För ett antal år sedan, medan jag var student, var jag ansvarig för en ungdomssamling med ett program som skulle innehålla både spex och allvar. Lokalen var församlingssalen i kyrkan. Någon timme före samlingen kom en ung man in och sökte upp oss som skulle medverka och sa ungefär följande: »Gud har gett mig en predikan som jag ska hålla här i kväll och du Tomas ska leda mötet, det har Gud sagt till mig. Jag kommer att ställa mig upp i början av samlingen och säga att vi ska gå över till kyrksalen och lyssna på förkunnelse.« Han sa vidare att det skulle komma en dom över den kyrka vi befann oss i om vi inte ställde in det vi planerat och lät honom förkunna det Gud hade gett honom att säga.

Situationen blev väldigt spänd, och jag var osäker på hur jag skulle hantera detta profetiska anspråk. Jag återkommer till hur situationen utvecklade sig, men detta blev för mig ett tydligt exempel på att jag som kristen behöver ha en strategi för hur jag ska pröva profetiska anspråk. Detta med att pröva saker och ting, att kunna urskilja vad som är från Gud och vad som inte är från Gud gäller dock inte bara profetiska anspråk. Det kan även gälla karismatiska anspråk och fenomen över huvud taget, likaväl som en predikan en vanlig söndag. Allt behöver prövas (1 Thess 5:21) och sorteras så att vår tro får bevaras sund och stabil.

I 1 Joh 2:26–27 står det: »Jag skriver här till er om dem som vill bedra er. Men i er förblir den smörjelse som ni har fått av honom, och ni behöver ingen lärare. Ty hans smörjelse undervisar er om allt – den talar sanning och inte lögn. Gör som den har lärt er: förbli i honom.«

Varje kristen har fått en liten inbyggd varningsklocka som gör att vi många gånger reagerar intuitivt mot det som är fel i förkunnelse, lära och praktik. Det gör att vi ibland kan ana att något är på tok utan att kanske riktigt kunna sätta fingret på vad. Det kan handla om en subjektiv känsla – och som sådan behöver den alltid kompletteras med mer objektiva prövogrunder. Det subjektiva ska vi ta på allvar, men vi ska inte låta det styra oss till sist. Våra känslor – vet vi – är beroende av så många olika saker: trötthet, huvudvärk, humör, personliga konflikter och så vidare. Därför kan det i allmänhet inte stå på egna ben. När det talas om gåvan att skilja mellan olika andar (1 Kor 12:10) – en förmåga att se och avslöja ursprunget – handlar det om att några i församlingen, för att hjälpa oss alla, fått en extra kraftfull och pålitlig inbyggd varningsklocka av det som varje kristen i princip är bärare av.

En församling i Nya testamentet som hade stora utmaningar kring att hantera felaktiga läror och betoningar i både förkunnelse och karismatik var den i Korinth. I det Paulus skriver till församlingen finns ett antal punkter utifrån vilka vi kan få hjälp att urskilja sann och sund kristen tro. Följande är några av de punkter han lyfter fram.

1) Vilken plats får korset? (1 Kor 1:18–2:5)

Paulus ägnar stora delar av första och andra kapitlet i Första Korinthierbrevet. åt att beskriva vad som är centrum i det kristna budskapet: korset, den korsfäste Kristus. Det leder oss till testfrågan: vilken plats har korset? Förnekas korset direkt eller indirekt? Beskrivs exempelvis korset som något för barnastadiet i den kristna tron och inget för den fullvuxne, mogne kristne? Glöms korset bort och ersätts av vishet, hemlighetsfulla spekulationer eller kraftgärningar och under och tecken som centrum? Nedtonas människans svaghet och synd, den som gör att korset behövs?

Problemet finns inte bara när korset direkt förnekas, utan också när det inte får vara siktpunkten, vad än i Guds rike som behandlas. Förkunnelse kan därmed bli fel även om det som sägs i sig är sant men inte är möjligt att relatera till korset på ett naturligt sätt. Allt i Guds rike är korsmärkt. Det är ingen slump att bortåt hälften av evangeliernas berättelser om Jesus handlar om Jesus sista vecka, att fokus inte är lika mycket på vad Jesus sa som på vad han gjorde – frälsningen på korset.

2) Vem binds jag till? (1 Kor 3:4–7)

I Korint ledde förkunnelsen till att man bands till olika personer mer än till Kristus, och då handlade det till och med om personer som i sig stod för en sund förkunnelse, som Paulus till exempel. Förkunnelse och praxis i församlingarna som lyfter fram andra än Kristus blir osund. Speciellt om en förkunnare eller ledare lyfter fram sig själv eller ser till att få all avgörande auktoritet. Den som i något sammanhang stöter på budskap av typen: »Så säger Herren, följ denne min tjänare i allt, så blir ni välsignade. Förbannad blir den som kritiserar min utvalde bland er«, gör klokt i att dra öronen åt sig. Ett exempel på en »uppenbarelse« som bar alla tecken på att binda upp människor på felaktiga grunder kom 1987 då en välkänd amerikansk förkunnare i TV, i en uppmaning till givande till den organisation han hade, sa att Gud sagt till honom att om han inte samlade in 8 miljoner dollar inom en viss tidsperiod skulle Gud »kalla hem honom«. Förkunnelse, andliga gåvor eller församlingspraktiker som leder till att vi binds till andra människor och inte till Jesus Kristus är osund och leder i förlängningen fel.

3) Vilken plats får Skriften? (1 Kor 4:6)

Paulus vill lära församlingen i Korinth vad som menas med uppmaningen »Håll er till Skriften«. Vad betyder det ur ett vidare perspektiv att hålla sig till Skriften? Det är uppenbart att det inte handlar enbart om att kunna citera och belägga saker med enstaka bibelord. Sekter som exempelvis Jehovas vittnen citerar mängder med bibelord för att styrka sin sak. Med hjälp av lösrykta bibelord från Bibelns sammanlagt 35 690 verser kan man bevisa snart sagt vad som helst. När vi ska hålla oss till Skriften handlar det snarast om det som uttrycks i Psaltaren 119:160 med orden »Summan av ditt ord är sanning«. När Jesus i mötet med vandrarna på väg till Emmaus skulle visa dem det bibliska i det som hänt honom står det: »Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.« (Luk 24:27). Att något är bibliskt innebär att det går att förena med Bibelns budskap som helhet, att det stämmer med Bibelns skapelselära, frälsningslära, etik och så vidare. Det är för att hjälpa oss i detta som kyrkan genom sin historia tagit fram olika typer av sammanfattningar av den bibliska tron i form av trosbekännelser och katekeser. 

Denna typ av prövning av budskap och förkunnelse förutsätter att vi är »läsare«, umgås med Bibeln i dess helhet och inte enbart läser och tar till oss »efterrättsverserna« som smakar gott på en gång. Då kommer vi varken att ha verktyg eller träning för att se om något får för stor eller för liten plats i den kristna tron, om något är felaktigt eller till och med andligt skadligt.

Ett exempel på betydelsen av att kunna pröva saker ur ett bibliskt perspektiv kan vara den så kallade JDS-läran (»Jesus died spiritually« = Jesus dog andligen) som dök upp för ett antal år sedan i vissa karismatiska kretsar och hävdades vara den djupaste hemligheten i en kristen människas auktoritet. JDS-läran utvecklades av en amerikansk förkunnare som hette Kenyon utifrån en uppenbarelse han hade fått, där han hade sett att den egentliga försoningen inte skedde på korset utan i helvetet, där Jesus dog andligen och blev besatt av den onde. På tredje dagen besegrades den onde genom att Fadern sände den helige Ande som steg ner till helvetet för att där föda Jesus på nytt. 

Problemen med denna lära var flera. Bland annat förutsatte den att en syn på människan som var klart förandligad – »jag är en ande, har en själ och bor i en kropp« – jämfört med Bibelns syn, som snarare är holistisk, där ande, själ och kropp hör mycket nära ihop med varandra. Denna syn – »är ande, har själ, bor i kropp« – på vad en människa är, innebar i förlängningen att Jesus kroppsliga död inte var nog eftersom människan egentligen är en ande. Man måste därför komplettera Jesu död och fylla ut försoningens innebörd på något sätt, vilket i detta fall egentligen tömde korset på dess kraft. När Jesus på korset sa »Det är fullbordat« var det utifrån detta synsätt egentligen inte alls fullbordat.

Förkunnelse, gåvor och församlingspraxis som gör att Bibelns budskap blir skevt, otillräckligt eller inte går att förena med en ansvarig bibeltolkning ska vi inte ta till oss. 

4) Försöker man under andliga förtecken otillbörligt styra mina vardagsval? (1 Kor 10:23–33)

Det handlar här inte om lärofrågor. Det handlar inte heller om frågor av etisk typ: vad som är rätt och fel i moraliska frågor. I sådana frågor finner vi mycket vägledning i Bibeln. I Korinth förkunnades vad en kristen fick äta och inte fick äta på ett sådant sätt att människors samveten bands, i stället för att i sådana frågor vara styrda av hänsyn till medmänniskor. Vardagens olika val ska inte styras av förkunnelse eller profetior. I Nya testamentet ser vi inga profetior som direkt begränsar och styr vardagens val för den enskilde kristne. Vi ser där inga profetior som säger exakt vem man ska gifta sig med, vilken försörjning man ska ha och så vidare. Visst kan Gud genom sin Ande leda i sådana frågor, men då gör han det i så fall direkt till den enskilde. Budskap och profetior kan här på sin höjd fungera bekräftande på något Gud redan gett till mig som enskild. I detta ligger Guds visa säkring mot sekterism: enskilda ledare eller förkunnare ska genom sina anspråk inte gå in och börja detaljstyra människors liv.

5) Finns kärlek? (1 Kor 13:1–2)

Även om en profetia eller en förkunnelse skulle vara sann är det ingen garanti att den är från Gud. Förutom sanning behöver den även bära den kärlek som bygger upp. Detta kan även vara ett kriterium att använda när vi ännu inte vet om något är sant eller inte.

Åter till den situation som jag berättade om i början av denna artikel, med killen som hotade med att Guds dom skulle komma över kyrkan om vi inte gjorde som Gud hade visat honom. Genom det hotet avslöjade han att källan för hans »uppenbarelse« inte var Gud. För att hantera situationen valde vi att utmana honom och säga: »Har du tro för att om Gud verkligen vill detta att du ska förkunna i stället för att vi ska ha det planerade programmet, kommer han att profetiskt uppenbara det för någon som inte känner till vårt samtal här? Har du tro för att Gud då kommer att låta någon ställa sig upp och säga att vi ska lyssna på förkunnelse inne i kyrksalen i stället? Den tron på Guds förmåga har vi!« Personen sa – efter viss tvekan– att han också hade den tron på Guds förmåga. Så bad vi om att Guds vilja skulle ske. Kvällens program med spex och andakt flöt på utan att någon reste sig upp och sa att det vi höll på med var fel. Det visade sig dessutom att både spex och andakt talade stark om Guds nåd till några av dem som kommit, och som satt kvar efteråt i rörelse över att de känt sig träffade av kvällens budskap.

Gud hotar oss inte som kristna för att få igenom vissa saker. Däremot kan han varna oss för att ge chans till omvändelse. I psalm 285 i Psalmboken fångas detta upp på ett mycket fint sätt: »Det finns djup i Herrens godhet, och dess gränser ingen ser. Det finns värme i hans domslut, mer än någon frihet ger.« Även när Gud kommer med domens ord till oss lyser Guds kärlek igenom. Gud vill här i tiden alltid ge en ny chans. I Guds kärlek finns alltid öppenhet och frihet att ställa frågor.

Kärleken som kriterium är inte enbart viktigt när vi prövar förkunnelse, budskap och andliga fenomen i sig. Det är även viktigt att vi låter kärleken leda oss så att vi inte förkastar den person som förkunnat eller framburit ett helt eller delvis felaktigt budskap. Det är viktigt att skilja på sak och person. Det är precis det Gud gör med oss: älskar oss fast vi kan göra det som är fel. Den kärleken kan vi bara hämta hos honom som är kärlekens källa.

Om vi tränar oss att pröva saker och ting – vare sig det gäller förkunnelse, profetior och andra karismatiska uttryck eller annat som sker i kristna gemenskaper – ger det oss en stor frihet att vara öppna utan att vara naiva, att vara nyanserade utan att vara kategoriska. Det ger oss en trygghet och hjälper oss till sist att hålla oss till Kristus: »Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand. Vad min fader har gett mig är större än allt annat, och ingen kan rycka det ur min faders hand.« (Joh. 10:27–28). 

• Della
• Twittra