1866 kom de första missionärerna från Sverige till hamnstaden Massawa i Eritrea. Fetsum Natnael är onekligen ett resultat av de fröna som evangelisterna då frimodigt sådde.

– Elden som missionärerna förde med sig till Eritrea och Etiopien under 1850-talets väckelse inom EFS hoppas jag få se här i Sverige, säger prästen i eritreanska lutherska församlingen i Betlehemskyrkan Fetsum Natnael.

Han föddes 1961 och växte upp i ett kristet hem i Eritreas huvudstad Asmara och har sedan barnsben kallat The Evangelical Lutheran Church of Eritrea för sitt hem. Redan i grundskolan vid EFS missionsskola i Asmara var svenska lärare och missionärer en naturlig del av Fetsums uppväxt. Svenska lutherska traditioner har därför alltid varit välkända för honom.

Han har tjänat i den eritreanska lutherska församlingen i Eritrea så långt tillbaka i åldern som han kan minnas: inom kyrkans söndagsskolverksamhet, som diakon för församlingen i Asmara, som ansvarig för litteraturutgivningen och senare ansvarig utgivare för kyrkans tidskrift Melikti Selam, som på svenska betyder »Fridens Budskap«. 

– Skrivandet är en av mina gåvor, säger han och återkommer upprepande, med en viss brådskande karaktär i tonen, till en av sina uppskjutna framtidsdrömmar.

Lika entusiastisk är han över att studera Bibeln. Detta väcktes till liv under konfirmationen 1983 och specifikt under en avgörande predikan där en präst undervisade utifrån 1 Korintierbrevet 3:16: »Vet ni inte att ni är Guds tempel och att Guds Ande bor i er?«. I bibelordet uppenbarades hans sanna identitet och det privilegium och den auktoritet som han och kristna systrar och bröder hade i Jesus Kristus. 

Under sen ungdom, och i samma period som konfirmationen ägde rum, var han även med i en bönegrupp sammansatt av brinnande ungdomar. Han intygar att de flesta i just den bönegruppen var bevarade i tron än idag.

Fetsum och hans vänner växte upp i skuggan av mångårigt krig. Och trots att han under kriget själv inte led förföljelse, förklarar han att det har varit verklighet för många andra evangeliska systrar och bröder. Under dergen – militärjuntan som tog makten i Etiopien under 1970-talet – förbjöds officiella gudstjänster för många evangeliska systrar och bröder.

– Krig och orättvisor påverkar människors tro på Gud, i bästa fall förstärks den. Trots restriktionerna var människors tro levande och man firade gudstjänst i hemmen mot alla odds, säger Fetsum och minns tillbaka. 

Mellan år 1992–1994 var Fetsum med och koordinerade en historisk sammanslutning av religiösa samfund. Den ortodoxa, katolska och evangeliska kyrkan utformade tillsammans en ekumenisk läroplan i religion som skulle förenas i utbildningsväsendet. Satsningen sträckte sig från gymnasial nivå och arbetade sig ända ned till grundskolan. En gång i veckan utbildades elever på samtliga skolnivåer i Guds Ord utifrån dessa böcker.

Arbetet blev dock kortvarigt för Fetsum som 1993 träffade den framtida frun Kebra Russom. De gifte sig och Fetsum flyttade permanent till Stockholm i Sverige, där Kebra redan var bosatt. 

– Min tanke var att jag skulle tjäna i Eritrea hela livet, men Gud hade andra planer, säger han medan han visar runt Budbärarens utsända i Betlehemskyrkans lokaler.

Hissen för oss ned till källarvåningen och platsen för den eritreanska gruppens sammankomster. De senaste 25 åren har Fetsum troget tillbringat just här. 

– Kulturen i kyrkan som jag växte upp med i Eritrea är väldigt lik den jag möttes av i Sverige. Adventfirandet är ett exempel. Kontrasten mellan Eritreas kollektivsamhälle och Sveriges individualistiska samhälle var dock en omställning. 

Han blev snabbt en tydlig ledare och betrodd med ansvar. År 2000 var den eritreanska gruppen i urvalsfasen av att rekrytera en präst från Eritrea. Till Fetsums stora glädje fyllde barndomsvännen och pastorn Eyassu Tesfay Ghebrehiwet rollen. Tillsammans bad och arbetade de för en blomstrande framtid för den eritreanska församlingen – Eyassu som en övergripande apostel och Fetsum som ett slags assisterande medhjälpare vid tillfällen då Eyassu reste till församlingsplanteringarna i Europa. Fetsums liv skulle dock komma att förändras drastiskt när Eyassu Tesfay Ghebrehiwet oväntat gick bort 2007.

– Det krävdes ett helt år av återhämtning för att jag skulle fungera normalt igen. Det är absolut en av mina största prövningar hittills i min tro, säger han med ett tungt andetag.

Hela församlingen skakades i efterdyningarna av det tomrum som herden lämnade. Under Eyassu Tesfays begravning i Eritrea var Fetsum i mångas ögon en tydlig efterträdare. När han fick ett tilltal från en för honom okänd profet i England, bekräftade Gud hans kommande tid. 

– Han sa: »Res dig, din tid att tjäna är inne«, så jag förberedde mig inför att gå in i kallelsen, om än med ett tungt hjärta och med stor sorg. Jag gick en teologisk utbildning i moderförsamlingen i Eritrea och sedan tog jag korta teologikurser på Johannelund i Uppsala.

Prästvigningen blev historisk då den eritreanska biskopen för första gången någonsin reste utanför Eritreas gränser för att leda ceremonin. Den ägde rum i Betlehemskyrkan i sällskap av bland annat EFS dåvarande missionsföreståndare Anders Sjöberg och prästen Ezra Gebremedhin.

Ezra beskriver Fetsum med några korta rader i en specialutgåva med anledning av prästvigningen: »Fetsum är lågmäld men engagerad. Det som har gjort intryck på mig är att han inte är ’framfusig’, inte någon som vill synas i rampljuset. Vidare har jag märkt att han har lyckats bevara en balans mellan en kritisk attityd till det som är bristfälligt i kyrkans liv och det goda som Herren kan åstadkomma i framtiden.«

Den ödmjuka karaktären som beskrivs ovan framgår bland annat i Fetsums respons till framgångarna med de direktsända gudstjänsterna som har hållits från Betlehemskyrkan i samband med coronapandemin. 

– Vi har sett hur människor från hela världen har besökt oss online, trots uteblivna fysiska möten. Både troende och icke-troende har följt vår gudstjänst som sändes från Betlehemskyrkan

Under en månad har 8 000 tittare sett Fetsums predikan varav cirka 1 200 följde hela sändningen. Han tackar ödmjukt för de gratulationer han fått, men tar avstånd från att han blivit populär i samband med detta. Om sändningarna bär frukt för Guds rike har församlingen vunnit seger, menar han. 

– Jag har aldrig strävat efter att synas i rampljuset. Är jag känd i Guds ögon är det nog för mig, säger han. 

De fem första åren i hans prästtjänst blev tuffa, pustar Fetsum. Han, som tidigare hade varit en i mängden bland församlingsmedlemmarna, skulle nu leda fåren från en auktoritetsställning. En av de stora utmaningarna som nyvigd präst var att överföra visionen som han hade för församlingen. En vision som skulle förverkligas i tre kategorier av medlemmar: de som hade vandrat med Gud ett tag, de som var bekväma exakt där de befann sig och slutligen de som hade somnat. 

Sedan Fetsum blev präst har han åkt runt och tjänat pastoralt i de eritreanska församlingarna i Danmark, Norge, England, Italien, Tyskland och Schweiz. Han beskriver sig själv som en ambulerande präst där hans spelplan inte bara blev Sverige och Betlehems­kyrkan på Rådmansgatan, utan stora delar av Europa. 

– Jag är inte som en svensk präst, jag upplever att vi eritreanska präster tar på oss mer än vi kanske borde. 

Om en släkting eller närstående till de 120 församlingsmedlemmarna går bort, besöker Fetsum personligen familjerna. Detsamma gäller om en eritrean, oavsett samfund, hamnar på sjukhus och efterfrågar en präst och slumpmässigt hittar Fetsums nummer på nätet. Själavård är ännu en uppgift som han inte kan delegera till någon annan. Att agera som en eritreansk präst samtidigt som han lever i Sverige har orsakat mycket slitage och påfrestningar, inte minst på familjen som består av frun och döttrarna Danait 25 år och Nishan 24 år. 

– Jag skulle behöva en medhjälpare så att jag ibland får andrum, men det är tyvärr en budgetfråga.

Fram till tidigt 80-tal hade prästerna fullt ansvar inom EFS-kyrkor. 1986 genomfördes dock ett nytt och mer avancerat liturgiskt system, där det förväntades mer av medlemmarna. 

– Vår församling har tyvärr inte utvecklats i den riktningen utan har mycket som måste justeras vad gäller ansvarsfördelning. Det borde inte enbart vara prästen som har allt ansvar. Det är en del av den eritreanska kulturen och ett arbetssätt som vi har vant oss vid, men vi behöver få se en ändring.

En potentiell assisterande präst skulle också ge Fetsum mer tid att ägna åt en svunnen dröm – författarskap. Bland annat finns det en enorm brist på bibliska kommentarsböcker på tigrinja, och Fetsum berättar att han har en brinnande längtan att fylla behovet. 

Med början under 2000 skrev han och frun Kebra en tidskrift som skickades till Eritrea och många andra länder. Tidskriften uppskattades av många. Det höll i fem år. 

– I den här tiden kan nästan vem som helst ställa sig på scenen och predika – oavsett om det är rätt eller fel. Det behövs böcker som kan styra undervisningen tillbaka till evangelium så att människor inte blir förvirrade. 

• Della
• Twittra