Det är fest! Musiken får nästan taket att lyfta. Lokalen är fylld av gäster från världens alla hörn: Kvinnor i vita högtidsdräkter dansar med finklädda barn och män i välpressade kostymer. Det hålls tal och överlämnas gåvor, och efter den högtidliga stunden bjuds det på injera, kryddig shiro, minchet abish och andra eritreanska läckerheter.
Om man råkat kliva in i Betlehemskyrkan i Stockholm utan att veta vad som pågick, skulle man kanske gissa på ett stort bröllop. Och på sätt och vis handlar det om ett livsavgörande beslut, men det är inte ett äktenskap som firas. Det är en prästvigning.
Det är tvåbarnspappan och Tenstabon Merhawi Gebries som ska vigas till präst i den eritreanska evangelisk-lutherska kyrkan (Evangelical Lutheran Church of Eritrea, ELCE), för att som en av få eritreanska präster betjäna kyrkans diaspora i Europa. På plats för att leda ceremonin är självaste kyrkopresidenten Yosief Fanuel Gebreyesus, influgen från Eritrea.
Merhawi har längtat efter att bli präst ända sedan han var tonåring. Sedan dess har livet tagit många oväntade vändningar, men nu är tiden mogen. Den här högtidliga morgonen i Stockholm i december 2024 tar han steget in i den avskilda tjänsten, omgiven och buren av många människor som följt hans resa.
Några månader efter festligheterna träffar Budbäraren Merhawi i hans lägenhet i Tensta. Här bor han med sin familj, hustrun Emnet och de två barnen Sham och Natan. När han inte tjänstgör ideellt som präst jobbar han som undersköterska och personlig assistent. Kvällarna ägnar han åt fördjupningsstudier på distans, från Johannelunds teologiska högskola.
– Han jobbar minst 200 procent, skrattar Emnet, och skakar på huvudet.
Merhawi är en man med många järn i elden, men samtidigt har han en tydlig närvaro och värme. När vi sitter och pratar hoppar sonen Natan upp i pappas knä, i den gula Ikea-fåtöljen. Han berättar att han är sju år gammal.
– Du är väl inte »chu«? skojar Merhawi och härmar sonens stockholmsdialekt:
– Du är ju »schu« – du är väl från Schellefteå?
Natan är född i Skellefteå, och åren i Väster-botten har lämnat tydliga spår i Merhawi och Emnets svenska. Men själva kommer de ursprungligen från Eritrea. Merhawi föddes 1986 i Keren, Eritreas näst största stad, vackert belägen på 1 600 meters höjd och omringad av torra kullar och dalgångar. Där växte han upp i en varmt troende familj med tio syskon.
– Vi sjöng och bad till Jesus varje kväll. Den kristna tron och kyrkan var en naturlig del av livet. Min pappa var också lärare i den evangeliska skolan där.
Eftersom pappa Gebries jobbade för kyrkan bodde de mitt på kyrkans område, i en bostad för de anställda.
– Jag började i söndagsskolan, sedan blev jag ungdomsledare, evangelist och därefter började jag arbeta på distriktsnivå – i samma byggnad som mitt barndomshem. När vi flyttade ut tog kyrkan nämligen över vårt hus och gjorde om det till kontor. Man kan verkligen säga att jag är uppväxt i kyrkan!
Men det var först i tonåren som Merhawi började forma ett eget engagemang. Under det våldsamma gränskriget med Etiopien 1998–2000, stängdes skolan i några månader. Då samlades han och några andra ungdomar för att be, läsa Bibeln och stötta varandra.
– Det var en svår tid. Även om striderna inte pågick i Keren, så påverkades vi mycket. Min äldre bror var en av många som omkom i kriget och ungdomsgruppen blev väldigt viktig för mig. Vi kom väldigt nära Jesus. Jag började känna att jag hade en kallelse att tjäna Herren och kanske bli präst.
En av hans bästa vänner, Petros, hade samma funderingar. De började prata om att läsa teologi, och när seminariet i Beleza slog upp sina portar igen bestämde de sig för att söka båda två.
– Det var fantastiska år! Det var också i Beleza som jag började lära känna svenskar på riktigt. Flera av mina lärare kom från Sverige – Bertil Holmgren, Agne Nordlander, Sture och Ruth Normark och Eskil Forslund till exempel. När jag så småningom kom till Sverige 2014 var ju landet såklart nytt, men inte svenskarna. De har varit en välsignelse för mig hela livet, säger Merhawi och skiner upp.
Även Merhawis far Gebries hade undervisats av svenskar som ung. Han var uppvuxen i Geleb, som var en av de första stora missionsstationerna i Eritrea, där många missionärer från EFS verkade.
– Folk i Eritrea gillade svenskarna – de var inga kolonisatörer. Vi har ju upplevt mycket exploatering. Först kom turkarna, sedan egyptierna, därefter italienarna och slutligen britterna. Men svenskarna kom som missionärer! De gjorde bra grejer. De byggde skolor, öppnade barnhem och vårdcentraler.
En av de lärare på seminariet som kom att betyda mest för Merhawi var skellefteåbon Bertil Holmgren och hans fru Aina. Deras vägar skulle senare komma att mötas igen, i Västerbotten tio år senare. Men det visste de inget om då.
Efter examen från seminariet återvände Merhawi till Keren och började jobba som evangelist och sekreterare i kyrkan, samtidigt som han tillbringade allt mer tid med en ung kvinna han kände sedan tidigare – Emnet.
Förutom längtan att bilda familj kände Merhawi också en allt starkare önskan att få läsa vidare. Svenskarna hade fått lämna Eritrea och det fanns väldigt få lokala teologer. Via sin syster som flyttat till Minnesota lyckades Merhawi bli antagen till ett teologiskt seminarium där. Han tog sig till Sudan för att resa vidare till USA, men fick där avslag på sin visumansökan. I stället blev Emnet och Merhawi kvar i Khartoum i flera år, där de också gifte sig och fick dottern Sham.
– Efter kriget var det jättemånga eritreaner som lämnade landet och hamnade i Sudan. Vi såg att det behövdes en evangelisk-luthersk kyrka för eritreaner så vi bestämde oss för att hyra en liten lägenhet och började bjuda in till gudstjänst.
Behoven i Khartoum var stora. Samtidigt som Merhawi jobbade för att försörja sig och familjen började han leda den växande församlingen.
– Jag arbetade ideellt som evangelist, predikade och undervisade konfirmander. Eftersom jag inte var prästvigd kunde jag ju inte förrätta dop eller vigslar, så jag fick samarbeta med en sudanesisk präst. Han höll ceremonierna på arabiska och jag översatte till tigrinja.
Efter några år upplevde Merhawi och Emnet att det var dags att ta sig vidare. Emnet reste med Sham till Uganda, och Merhawi påbörjade den långa resan mot Europa via Turkiet.
– Jag hoppades kunna ta mig till Sverige. Men när man reser landvägen från Sudan vet man ju inte riktigt var man ska hamna.
Merhawi kom till slut till Jörn, mitt emellan Arvidsjaur och Skellefteå. Under hela resan hade han kontakt via Facebook med sin gamla själavårdslärare från seminariet, Ruth Normark, som uppmuntrade och stöttade honom. När han till slut landat på flyktingförläggningen i Jörn ringde Ruth upp Bertil och Aina i Skellefteå, som genast for dit.
–Jag blev så glad när det knackade på dörren och de stod utanför. Jag hade ju ingen koll på Sverige eller var jag var någonstans. Men jag kände mig genast välkommen.
Merhawi började gå till den lokala svenska kyrkan i Jörn och upptäckte att det fanns en EFS-förening där. Samtidigt började han på eget initiativ studera svenska på biblioteket varje dag tillsammans med några vänner från flyktingförläggningen.
När han väl fick uppehållstillstånd och inbjudan att läsa på SFI visade det sig att undervisningen skulle ske i Skellefteå, sju mil bort. Genom Holmgrens fick Merhawi hyra ett litet gårdshus i närheten av deras bostad, vilket också blev ett perfekt hem för Emnet och Sham när de så småningom förenades med Merhawi i Sverige.
– Aina och Bertil blev verkligen vår svenska familj. Det var deras telefonnummer jag skrev ner när man skulle uppge en »anhörig«. Vi åt och bad tillsammans. Aina hjälpte till att hämta våra barn från skolan, och precis som deras egna barnbarn turades om att sova över hos dem så fick Sham också sin tur. Och när Natan, vårt andra barn, skulle födas ville Sham absolut sova hos Holmgrens. Hon kallade dem för farmor och farfar.
Parallellt med svenskstudierna pluggade Merhawi till undersköterskan, tog körkort och började jobba i vården. På helgerna började han också predika i EFS-föreningarna runt Skellefteå. Merhawi förberedde sig så gott det gick, och sedan hjälpte Bertil till att fila på svenskan. Han gick också med i Västerbottens Internationella råd. Men efter några år i Skellefteå gjorde sig längtan efter fördjupade teologistudier påmind igen och familjen Gebries flyttade till Stockholm, för att komma närmare Johannelunds teologiska högskola och den Tigrinja-talande EFS-gruppen i Betlehemskyrkan.
– Merhawi är en ovanligt alert och driven kille. Han har en fantastisk kombination av intellektuell skärpa och samtidigt en djup fromhet, berättar Bertil.
– Det märktes redan i klassrummet i Beleza, där han var en stor tillgång, men det syntes också i hur han tog sig an studierna och livet i Sverige.
Det är ett kärt återseende när familjerna Gebries och Holmgren möts igen på prästvigningen. Lille Natan är alldeles till sig av all uppståndelse.
– Aina, jag förstår inte varför det är så mycket folk här. Vad kommer alla ifrån?, frågar han.
Trots flytten är relationen till Bertil och Aina fortfarande stark. Merhawi under-stryker hur viktiga Holmgrens varit för dem som familj.
– Vi är helt enkelt bra tillsammans, skrattar Bertil. Merhawi och Emnet har gett oss så mycket gemenskap och öppnat dörrarna till många eritreaner för oss. De är som »missionärer i retur«.
Aina är klädd i samma typiska vita bomullsdräkt som de andra eritrainska kvinnorna och efter prästvigningen bär även Bertil och Merhawi liknande vita kåpor.
– Tänk, så fantastiskt att få vara med om detta, säger Aina.
Några månader efter prästvigningen finns glädjen och tacksamheten fortfarande kvar hos Merhawi och familjen hemma i Tensta, även om vardagen som präst inte är lika glamorös som avskiljningsgudstjänsten. Trots att den eritrianska evangelisk-lutherska kyrkan har ett rikt arv, tätt sammanflätat med EFS allra första pionjärmission, står kyrkan i dag inför stora utmaningar. Många eritreaner lever utanför Eritrea och behoven av andliga ledare är stora. Merhawi har en stark önskan att få betjäna kyrkan och diasporan i Europa, tillsammans med de få eritreanska prästkollegorna han har:
– Jag ber att Gud ska leda mig och öppna nya vägar för att nå människor och att vi ska få se en växande, stark eritreansk kyrka!
