När de hade gett sig av visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: »Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det.« Josef steg upp och tog om natten med sig barnet och hans mor och begav sig till Egypten, och där stannade han tills Herodes hade dött, för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Från Egypten har jag kallat min son.

När Herodes märkte att han hade blivit lurad av stjärntydarna blev han ursinnig, och han lät döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år eller därunder; det var den tid han hade fått fram genom att fråga ut stjärntydarna. Då uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia: Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer. (Matteusevangeliet 2:13–18)

Barnamord och flykt

Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. (Luk 1:46–48)

Så hade hon uttryckt sig, Maria, för några månader sedan. Hon hade fått ett uppdrag av Gud själv. En ängel från himlen hade kommit till henne med ett budskap. Till henne. Maria från Nasaret. Och allt hade blivit som ängeln hade sagt. Barnet som han hade lovat henne hade börjat växa i hennes inre och hennes tacksamhet mot Gud hade varit stor.

Så småningom föddes den lille pojken. Den dagen var för alltid bevarad i hennes hjärta: de vänliga människorna i Betlehem, herdarna som kom på besök, berättelsen de bar med sig om en änglakör. Men viktigast och störst var ändå barnet. Hennes lille pojke. Guds son.

Och tecknen fortsatte. Mötena med Symeon och Hanna i templet kändes heliga, och i går blev allt ännu större. Rika, lärda män från främmande land hade sökt upp dem. De hade fantastiska presenter med sig till pojken. Guld. Rökelse. Myrra. Kan ni tänka er? Kungliga gåvor till en pojke som fått läggas i en krubba när han föddes.

Men det var i går. Innan Josef hade väckt henne. Nu var de snart framme vid kusten och Via Maris – »Havsvägen« – den stora handelsrutten mot Egypten. De hade varit på resa halva natten och hela dagen. Kanske red Maria på en åsna, även om inget riddjur nämns i bibeltexten. (De äldsta spår jag har hittat av en åsna åt Maria finns i utombiblisk litteratur från 100-talet, och gäller egentligen resan till Betlehem men inte därifrån, Jakobs protoevangelium v. 17.) Långt bakom dem – hoppades de i alla fall – fanns hotet från drömmen: Herodes jagade dem. De var trötta och rädda, men de måste ta sig till Egypten, bort från Herodes maktdomäner.

Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.

Kvar i Betlehem fanns alla andra familjer. De som inte kommit undan. »Rop hörs i Rama.« Alla pojkar upp till två års ålder hade dödats av ocku­pationsmaktens soldater. Kanske hade några av de förtvivlade mammorna varit med vid Marias förlossning – hjälpt till, hållit den nyfödde frälsaren i sina händer. Kanske var någon av fäderna som förlorat sin son en av herdarna som prisat och lovat Gud för vad de hade fått höra och se. Allt hade varit så som det hade sagts dem, men allt blev inte som de hade trott. Deras brott var att de kommit för nära Kristus. »Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt«; det var de ord som änglahären hade använt. (Luk 2:14) Jag kan inte låta bli att undra över hur invånarna i Betlehem under åren som följde fick ihop allt som hänt. Och vad de tänkte om änglabesöket.

Annandag jul, martyrernas dag

Julen är för de flesta av oss en högtid förknippad med god mat, vackert pyntade hem och efterlängtade släktkalas. Det är också tiden då vi firar att Gud tar sig an frälsningsverket; han sänder sin son till världen. Vi tillåter oss kanske att drömma om en värld där han har blivit allt i alla, en värld som präglas av medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. (Kol 3:11–12) Men när Chaewon – hon är en fiktiv person med Koreas vanligaste kvinnonamn; situationen är inte fiktiv – i Nordkorea gräver fram sin radio ur marken för att lyssna på Bibelns budskap en kort stund innan hon åter gömmer apparaten under jord, förväntar hon sig ingen medkänsla om hon blir påkommen. Hon vet att hon inte kommer att möta någon mildhet. Siffror är svåra att få fram, men uppskattningar talar om att Chaewon har 100 000 kristna syskon som sitter fängslade i fångläger runt om i landet. Deras brott är att de kommit för nära Kristus. Men Chaewon fortsätter att smyga fram sin radio varje gång hennes favoritprogram sänds.

När kristna somalier – de är inte många, men de finns – arrangerar konferens i Sverige 2018 sker det under stor sekretess och extra säkerhetsåtgärder. De som ändå väljer att vara offentliga med sin kristna tro hotas och trakasseras. I kristna kyrkor diskuteras det emellanåt om det är ansvarsfullt att uppmuntra människor från vissa grupper att bli kristna. Vi vill ju så gärna slippa höra fler skrin från Rama.

Men julen avbryts omedelbart av annandagen, martyrernas dag. De hör ihop. Jesus sade:

Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och mannens husfolk skall bli hans fiender. Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig. Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är inte värd att tillhöra mig. Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. (Matt 10:34–39)

Änglarna som visade sig för herdarna talade om en glädje för hela folket och om fred på jorden, men här säger Jesus tvärtom att han inte kommit med fred till jorden. Sådant är Guds rike: först frid, sedan strid. Låt mig ge en bakgrund.

Kampen om den kristna människan

Jesus föddes som ett spädbarn, växte upp som alla andra barn, levde som en man och dog precis som nästan alla andra människor har gjort. Han var en människa som du och jag. Men han är samtidigt Gud. Det gör honom annorlunda. Det finns inget avstånd mellan människan Jesus och Gud själv.

Bibeln börjar med att beskriva hur ett sådant avstånd finns för alla oss andra. Eva lyssnar på ormen i skapelsens gryning, och ormen får henne att tro att hon genom att äta av den förbjudna frukten själv skall bli som gud. Hon äter av frukten och Adam äter av frukten. (1 Mos 3:5–6) De fördrivs från Paradiset och hela jorden förbannas; (1 Mos 3:17–19) det är som om ett virus skadat skapelsen och äter sig in överallt. Det uppstår ett avstånd mellan oss och Gud och vi kan inte längre leva gott. Alltför ofta är det så att det goda som vi vill gör vi inte, men det onda som vi inte vill, det gör vi. (Rom 7:19) Döden har ett starkt grepp om våra liv.

Men Jesus är Gud och inget avstånd finns mellan Jesus och Gud. Trots att Jesus levde som en människa på jorden, var han inte drabbad av jordens förbannelse. När han dog saknade döden det starka grepp om honom som den har om oss. Jesus besegrade döden. Han gick segrande ur graven.

Men det är inte allt. För detta är inte bara en berättelse från antiken. Jesu seger över döden har betydelse nu och här. När Kristus bor i ditt hjärta tappar döden sitt grepp och du är räddad. Du är frälst. Du har fått fred med Gud. Du har fått frid.

Men så var det det här med att Guds rike bär både frid och strid. För så länge vi finns i den här världen fortsätter kampen. Viruset lever ännu: i Betlehem, Nordkorea och Sverige.

När Gud uttalar sin dom över ormen säger han att Evas avkomma skall trampa på ormens huvud, men att ormen skall hugga avkomman i hälen. (1 Mos 3:15) Dessa ord räknas ofta som den första profetian om Jesus. Jesus är ju avkomma till en kvinna. Men som Guds son är han inte avkomma till någon man. Jesus har trampat på ormens huvud, men ormen hugger i hälen. Den hugger efter Kristus där den kan hitta honom. Och här i världen finns Kristus i sin kyrka och i varje kristen människas hjärta. Kristus som bor i dig jagas av ormen från urtiden. Därför är det inte konstigt om du som kristen blir utsatt för ondska.

Kampen i människan

Men du lever ju. Du har inte behövt dö för din tro. Martyrskapet är ondskans yttre angrepp på den kristnas liv och kanske tro. Men striden står också inom varje människa. Tron, kärleken och hoppet angrips.

Gud har valt att lida och dö för dig. Han vill att du skall leva. Han vill få förlåta dig. Han vill ösa sin nåd över dig. Han vill att du skall finnas i hans rike. Ändå kan du få för dig att du inte är god nog, att du inte räcker till. När du väl blivit frälst, räddad, befriad borde du ju kunna leva trosvisst och godhjärtat. Men det kan du inte, för du lever i en värld som är skadad av synd och död. Då är det lätt att ge upp tron.

Förlåtelse förutsätter att du ångrar dig. Många av oss har lätt att tänka att om jag syndar igen hela tiden kan min ånger inte vara trovärdig. Finns då verkligen förlåtelsen fortfarande för mig? Borde inte tron bära sådan frukt i mitt liv att synden försvinner? Annars är den väl inget värd? Finns det något hopp för mig?

Dessa frågor är frestarens frågor. Att tro att vi skall klara av att inte synda är att tro att vi på sikt blir oberoende av Guds förlåtelse, att vi skall klara att nå rättfärdighet på egen hand. Ytterst att vi inte behöver Guds nåd och inte behöver Jesus. Vi kan själva bli som Gud. Det var ormens bud till Eva.

Guds nåd är helig. Genom nåden blir du helig. Men alla vi som är räddade genom nåden bär fortfarande på synden. När vi får för oss att vi inte längre skall behöva förlåtelse eller ser ned på oss själva för att vi behöver den, då tar vi bort nåden och då tar vi bort heligheten. Ett heligt rike är ett syndigt rike, för där verkar Guds nåd. Guds rike består av människor som insett sin egen otillräcklighet.

Jesus säger om vår förlåtelse av varandra: »Även om han gör orätt mot dig sju gånger om dagen och sju gånger kommer tillbaka och säger: Jag ångrar mig, så skall du förlåta honom.« (Luk 17:4) Och vår förlåtelse av varandra är ändå bara en spegling av hans förlåtelse av oss. På den finns ingen gräns.

Vi kommer att fortsätta att falla offer för ondskan, utom oss och inom oss, men vi får lita på att tron bär. Att vara kristen är inte att leva ett skyddat liv. Att vara kristen är inte att leva ett felfritt liv. Men att vara kristen är att leva ett evigt liv. Att vara kristen är att mitt i ofred och ofrid ändå leva i frid i anden, i fred med Gud.

• Della
• Twittra