Frågan som Jesus ställer till lärjungarna är ständigt aktuell. Det är en fråga han ställer till varje generation och varje människa. Det var också den huvudsakliga frågan när kyrkan samlades för sitt första stora ekumeniska koncilium (kyrkomöte) i Nicea för 1700 år sedan: Vem säger vi att Jesus är? Eller kanske snarare: vad menar vi egentligen när vi som Petrus bekänner att Jesus är »Messias, den levande Gudens son« (Matt 16:16) eller säger »Jesus är Herre« (1 Kor 12:3)?

Kyrkans svar blev i den Nicenska trosbekännelsen att Jesus är: »född av Fadern före all tid, / Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, / född och icke skapad, av samma väsen som Fadern«.

Trosbekännelsen är förstås längre än så, men inte riktigt lika lång som vi känner den idag. Sin slutgiltiga form fick den vid konciliet i Konstantinopel år 381. Sedan dess har den varit gemensam för alla kristna. Att stämma in i kyrkans bekännelse är att identifiera sig med den kristna gemenskapen. Därför blir en trosbekännelse alltid dubbel: den säger något om vad tron är men samtidigt något om vad tron inte är. Den är som ett staket, med ett innanför och ett utanför.

Den stora kontroversen för 1700 år sedan gällde relationen mellan Fadern och Sonen. Arianerna, som fick sitt namn efter prästen Arius i Alexandria, menade bland annat att »det fanns en tid då Sonen inte fanns«. Därför markerades tydligt: »född av Fadern före all tid«. Det innebär att »född« inte handlar om något som sker i tiden, utan snarare beskriver Sonens relation till Fadern. Han är »född och icke skapad«.

»Av samma väsen som Fadern« är den andra tydliga markeringen mot arianerna. De kunde nämligen gå med på att Sonen var av liknande väsen som Fadern, men inte av samma. På svenska är det väldigt olika ord, men trosbekännelsen skrevs på grekiska och då handlar det bara om en bokstavs skillnad. Så central är frågan om Jesu identitet att varje liten bokstav spelar roll!

Gud är ljus, står det i Första Johannesbrevet 1:5. Hebreerbrevets författare skriver om Sonen att han är »utstrålningen av Guds härlighet«. Trosbekännelsen uttrycker det med att Jesus är »ljus av ljus«. Ibland kan den nicenska trosbekännelsen uppfattas lite tjatig med sitt »Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud«. Men så kan det bli när man vill vara tydlig.

Tydligheten behövdes då och den behövs nu. Alternativa idéer om Jesu identitet har en tendens att komma tillbaka genom historien. En del gör som arianerna och förminskar hans gudom så att han i praktiken blir skapad, en slags ängel eller kanske till och med bara människa. Andra betonar att han är Gud så mycket att gränsen mellan Fadern och Sonen försvinner, eller att inkarnationen helt tappar betydelse.

Den nicenska trosbekännelsen fortsätter med att Jesus »för vår salighets skull« har »blivit människa«. Den delen av svaret på Jesus fråga är lika viktig. Som det står i Första Johannesbrevet 4:2: »Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt«, eller mer bokstavligt översatt »kommit i köttet«.

Detta dubbla, att Jesus är Gud och människa, håller trosbekännelsen samman – och genom att stämma in i den håller vi samman varandra. Eftersom kyrkan är Kristi kropp kan vi inte leva i relation med honom utan att leva i relation med kyrkan. Eftersom han inte är delad (1 Kor 1:13) ska inte heller vi vara det.

Konciliet i Nicea används ibland som en slags symbol för kyrkans ”förstatligande” och det är nog inte helt rättvist. Kejsar Konstantin kallade visserligen till och närvarade vid mötet, men det var biskoparna som debatterade och röstade. Den kristna tron hade bara varit officiellt tillåten i tolv år och det skulle dröja ytterligare 55 år innan kristendomen blev statsreligion år 380.

Ett annat påstående man kan höra om Nicea är att kyrkan då röstade om vilka böcker som skulle ingå i Bibelns kanon. Några historiska belägg för det finns inte överhuvudtaget, det finns bara en legend från 800-talet som plockades upp av Voltaire och på senare tid av Dan Brown i Da Vinci-koden. En del kyrkorättsliga frågor togs visserligen upp vid mötet, men viktigast var den fråga som Jesus ställde till sina lärjungar: Vem säger ni att jag är? Om kyrkan inte är enad i den frågan spelar ingen annan fråga någon roll.

Därför behöver vi våra trosbekännelser och därför behöver vi reflektera över dem tillsammans. Så att vi vet vad vi menar och kan förenas i vårt svar. För när vi svarar gemensamt blir svaret mer än ett staket kring rätt lära. Det blir en gemensam tillbedjan, en lovsång till Jesus och ett vittnesbörd för världen. Trosbekännelsen förkunnar ju också evangelium: att inkarnationen, Jesu död och uppståndelse, var för vår frälsnings skull.

»Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv«. 

• Della
• Twittra