontemplation och kände en stark längtan efter en fördjupad relation med Gud. Det var också vid denna tid som han började leda lovsång för första gången.

– Min bror Hans och hans kollega Lennart Thörn, hade fått en gemensam vision om att anordna kvällsmässor för ungdomar på lördagar i Brickebergskyrkan. Jag fick frågan om jag ville leda lovsång och till min förvåning tackade jag ja. 

Bengt växte in i rollen mer och mer och upptäckte att han inte behövde vara på topp för att leda lovsången. 

– Oavsett hur jag mådde på insidan så kunde jag komma med det jag hade på något sätt. Det var som ett offer, en gåva. Det blev egentligen bättre de gånger jag inte mådde på topp. När jag ser tillbaka på det kan jag tydligt känna att den helige Ande undervisade mig och ledde det hela. 

Det var under dessa kvällsmässor som Bengt började testa sina egenskrivna lovsånger. Till exempel Smaka och se och Bara i dig sjöngs första gången vid dessa mässor. 

– Sedan fick jag höra: »Vet du Bengt, vi sjunger dina sånger även när du inte är här«. Det var speciellt såklart, och jag fick lov att gå med på att alla toner inte alltid blev precis som jag hade tänkt från början.

Sångerna var till en början knutna till dessa mässor men spelades så småningom in på en kassett som EFS skivbolag Cantio fick tag på. Det ledde till att EFS gav ut LP:n Vind över vatten 1989 som också trycktes i 3000 ex av det då helt nya formatet CD. 

– Kan ni tänka er? Vind över vatten ändrade allt på något sätt för mig, noterna kom ut samtidigt och sångerna spreds utåt genom EFS från början. 

En av sångerna på den skivan – Bara i dig – har fått vingar i hela den svenska kristenheten och tagit plats i Psalmboken.  

– Den kom till genom att jag brukar läsa tidegärden. Varje tisdag återkom »Allenast i Gud har min själ sin ro«. Det blev mitt hjärtas rop. Men att inleda en sång med »Allenast i Gud« blev otroligt »tungsjunget«, så jag parafraserade och fick till »Bara i dig« i stället. 

Bengt får ofta höra vittnesbörd om vad den sången har fått betyda i olika sammanhang. 

– För mig är det bara en stor nåd på något sätt att jag råkade vara i närheten när den föddes. Den lever sitt eget liv och har ett tilltal i sig som jag tror är gudagivet. Den är så enkel i melodi och text, men rymmer ändå så mycket.  

Det var alltså mitt i en stormig tid som denna sång skrevs och på ett sätt menar Bengt att han aldrig kommit ur den krisen.

– Den här tiden skapade en insikt av mitt beroende av Gud. Jag är hjälplös utan Honom. Men det är bra insikt att få. Min svaghet har vänts till en styrka. 

Bengt ser lovsången som en återklang till Gud och menar att vi aldrig kan tacka honom nog för den han är. 

– Som jag ser det är lovsång en attityd och livshållning. »Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig«, och det handlar inte bara om sjungandet utan livet i sin helhet. Allra djupast är det Anden som formar våra liv till en lovsång till Gud själv. 

Äktenskapet då? Jo, det tog sin tid innan de hittade tillbaka till varandra, men efterhand blev det en fördjupning och bärighet i relationen som de inte haft tidigare, förklarar Bengt. Nu är paret inne på sitt 47:e år tillsammans vilket han ser som en stor nåd.

Bengts nya album, som kom till under pandemin och släpptes i september, har titeln Sorgen och kärleken. Just sorgen blev särskilt påtaglig när brodern Hans mycket hastigt dog av ett hjärtfel 2008. Hans var en uppskattad teolog och författare som bland annat fanns med i grundandet av den svenska Vine-yard-rörelsen under 90-talet. 

– Det är klart att det var väldigt, väldigt sorgligt och det tog lång tid innan livet återfick sin fulla färgskala. Vi stod varandra så nära och var lite som tvillingar som stöttade varandra på alla plan i livet, säger Bengt och tar en paus innan han fortsätter: 

– Någon sa till mig att sorgen är randig, och det kunde jag känna i början av sorgearbetet. En dag så var det helt okej och sedan kommer sorgen plötsligt över en. Då kände jag: låt det vara så, det är okej att sörja, det är okej att gå undan, det är okej att låta det ta sin tid. Med tiden har sorgen och känslan av tyngd sakta klingat av, men saknaden av Hans finns kvar och kan drabba mig när som helst. Jag har också blivit buren av Lisbeth Gustafssons ord, som miste sin man. Hon sa: »Fördjupa dig inte i sorgen, men låt sorgen fördjupa dig.« Det finns något i sorgen som vi kan ta hjälp av, och som kan dra oss närmare Gud. 

Jag frågar om förlusten av Hans har påverk-at hans uttryck, om texterna och uttrycket har påverkats i någon riktning. 

– Det har nog blivit lite mer av begrundan och allvar i mitt uttryck, samtidigt som jag ännu tydligare känner att jag vill tala om hoppet. Jag skulle också vilja skriva en sång om himlen och övergången dit, men sånger måste födas och det kan ta sin tid. 

Just noggrannheten och den tydliga bibelförankringen i hans lovsånger är troligen en stor anledning till att hans sånger har gått hem i så pass många olika sammanhang. Det är få som har mött och fortfarande möter så många olika församlingar som Bengt, och han har en positiv utsikt kring kyrkans framtid i vårt land. 

– Det är klart att jag ser en del olikheter och kan ana konflikter, men framförallt möter jag Guds kyrka. Det är Guds församling hur det än är och det faktumet äter sig igenom all strukturell sirap och all politisering. Kanske är det kyrkans roll på något sätt att ständigt växa igenom asfalten på nytt, trots vissa motgångar. Det som är äkta och gott ska ändå växa fram. Och det är viktigt att vi ser på varandra som bröder och systrar i Herren. Jag har fått min spik att hamra på, men jag vill också se det goda hos andra. 

Bengt har hunnit bli 68 år men han har inga som helst planer på att pensionera sig – snarare tvärtom. Han är en sann skaparsjäl som vill fortsätta skapa så länge hälsan tillåter. Efter nya skivan har han dessutom fått fint beröm av sina tre döttrar som tycker att han låter modernare än någonsin. Sången Aldrig du glömmer mig, inspirerad av Jesaja 49, är ett slags ledmotiv för albumet.

– Där står det bland annat »Jag har skrivit ditt namn i min hand«. Vi skriver ibland det vi absolut inte får glömma i våra händer och har det inpå kroppen. Då tänker jag på Jesu händer, hans genomborrade händer, och att mitt och ditt namn står skrivet i hans såriga hand. Det är en så otroligt djup bild av hur nära Gud håller oss och hur mycket han älskar oss, säger Bengt som hoppas att lyssnarna av nya skivan ska få med sig att Gud bär oss i livet: 

– Det finns ett visst vemod över skivan men också en stor tacksamhet. Det är så med livet, vi förlorar nära och kära, livet blir inte som vi tänkt, men Gud är med och det finns ett starkt hopp och en väg igenom allt. 

• Della
• Twittra