Det är en strålande höstdag. Luften är hög och krispig och Elise har lovat att komma och möta mig på stationen i den förort till Stockholm hon bor i så att jag inte går vilse. I min iver att inte komma försent råkar jag springa om Elise på perrongen, och när vi slutligen hittar varandra utanför stationen förklarar hon att jag måste stanna upp och sluta stressa.

– Människor är så jäktade nu för tiden att de inte ens hinner stanna för att läsa på skyltar vart de är på väg. Det kan bli så för mig med, men vi ska inte stressa ihjäl oss, så bråttom är det faktiskt inte.

Jag håller med Elise, och vi går i sakta mak med solen högt på himlen från stationen till hemmet där hon bott i nästan 40 år. Medan vi går visar hon att jag ska flytta mig till hennes vänstra sida, där hörapparaten sitter – på höger öra är hon döv. Innanför dörren är det varmt och ombonat, med tavlor, priser och diplom om vartannat. Elise jobbar med att hjälpa människor som hamnat utanför samhällets skyddsnät och som lever i extremt utsatta förhållanden, och samtidigt blir hon prisad för arbetet bland både kändisar och kungligheter. När vi sitter i hennes ljusa kök och njuter av kanelbullar och hett kaffe, pekar jag på ett fotografi på väggen bakom Elise där hon skakar hand med Påve Franciskus. Bredvid står Elises närmaste vän, människorättsadvokaten Ruth Nordström, med ett strålande leende

– Det var en fantastisk dag, jag bubblade av glädje och kunde knappt hålla mig för skratt. Vi stod vid ett staket, och det fanns en liten bräda som Ruth sade åt mig att ställa mig på, så att jag med mina 147 cm skulle komma lite högre upp. Påven visste precis vem jag var när vi hälsade, och ut ur min mun kom orden »Hej Lillpåven!«. Jag blev så till mig att jag ville klättra över staketet för att krama honom. När han höll min hand sade han »Du är Sveriges Moder Teresa«. Jag blev så paff att jag höll på att trilla baklänges, och Ruth fick hålla i mig, men han stod på sig och sade det en gång till. 

Elise ler och gestikulerar när hon pratar och ofta bryter hon ut i ett hjärtligt skratt. Det vita köksbordet vi sitter vid är hennes startpunkt för dagen – här sitter hon varje morgon med sin kopp kaffe och en hårdmacka med smör och ost. Är hon på dåligt humör brukar hon låtsas att hon är tjuren Ferdinand när hon doftar på blommorna som står i fönsterkarmen, och det gör henne oftast på bättre humör. Sedan är det ett fullspäckat schema resten av dagen.

– Regelbundet besöker jag människor med skyddad identitet, och varannan måndag hjälper jag fångar som ska ut i samhället. Att sitta flera år bakom murarna och sedan plötsligt leva som alla andra kan vara väldigt påfrestande. Hur går det egentligen till att planera matinköp och handla? Allt sådant stöttar jag upp.

Varje fredag beger sig Elise till det arbete hon är mest känd för – bland prostituerade kvinnor på Malmskillnadsgatan i Stockholm. Som uppladdning brukar hon prick klockan 13.00 släppa det hon har för händerna och lägga sig raklång i sängen i 15 minuter, då tycker hon att »ryggen får vila ordentligt inför kvällen«. Sedan gäller det att klä sig varmt för natten – hon kommer inte hem igen förrän vid femsnåret morgonen därpå. 

– Tänk dig att flickorna måste vara lättklädda och attraktiva, trots att det kan vara nedåt 20 minusgrader en isande vinternatt. När vi i teamet samlas på fredagar ber vi alltid utifrån Efesierbrevet 6:10 och sätter på oss vapenrustningen. Det finns många onda krafter på gatan, jag har själv blivit överfallen och fått min höft skadad, så det är nödvändigt att be om beskydd både en och två gånger.

Inför kvällen kokas det nyponsoppa och varm choklad. Mackor läggs i en-liters-påsar och packas ned i två Dramaten-kärror. På gatan dukas sedan allt upp på ett »Bingo-bord« som TV4 skänkt. Sist tänds ett elektriskt ljus i en tomtelykta för att lysa upp mörkret, och teamet är redo för ännu en lång fredagsnatt på Malmskillnadsgatan. 

– Här möter vi nöd och misär, och de som säljer sig är ofta nerdrogade för att orka. Två flickor har dött i famnen på mig efter att män misshandlat och våldfört sig på dem.

– När någon av tjejerna på gatan dör brukar vi samlas kring statyn Non Serviam. Den föreställer en liten flicka som läser en dikt av Gunnar Eklöv, som börjar med frasen »Jag är en främling i detta land« Vi lägger blommor vid statyn, tänder en marschall, och sjunger Lina Sandells psalm Tryggare kan ingen vara. Sedan gråter flickorna och undrar hur de ska få reda på när jag dött; »Jag vill klappa på din kista när du dör, morsan«, brukar de säga. 

Det mörker Elise beskriver är svårt att greppa när vi sitter tryggt i hennes trivsamma hem. Elise är sprallig och hjärtlig när hon talar, och spåren av hennes forna liv med övergrepp, missbruk och prostitution är inte märkbara mer än hennes reflektioner kring det. 

Elise föddes 1936 och har upplevt mer misär än många av oss kan föreställa sig. Vid fem års ålder blev hon våldtagen för första gången, och övergreppen fortsatte i många år av bekanta till familjen. Under rasterna i skolan förgrep sig en lärare på Elise, och hon blev även utsatt för en gruppvåldtäkt av fem killar från skolan. Vid 14 års ålder rymde hon hemifrån, och när hon fyllt 16 blev hon indragen i prostitution av en kvinna som agerade styvmamma och hallick. Under en nära döden-upplevelse där en man drog kniven mot hennes hals fick hon nog. Hon lämnade prostitutionen, men levde i missbruk i många år fram tills Jesus förvandlade hennes liv vid 58 års ålder. 

– Idag kan jag helhjärtat säga att jag tackar Gud för allt jag har gått igenom. Tack vare det kan jag hjälpa mina tjejer på gatan. Jag vet vad de går igenom. Jag har också varit en »jävla hora«, och vet att det finns ett hopp för dem, precis som det gjorde för mig. Säger man ja till hjälp, får rätt verktyg och har goda människor runt omkring sig, kan man bli fri. Men jag jobbar konstant i motvind, i ständig kamp. Det är ett prövande arbete som kräver stort tålamod.

När Elise närmade sig 60 år var hon nere på botten av sitt liv. Med hjälp av sin syster hade hon blivit intagen på ett kristet behandlingshem, men var där en fara både för sig själv och för de andra besökarna. Elise försökte ta sitt liv men lyckades inte. Hålet hon sjunkit ned i var fyllt med bitterhet och hat – speciellt mot alla män.

– Jag fullkomligt hatade män. Jag spottade och slogs, och hade jag haft en kniv på mig skulle jag nog skurit halsen av den som kom i min väg. Så illa däran var jag. Personalen var tvungna att ha mig under uppsikt hela tiden. 

Nu var goda råd dyra. Till behandlingshemmet kallade personalen det kristna paret Larseric och Daga Janson för att se om de kunde hjälpa Elise att ta sig ur det mörker som omgav henne. När Larseric först närmade sig Elise svor hon allt vad hon kunde och befallde honom att försvinna ur hennes åsyn. Larserics reaktion fick Elise att haja till.

– Han lade händerna över sitt bröst, backade och släppte mig inte med blicken. Han hade sådan respekt för mig. Lite senare var vi alla i salongen och gästerna sjöng om någon som hette Jesus. Honom hade jag aldrig hört talas om, och på sättet folk log på så trodde jag att jag hamnat på ett sinnessjukhus. Alla här går på några sorts tabletter, annars kan man inte vara glad på det viset, tänkte jag. 

Elise ställde sig upp, gick fram till Larseric, och ur hennes mun kom ord hon aldrig yttrat förut: »Vill du be för mig?«. 

– Det var i maj 1994 som Gud förvandlade mitt liv. När Larseric bad fylldes jag av en värme från huvudet ända ner i tårna, och jag sträckte ut mina armar mot himlen. Det var ett fullkomligt mirakel – jag tog emot Jesus utan att förstå att det var det som hände. Jag fick min första Bibel och Larseric rådde mig att göra mig av med all sprit som jag hade här hemma. Jag gick runt med en kopp som jag föreställde mig innehöll Jesu blod och strök det över alla dörrposter i mitt hem. 

Livet vände 180 grader, från mörker till ljus, men inte utan kamp. Att bli fri från droger och sprit tog ett år av hårt arbete, och att bli lossad från bojorna av hat och bitterhet som bundit henne till ande, kropp och själ skulle också bli en strid. Tillsammans med Larseric böjde hon knä och förlät sina förövare. Under en hel eftermiddag såg hon övergreppen framför sig, och för varje händelse ropade hon rakt ut: »Förlåt honom, han visste inte vad han gjorde«. Sist av allt såg Elise även för sitt inre en bild av sin mamma, som vad Elise minns inte visat henne någon kärlek under uppväxten. Även henne förlät Elise.

– Förlåtelse och helande är det jag får prata mest om när jag träffar mina flickor på gatan, det är väldigt svårt att förlåta dessa typer av övergrepp. Men genom förlåtelsen blir vi fria. När jag hade förlåtit mina förövare kände jag hur år av smärta sakta lämnade min kropp, och efter en månad var allt borta. Det var då jag började älska karlar och skulle krama varenda en!

Elise skrattar och minns hur det var när hon först kom till S:ta Clara kyrka i Stockholm. Hon hade gått förbi kyrkan några gånger efter sitt starka möte med Jesus, men när hon slutligen vågade sig in klagade hon på allt.

– Det var för högt i taket, ful inredning och altaret ska vi inte tala om, jag hade aldrig varit inne i en sådan kyrka förut. Jag bara gnällde. Carl-Eric Sahlberg kom fram till mig där jag satt längst bak och tryckte, och jag talade minsann om för honom vad jag tyckte om hans hemskt fula kyrka. »Vad säger du?« frågade Carl-Eric, och så började vi prata. Jag fick börja hjälpa till med att bre smörgåsar och assistera deras arbete med hemlösa. När jag blivit lite varm i kläderna frågade de om jag ville slå följe till Malmskillnadsgatan. »Här vill jag vara«, deklarerade jag, och så började arbetet med de prostituerade. 

I över 25 år har Elise besökt Malmskillnadsgatan varje fredagskväll. I ur och skur åker hon för att möta sina flickor och försöka förändra deras liv. Och det finns ljusglimtar i den mörka värld där hon kämpar för sina flickors frihet. Hon berättar om tjejer som tagit sig ur prostitutionens grepp, börjat plugga, fått jobb och familj. Det finns hopp i alla situationer. Och myten om den glada horan spräcker Elise hål på – hon har aldrig träffat någon som säljer sin kropp för nöjes skull.

Idag är Elise fri från de bojor som band henne under större delen av hennes liv. Hon sjuder av liv och har något flickaktigt över sig, som om hon återerövrar den barndom som gick förlorad. Hon berättar att hon älskar att klä sig färgglatt och brukar dansa hemma i köket med Jesus.

 – Jag är inte den som ropar om min tro, utan lever ut den genom mina gärningar. Jag blir välsignad av att lyssna på lovsång och psalmsång, och läser mycket i Bibeln – det bygger upp mig andligt och frigör själen. Gud har varit så god mot mig och skyddat mig från döden flera gånger. Jag tror jag var menad att leva detta liv för att kunna hjälpa de jag idag arbetar med. 

Nu är Elise 86 år gammal, och att dö har hon inga planer på inom den närmaste framtiden. Men när den dagen kommer, vet hon precis var hon vill befinna sig. 

– Min önskan är att få dö uppe på gatan med flickorna runt omkring mig, och inte i någon sjukhussäng. De ska sjunga Tryggare kan ingen vara när jag ligger där. Det är min högsta önskan. 

• Della
• Twittra