Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet

Den som vigs till präst får en helt ny andlig förmåga som är oförstörbar. Det innebär bland annat fullmakt och förmåga att leda nattvard och dela ut syndernas förlåtelse till skillnad från den vanlige lekmannen, som skulle hålla sig på sin plats. Så tänkte man i den medeltida kyrkan. Vi hade alltså två grupper av kristna med olika status, prästerna och lekfolket. Kanske det kan kännas igen i vissa församlingar även i dag?

Reformationen innebar en uppgörelse också på denna punkt. När Luther drog konsekvenser av sin rättfärdiggörelselära fick det följder för hur han kom att se på prästvigningen, prästen och lekmannen. Med utgångspunkt i 1 Petr 2:4–5 och 2:9, ”Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk …”, hävdade Luther de döpta och troendes allmänna prästadöme. Luther menade att dopet i en grundläggande mening gör alla troende till präster; dopet är den verkliga prästvigningen. Det finns ingen förmedlare mellan Gud och männi-ska förutom Kristus. Inga särskilda präster ska här tränga sig in och hävda speciell status. Sakramenten (dop och nattvard) och tillsägelsen av syndernas förlåtelse blir inte giltiga på grund av prästens prästvigning utan på grund av Guds ords löften. Därför kan alla kristna i princip dela ut sakramenten och förmedla syndernas förlåtelse. Det är inte bara prästen som kan tolka och förkunna Guds ord. Skriften är tillräckligt klar i sitt centrala budskap om frälsning för att vara tillgänglig för alla. Alla är kallade att i sin vardag förkunna Guds ord. Alla döpta och troende är andligt delaktiga och medansvariga för församlingens lära, liv och evangelisation.

Vad blir då kvar som är unikt för den som avskiljts som präst för en speciell tjänst i församlingen? Rent krasst inte mycket. Prästen utför det som i princip tillkommer alla kristna. Den som genom löften, handpåläggning och förbön avskiljs för prästtjänst blir faktiskt inte präst genom ”prästvigningen”. Det blev han/hon genom dopet tillsammans med alla andra kristna en gång i tiden. Om vi tolkar detta som en nedgradering av prästens tjänst har vi missförstått. Det är istället en uppgradering av den vanlige troende kristnes status inför Gud det handlar om.

Uppgiften för den som avskiljs för prästtjänst i församlingen blir inte mindre viktig utifrån detta synsätt. Ledarskapsuppdrag är alltid mycket viktiga. Han/hon får församlingens officiella uppdrag att vara predikant – uppgiften att offentligt förkunna Guds ord – och för den goda ordningens skull även uppgiften att hålla i dop och nattvard.  Det är kallelsen in i ett ödmjukt ledarskap som grundar sig på trohet mot Guds ord och församlingens förtroende.

Luther själv sammanfattade det allmänna prästadömet i tre praktiska uppgifter:

1) Offra – en kristen är kallad att frambära sig själv som ett offer, bland annat genom att tjäna sina medmänniskor i de olika uppgifter Gud kallar till.

2) Be – en kristen är kallad att delta i förbönen. Allas bön har samma tillträde inför Gud för Jesu Kristi skull. Här finns en ”gräddfil” för alla.

3) Lära – en kristen är kallad att på olika sätt dela Guds ord både i församlingen och i vardagen. Det innebär också ett ansvar att pröva det som sägs och sker i församlingen.

Läran om de döpta och troendes allmänna prästadöme är med andra ord samma sak som lärjungaskap på lutherska, ett sätt att uttrycka den kristnes missionsuppdrag.

För övrigt ligger i förlängningen av allmänna prästadömet även ett ja till kvinnor som präster, men det är en annan artikel.