Tillsammans får vi växa i Andens gåvor

I mitt barndomshem kom predikanterna ofta på besök. De berättade de mest fantastiska berättelserna om hur den helige Ande kan leda i vardagen. Jag satt där vid min middagstallrik och längtade, jag ville ha del av det liv som predikanterna talade om. Jag blev därför inte chockad den söndagseftermiddag då en predikant på besök sa »Du talar väl i tungor« som om det vore den naturligaste saken i världen. Nej, svarade jag. Han frågade om han fick be för mig och jag sa ja. Mitt i vardagsrummet bad mannen en kort bön för mig. Det var enkelt, odramatiskt, tonårshjärtat jublande och en gudslängtan bubblade. Mitt barndomshem blev en rustningsplats för mig.

Som vuxen kan jag fundera över hur församlingen blir den trygga platsen för rustning, en plats för både undervisning och förbön men också praktisk övning i de gåvor Gud ger till församlingen. Jesu liv är vårt föredöme. Han undervisade sina lärjungar och sedan tog han med dem på praktik. Först fick de titta på hur Jesus gjorde, sedan fick de vara med och arbeta tillsammans med Jesus, för att slutligen få arbeta själva. Lärjungarna fick under de år de vandrade med Jesus vara med om de mest otroliga mirakel och alla Guds gåvor kom till uttryck.

Nu är det kyrkan som är Kristi kropp. Gud Fader har gett oss Anden och Anden är den samme och gåvorna är de samma. Vi behöver praktik. Det innebär att vi behöver gå tillsammans med de mer erfarna för att sedan i vår tur träna andra. Tänk om vi i relationer, i församlingens mitt, fick gå tillsammans och växa tillsammans i det som är Andens gåvor och uttryck.

Kerstin Oderhem, missionsföreståndare