Församlingen – kyrkan – föds på pingstdagen. Den helige Ande är själva förutsättningen för kyrkans framväxt. Detta faktum får inte i första hand bli en fråga om teologi – till exempel ifall Anden bara ges i dopet och huruvida det så kallade andedopet då kan vara en separat upplevelse – det måste alltid först och främst få vara en praktik. Vi behöver den helige Ande. Inte bara i våra personliga liv utan även i församlingslivet. Andens gåvor – givna till oss personligen och till församlingen – behöver vara i funktion. Och församlingen behöver tjänstegåvorna så som de beskrivs i Efesierbrevet 4:11–12:

»Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare, för att utrusta de heliga till att fullgöra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp« (Svenska Folkbibeln).

Vi lever nu i paradigmet efter den väckelse som tog sin början på Azusa Street i Los Angeles 1906, det som kan kallas den världsvida pingstväckelsen eller den karismatiska förnyelsen. Den finns representerad i så gott som alla kristna samfund inklusive de traditionella kyrkorna. Det är en vedertagen sanning att det är de karismatiska grenarna inom de traditionella kyrkorna som i dag växer och attraherar nya medlemmar. Likaså är det de så kallade neokarismatiska församlingarna inom frikyrkan som växer snabbast över hela världen.

Vi i EFS brukar säga att vi är öppna för den helige Ande, men både praktik och teologi skiljer sig mellan föreningarna. Därför kommer nu Budbärarenunder kommande tio nummer att journalistiskt och teologiskt spegla hur Andens liv manifesteras i vår rörelse. Låt oss förenas i bönen: Kom helige Ande, kom!

 

Johan Ericson,
Chefredaktör, Budbäraren

• Della
• Twittra