Under medeltiden rasade en maktkamp – investiturstriden – mellan påvestolen och kejsartronen. Vem skulle ha makt över vem? Hade påven exempelvis politisk makt att avsätta kejsaren eller hade kejsaren och furstar makt att utse biskopar för att den vägen kunna använda kyrkan politiskt?

Vid tiden för reformationen fanns frågan fortfarande närvarande. Sammanblandningen mellan den andliga och den politiska makten ställde till problem på båda sidor, både i kyrkan och i samhället. Luthers tankar på att Gud styrde världen på två sätt, genom den världsliga makten som hade sitt område och den andliga makten som hade sitt (den så kallade tvåregementsläran – där regemente betyder styrelsesätt), kan ses som ett sätt att söka skapa reda i dessa utmaningar. Samhällsmakten skulle råda över det yttre och skapa ordning – för att till exempel rätt skulle kunna skipas. Det andliga området – där kyrkan var en huvudaktör – hade som huvuduppgift att se till människors andliga väl. Kyrkan skulle först och främst predika evangeliet men också påminna samhällsmakten om hur ett rättfärdigt ledarskap såg ut – och kunde ha ett slags visselblåsarfunktion. Inom det andliga området behövde frihet råda. Här handlade det om att vinna hjärtan, och det gjordes inte genom vapenmakt! Varje kristen var insatt i båda dessa »regementen«. Hon var både en del av det »världsliga regementet« som samhällsmedborgare och en del av det »andliga regementet« som troende. Det var även viktigt att staten inte bestämde över kyrkan och att kyrkan inte försökte styra staten. Det var två områden som hörde ihop men som inte skulle sammanblandas. Det som erbjöd människan hennes djupaste identitet var det som hon fick del av genom det andliga regementet: budskapet om att hon i Jesus Kristus var Guds älskade barn.

Från detta ska vi ta steget till amerikansk religion och politik i dag, närmare bestämt till splittringen mellan demokrater och republikaner. Forskare säger att den antagligen aldrig varit större sedan det amerikanska inbördeskriget (1861–1865). Hur polariseringen ökat kan illustreras av en undersökning som gjordes 1950 respektive 2010. När amerikanska föräldrar 1950 fick frågan om hur de skulle reagera om deras barn gifte sig med någon från det andra politiska partiet, svarade 10 % att det skulle vara ett problem för dem. När samma fråga ställdes 2010, svarade 40 % att det skulle vara ett problem. Teologen och författaren David Zahl, som i boken Seculosity: How Career, Parenting, Technology, Food, Politics, and Romance Became Our New Religion and What to Do about It refererar undersökningen, vågar inte ens gissa hur hög den siffran är i dag. Det finns i dagens USA en politisk segregering: man flyttar inte gärna till ett område där man vet att många bor som har »fel« politisk åskådning. I många släkter och familjer har man valt att inte alls tala om politik när man möts – för att kunna träffas över huvud taget.

David Zahl menar i sin analys att det som hänt är att politiken i praktiken tagit över mycket av religionens roll i människors liv. I takt med att sekulariseringen tryckt undan genuin kristen gudstro, tar sig människors religiositet uttryck genom alla möjliga andra livsområden i stället. Detta gäller inte minst politiken som för många ersatt religionen som den viktigaste identitetsfaktorn. I USA hade politiken tidigare en mer begränsad roll, som hade med ledning av samhället och administration av tillgångar att göra, men nu har den blivit något som även ska möta människors behov av tillhörighet, rättfärdighet, mening och befrielse. Politiken förväntas med andra ord svara på människors existentiella behov. Den outtalade förväntan är att allt ska gå att lösa politiskt. Politik och ideologi har blivit linsen genom vilket allting ses och förstås, vilket fått till följd att det mesta blivit politiserat på ett sätt det tidigare inte varit. Det har till exempel gjort att maktanalyser, som ligger så inbäddade i all politik, förväntas ge alla avgörande svar.

Om vi låter tvåregementsläran kasta sitt ljus över detta kan man säga att vi åter har en sammanblandning av det världsliga och det andliga regementet, om än på ett nytt sätt. I vår västerländska kultur är hotet just nu att det andliga i det offentliga rummet uppslukas av det politiska. En följd för en enskild människa blir att den viktigaste identiteten inte uppfattas ha med hennes gudsrelation och tro att göra, utan att hon tillhör en viss grupp och ger uttryck för »rätt åsikter«. Det som alltid händer i denna typ av sammanblandningar där det andliga och världsliga regementet går in i varandra är att evangelium i praktiken går förlorat. När politiken får funktionen av religion blir det en religion med frågan om makt som den centrala. En följd av detta är att det uppfattas som farligt, kanske till och med livsfarligt, om »fel« sida vinner ett val.

Vi har, för att återgå till David Zahl, ett »stamsamhälle« där »vår grupp« stärks av olika typer av politiska och ideologiska påståenden som inte bara uttrycker gemensamma grunder utan också definierar gemensamma fiender. Och i inget redskap kan detta uttryckas så effektivt som i sociala medier. För som någon sagt »det enda som känns bättre än att ha rätt är att känna sig indignerad« – det vill säga upprörd över att någon annan har fel – och så pucklar vi på meningsmotståndare. Det kan till och med bli så att man i demokratins namn försöker tvinga andra att handla och tänka som man själv gör när de står i vägen för ens egen vision om hur ett gott samhälle ska se ut.

Tvåregementsläran tillämpad på detta påminner oss om att politiken är viktig och bra inom sitt område, i det världsliga regementet, men att det området har sina begränsningar. Politik är ett bra sätt att hantera människors villkor i samhället, men den kommer till korta när det handlar om att ge svar på människors livsfrågor. Den kommer till korta som innersta drivkraft och livsmening. Vid en dödsbädd kommer samtalet sällan att handla om politik. 

Tvåregementsläran påminner om att det också finns ett annat livsområde som har med vår djupaste hängivenhet och drivkraft att göra, innersidan i våra liv. Evangelium handlar om att Gud själv i Jesus Kristus stiger ner i vår värld, ger upp sin makt genom att födas som en liten värnlös baby och sedan genom att dö på ett kors för sina fiender, för oss alla. Det kristna budskapet är inte en ideologi eller ett system som ska tvingas på andra. Det är ett budskap om nåd, förlåtelse och upprättelse att dela. Med evangelium som drivkraft kan vi vara hängivna utan att det föder farlig och oförsonlig fanatism.

Just därför finns det behov av många kristna som är beredda att gå in i politiskt ansvar, som både ser politikens möjligheter och begränsningar därför att de har sin djupaste identitet förankrade i livet självt – Jesus Kristus – och vet att maktanalyser inte är de enda som behöver göras. 

• Della
• Twittra