Längtan efter att omgivningen ska ha en positiv bild av kyrkan kan vara ett uttryck för att fördomar inte ska hindra människors möjlighet att möta Jesus. Men allt för ofta döljer snarare sig en annan djupare längtan: att omgivningen ska bekräfta en kyrka som plågas av sviktande självkänsla och bristande självförtroende.

Till en början kan det tyckas oskyldigt, men för varje steg som tas i jakten på omgivningens bekräftande sker någonting med kyrkan. I vår tid märks det kanske främst genom att vi börjar tala om och agera som om kyrkan var ett varumärke. Ledorden tas inte längre från kyrkans tradition, utan snarare från företagsvärlden. Det som söks är synlighet, effektivitet och mätbarhet – ord som bland annat Jonna Bornemark berör i De omätbaras renässans och Magnus Malm tar upp i sin undervisning (se exempelvis Fri att tjäna Del 1, Del 2 och Samtidigt…)

Synlighet: att människor lägger märke till oss. Vi vill göra oss ett känt namn och bli uppskattade i de rätta sammanhangen, vare sig det är inför givmilda företagsledare i församlingen, i maktens korridorer eller den senaste Sifo-undersökningen. 

Effektivitet: människor blir medel för ett annat uttalat mål: kyrkans synliga framgång. Människorna innanför kyrkans väggar blir redskap som kan slitas ut, de som är utanför blir objekt att nå. Det som söks är effektiva metoder för att nå det uppsatta målet och reflektioner kring vad en sådan ingång gör med kyrkan, skapelsen eller människorna runt omkring lämnas därhän. 

Mätbarhet: yttre markörer blir viktiga för det uppsatta och uttalade målet. Fler dop, fler gudstjänster, fler människor i kyrkans verksamhet. Vad människorna får med sig blir sekundärt, vad som sker med kyrkan irrelevant. Antalet är det främsta. 

Fokus vid synlighet, effektivitet och mätbarhet gör att kyrkans profetiska skärpa grumlas och omgivningen tillåts sätta agendan. Kyrkan är inte fri, utan vänder den teologiska kappan efter vinden. 

När modeller och språkbruk tas från företagsvärlden borde vi inte bli förvånade när folk börjar bete sig som kunder. Frågan som ställs i församlingen är inte längre »Vad vill Gud?« utan snarare: »Vad får jag ut av detta?« Fokus är på det egna jaget.

I Bibeln möter vi en radikalt annorlunda bild av kyrkans kännetecken. De ledord som söks där är snarare ett fördolt liv, trofasthet och kärlek. 

Jesus säger: »Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.« (Matt 6:6) Den som stänger dörren till omgivningen, kan stänga ute jakten på synlighet och i stället möta Fadern i det fördolda – och den som mött Faderns kärlek i det avskilda, kan sedan röra sig fritt i världen. Som Magnus Malm påtalat: »Förmågan att tala sanning hör samman med varifrån vi söker vår bekräftelse«. Den som söker bekräftelsen i omgivningen, kommer förlora förmågan att tala det Fadern talat i det fördolda.

Den kyrka som vill ta steg bort från synlighetens skenvärld, där perspektiven förvrids, behöver därför först söka sig till den fördolda kammaren för att möta den kärlek som skapar förutsättningen för all frihet. Där kan kyrkan också börja lyssna till vad Jesus faktiskt har att säga oss. 

Jesus säger: »Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra.« (Joh 15:5) Kyrkans uppgift är inte att vara effektiv, utan att bära frukt. En frisk kyrka växer och bär frukt som bär en eftersmak av Jesus. Det sker inte utifrån egna prestationer, utan utifrån att hon förblir i Jesus. 

Jesus säger: »Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.« (Joh 13:34–35) Det främsta kännetecknet på kyrkan, att hon älskar likt Gud älskar. Som Johannes lär oss: »Vi älskar därför att han först älskade oss«. (1 Joh 4:19)

Jesus säger mycket mer och genom hans ord kan vi sluta se varandra som konkurrenter på den religiösa marknaden och i stället börja se oss som varandras syskon med ett gemensamt uppdrag: att vara Kristi kropp i världen. 

Våra läppar stavar då på en ny bön – vi ber inte längre att Gud ska välsigna det vi gör, utan vi förenas med det Gud redan välsignar. Vår andliga självupptagenhet där vi putsar på vårt varumärke bryts, vår blick riktas i stället mot Gud och därmed också vår nästa och allt annat skapat. Vi strävar inte längre efter att försöka bygga upp egna imperier som vi kan skryta över, vi förenas med Guds rike. 

Kyrkan är då inte längre ett varumärke att skydda, utan ett tecken på vem Gud är: självutgivande kärlek. 

• Della
• Twittra