Etikens ideal och den krassa verkligheten

Hur vi än kämpat, lyckats eller misslyckats med etiken, livet och efterföljelsen är det ändå till sist Guds nåd i Jesus Kristus som skänker livet, skriver Tomas Nygren.

Det är mer än en kristen som upplevt kollisionen mellan de kristna idealen och den krassa verkligheten. Därmed har man ställts inför valet mellan att hålla fast vid idealen eller släppa dem. Har man väl släppt idealen på någon punkt, är det lätt att ge upp och släppa dem på många fler punkter. Så står man där ett antal år senare och undrar vart ens kristna liv och ideal tog vägen. 

Ja, hur kan den svåra frågan om etikens ideal och syndens komplicerade verklighet – som finns såväl i som utanför den kristna gemenskapen – hanteras utifrån kristen tro?

Den norske teologen och etikern Ivar Asheim (1927–2020) har i några olika sammanhang behandlat denna typ av frågor. En resurs för att hantera komplexiteten finner Asheim i att Bibelns egen etiska bearbetning kan ske på tre olika plan. En medvetenhet om dessa olika plan kan bidra till ett konstruktivt sätt att som kristen närma sig frågan om ideal och verklighet. 

Tydligast går de tre planen i dagen i ett avsnitt i Matteus kapitel 19, där Jesus får en fråga om äktenskap och skilsmässa. Ett grundläggande plan i hans svar handlar om Guds ursprungliga tanke i skapelsen – det etiska idealet. Det framkommer i orden: »Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna? Och han [Jesus] fortsatte: Därför ska en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två ska bli ett. De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman får människor alltså inte skilja åt« (vers 4 – 6). Äktenskapet, säger Jesus, är en ursprunglig inrättning i skapelsen som är avsedd att vara en livslång relation i trohet mellan man och kvinna. Skilsmässa är ur detta perspektiv inte aktuellt. Idealet är tydligt. 

Men vad gör vi av den krassa verkligheten – där skilsmässor faktiskt förekommer? Det är här ett andra plan kommer fram. I Matteus 19 kommer detta plan in genom att frågeställare hänvisar till att Mose tillät männen att skriva skilsmässobrev (vers 7). Jesu kommentar på detta blir: »Därför att ni är så förstockade tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från början var det inte så« (vers 8). I nästa vers beskriver Jesus sedan en situation när skilsmässa kan vara befogat.

Detta andra plan kan enligt Asheim beskrivas som juridiskt, det vill säga den rimliga lagstiftningsnivån i en värld som är drabbad av syndens konsekvenser, som bland annat tar sig uttryck i att vi människor är »så förstockade« – eller med de ord Svenska Folkbibeln väljer i sin översättning: »era hjärtan är så hårda«. Här är kompromissen som kan behövas när syndens verklighet trasslat till livet så mycket att det okomplicerade rätta och rena alternativet inte finns kvar. Då blir det konstruktivt att söka det minst onda alternativet. Ett samhälle behöver därför ha ett sätt att hantera människors liv – en lagstiftning – som är liberalare än exempelvis den kristna etikens ideal. En alltför sträng lagstiftning skulle skapa en rättsskipning som skulle riskera att uppfattas som moralisk tyranni.

Åter till Matteus 19. Även om Jesus lyfter fram den etiska nivån – idealet – talar han också, som vi varit inne på, om att människor behöver en realistisk juridisk nivå för att hantera sina liv. Detta är dock inte hela bilden. Asheim pekar på att Jesus även för in ett tredje plan – efterföljelseplanet. Här handlar det om att för Guds rikes skull avstå från något av skapelsens goda, i detta fall äktenskapet. Detta sammankopplar Jesus med en personlig kallelse: »Alla kan inte tillägna sig detta, utan bara de som har fått den gåvan« (vers 11). I ett samhälle där äktenskapet var närmast en plikt var detta oerhört radikalt. Just tanken att för Guds rikes skull avstå från något självklart och skapelsegott finns på fler ställen i Nya testamentet och förknippas med personliga kallelser. 

Asheim påminner oss om att vi har tre olika plan att hantera våra liv utifrån: 1) ett etiskt plan som uttrycker Guds ideal, 2) ett juridiskt plan som syndens komplikationer av livet gör nödvändigt att ha med och 3) ett efterföljelseplan där vi avstår från något av livets goda för Guds rikes skull. Detta sistnämnda plan har främst med våra personliga kallelser att göra. 

Den stora utmaningen ligger i att ha mer än en tanke i huvudet samtidigt – att låta dessa tre plan leva tillsammans. För en del kyrkor och kristna ligger frestelsen att enbart låta nöja sig med det juridiska planet närmast till hands. Då slutar man tänka etiska ideal, eller devalverar idealen till det man säkert kan uppnå – det juridiska planet. Därmed undviker man jobbiga tankar eller diskussioner, men missar den dynamik som Guds ideal innehåller. Här tenderar även efterföljelse och helgelse att bli oviktiga teman. Andra kyrkor och kristna kan välja att enbart uppehålla sig vid idealen och får därmed svårt att hjälpa sina medlemmar att navigera om idealen spruckit i denna av synd märkta tillvaro.

Den radikala kallelsen som finns i efterföljelseplanet – att avstå från något för Guds rikes skull – tror jag utmanar de flesta av oss i västvärlden i dag. Vi lever i en kultur där vi tar snabb behovstillfredsställelse för given och där tanken att vi skulle neka oss själva någonting är djupt främmande. Därmed blir de profetiska handlingar – och liv – vi alla skulle må väl att utmanas av så sällsynta bland oss.

Det som håller de tre planen samman är att de alla ryms i bibelmaterialet, och inte minst i Jesu undervisning. Samtidigt är det även viktigt att se att etiken i Nya testamentet alltid är insatt i nådens sammanhang. Etik är viktigt. Praktiska sätt att hantera etikens utmaningar i en syndafallen värld är viktiga. Efterföljelse är viktigt. Hur vi än kämpat, lyckats eller misslyckats med etiken, livet och efterföljelsen är det ändå till sist Guds nåd i Jesus Kristus som skänker livet. När vi söker Guds nåd finns alltid möjligheten att vända blad, och möjlighet att leva ett liv som trots all sin ofullkomlighet frågar Gud efter nästa steg att ta, utan att bli cynisk på grund av alla missade ideal.