Luther målas å ena sidan fullt verksam i Andens gåvor, å andra sidan trogen den lära som menar att gåvorna från Anden försvann samtidigt som den sista aposteln. Hur förstår vi bilden av Luther och karismatiken, och behöver den kompletteras?

Uppfattningen om Luther och karismatiken är splittrad. Somliga hävdar att Luther talade i tungor och hade alla Andens gåvor, speciellt profetens och evangelistens. Andra beskriver honom som en företrädare för det som senare kom att kallas cessationism – läran att Andens gåvor var till för kyrkans första tid och att de försvann med den sista aposteln.

För att förstå Luthers position i frågan om andliga gåvor är det viktigt att veta lite om hur situationen var. Ganska snart efter att reformationsrörelsen startade kom den att delas. Förutom reformationens huvudfåra som följde Luther, fanns även en radikal reformation med olika företrädare. De menade att Luther inte drog ut linjerna tillräckligt. En del av dessa var »extrem-karismatiker«. Exempelvis dök det upp tre män från en liten by som hette Zwickau som berättade att de var profeter som hade samtalat med Gud själv. De var så ledda av Anden att de inte behövde någon bibel och menade: Om Gud hade tänkt att Bibeln skulle ha betydelse skulle han ha låtit den falla ner direkt från himlen. Några år senare förkastade en annan av radikalreformationens företrädare, Thomas Müntzer – också från Zwickau – alla dop och sa att Bibeln inte var annat än papper och bläck: »Bibel, babel, bubbel«. Müntzer predikade även att man skulle påskynda Gudsrikets ankomst genom att döda alla ogudaktiga. Han blev en av ledarna i bondeupproret. Inför det avgörande slaget hävdade han att alla som stred med honom skulle vara osårbara för furstehärarnas vapen. Han blev själv till­fånga­tagen och dödad när upproret slogs ner. Många av bönderna som hade trott på hans ord blev också dödade i slaget. I radikalreformationen fanns en urspårad karismatik som hade lämnat Skriften bakom sig.

När Luther talade om Anden och Andens verk behövde han därför gardera sig åt två håll. Både mot Rom, som hade kopplat samman tron och Andens verk med kyrkohierarkin och sakramenten, och mot radikalreformationen, som hade förkastat allt yttre. De senare menade att Anden kunde ge helt nya uppenbarelser som kom oförmedlat utanför Ordet. Luther kom därför att betona att Anden kommer när den vill, förmedlad genom Ordet och sakramenten – de nådemedel vi fått. Vill vi få del av Anden får vi söka oss till de mötesplatser Skriften lovat. Luther menade vidare, utan att göra det till en princip, att nådegåvorna var till för att legitimera och etablera kyrkan. Denna uppgift var fullgjord när den siste aposteln dog och därmed försvann gåvorna. Han menade också att om vi gjorde oss beroende av uppenbarelser, drömmar och mirakler skulle vi bara löpa risk att bli lurade av den Onde som vill förföra. Det stora miraklet var för Luther att tron kunde skapas i en män­niskas liv. För detta fanns Ordet och nådemedlen genom vilka Anden verkade, därför behövdes egentligen inget mer.

Å andra sidan finns flera exempel från Luthers skrifter och liv som visar att han inte var konsekvent i sitt avståndstagande från det vi i dag kallar karismatik. Till exempel berättade han i ett brev till en vän som ville få vägledning om bön, att han själv bad utifrån de olika delbönerna i Fader vår. Ibland fick han då »rika, goda tankar« i sin bön: »… då predikar den helige Ande själv och av hans predikan är ett enda ord bättre än tusen av våra böner. Ofta har jag lärt mig mera i en sådan bön än jag hade kunnat få ut av mycket läsande och eftertanke«. (Ur Hur man ska be av Martin Luther, sida 26, översättning Tomas Appelqvist 2010.) Han räknade också med att Gud kunde tala genom drömmar – även om det endast i efterhand kunde bedömas om de var från Gud. Alla profetiska uppenbarelser och drömmar behövde givetvis prövas mot Skriften.

Under sitt liv fick Luther vara med om åtminstone tre mirakler när man befarade att döden skulle inträda. Det var han själv, hans hustru Käthe och hans gode vän Melanchthon som vid olika tillfällen blev helade efter förbön. Ytterligare ett tecken på att Luther räknade med helandets möjlighet, var att han år 1545 skrev en instruktion för hur man kunde be för en sjuk i enlighet med Jakobs brev.

I Luthers syn på karismatik finns saker att lära:

• Det största under vi kan vara med om är inte ett fysiskt helande eller något annat spektakulärt, utan att en människa får en tro på Jesus Kristus. Det undret öppnar evig­­he­ten.

• Alla anspråk, uppenbarelser och under behöver prövas. Bara det som stämmer med Skriften och fäster oss vid Kristus ska vi ta fasta på. Allt annat blir bedrägligt hur bra det än i övrigt verkar.

• Anden kommer i första hand genom
Ordet och sakramenten. Det är mötesplatserna Guds löften är kopplade till.

• Bön är dialog med – inte en monolog inför – Gud. Vi får be lyssnande.

Samtidigt är detta ett av de områden där Luthers teologi behöver kompletteras. Bibeln talar om Andens gåvor på ett sätt som Luther aldrig utvecklade, fast han i övrigt hade en rik teologi om Anden och Andens verk. Det är fullt möjligt att forma en biblisk och luthersk teologi som fullt ut bejakar Andens kraftutrustande verk. Vi påminns om detta av våra karismatiska lutherska systerkyrkor i Tanzania och framför allt Etiopien. Den karismatiska rörelse som sedan 1960-talet går fram över kristenheten kan vi frimodigt hämta hem en hel del ifrån – om vi gör det under biblisk prövning med teologisk medvetenhet. Kanske är det till och med så att den karismatiska rörelsen behöver en del av den lutherska teologins betoningar för att utvecklas sunt. Det påstår åtminstone professor Veli-Matti Kärkkäinen, Fuller, en av den karismatiska rörelsens främsta kännare, i artikeln »Beyond Augsburg: Faith Alone and Full Gospel«, i Lutheran Forum nr 3/2007.

• Della
• Twittra