Hos reformatorerna blev »Skriften allena« – att Bibeln ska vara avgörande för hur lära och liv utformas – en grundläggande princip. Ibland kallas detta reformationens formalprincip. Den innebär att Bibelns budskap bäst förstås genom Bibelns egna tolkningsnycklar. För Luther betydde detta att det inte finns någon annan auktoritet som står över Bibeln och ger den dess rätta tolkning. Varken kyrkan, traditionen eller andliga erfarenheter definierar budskapet. Det gör Bibeln själv. När vi läser den kommer frälsningsbudskapet om »Kristus allena« fram. Bara Jesus Kristus kan rädda människan i hennes yttersta nöd. Räddningen är tillgänglig genom Ordet – när det förkunnas eller läses. När budskapet om Jesus kommer till mig kan den helige Ande göra det levande. Det är så Guds ord visar sin auktoritet. Det skapar tro och förvandlar människors liv. 

»Skriften allena« innebär inte att kyrkliga ledare, tradition eller andliga erfarenheter är oviktiga, men de har en auktoritet över sig: Guds ord. I vår tid har ibland innebörden i »Skriften allena« misstolkats och gjorts till en frisedel för egna godtyckliga tolkningar. Men »Skriften allena« har sin plats i den kristna gemenskapens gemensamma liv och är inte ett uttryck för individualism!

Ett annat missförstånd kring »Skriften allena« är att det leder till fundamentalism. Bibeln blir den absoluta auktoriteten inom alla områden. Vi får då ofrånkomligen kollisioner mellan tro och vetenskap. Intressant är att fundamentalismens bibelsyn uppkommer när vi läser Bibeln med naturvetenskapliga glasögon: Bibelns texter och berättelser läses som om de var naturvetenskapliga beskrivningar. Det är ingen slump att det vi kallar fundamentalism blev ett sätt att läsa Bibeln som uppkom efter den moderna naturvetenskapens genombrott.

Fundamentalism kan felaktigt framstå som väldigt bibeltrogen. Den är inte ett sätt att tillämpa den reformatoriska tolkningsregeln som ligger i förlängningen av »Skriften allena«, nämligen att »Skrift skall med Skrift tolkas«. En fundamentalistisk läsning kommer alltför ofta att tvinga Bibeln att svara på »fel« frågor, frågor som texterna inte är avsedda att besvara. 

Detta betyder inte att vi ska låta bli att ställa sanningsfrågor till avgörande bibliska händelser. Ett exempel på att historiska frågor är viktiga finner vi hos Paulus i Första Korinthierbrevet. Han skriver i kapitel 15 att vår tro är tom om inte Jesus kroppsligen har uppstått från de döda. Även om vi inte går fundamentalismens väg kan det fortfarande finnas kollisioner mellan tro och vetande, men vi ska inte ta fel strider! Vi ska ta de strider som Bibelns huvudsyfte – frälsningen i Jesus Kristus – ger oss motiv att ta.

Hur kan vi då veta att Bibeln ska läsas i frälsningssyfte? Därför att den säger det! I Lukas evangelium kapitel 24 ger Jesus själv en utläggning över hur Gamla testamentet handlar om honom. När Johannes döparen ser Jesus komma säger han »Där är Guds lamm som tar bort världens synd« (Johannesevangeliet 1:20). Paulus säger i sitt andra brev till Timotheos att »de heliga skrifterna … förmår ge dig den kunskap du behöver för att bli räddad genom tron på Kristus Jesus« (Andra Timotheosbrevet 2:15). Till detta kommer det som nämns senare i samma sammanhang: Skrifterna »vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar«. 

Sammanfattningsvis ska vi i första hand läsa Bibeln för att få veta hur Gud frälser, i andra hand för att utrustas att göra de goda gärningar Gud vill att vi ska göra.

Några tillämpningar av »Skriften allena«:

• Hur fungerar »Skriften allena« i lärofrågor? Den säger att de läror vi omfattar behöver vara förankrade i Bibeln. I förlängningen av detta ligger att läran ska bygga en helhet som har Jesus Kristus i centrum.
• Hur fungerar »Skriften allena« i etiska frågor? Här blir Bibeln inte på samma sätt den självklara källan. Det finns mycket god etik även hos icke kristna. Etiken är förankrad i skapelsen enligt Bibeln (till exempel Romarbrevet 2:14–15). Samtidigt är både vår etiska klarsyn och vår vilja att göra det goda skadad på grund av synden (se exempelvis Romarbrevet 3:10–18; Efesierbrevet 2:1–4). Här kommer Bibeln in med sin hjälp genom att den helige Ande ger extra drivkraft att göra gott och bättre urskiljning av vad som är rätt och fel.
• Sedan har vi ett tredje område där det verkar vara mycket svårare att hämta vägledning ur Bibeln. Hur gör vi där Bibeln är självmotsägande? 

Ett exempel på en sådan fråga är om kvinnor kan vara förkunnare och ledare i församlingsarbete. Paulus skriver i Första Timotheosbrevet 2:12: »Att själv undervisa tillåter jag henne inte …« Samtidigt har vi Paulus hälsningar till kvinnliga medarbetare i Romarbrevet 16. Bortåt en tredjedel av hälsningarna gäller kvinnor. Flera av dem fungerade i ledande roller som innefattade förkunnande uppgifter, vilket vi förstår av titlar och beskrivningar. Till och med i Gamla testamentet skildras kvinnor som är ledare (domare) för folket, även om det inte är huvudlinjen. Frågan kan ställas hur Bibeln och Paulus egentligen ska ha det!

När bibelmaterialet är motsägelsefullt på detta sätt, menar jag att det är Guds sätt att säga till församlingen: »Detta är en fråga som ni ska fatta beslut om utifrån vad som gagnar evangeliet bäst i er kultur!« Här har vi det som brukar kallas ordningsfrågor – saker som kan skötas på både det ena och andra sättet och där kulturella hänsyn avgör vad som blir bäst. Det är därför det kan se ut som motsägelser i bibelmaterialet.

Även om Guds vägledning främst sker genom det som är alldeles tydligt och klart i Skriften, kan dess oklarheter också rätt förstådda vara en del av Guds sätt att tala till oss.

• Della
• Twittra