Har enhet ett egenvärde och bör vi alltid sträva efter den? I Johannes­evangeliet 17:21 kan vi läsa hur Jesus ber för sina lärjungar:

»Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig.«

Om vi tar Jesus på orden måste det vara så att enheten har ett stort egenvärde – om vi dessutom från hjärtat delar hans längtan och gör hans bön till vår så måste bönen om enhet få hög prioritet. Därför var det med stor glädje som jag hörde Lutherska Världsförbundets ordförande bis­kop Munib Younan och påve Franciskus tala om de fem imperativ som man gemensamt kommit överens om. Det andra, och i mina ögon viktigaste, lyder:

»Lutheraner och katoliker bör ständigt låta sig själva förändras genom mötet med den andre och genom det ömsesidiga trosvittnesbördet. Lutheraner och katoliker ska gemensamt återupptäcka kraften i evangeliet om Jesus Kristus för vår tid.«

Ljuvliga ord som inte bara pekar mot uppfyllelsen av Jesu bön utan också ger ett löfte om att vi tillsammans ska sprida evangeliet. Men – för det finns tyvärr ett men – denna så eftersträvansvärda enhet måste också gälla på insidan, inom vår egen lutherska gemenskap. Därför är det med stor sorg som jag konstaterar att splittringen är i det närmaste total. Särskilt mellan Mekane Yesus-kyrkan och vår egen Svenska kyrka. På officiell nationell nivå förekommer inte gudstjänstgemenskap, inte ens bönegemenskap. Något som båda kyrkorna bevisligen kan ha med katolikerna. Det sårar mig att se hur det, även inom vår egen kyrka, förekommer stora motsättningar och oförsonlighet, inte minst mot de konservativa lutherska grupperingarna. Kan vi leva med detta eller behöver vi – alla – gå omvändelsen och ödmjukhetens väg? Inte bara i relation med andra kyrkor utan framför allt i relation till våra närmaste.

 

• Della
• Twittra