Porträtt Kultur

Att skriva en psalm

Vi sjunger dem i kyrkbänken, på dopet och vid dödsbädden. Psalmerna är en del av vårt kollektiva minne, men hur blir de till? Och vilken roll spelar de egentligen i dagens samhälle? Budbäraren har mött psalmförfattaren Bertil Murray för ett samtal om den tidlösa psalmskatten.

Bertil Murray beställer en mazarin och en kopp te när vi träffas på hovkonditoriet Ofvandahls, tvärs över gatan från Svenska kyrkans huvudkontor i Uppsala. Bertil har nyligen fått reda på att 22 psalmer, av de hundratals han skrivit och skickat in, har gått vidare till de 233 psalmer som ska provsjungas i Svenska kyrkans församlingar under 2025 och 2026. Anledningen är att den nuvarande Psalmboken ska utökas och revideras. 

– En del av de texter som tagits med är lite överraskande, men de har gjort ett fint urval som passar olika sammanhang och högtider i kyrkan, säger Bertil.

Bertils relation till psalmer går tillbaka till uppväxten på gården intill den vitkalkade 1700-talskyrkan i Undersvik, där hans pappa arbetade som föreståndare på kursgården. Han minns det som om det vore igår: doften av de tända stearinljusen med fladdrande lågor, dammet som virvlade i luften, de välvda fönstren – och psalmsången förstås. 

– Vi barn förväntades delta på programkvällarna på gården och lärde oss citera dikter utantill. Psalmer som »Tryggare kan ingen vara« eller »Jag lyfter ögat mot himmelen«, påverkade mig djupt. 

Efter uppväxten i Unders­vik utbildade sig Bertil till präst i Uppsala. När Nya testamentet kom ut i ny översättning 1981, och senare inkorporerades i Bibeln år 2000, började han skriva korta visor till bibelverserna för att de nya texterna skulle få fäste.

– Jag upplever att det svenska språket är väldigt melodiskt, med sina rörelser upp och ner och fram och tillbaka. Jag började lyssna på versernas inneboende melodi och försökte hitta musiken i själva texterna.

Under småbarnsåren tog Bertil en paus från att skriva psalmer och satsade helhjärtat på kallelsen som präst. Men när barnen så småningom flyttade hemifrån för närmare tjugo år sedan tog Bertil upp psalmskrivandet igen. Han deltog på Anders Frostensons psalmskola i två omgångar från år 2010, och efter det har han alltså skrivit några hundra psalmer. Många av de tonsättare han träffade på skolan har han fortsatt jobba med ända tills i dag. 

Inspirationen till hans psalmskrivande kan komma helt plötsligt, som när han är ute på en cykeltur eller lyssnar på en predikan. En rad eller formulering dyker upp som en tanke, och då pausar han det han gör och skriver ner det på mobilen. Sedan kan idén ligga vilande i något år innan han tar fram den. Men det vanligaste är att han har bestämt sig för att skriva en psalm inför en specifik söndag och sitter hemma bekvämt i fåtöljen i vardagsrummet. 

Men vad utgör egentligen en »bra« psalm? Enligt Bertil handlar det om tre saker: Det sanna, det goda och det sköna. Bertil strävar efter att det sanna i psalmen ska spegla kyrkans universella tro, även om han utgår från egna övertygelser. Han försöker skriva psalmer som kristna från olika samfund kan känna igen sig i och bekymrar sig inte om att försöka få psalmen att låta luthersk, även om han liknar psalmer vid en »mini-katekes«: »Det är ett enkelt sätt att lära sig kyrkans tro, utan att behöva studera den«. Det goda handlar om uppsåtet – en psalm ska vilja väl och uppmuntra, inte trycka ned. Och slutligen: det sköna, som handlar om hantverket, poesin och musiken. En vacker psalm berör djupare än en som är överdrivet prålig, vulgär eller helt enkelt ful, menar Bertil.

– Om psalmen får sträva åt det sköna kan den verkligen träffa människans hjärta. Människor känner igen skönhet, och jag tror inte att den är subjektiv. På ett djupt plan finns en gemensam mänsklig erfarenhet av det sköna, som en vitsippsbacke, doften av liljekonvaljer eller känslan av att luta sig mot mossan på en sten. Även om en psalm bara består av ord och musik, kan den fånga upp något av den skönhet som våra sinnen uppfattar.

Många är de teologer som talat om att det finns en inneboende längtan efter Gud i människan. I Psaltaren 42 skrev psalmisten att »som hjorten längtar till bäckens vatten, så längtar jag till dig, o Gud«. Augustinus skrev om samma ämne på 300-talet och C.S. Lewis beskrev i sina memoarer om hur längtan präglat hans sökande och finnande av Gud. Även Bertil beskriver gärna sin tro som en längtan efter Gud.

– Vi människor förstår inte alltid vår längtan utan låter den ta mer ytliga uttryck – en fin bil eller en livskamrat står ofta högst upp på önskelistan. Det är gott och begripligt, men vi kan inte rikta all vår längtan mot det. När vi gräver djupare i oss själva är det ytterst sett Gud vi törstar efter, därför kan vi känna igen oss i varandra. När jag skriver om den längtan i en psalm kan det nå det djupaste inom mig och inom den som sjunger.

Bertil berättar att psalmer också lämnar olika avtryck på honom, vissa berör honom djupt och andra lämnar honom oberörd. Det är också sammanhanget som påverkar sinnesstämningen. Att sjunga vid dop, vigsel, begravning eller långfredag kan framkalla starka känslor och ibland tårar, då stunden har en stark beröring. 

– Det är få människor som inte påverkas av musik, och kombinationen av text och musik blir mycket stark. Tänk bara på hur många sångtexter man kan utantill, jämfört med samma text utan musik. En bra psalm lagrar man i sitt inre, och då kan den ge tröst och vägledning i hjärtat. Det är inte bara en vacker text, den måste också kunna hjälpa mig att agera och leva.

Han fortsätter:

– Tanken att Gud sjöng fram skapelsen, som Lewis och Tolkien beskriver och som jag menar kan tolkas in i Första Moseboken, är djupt betydelsefull. Denna bild förstärks av att Jesus faktiskt sjöng, som när de sjöng lovsånger vid den första mässan. Det är en stark tanke att i Ordet, Kristus, sjungs skapelsen fram.

När en större andel av befolkningen gick på gudstjänst förr i tiden fanns det en gemensam psalmskatt, i dag är det inte på samma sätt. Bertil berättar att de flesta »på hans tid« kunde många olika psalmer, i dag känner man på sin höjd till »Den blomstertid«. Därför tror Bertil att de psalmer som skrivs nu behöver vara tillgängliga, men inte teologiskt urholkade. 

– Den unga generationen – inte minst unga killar – söker sig till kristen tro, och då behöver psalmerna ha en substans som folk kan tänka till kring. Det behöver inte vara lättsmält utan något att växa i, så att psalmerna kan fortsätta vara meningsfulla.