Så kan vi använda den nya kyrkohandboken

Nya kyrkohandboken öppnar för fler sätt att fira gudstjänst och en större teologisk mångfald. Därför är det viktigt att reflektera över vilka texter och alternativ som väljs i utformandet av gudstjänsten.

En ny kyrkohandbok har kommit. Få kan ha missat de debatter som pågått under processen att ta fram den. De kritiska rösterna har varit många, både från teologer och musiker. Nu när den kommit kan vi se att det i de flesta fall – om man så önskar – är möjligt att fortsätta att fira gudstjänst ungefär så som man gjort tidigare. Samtidigt öppnar handboken upp för många alternativa sätt, fler än tidigare, att utforma de enskilda momenten. Sammantaget kan det bli tusentals olika alternativ, om man tar med de olika varianter för alla moment som kan kombineras på olika sätt. 

Gemensamt för alla gudstjänster är en fast grundstruktur i fyra delar med rubrikerna Samling, Ordet, Måltiden (om nattvard firas) och Sändning. Denna grundstruktur hindrar dock inte att den teologiska spännvidden i den nya handboken är betydligt större än i tidigare handböcker. Detta förhållande speglar också den mångfald som utmärker det teologiska landskapet i Svenska kyrkan.

På grund av den textmässiga mångfald och teologiska spännvidd som finns i den nya handboken är det viktigt att mer medvetet än tidigare reflektera över vilka texter och alternativ som väljs. Vid den lokala utformningen av gudstjänsten är följande några råd att ta med sig utifrån en klassisk evangelisk-luthersk teologisk hållning. 

  • Välj alternativ som präglas av en tydlig igenkänning när det gäller de allmänkyrkliga kyrkogemensamma liturgiska, textmässiga och innehållsliga uttrycken. Om alltför många olika och sinsemellan delvis motsägande eller språkligt spretiga alternativ används förmedlas lätt en känsla av främlingskap.
  • Välj genomgående alternativ som i sitt tal om Gud innehåller tydliga trinitariska uttryck och vars språkbruk är klassiskt bibliskt, det vill säga använder sig av formuleringar med orden Fader-Son-Ande. Om andra formuleringar används skapas en otydlighet i talet om den treenige Gud som kyrkan tillber.
  • Välj texter som tydligt använder sig av bibelord och ett bibliskt språkbruk. Kyrkans modersmål är Bibelns. Om andra texter får dominera är risken stor att ett fjärmande sker från den allmänkyrkliga och allmän­kristna traditionen.
  • Välj alternativ som tar människans synd på allvar och som är realistiska i denna sak. Talet om brustenhet kan förytliga människans grundläggande problem; vi människor sitter fast i synd och behöver Guds hjälp för att komma loss, bli befriade. Om inte synden tas på allvar fungerar inte heller förlåtelsens ord befriande.
  • Välj alternativ som i sitt språkbruk inte förutsätter att alla människor egentligen är kristna. Utifrån Bibeln är vi alla i behov av omvändelse, och kristen tro är ingen terapi utan en inbjudan till genomgripande möten med Jesus Kristus. Om omvändelsens erbjudande inte hörs riskerar också nåden att skymmas.
  • Välj alternativ som låter Gud vara Gud. Den kärleksfulle är också den helige; den barmhärtige kan också vara den vrede. Låt frälsning och välsignelse få vara Guds fria nådefulla handlande med oss, inte något som vi förfogar över. Låt därför välsignelsen vara en bön (»Herren välsigne er«) snarare än en tillsägelse (»Herren välsignar er«). Om gudsbilden blir för ensidig blir tron lättare sårbar.
  • Välj alternativ som tydligt talar om Jesus Kristus som försonaren, han som offrade sitt liv för människans skull. Om inte Kristus Försonaren förkunnas är risken stor att Kristus Förebilden blir det enda som omtalas.