Har Gud verkligen sagt …?« Ormens fråga om Guds ord har följt människan ända sedan begynnelsen. Det är därför inte märkligt att frågan om vad »Guds ord« är och betyder fortfarande ställs. Går det att säga att Bibeln är Guds ord? Eller är det bättre att säga att Bibeln innehåller Guds ord? Är det till och med en hädelse att påstå att Bibeln är Guds ord – som någon hävdat? Är det inte så att Jesus är Guds ord till oss? Finns Guds ord utanför Bibeln? Är en profetia ett Guds ord? Hur ska vi se på att predikan ibland kallas för Guds ord? Detta är exempel på frågor som pekar på att begreppet »Guds ord« är betydligt mer mångfasetterat än vad vi ibland tänker oss. Låt oss göra en liten utredning!
Först konstaterar jag att Guds folk i alla tider har haft insikten att vi inte har kunskap om allt vad Gud har sagt och tänkt. I Femte Moseboken 29:29 står det: »Det fördolda hör Herren, vår Gud, till, och det uppenbarade tillhör oss och våra barn för all framtid…« På det sättet är Guds ord så mycket mer än Bibeln, något som vi behöver vara medvetna om för vår ödmjukhets skull: Vi ska inte få för oss att vi har totalkoll på Gud! Det ska dock inte leda oss till slutsatsen att Gud kan vara annorlunda än vad han har visat genom sin uppenbarelse i Bibeln, en slutsats som bland andra en del mystiker drar av det faktum att Gud är större än vad vi vet om honom. Tänker vi så urholkar vi att Gud uppenbarat sig för oss, som det också står i den citerade versen.
Sedan har vi detta faktum att kyrkan i alla tider talat om Bibeln som Guds ord. Vad har man velat säga med det? »Bibeln är Guds ord« var inte något som fundamentalismen lanserade, vilket en del tycks tro. Det vi kallar fundamentalismen växte fram i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, när man i försvar mot den framväxande bibelkritiken ville fastslå att Bibeln visst var sann. Fundamentalismen var egentligen ett sätt att läsa Bibeln med ett naturvetenskapligt sanningsbegrepp för ögonen, vilket gjorde att man ställde delvis fel frågor till Bibeln när man ville tolka den.
»Bibeln är Guds ord« är snarare en slutsats av bibelställen som »Summan av ditt ord är sanning, dina rättfärdiga lagar består för evigt« (Ps 119:160), och ett uttryck för tron att Bibeln är precis sådan som Gud vill att den ska vara. Genom hela kyrkans historia finns även erfarenheten att vi möter Gud i Bibelns ord. När textläsaren i gudstjänstens liturgi efter läsningen av bibeltexterna säger »Så lyder Herrens ord« och vi svarar »Gud vi tackar dig« är det både en bekännelse och ett uttryck för kyrkans erfarenhet.
Bilden kan breddas ytterligare genom att »Guds ord« också används om predikan (se 1 Thess 2:13), och att profetiskt tal beskrivs som en nådegåva som innebär att Gud talar till sin församling genom att ge ett budskap genom en människa (1 Kor 12 och 14). Predikan är Guds ord till oss så långt predikanten delar Bibelns budskap i det hon eller han säger. Det profetiska tilltalet är en Guds hälsning så långt det är förenligt med Bibelns samlade budskap och framburet genom den helige Ande. Här blir det ibland tokigt. Det är därför prövningen av både predikan och profetiska budskap är en viktig uppgift för församlingen (se 1 Thess 5:20–21).
Den som säger att Guds ord finns i Bibeln försöker fånga upp att det är mycket i Bibeln som inte är uttryck för Guds vilja. Det ligger något i det. I Bibeln finns beskrivet saker som helt uppenbart är mot Guds vilja (till exempel syndafallet!), citat från vad onda män sagt, till och med citat från djävulen (se Matt kapitel 4) och annat som vi med rätta säger inte är normativt för oss. Bibeln själv ger oss indikationer om att det som står där är uttryck för Guds vilja eller om det är beskrivningar av hur vi som människor gått fel.
Uttrycket »Guds ord finns i Bibeln« blir problematiskt när vi sätter upp egna kriterier för vad som är Guds ord i Bibeln. Då blir det i praktiken jag och min kultur som normerar vad som gäller, vilket varit en frestelse i alla tider: Bibeln får då legitimera mitt tänkande och aldrig utmana mig.
Bibelns viktigaste beskrivning av vad Guds ord är kommer till uttryck när Johannesevangeliet i sitt första kapitel identifierar Jesus med Guds ord: »Och Ordet blev människa och bodde bland oss…« (vers 14). Enligt Jesus möter vi detta Guds ord – Jesus själv – genom hela Bibeln, också i Gamla testamentet: »Då sade han (Jesus): ›Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?‹ Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.« (Luk 24:25–27).
Det är därför vi kristna talar om Guds ord som ett nådemedel. Genom Bibelns brokiga berättelser möter och lär vi känna Guds nåd som är Jesus Kristus.
Slutsatsen blir att begreppet »Guds ord« i både Bibeln och teologin är mångdimensionellt. Det är ett begrepp med många bottnar (och fler finns än dem som berörts i denna artikel). Jag kan som kristen frimodigt använda uttryck som »Bibeln är Guds ord« utan att ansluta mig till en snäv fundamentalism. Det är ett uttryck för en tro på den Gud som har talat och visat oss vem han är.
