Samtal

»Det är en missuppfattning att tron är en åsikt«

Ärkebiskop Martin Modéus har vid flera tillfällen jämfört olika kyrko­syner och då uttalat sig om pietismen på ett sätt som tolkats kritiskt.
Här följer ett samtal mellan regionala missionsledaren Pontus Adefjord och ärkebiskopen om dessa uttalanden.

Du har flera gånger problematiserat en pietistisk församlingssyn. Vilken är den största risken med en sådan enligt dig?

– Först och främst vill jag säga: ingen alls. Mina uttalanden har varit riktade mot ett problem utanför kyrkan – att tro ses som en ideologi, likställd med politiska ideologier som exempelvis konservatism eller liberalism. Detta leder till missuppfattningen att tron är en åsikt och att församlingstillhörighet bygger på att man delar denna åsikt. Men tron, Svenska kyrkan och pietismen är mycket djupare än så. Min avsikt har varit att bemöta sådana missuppfattningar om kristen tro och församlingsliv. För mig är pietismen inte ett problem; den är en del av mitt arv som samarbetskyrkopräst i EFS och något som berikar Svenska kyrkan. 

Du menar alltså att den pietistiska församlingssynen är problematisk utanför kyrkan och inte i kyrkan?

– Ja, det kan man säga, men det är missuppfattningen av den som är problematisk  Samtidigt är ingen församlingssyn eller ecklesiologi helt fri från risken att ställa till det. Min ambition är att beskriva hur olika församlingssyner kan mötas på ett positivt sätt, även om det blir en förenklad liknelse. Vi börjar med bergspredikan. Lägg märke till att det första Jesus gör är att sätta sig ner och möta människor i ögonhöjd, det tycker jag är en oerhört stark bild. Runt honom finns trogna följeslagare som hjälper honom, några som är fascinerade, andra är nyfikna och längst bak står skeptiska. Detta är en bild av folkkyrkans uppdrag: att med Jesus i centrum omfatta alla dessa grupper och respektera att människor rör sig fram och tillbaka i sin relation till tron. De flesta gick hem efter att ha lyssnat på Jesus, men de påverkades ändå – de var glada, tröstade, kanske arga. En församlingssyn bör inte bara handla om de som följer Jesus nära, utan också om alla andra som går hem och påverkas av mötet. För min andra bild vill jag använda bespisningsundret: kärngruppen av lärjungar plockar upp bröd och fiskar och delar ut till världen. Det visar att en nära gemenskap kring Jesus inte är sluten, utan diakonal och tjänande. Dessa två församlingssyner lever gott ihop och bör inte ställas mot varandra.

Får pietismen alltså plats i Svenska kyrkan och vad blir i så fall dess viktigaste bidrag, tycker du?

– Ett obetingat ja! Pietismen har en självklar plats och bidrar på flera viktiga sätt. För det första betonar den det personliga bärandet av tron – att tron inte bara är en abstrakt idé utan något som människor bär och förmedlar. Jesusfromheten är en annan central aspekt. Den hjälper kyrkan att ständigt relatera tillbaka till Kristus, inte som en ideologi utan som en personlig relation. Här blir bilden av bergspredikan relevant: människor kan komma nära Jesus, ställa frågor, ta ett steg tillbaka och fundera, men ändå bära med sig mötet. Pietismen har i allmänhet, och EFS i synnerhet, ett starkt patos för lärande och undervisning. Bibelkunskapen, kärleken till skriften och undervisningens betydelse är något som Svenska kyrkan ständigt behöver återuppväcka. Därtill finns en synlig bönetradition, som kan inspirera men också behöva balanseras för att inte bli påträngande. Slutligen har pietismen en djup förtrogenhet med idealitet, glädjen i att bidra och bära tillsammans. Det är något hela kyrkan kan ta lärdom av.

EFS är en nyevangelisk, roseniansk och pietistisk rörelse där evangeliet alltid har varit centralt. Hur skulle du sammanfatta evangeliet?

– Det första ordet som kommer till mig är nåd. Nåden i en rik bemärkelse som både handlar om skapelsens nåd: att Gud skapade världen innan vi fanns till, och försoningens nåd: korset, Jesu död och uppståndelse för vår skull – förlåtelsen. Allt detta är Guds gåva! Evangeliet vilar på denna grund: att Gud alltid kommer först. Det syns tydligt i barndopet, eller snarare nådedopet, som jag gärna kallar det. Innan jag ens kan göra något, kommer Gud med sin nåd. Samma sak gäller nattvarden. Dit är jag välkommen utan förbehåll, oavsett vem jag är eller vad jag gjort. Nattvarden påminner om dopet, och båda vittnar om nåden. Ett begrepp som betyder mycket för mig är »kyriepunkten« – den punkt där jag står utan egen kraft eller alternativ. Vad jag än gör, blir det fel. Vad jag än väljer, blir det synd. Inför död och förgängelse är jag maktlös, men nåden och evangeliet ger mig kraft att stå kvar. Nåden är inte bara en tanke eller åsikt, utan en kraftfull erfarenhet. Och där ligger evangeliets yttersta uttryck – himlen. Där ser vi den fulla bilden av Guds nåd, att hur djupt jag än faller finns det någon som tar emot mig.