Förändrad tillvaro

Om vi stannar och blickar tillbaka kan vi se att svårig­heter och utmaningar troligtvis är det som format oss mest, skriver Kerstin Oderhem.

Hösten innehåller både färgprakt och avklädande. Träden sprakar i gyllengult och orangerött för att sedan tappa sina löv och kvar blir det gråbruna grenverket. Jag sitter i min fåtölj och tittar ut genom fönstret och det strilande höstregnet. Tankarna vandrar fram och tillbaka över våra liv och dess olika sidor, dess höst och vår. Jag funderar över vår förväntan och längtan efter att allt ska »flyta på« och vara bra, på hur högt vi i vår kultur värderar lycka och på något sätt förväntar oss att normaltillståndet är att allt är bra. Men verkligheten är att allt inte är bra och livet gör många gånger ont. Normaltillståndet är att vi möter besvikelser och sorger, vi sårar och såras, vi älskar och gör förluster.

I Nya testamentet talar författarna om svårig-heter och lidanden som mer regel än undantag och då handlar det om att lida för sin tro. Det handlar om att bli missförstådd och hånad och kanske dödad. I samma andetag säger Jesus: Känn ingen oro, var inte rädd. 

Hur många gånger har jag inte utmanats och sörjt över min egen rädsla, för det som hör till att vara människa, för trassliga relationer, för sjukdom och död men också för det som har med trons frågor att göra. Till exempel att samtal ska urarta och att missförståndets skyttegravar ska grävas djupa, för näthat och avståndstagande. 

Om vi stannar upp och ser tillbaka, kan vi se att svårigheter och utmaningar, både vad gäller livet och tron, troligtvis är det som format oss mest. Det har gett oss de viktigaste erfarenheterna och är det som fört oss närmare Jesus och fått vår tro att djupna.

Vi skulle behöva en förändrad syn på tillvaron som innebär att mesta möjliga lycka inte är målet utan att leva mitt i det som sker och göra det så sant som vi bara kan. Att våga möta både smärtan och glädjen och se att livet rymmer både sorg och tröst.

Jag tänker på berättelsen i Lukas-evangeliet om Emmausvandrarna. Två personer med sorg i hjärtat var på väg till byn Emmaus. När de gick där och pratade med varandra om det som hänt, kom Jesus och slog följe med dem och han lyssnade på dem. Jesus undervisade dem sedan om hur saker och ting hörde samman och berättelsen avslutas med att de såg att det var han.

Jag har inga svar på hur vi gör för att förändra vår syn på livet, men när stormarna kommer och höstrusket drar in behöver vi slå följe på vägen med varandra. Kanske får vi också se att Jesus går bredvid oss och undervisar och fördjupar, så att vi får syn på att han är med i det som sker. 

Fanny Crosby skrev 1875 »Hela vägen går han med mig, är på branterna mitt stöd, ger mig nåd för varje prövning, styrker mig med livets bröd«.