Innebörden i temat »sänd« är mångbottnad. Jag lyfter fram några aspekter som har hjälpt mig i förståelsen av vad det innebär och hur man kan leva som sänd i sin vardag.
För det första: Sändningen börjar i Guds kärlek. »Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son« (Joh 3:16). Guds kärlek är aktiv och tar sig konkret uttryck genom att han sände Jesus till vår värld för att frälsa »det folk som vandrar i mörkret« (Jesaja 9:2). Gud hade ingen moralisk skyldighet att göra detta för en mänsklighet som vänt honom ryggen, men av nåd gjorde Gud det som ett uttryck för sin kärlek till oss. »Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare« (Rom 5:8). Guds kärlek har blivit uppenbarad för oss genom att han sände sin Son för att fullborda lagen med sitt liv och sedan oskyldigt dö i förbrytarens ställe. »Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud« (2 Kor 5:21).
Vi kan alltså veta att Gud älskar oss. Bibelordet från 1 Johannes 4:9–10 summerar det hela: »Så uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom. Kärleken består inte i att vi har älskat Gud, utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder« (1 Joh 4:9–10). Det är alltså Guds kärlek som är grunden för sändandet av Sonen. Det hjärta som i tro tar emot Sonen får en ny identitet som Guds barn, och gör att vi får leva i gemenskap med Gud. Vi får först ta emot för att sedan ge vidare.
Den andra aspekten jag vill lyfta är att vi inte är sända i vår egen kraft. En vän sa en gång till mig: »Den som har blicken fäst på himlen får mycket uträttat på jorden«. Han ville uppmuntra till att umgås med Gud, och utvecklade det senare i samma samtal: »Man blir ju som man umgås, och jag tror att Gud bjuder in oss till att umgås med honom för att då formas våra hjärtan efter det som Gud har hjärta för. Vi kommer att älska det Gud älskar och ha nöd för det som Gud har nöd för. Ju mer vi umgås med Gud, desto mer får vi del av hans hjärta för de människor som finns i vår omgivning.« Paulus skriver i 1 Timotheosbrevet 2:3–4: »Detta är gott och rätt inför Gud, vår Frälsare, som vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen.«
Guds vilja med våra medmänniskor står nu klart – men i oss kan det uppstå en spänning gällande hur vi ska leva som sända. Vi kan inte ignorera kallelsen eftersom Jesus ber »Så som du har sänt mig till världen, så har jag sänt dem till världen« (Joh 17:18). Men gör jag det av plikt eller av prestationslös kärlek sprungen ur min relation med Gud? När Jesus visade sig för lärjungarna efter sin uppståndelse var inte sändningsorden det första han sa, utan »Frid vare med er! Som Fadern har sänt mig sänder jag er.« Sedan han sagt detta, andades han på dem och sade: »Ta emot den helige Ande!« (Joh 20:21-22).
Jesu sändningsord till lärjungarna föregås alltså av en fridshälsning, och avslutas med en uppmaning att ta emot den helige Ande.
Förutsättningen är densamma för oss i dag. Det är inte i egen kraft eller av egen kärlek som vi kan leva sända till den här världen. Nej, det är genom att ha blicken fäst på himlen och låta Guds hjärta förvandla våra hjärtan. Då sker Guds verk i oss, och livet som sänd blir inte baserat på krav eller prestation. I stället sker det utifrån en glädje och vilja som bottnar i relationen med Gud. »Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra« (Joh 15:4–5).
En tredje aspekt av att leva sänd handlar om att vara redo för sin omgivning och lyhörd den helige Ande. »Herren Kristus ska ni hålla helig i era hjärtan. Var ständigt beredda att svara var och en som ber er förklara det hopp ni har« (1 Pet 3:15-16). Här uppmanas vi att vara beredda och svara när frågan kommer om det hopp vi har i Kristus. Jag behöver inte alltid söka efter första bästa tillfället att säga något om min tro, utan bör också vara lyhörd för min omgivning och den helige Ande. Liknelsen om den barmhärtige samariern kan tjäna som en bild för vad jag menar. En präst och en levit ser den slagne mannen vid vägen, men har blicken fäst på annat och väljer att gå förbi. Samariern såg den slagne mannen – han kunde ha gått förbi men valde att stanna. Samariern svarade på det han såg och hörde.
Bildligt talat är vi den slagne mannen vid vägkanten och Jesus den barmhärtige samariern som ser oss i vår nöd, förbarmar sig över oss och för oss in i sitt eviga rike. Det vi har fått ta emot är vi också sända att ge vidare. Hur förklarar du det hopp du har i Kristus om frågan kommer till dig?
