Vad har äventyrsfilmen Braveheart och barnfilmen Frost gemensamt? Ett svar är att de, som många andra filmer, har ett genomgående frihetstema. I Braveheart med Mel Gibson ropar hjälten strax före sin avrättning »Frihet«. I Disneyfilmen Frost sjunger snöprinsessan Elsa sången »Slå dig fri«, där några strofer i texten lyder:

Rätt eller fel, bestämmer jag.
Jag är fri.
Slå dig loss, slå dig fri!
Nu ser jag allt och förstår.
Slå dig loss, slå dig fri!
Fäller inte en enda tår.

Att temat frihet dyker upp på lite olika sätt är ingen slump. Det kanske viktigaste temat i vår samtid är frihet. De stora hjältarna i biofilmer är ofta frihetshjältar. Vi söker frihet och kämpar för att förverkliga den i våra liv. 

Vad är det då för frihet som vår kultur eftersträvar? Ett svar på frågan ger den anglikanske biskopen och teologen Graham Tomlin i sin bok Bound to be Free genom att lyfta fram tre tänkare i historien som arkitekterna bakom vår tids sätt att se på frihet. John Locke (död 1704) drev tanken att staten ska vara en beskyddare av den enskildes personliga frihet. Jean-Jacques Rousseau (död 1778) argumenterade att det är civilisationen som förstör människans ursprungliga och naturliga tillstånd och gör henne ofri. John Stuart Mill (död 1873) lyfte fram individens frihet från de »sociala konventionernas tyranni«. 

Sammantaget lever vi i en kultur där frihet definieras som »frihet från« olika saker som binder och förtrycker oss. Det är en frihet från restriktioner. Samtidigt ges inga tydliga målbilder på vad friheten ska användas till förutom att förverkliga mig själv. Friheten saknar form. Som Elsa sjunger i sin sång:  »Rätt eller fel, bestämmer jag. Jag är fri.« 

Jag förväntas själv definiera vad som gäller för mig. Det högsta goda har blivit det jag finner genom att lyssna till mitt inre, mina drömmar och känslor. Det är så man finner sitt rätta jag. Individen får sitt värde genom att gå sin egen väg och leva sin dröm. Ingen gud eller annan yttre faktor ska få definiera mig.

I ett sådant kulturellt landskap blir frågan om min identitet, vem jag är, extremt viktig. När jag själv förväntas definiera mina livsmål, vad som är rätt eller fel för mig, genom att lyssna till mitt inre och vara sann mot mig själv, blir det ett mycket stort fokus på mig själv. När det dessutom är så att jag måste förverkliga mina drömmar själv, kan det skapa ett stort tryck på mig, och jag känner mig allt annat än fri.

Den kanadensiske filosofen Charles Taylor säger att identiteter i vår tid är så sköra och sårbara, eftersom de egentligen aldrig uppstår genom att vi försöker definiera oss själva. De uppstår och blir tydliga för oss själva i samspelet med andra. Men eftersom vi enligt idealen i vår samtid inte bör låta andras omdömen styra oss, söker vi inte den typen av djupgående samspel. I stället ersätter vi andras mer djupgående speglingar av oss genom en uthållig relation med att de – och andra kontakter vi har – enbart tillåts ge oss sin bekräftelse, sina »likes«. Det gör även meningsutbyten svåra. Om någon säger emot mig är det mig han eller hon hotar, inte enbart mina åsikter. Vi blir »kränkta«. 

En annan baksida med den typ av identitet som vår kultur odlar är det att vi kommer att jämföra oss med andra hela tiden. Om jag exempelvis tänker att jag är en kärleksfull person kommer jag att behöva bekräfta den genom att jämföra min »kärleksfullhet« med andras, med åtföljande känsla av att vara bättre eller sämre än andra.

Identitetsfrågan är i dag det stora projektet i mångas liv, och den påverkar givetvis livets alla områden från sexualitet till ideologi. Vilsenhet och skörhet kastar sina skuggor över många av oss.

Det påverkar hur den kristna tron behöver presenteras. Om ett huvudtema i människors liv tidigare var frågan om godhet är det i dag snarast frågan om frihet. Den typ av evangelie­presentationer som fungerade bra för kanske 50 år sedan (som »broillustrationen« eller »fyra andliga sanningar«) svarade egentligen på frågan om vad som kan rädda mig nu när jag inte är så god som jag borde vara. Visst kan denna typ av presentationer vara relevanta även i dag, men oftare än godhetsfrågan ställs i dag frågan om varför jag inte upplever och uppnår den frihet som jag söker. Den kristna trons svar på den frågan är att det jag söker min frihet i, förutom Gud själv, aldrig kommer att kunna ge mig den. Det jag låter definiera min identitet, det jag fäster mig vid, kommer aldrig att motsvara mina förväntningar.

Sören Kirkegaard definierade synd som att bygga sin identitet, sitt värde och sin lycka på något annat än Gud. Synden blir att söka efter det som bara Gud kan ge i goda saker som exempelvis karriär, ägodelar, barn, kärlek eller sex. Följden för en människa när hon gör detta blir besvikelse. Om man inte når det man söker efter finns ingen nåd, och ansvaret vilar hos den enskilde som inte lyckats. Om människan når det hon sökt efter, kommer hon ändå bara att finna att det, trots den första lyckan, inte motsvarade vad hon hoppades på. Detta skapar i sin tur ett slags beroende, där man kanske försöker ännu mer, men med samma utfall varenda gång. Det blev inte vad man hoppats på.

Beskrivningen av synd som avgudadyrkan, att något i och för sig gott fått det högsta värdet i människans liv, men sedan visat sig sakna förmågan att bära upp livet, eller med andra ord ge henne den frihet som hon söker, är något som många – även personer som inte är kristna – kan känna igen sig i. Den som fångat detta på det kanske mest pregnanta sättet är den franska filosofen Simone Weil:

Man har bara valet mellan Gud och avgudadyrkan … [O]m man förnekar Gud … tillber man ting i denna värld i tron att man ser dem enbart som sådana, men i själva verket, fast man inte vet om det själv, föreställer man sig Guds attribut i dem.

Frihet är i Bibeln inte bara »frihet från«, det är också »frihet till«. Friheten har form. Den har den kärlekens form som Gud i sin skapelse och frälsning givit den. Min identitet är inte något som jag själv måste skapa. Jag får ta emot den som en gåva: skapad till Guds avbild. Och fast jag är en syndare är jag rättfärdiggjord genom Jesus Kristus. Det betyder att det finns en vila mitt i allt, och en identitet som sitter ihop med den frihet Jesus ger. 

»Om nu Sonen befriar er blir ni verkligen fria« (Joh 8:36).

• Della
• Twittra