När Carl Olof Rosenius utlägger Andens gåvor i sin Romarbrevskommentar blir det tydligt att han inte var vad vi i dag kallar karismatiker. Det märks till exempel när han utifrån Rom 12:6 utlägger vad profetians gåva är. Rosenius skriver att det finns två dimensioner av profetians gåva: 1) profetia som förmedlar gudomliga uppenbarelser om framtiden och annat som är fördolt. Det kan handla om det som finns i Guds fördolda beslut eller sådant som finns fördolt i människors hjärtan; 2) profetia i form av utläggning av Guds ord som verkligen väcker, uppbygger, förmanar och tröstar. Han menade att den profetia som fanns tillgänglig nu var av den andra typen, alltså den profetiskt träffande predikan. Någon övernaturlig form av uppenbarelse räknade inte Rosenius med fanns tillgänglig.

I sin tolkning av de andliga gåvorna var Rosenius typisk för de väckelser som gick fram i många länder i norra Europa under 1800-talet (även om man med fog skulle kunna påstå att många av Andens gåvor i praktiken fanns i funktion i väckelserna – men det är en annan sak). Andens gåvor i dess mer spektakulära – eller vad man ibland kallar övernaturliga – uttryck som exempelvis profetia, tungotal och helande sågs som något som hörde till den första kyrkans tid. Man ansåg att de nu inte var i funktion, åtminstone inte som mer eller mindre permanenta gåvor som människor kunde ha.

Bakgrunden till detta sätt att se var antagligen att det man inte hade någon erfarenhet av, hade man svårt att tänka sig. Detta illustrerar att det alltid finns ett samband mellan våra erfarenheter och vad vi förmår omfatta i vår tro. Bibelordet läser vi inte bara med vårt förnuft. Vi läser det även utifrån våra erfarenheter. I vår tid finns många erfarenheter, även i rosenianska sammanhang, av sådant som profetia, tungotal och helande, vilket gör det mycket lättare för oss att närma oss dessa texter utan att automatiskt omtolka dem så att de inte skulle gälla vår tid. Detta stämmer till ödmjukhet på två sätt.

För det första behöver vi ha en ödmjukhet inför att vi alla läser Bibeln utifrån våra erfarenheter. Detta är både en hjälp och ett hinder för oss. Ibland hjälper våra erfarenheter oss att förstå Ordet djupare, som till exempel när jag verkligen brottats med min synd och skuld. Efteråt kan jag se hur den erfarenheten öppnat budskapet om försoning och förlåtelse som djupgående verklighet för mig och gett mig en fast förankring i Kristus. Men ibland hindrar våra erfarenheter – eller brist på erfarenheter – oss från att förstå det som egentligen är uppenbart i det som står. Så var det i Rosenius och andra samtida väckelseförkunnares fall, när de inte kunde se att Nya testamentets tal om Andens gåvor innehöll så mycket mer än vad han lyfter fram i sin utläggning av Rom 12. Detta betyder att våra erfarenheter är viktiga – utan dem når vår tro inga djup i oss – men också att de måste prövas. De kan fungera som skygglappar och hindra oss från att se bredden och helheten i budskapet, eller till och med få oss att tolka Ordet fel.

Erfarenheten är alltså viktig, men den måste prövas. Här är Rosenius utläggning av Rom 12:6, när han kommer in på vad det innebär att pröva det profetiska, till hjälp. Han lyfter fram hur det som framförs behöver läromässigt stämma med »trons lära om frälsning genom Kristus«. Den läran är »såsom solen i hela Skriften«. Det som inte är förenligt med att vi blir rättfärdiggjorda av nåd genom tro på Kristus är alltid falskt, farligt och förvillande. När våra erfarenheter exempelvis får oss att börja byta ut Kristi verk för oss mot gärningslära i frågan om vad som ger frälsning ringer varningsklockor.

Rosenius behöver, kanske till och med ännu mer än sin lärofader Luther, kompletteras i sin syn på Andens gåvor. De var inte bara en verklighet på apostlarnas tid; de är också en del av en biblisk verklighet i dag.

För det andra lär oss Rosenius sätt att se på Andens gåvor ödmjukhet även på ett annat sätt. Ibland tror vi att om vi bara blir förlösta i Andens gåvor ordentligt så kommer väckelsen, och vi framställer gåvorna som nyckel till framgång och välsignelse. Och visst är Andens gåvor rätt använda till stor hjälp i en församlings eller förenings arbete med att nå ut med budskapet. De är verkligen något att be om och öppna upp för. Samtidigt som vi säger det, är det nyttigt att se att den omfattande rosenianska folkväckelsen under 1800-talet inte var en karismatisk väckelse. Vi har senare, inte ens i de mest förnyelsevänliga sammanhang, kommit i närheten av den i storlek i Sverige. Vare sig helandeunder, profetia eller tungotal fanns på dagordningen i förkunnelsen eller i den tro som människor fick, ändå kom flera tiotusentals människor till tro. Detta illustrerar att det till sist är budskapet om Kristus som frälser, inte Andens gåvor eller tjänstegåvorna – som många i dag vill tala om – hur nyttiga de än är.

Vi behöver alla Andens gåvor så innerligt väl, men det är Kristus som är vårt hopp!

• Della
• Twittra