Emelie Lundahl

Lärarinnan Emelie Lundahl föddes på Söder i Stockholm. Fadern var slaktare, men avled när Emelie var liten. Modern fick arbeta hårt för att försörja fyra döttrar och en son. För att kunna arbeta fick hon anställa gotländskan Mari som var hemma med barnen.

Hösten 1864 började Emelie på seminariet och efter tre år fick hon en tjänst som biträdande lärarinna vid en elementarskola för flickor i Norrköping. 1872 blev hon  antagen som adjunkt vid folkskolelärarinneseminariet i Stockholm.

Efter tre år vid seminariet kom en dag en missionär och bad rektorn att få höra på undervisningen. Rektorn skickade honom till Emelies klass. 

»Jag hade hört talas om honom förut, att han förestod ett barnhem i Massaua, att hans hustru dött och att han kommit hem för att söka sig en hjälp för livet. Då det sedan blev bestämt, att jag skulle bli denna hjälp, sade rektorn, att om han vetat, att missionär Lundahl var ute i sådant ärende, hade han icke släppt in honom i seminariet.«

Detta skriver Emelie i sin bok Från forna dagar och flydda år. Boken fick jag kännedom om när Ingrid Kågedal arbetade med sin bok om Gustava von Platen som var Bengt Petter Lundahls första hustru. Idag har jag upptäckt att boken, som kom ut när hon var 80 år, har sin grund i de artiklar som hon skrev i fem nummer (1899–1917) av årsskriften Varde Ljus. Somliga avsnitt känns direkt igen i boken medan andras innehåll kommer på ett samlat sätt i boken.

Emelies bok är en av de första kvinnornas berättelse av hur det började, särskilt i Massaua, Monkullo och Bellesa. Hon skriver på ett målande sätt om hur det var:

»Då regnet kom och öste ned över oss, fanns inte något tak i Massaua som stod emot. Det började så småningom att regna inne också och fortsatte därmed en stund, sedan det slutat ute, tills hela huset var genomdränkt. Vid ett sådant tillfälle tröstade en av gossarne mig med att Abraham, Isak och Jakob bodde i tält de, men vi hade ett hus vi.«

Undervisningen gav resultat och snart ville »gallabarnen« resa tillbaka med evangeliet som de fått kunskap om. Från Massaua sändes Negusie, Johannes Emanuel och hans nyvigda hustru Elisabeth som varit missionär Månssons första lärjunge i flickskolan som de startat. Den 8 november 1877 bröt de upp från Massaua och i januari 1885 anlände brev från dem att de nått fram till Djimma. 

Bengt Petter Lundahl drabbades 1878 svårt av sjukdom.

»Vi hade nämligen alla i hemmet blivit förgiftade av getmjölk. Getterna hade ätit giftiga örter, och mjölken förorsakade häftiga, våldsamma uppkastningar. Endast min man gick fri, men det lade sig i stället på levern. Det blev bestämt att han skulle resa hem och jag stanna hos barnen med infödda läraren (kes) Terfu som medhjälpare.«

När maken kom tillbaka från Sverige var han frisk och hade med sig Emilies lillasyster Mimmi som skulle hjälpa till i gosskolan och Hulda Hellgren i flickskolan. 

Redan 1875 hade Bengt Petter vid Sverigeresan varit hos arkitekten och kompositören Stenhammar som gjort ritningar för den nya stationen i Monkullo (Imkullo). 

»Han brukade ställa upp sina utkast på pianot och spela för att få idéer. Min man var just uppe hos honom och hörde honom spela över vår ritning, och han tänkte, där han satt, att om vårt hus bleve så vackert, som han spelade, då skulle det bli något underbart.«

Men först 1877 fick de löfte om tomt och kunde sätta igång. I mars 1879 var huset så färdigt att de kunde flytta in. Emilie ger en innehållsrik beskrivning av det nya huset och livet där.

»Och i ett land, där alla slags vårdanstalter fattades, blev det ett underbart hus, där de sjuka fingo vård, de förföljda ett hem, de hungrande. Först titta vi in i de små gossarnes rum. Där är allt under den kära Mimmis tillsyn väl ordnat. Hudarna, på vilka de små sova, äro hoplagda på en koffert. I den ena av rummets tre nischer ligga deras filtar och överst därpå deras små gula huvudkuddar uppradade. Tyget till dessa ha de fått som julgåva från vänner hemma och så har de sytt dem under jullovet och fyllt dem med lappar och små hyvelspån från snickeriverkstaden. I den andra nischen stå deras böcker och i den tredje tronar Hanetza, en stor docka också den från vänner hemma, klädd i förkläde samt till och med i röd hjärtvärmare. Snurran, också den hemifrån, är redan igång på golvet.«

Så fortsätter beskrivningen av de olika rummen för barnen, bönerummet, kyrkan, gästrummet, missionärsrummen och flick- och pojkskolan. Beata Carlsson har ett sjuktält på gården och maken Per har sin snickarverkstad under deras veranda. Även gårdsplanen med planterade träd beskrivs.

Flera gallaflickor friköps från slaveriet och kommer till stationen. Emelie skriver:

»Ibland dessa var det en Garrnå som i dopet fick namnet Aster och som sedan gick ut som bibelkvinna till Galla tillsammans med Onesimus och hans hustru. Hon verkar där ännu. En jul redan innan hon döptes, lade Onesimus en helbibel in i mitt rum med påskrift ’julklapp åt Garrnå’. Han sade, att hon fröjdat honom så många gånger med sina svar; nu ville han fröjda henne en gång. Hon gick så tyst med sin hemlighet, att hon ville inviga sitt liv åt Gud. Men hennes kamrater drogo känsel på henne och sade: ’Aster gifter sig aldrig.’«

Det intressanta är att Aster ändå hela livet var med nära Onesimus familj och finns med på flera familjeporträtt.

Vid stationen möts både glädje och sorg. 1885 blev ett smärteår. Den 25 april avled lilla Hanna, 8 månader gammal. Inom några veckor avled två av de större gossarna i tyfoidfeber, Gebra Krisus och Gebra Amlak, båda omkring 15 år. 

»Hela sommaren hade Rosa Månsson, som plågades svårt av hettan, varit mycket klen och även hon angreps av den farliga sjukdomen och slutet kom så hastigt, att vi inte kunde fatta, att hon lämnat oss. Sista morgonen ringde hon som vanligt ut sina flickor. De brukade alltid vara klädda och väntade blott på ringningen för att öppna dörrarna och lika en skock duvor sprida sig var och en till sin morgonsyssla. Följande morgon kom hembudet för henne efter en plågsam natt med svår andnöd. Hur obegripligt det syntes oss, att hon skulle sänkas ned i graven med alla sina rika gåvor och sin stora plikttrohet. Mången orkar icke att höra ens om missionen, hon levde sitt liv för den i ett klimat, som dagligen tärde på hennes hälsa, och ännu i sina bästa år bäddades hon ned i  Afrikas jord på den öde plats, där hon gjort vad hon kunde för att Guds kunskap skulle spridas på jorden …

I denna farsot insjuknade ock min man den 1 dec, fyra månader efter Rosas död … Den 11 dec blev han »fri«. Det var kl 7 på aftonen och budskapet att Aboi Lundahl var död spred sig snart och alla, som hörde det, strömmade till och deltog i sorgesången.«

Sommaren 1894 måste Emelie resa hem efter en svår bröstsjukdom. Våren 1895 fick hon arbete på Stiftelsen som sekreterarens biträde. Josef var då 12 år och i 15 år fick hon fortsätta på EFS expedition.

Recension: Den katolska social­läran

Den katolska socialläran är ett monumentalt verk som bygger på den kristna socialetiska traditionen och aristotelisk filosofi, tillämpad och uppdaterad av påvarna i en lång rad texter under de sista hundratrettio åren. Nu finns de översatta i en omfattande volym. Varje encyklika har fått en introduktion som sätter in dokumentet i dess historiska sammanhang och förklarar viktiga begrepp.

Nyligen gav Veritas ut Joseph Ratzingers föreläsningar över den apostoliska trosbekännelsen, Introduktion till kristendomen (384s), vilken recenserats här i Budbäraren. För en protestant finns naturligtvis både teologiska och etiska frågor där uppfattningarna går isär, men på den grundläggande troslärans och etikens område är det mesta ett gemensamt tankegods. 

Den katolska socialläran innehåller både klassiska påvliga texter som exempelvis Rerum Novarum (1891) av Leo XIII och Quadragesimo Anno (1931) av Pius XI och de sentida påvarnas mycket mer frekventa argumentation i sociala och politiska frågor. Volymen ger en historisk översikt över politiska och sociala konflikter i världen från 1800-talets slut fram till idag och påvarnas ställningstaganden i dessa. En förändring som framträder är de senare påvarnas ökade politiska intresse och engagemang. 1891 till 1960 finns bara två texter med, de ovannämnda, medan det finns femton från de sista sextio åren. Detta handlar inte bara om redaktionens urval av texter utan också om att påvarnas roll i den politiska och sociala debatten har förstärkts. Här finns Johannes XXIII:s encyklikor Mater et Magistra (1961) som handlar om kyrkans sociala ansvar, och Pacem in Terris (1963), som handlar om krig, fred och atomvapen året efter Kubakrisen 1962. 

Ibland är urvalet av texter något överraskande. Viktiga texter som saknas, och som enligt mig borde läsas av kristna i Sverige idag, är de påvliga texter som berör frågorna om livets början och slut och sexualetik, framförallt Humanae Vitae (1968) av Paul VI och Evangelium Vitae (1995). Det handlar då om frågor som har med abort och dödshjälp att göra och om synen på äktenskapet som ett livslångt förbund mellan man och kvinna. Ingen av dessa encyklikor finns med i denna utgåva, vilket nog kan förklaras med att de finns utgivna separat. Evangelium Vitae finns bland annat i en utgåva som sprids av Respekt, den svenska katolska organisationen som arbetar för det ofödda barnets rätt till liv. 

Två encyklikor finns med som behandlar evangelisation, nämligen Evangelii Nuntiandi (1975) av Paul VI och Evangelii Gaudium (2013) av Franciskus I. Franciskus betonar Andens roll i evangelisationen: »Innan jag framför några andliga motivationer och förslag, åkallar jag än en gång den helige Ande. Jag bönfaller honom att komma och förnya kyrkan, att väcka henne och driva henne att frimodigt gå framåt för att evangelisera alla folk.« (s. 1072). I samma encyklika finns också ett avsnitt om interreligiös dialog som betonar att dess mål är att bidra till fredliga förhållanden i världen och att den handlar om den mänskliga existensens villkor (s. 1067). Franciskus har kritiserats för uttalanden av synkretistisk karaktär i samband med denna typ av dialoger, men i encyklikan finns inte det. Här sägs istället: »En lättköpt synkretism skulle till sist bli en totalitär gest hos dem som bortser från de större värden som de inte förfogar över. […] Det som inte är till hjälp är en diplomatisk öppenhet som säger ’ja’ till allting för att  undvika problem, för att vilseleda andra och förneka dem det goda som vi har tagit emot för att generöst dela med andra.« (s. 1068).

Den katolska socialläran har goda förutsättningar för att bli både läst och använd i det politiska samtalet i Sverige. Två opinionsbildare som aktualiserat den katolska socialläran är Dagens ledarskribent docent Joel Halldorf och Thomas Idergard, tidigare moderatpolitikern och numera jesuit och katolsk präst. 

Kyrkan stärker de ungas röst i Malawi

I år stöttar Bial återigen ungdomsarbetet i EFS systerkyrka i Malawi, ELCM. Nu satsar kyrkan på att rusta ungdomar i ledarskap och öka deras delaktighet i beslut och aktiviteter på kyrkans alla nivåer. ELCM:s medlemmar består till stor del av barn och ungdomar och det är nödvändigt att ungdomar får spela en viktig roll i kyrkans ledarskap. Målet är att ungdomarna i programmet ska växa som kristna ledare och i entreprenörskap. De kommer att vara delaktiga i utvecklings- och mikrolånprojekt på landsbygden som främjar självförsörjning.

– Detta ledarskapsprogram stödjer de unga att genomföra utvecklingsprojekt utifrån sina egna förmågor tillsammans med lokala resurser. Det hjälper också de unga att ha en anda av teamarbete, säger pastor Evance Mphalasa som är rådgivare i ungdomsfrågor på ELCM.

Passion för lärande

Det är söndag och en kompis som är ny i Lötenkyrkan i Uppsala sitter ensam i kyrkbänken. James Starr, som tillhör församlingen, ser det och frågar om hon vill fika med honom och hans fru efteråt. Så trion slår sig ned runt fikabordet och börjar småprata om sina jobb. James berättar att han arbetar på Johannelunds teologiska högskola. Först efteråt får min kompis reda på att han är skolans rektor.

Scenen är typisk för James Starr. Han är inte Den Store Ledaren som vill imponera med titlar eller briljera med sin kunskap. Allt bottnar i hur han ser på ledarskap: 

– Jag är inte bekväm med hierarkier och tycker inte att de är kompatibla med evangeliet. Det är bara Jesus Kristus som är Herren med stort H. Jesus säger att vi som tillhör honom är som grenar på vinstocken, ingen gren är »mer gren« än någon annan – alla har direktkontakt med Herren.

– Sedan har jag som ledare fått ett förtroende och ja, en viss … makt. Hm, ordet känns väldigt främmande i munnen …

Vi möts i hans arbetsrum på Johannelund. Väggarna är täckta av böcker, och de flesta titlar verkar handla om Nya testamentet – ämnet som James Starr är docent i. Kärleken till litteratur i allmänhet, och Bibeln i synnerhet, väcktes tidigt. 

– På mellanstadiet läste jag Narnia och Sagan om ringen och även om de är fantasiberättelser gav de mig en stark känsla för hur himmelriket känns; de vittnade om Guds godhet och sanning. Och så läste jag igenom hela Bibeln, vilket var en stor upplevelse, berättar han. 

Den amerikanska accenten hörs när han talar. James Starr är född i Michigan, USA, och bodde under uppväxten i flera amerikanska stater. Både mamman och pappan var djupt troende och James berättar att familjen gick i kyrkan varenda söndag utan undantag.

– Ja, absolut utan undantag, lägger han till.

Han talar om barndomen med värme. Föräldrarna bjöd ofta hem till bibelstudier och den lille James fick sitta med och lyssna när de pratade om tron. De var också tydliga med att beslutet att följa Jesus inte var något man tog lättvindigt. 

– Som tioåring grubblade jag kring hur jag skulle förhålla mig till Jesus. Jag var inte barndöpt och mina föräldrar sa: »När du väl ger ditt liv till Jesus kan du inte ta tillbaka det.« Jag låg sömnlös på nätterna och funderade. Jag trodde på Jesus och hade lärt känna honom, men var jag beredd att erkänna honom som Herre över mitt liv?

Här blir jag fundersam. Var James verkligen bara tio år när han hade den typen av djupa tankar? (När jag själv var i samma ålder lekte jag med Barbies och tänkte mest på vilken låt jag skulle mima till på roliga timmen). 

– Jo, jag var tio. Jag förde dagbok och minns att det var ganska mycket ångest kring beslutet, förklarar han. 

Två händelser gjorde att han till sist valde att döpa sig. Det ena var den väckelse bland Jesusfolket som bröt fram i hans hemförsamling. Barfota hippies med långt hår och batiktröjor strålade av glädje över sin nyvunna tro och blev förebilder för James. Det andra var två filmer som förändrade hans syn på Jesus: Godspell (»som egentligen är teologiskt förfärlig«) och The Greatest Story Ever Told.

– Filmerna gjorde att Jesus blev personlig, en riktig människa som ville känna just mig. 

Efter dopet var James Starr en annan. Han berättar att han aldrig varit sådan evangelist som då; han delade ut Johannesevangeliet till sina kompisar, pratade om Gud och bjöd in till kyrkan. I årskurs sex berättade han för sin lärare att han skulle bli missionär. Till svar fick han höjda ögonbryn och ett »Men lilla gubben.«

Men missionär blev han. Om än på ett annorlunda sätt.

Först blev det universitetsstudier: Engelsk litteratur vid University of Virginia. Under tiden var James med i en blomstrande student­rörelse, i det som motsvarar svenska Credo. Samtidigt gick den presbyterianska kyrka han var med i från 200 medlemmar till 1000 på bara några år.

– Jag har gång på gång haft välsignelsen att få en försmak av Guds rike. Det har jag burit med mig hela livet, berättar han.

Men det fanns en baksida. I sin iver att ta tron på allvar ville James hela tiden höja ambitionsnivån – mer bön, mer bibelläsning. Till slut rasade korthuset. 

– Som 21-åring tänkte jag: Vad förväntar sig Gud av mig? Jag mäktar inte med! Då försökte jag faktiskt sluta vara kristen. Jag såg hur till synes obekymrat mina icke-kristna kompisar levde och kände avund.

– Men även om jag försökte sluta vara kristen, gick det inte. Det var som att Gud hade handen på min axel och drog mig tillbaka. Och jag kom tillbaka – förkrossad och med en större ödmjukhet. Jag insåg att jag inte kan prestera någonting och sa till Gud: Om du vill ha mig vill jag vara kvar. Det är här jag hör hemma!

När James berättar tänker jag på hur ovanligt det är att en man i hans ålder pratar så ärligt och känslosamt om sin trosresa. Han värjer inte för det svåra och berättar också att han under flera år upplevde Guds tystnad oerhört smärtsamt, som en själens dunkla natt. I efterhand har han accepterat det som ett trons grundvillkor. 

– Ibland får vi uppmuntrande vägskyltar som visar att vi är på rätt väg i form av bönesvar, härlig lovsång och god gemenskap. Men på vissa sträckor i skogen är det glest med vägskyltar. Ändå är man på rätt väg, konstaterar han.

Tidigt i livet hade James en känsla av att hans livsväg inte var att stanna i USA. Efter avslutade studier åkte han till Belgien med missionsorganisationen OM för att starta Credo-grupper. Och i teamet fanns en viss tjej från Borås … 

– Vi höll kontakten under fem år. I dag finns alla våra brev i en stor kista hemma i tv-rummet.

Tjejen från Borås var Kristina, samma kvinna som kyrkfikade i Lötenkyrkan med min kompis. Hon och James gifte sig 1988 och har i dag två vuxna söner. 

Som nygifta bodde de i USA under tiden James utbildade sig i teologi vid det prestigefulla Ivy League-universitetet Yale. 

– Yale liknar Johannelund på många sätt. Det var verkligen kyrka och akademi tillsammans: kapell mitt på campus och fokus på att studenterna skulle prästvigas eller möjligen bli lärare. Det fanns studenter från många olika samfund och frågan i studierna var hela tiden: Vad innebär det här för församlingen? Hur kan detta gestaltas i en tjänst? berättar James som stortrivdes i den miljön.

– Jag läste så mycket bibelkunskap jag bara kunde och tillbringade mina dagar och kvällar i något av de stora, härliga biblioteken. Dessutom jobbade alla studenter i någon församling minst tio timmar i veckan. Blandningen av teori och praktik var en självklarhet. 

När James beskriver Johannelund är det samma blandning som han lyfter fram. 

– Vissa studenter kommer hit med en ganska tunn församlingserfarenhet, så vår uppgift är att visa på hur teologin och församlingslivet kan integreras. Därför är vi måna om att teologi på Johannelund aldrig ska vara ett abstrakt akademiskt ämne, utan något levande som gestaltas i såväl mötet med lärarna som i gemensamma veckomässor, morgonböner och mentorsgrupper. 

– En styrka som Johannelund har är också att man som kristen akademiker inte behöver inta försvarsställning. Vi förutsätter Guds existens och att han har uppenbarat sig i Jesus. Det är en helt försvarbar filosofisk utgångspunkt. Utifrån det kan vi sedan vara självkritiska och ställa frågor kring vad en viss teologi innebär för församlingen. 

James Starr har arbetat på Johannelund sedan 2001. Han kom i kontakt med EFS under doktorandtiden i Lund då han och Kristina var medlemmar i EFS-kapellet. När forskartjänsten löpte ut blev han tipsad av sin handledare, Birger Olsson, att Johannelund sökte ny lektor i Nya testamentet.

– På den tiden var allt norr om Hässleholm som Norrland för mig, och Uppsala var helt okänd mark. Men jag sökte tjänsten, blev kallad till intervju och stortrivdes med personalen och studenterna. Jag trodde aldrig jag som utlänning skulle få tjänsten så jag var mer avslappnad än jag borde ha varit egentligen, men jag minns att jag och de som intervjuade mig skrattade en hel del tillsammans.

Humor har fortsatt varit viktigt för James. Under vår intervju skrattar jag flera gånger åt hans självdistans och komiska tajming. 

– Jag gillar inte pappaskämt, så jag försöker ha min egen humorstil, säger han.  

– Det finns till och med forskning som säger att om man skrattar är man mer avslappnad och då kan man lättare ta in det som sägs. Jag försöker ha med det i mitt ledarskap. 

Hur skulle du mer beskriva dig själv som ledare?

– Jag vill skapa konsensus och se till att allting förankras i arbetslaget. Det ska inte vara jag som pekar med hela handen.  

Men är det ens möjligt att skapa konsensus?

– Kanske inte att alla är med, men att majoriteten är det. Jag vill att man ska känna att vi har en gemensam vision och idé som vi försöker förverkliga. Därför jobbar hela arbetslaget tillsammans när det gäller verksamhetsplan till exempel, säger han och fortsätter: 

– Under tre år var jag pastor i en församling i USA och innan jag slutade gjorde jag en femårsplan för att de skulle ha en riktning framåt. Men ganska snabbt insåg jag att det där verkligen var James tankar om församlingen och inte församlingens tankar, så det blev inte så mycket av allt det där. Det har jag burit med mig som en lärdom.

James Starr har varit rektor i snart två år. När någon frågar om Johannelund är hans standardsvar att »det är mycket som är bra«. Sedan sticker han inte under stol med att de senaste fem åren varit turbulenta. Johannelund har genomgått en stor och utdragen ombyggnation, Svenska kyrkan drog in praxisåret, och allt fler studenter pluggar på distans. När Kjell O. Leijon slutade som rektor efter tre år, beslutade man att göra en intern rekrytering och sökte någon som kunde fungera som en stabiliserande faktor. På frågan om varför det blev just James Starr, är han blygsam:

– Det fanns inte så många andra att fråga. 

När han utvecklar sitt resonemang fokuserar han inte på sig själv, utan lyfter fram Johannelund.

– Det är en fantastisk skola – strategiskt viktig, inte bara för EFS utan för hela Svenska kyrkan. Det är den enda medvetet lutherska utbildningen i Sverige som dessutom förmedlar en roseniansk spiritualitet och har fokus på bekännelsen om Jesus. Den får vi aldrig tappa!

James Starr säger att han ofta påminner både sig själv och kollegiet om att ha Jesus i centrum. Tidigare studenter intygar att det också är så. »Engagerad«, »entusiastisk« och »tillgänglig för elever« är andra omdömen som återkommer när de beskriver James som lärare.

Men hur är han som rektor?

Själv säger han att det varit en omställning att byta tjänst och att han inte riktigt landat än. Om han tidigare kunde luta sig tillbaka på många års erfarenhet och inarbetade rutiner är det numera tusen bollar i luften, mötesmaraton och massor av människor som frågar efter hans åsikt. Ibland ter sig tillvaron överväldigande.  

– Jag är ju litteraturvetare och teolog, inte administratör eller ekonom … Så jag märker att jag är mycket mer beroende av Gud nu. Jag ber mer, annars klarar jag det inte. 

En av styrkorna som James Starr har är hans erfarenhet från många olika kristna sammanhang, såväl från församling som akademi, både från Sverige och utomlands. Han säger att han har en amerikansk syn på utbildning.

– I Sverige ligger fokus på att man ska utbilda sig till något som leder till ett yrke, men i USA pratar man mer om bildning, både allmänbildning och om att man som människa ska utvecklas intellektuellt hela livet. 

Bildning är således viktigt för James. Jag följer honom på bokrecensionssajten Goodreads. Där har han bland annat gett en stjärna till Nabokovs Lolita och fem till Hamlet och Brott och straff. 

Hur hinner du läsa så mycket?

– Jag lyssnar på ljudböcker när jag går hundpromenad, så då blir det en bok i veckan. Annars hade jag aldrig hunnit. 

Men läsningen är också en livsstil. Nyfikenhet och en vilja till »det livslånga lärandet« är något han gärna vill väcka hos studenterna.

– Jag hoppas att våra studenter ska känna att de bara har börjat lära känna Bibeln, kyrkans historia och sin tro, och att det finns mycket mer att fundera på och fördjupa sig i. 

– När det gäller exegetik i Nya testamentet känner jag att det är som en åker med guld – var jag än sätter ner spaden gräver jag upp guld. Jag är bara i början och kommer bara hinna med en bråkdel, livet ut. 

James Starr är glad över att vara på Johannelund. Även om det finns stora utmaningar, överväger det positiva: bättre ekonomi tack vare statsbidrag och flera nytillskott i personalen. 

– Jag har varit här länge och tänkt på och drömt om vad vi kan göra. Till exempel bygga upp ett alumninätverk, skapa en trivsam miljö så att studenter vill vara på plats, och utveckla kurserna så att studenterna både blir teologiskt skärpta och Jesusfokuserade. Nu hoppas jag att drömmarna kan bli verklighet. 

Salt storsatsar på digital resursbank

Coronaviruset har tvingat kyrkan världen över till olika digitala initiativ. Ett initiativ som redan var igång, men som blir än mer aktuellt i tider som dessa, är resursbanken Salt+, en hemsida med digital undervisning, framtagen av Salt – barn och unga i EFS.

– Initiativet är egentligen ett svar på ett behov som har funnits i flera år. Det har nämligen inte funnits så mycket material från oss på rikskansliet till ungdomsledare när det gäller ledarskap. Med Salt+ vill vi komplettera de lokala ledarskolorna med god undervisning så att våra ungdomsledare och ungdomsgrupper inte ska behöva hitta på allt själva, säger projektkoordinatorn Victor Forssman.

På hemsidan finns samlad undervisning från flera olika lärare kring tre olika teman: lärjungaskap, ledarskap och Bibel. Varje lektion innehåller en video och ett dokument som innehåller samtalsfrågor samt de bibelord som lektionen förankrats i.

– Samtalsfrågorna som följer med är något som är rätt unikt med Salt+ om man jämför med andra liknande sajter. I stället för att »bara« konsumera undervisningen vill vi lyfta vikten av att få reflektera tillsammans och processa undervisningen, säger Forssman.

Namnet »plus« kan på många andra hemsidor innebära kostnader eller någon typ av extra medlemskap, kring Salt+ gäller dock raka motsatsen:

– Salt+ är helt gratis och utan inloggning. Själva syftet är att det ska vara så lättillgängligt som möjligt. Målgruppen för materialet är bred och på sikt är tanken att Salt+ ska kunna nå utanför EFS och Salts gränser.

– Vi finns i en EFS-kontext, så undervisningen som finns på sidan är något som EFS och Salt rekommenderar och står för, men vi vill bredda oss också. Det finns massa människor som är duktiga på sina områden, även i andra samfund. Vi vill hitta bra förebilder som är bra för hela kristenheten och som hela kristenheten kan ha nytta av, säger Forssman.

I dagsläget vet inte Salt exakt hur många ungdomsgrupper som aktivt använder materialet. Men de har fått många uppmuntrande kommentarer från församlingsledare som bekräftar behovet av en sådan här resursbank.

– Vi vill sträcka ut en hand och etablera mer nätverkande med våra lokala sammanhang och lokala ungdomsledare. Salt+ ska ju vara en hjälp och något att ha nytta av, och är det någon gång det är aktuellt eller relevant att ha verktyg på nätet så är det nu när Coronaviruset ställer till det, säger Forssman och fortsätter:

– Jag tror verkligen på idén med onlineverktyg i den här tiden, med eller utan virus. Vi har kommit långt men det är mycket arbete kvar för att det ska bli etablerat – potentialen för Salt+ är jättestor. 

»Vi vill dela denna utmaning med vår omgivning här«

Det förödande coronaviruset påverkar hela världen, så ock EFS samarbetsorganisationer och missionsfält. Trots oroligheter har samtliga missionärer valt att stanna kvar.

Etiopien-missionärerna Frida och Andreas Thornell säger så här om den rådande situationen: 

– Detta är ju vårt hem. Barnen har vuxit upp här, vi har grannar och vänner, får och höns och hund. Vi har ett arbete att göra. Dessutom känns det inte rätt att plötsligt lämna landet, vi vill dela denna utmaning med vår omgivning här. Och för oss personligen känner vi inte att det är en onödig säkerhetsrisk att stanna kvar i Etiopien, vi tillhör ingen riskgrupp.

För Tanzania-missionärerna Nora och Hannes Sandahl ser vardagen annorlunda ut på många sätt. Likt skolorna i Etiopien har även de i Tanzania stängt ned sedan 20 mars. För de flesta barn i Tanzania innebär det i praktiken lov med lek och att driva omkring runt sina hem, förklarar Nora. Deras barn har dock privilegiet att få del av undervisningen på distans.

– Jag planerar att arbeta deltid på Ilula sjukhus, på vilket sätt och i vilken mängd beror på hur belastat sjukhuset blir och vilken personalsäkerhet de kommer att kunna uppnå. Hannes arbetar fortfarande med stiftets diakonala arbete och förbereder för huvudkontorets påskinsats, där stiftspersonalen besöker en utsatt by och några utsatta familjer för att överlämna insamlade gåvor och för att be tillsammans, säger Nora.

Församlingar världen runt, inte minst i Sverige, har valt att helt övergå till webbgudstjänster. I Tanzania har kyrkorna uppmanats att i stället utöka antalet mässor så att besökarna kan sitta mer glest i lokalerna och därmed förhindra trängsel.

Missionärerna Marita och Carl Hasselberg, som just nu läser språk i Iringa, vädjar att EFS lyfter Tanzania i bön. 

– Be gärna att Tanzania och Afrika förskonas från en stor epidemi, om vishet för landets ledning och för sjukvården, och be gärna för att vi ska kunna lära oss språket så att vi snart kan börja göra en insats i kyrkan.

Även Frida Thornell vill att EFS ropar till Gud för Etiopien. 

– Be för att smittan inte ska drabba dessa utvecklingsländer med samma framfart som vi sett i andra länder. Be för vishet, lugn och beskydd, vädjar hon. 

I kölvattnet av Corona

Dr Rajiv Choudhrie, Padhar sjukhus, Indien

– Padhar har inga bekräftade coronafall än och det har inte gjorts några tester i staden (red. anm. 28 mars). Just nu pågår en total nedstängning i Indien vilket drabbar de fattiga som förlorar sina inkomster. Padhar sjukhus har ovanligt få patienter på grund av nedstängningen vilket även påverkar ekonomin. Trots detta förbereder vi oss för en invasion där bland annat lokala sömmerskor syr skyddskläder och tillverkar munskydd. 

Dr. Khadar Abdilahi, Warsan

– Det första fallet av coronaviruset bekräftades 16 mars i Somalia och 31 mars i Somaliland. Alla byarrna och Warsans partners har upplysts om situationen kring viruset, men rädslan för spridningen växer i läger och landsbygdssamhällen där social distansering är omöjligt. Lokala handlare utnyttjar situationen genom att höja priserna på mat vilket drabbar flyktingarna hårt. Warsan behöver ekonomiska medel för att införskaffa tvål, handsprit, vattenreningstabletter och ansiktsmasker. 

Yonas Tesfaye, Hope for Children, Etiopien

– Vi försöker göra vårt bästa under coronakrisen. Mitt i en sådan paniksituation är vi oroliga över vad som kommer att hända de kommande dagarna. Även om vi vill se effekterna av våra projekt, tvingar den nuvarande situationen oss att stänga ned dagis och bromsa utbildningar. Den största utmaningen är nog rädslan som sprids i landet. Hur som helst är vårt hopp i Jesus.

Mats Ya’kov, Capni, Irak

– Capni har för närvarande stängt ned kontoret och vi arbetar hemifrån. Vi gör inga fältbesök till projekten eftersom städerna i den kurdiska regionen har stängt gränserna. 18 mars utlyste KRG ett utegångsförbud som än så länge gäller fram till 10 april. För närvarande (red. anm. 2 april) finns det ett Covid-19 fall i Duhok. Människor är stressade men förhoppningsvis kommer allt att fortsätta smidigt.

Megersa Araw, Aira sjukhus, Etiopien

– Vi är ute efter testkit och febertermometrar för att kunna testa våra patienter för coronaviruset och hoppas att EFS kan stödja oss i detta (red. anm. 5 april).

»Webb och sociala medier viktiga kanaler för oss«

EFS kommunikationsavdelning har också påverkats nämnvärt av den senaste tidens händelser.

– Vi har gått upp i det som populärt kallas stabsläge och har även fått lite förstärkning från andra avdelningar. Det är ett högt tempo och många möten där vi hela tiden vill uppdatera oss på de nya direktiven som kommer. I vår kommunikation behöver vi dock inte upprepa allt som andra säger, utan det gäller att anpassa och centrera oss kring det som berör våra verksamheter och vår personal, säger EFS kommunikationschef Johan Ericson (på bild till vänster), och fortsätter:

– I en sådan här tid kommer kommunikationen verkligen i fokus. Alla beslut och alla tankar måste kommuniceras ut. Webben och sociala medier blir viktiga kanaler där vi kan kommunicera dagligen. En av våra morgonandakter sågs av 10 800 tittare, det visar att det uppskattas högt. Budbäraren är också, trots att det är en månadstidning, en fortsatt viktig kanal för oss i den här situationen.

I den svåraste av tider – så leder Kerstin EFS i krisen

Vid tiden för vår intervju går arbetsdagen mot sitt slut och EFS missionsföreståndare Kerstin Oderhem har redan avverkat flera möten under dagen. I princip alla normala arbetsuppgifter har lagts åt sidan för att hantera den allvarliga situation som Coronaviruset fört med sig.

– När detta bröt ut hade vi fullt fokus på årskonferensen och andra spännande satsningar in mot hösten, så för mig och hela EFS har det handlat väldigt mycket om att ställa om, säger Kerstin och funderar ett tag innan hon fortsätter: 

– Men oavsett krisläge gäller fortfarande EFS vision – samhällen och människor förvandlade av Jesus. Vårt fokusområde är alltjämt att nå nya människor med evangeliet, hur kan vi göra det i tider av kris? I världshistorien har människor alltid gått igenom olika typer av tider. Det är över 100 år sedan det var en stor kris i Sverige och vi saknar erfarenheten att hantera det. Vi ser att Gud möter människor och verkar i tiden som är nu, då är det en utmaning för oss som missionsrörelse hur vi möter upp det. 

Kerstin lyfter fram att vårt land just nu är i sorg och att vi behöver visa förståelse för att vi reagerar olika på det som sker. 

– Vi går alla igenom olika typer av sorger just nu. Vi har den nationella sorgen som vi alla berörs av, sedan har vi den »fåniga« sorgen – exempelvis en inställd semesterresa eller en utebliven konsert, och inte minst den personliga sorgen när nära och köra dör. Alla sorger behöver få finnas sida vid sida, säger Kerstin och fortsätter: 

– Jag hör om unga människor som blir oroliga för framtiden, som länge har längtat efter sin studentfest och nu får se den försvinna i fjärran. De kan då tycka att livet är helt meningslöst och i ett större perspektiv kan vi som vuxna säga »vad är väl en bal på slottet«, men för många ungdomar är det en viktig milstolpe i livet. Då behöver vi steppa upp och stå sida vid sida i alla åldrar i olika typer av sorger. Vi behöver se varandras sorg och trösta varandra. Det är viktigt att vi visar nåd och förståelse och inte bagatelliserar det vi nu ser hos andra.  

Till EFS rikskansli i Uppsala har det strömmat in frågor och funderingar. Både praktiska frågor, oroliga frågor, och frågor kring hur EFS tänkt anpassa sig till regeringens löpande direktiv. 

– Vi sitter i regelbundna möten både med kansliledningen och EFS ledningsgrupp, bland annat för att kunna besvara de som hör av sig. För oss är det väldigt viktigt att vi kan skapa en trygg kommunikation. Vi har såklart påbörjat vissa åtgärder och ser behov av fler åtgärder hela tiden, säger Kerstin. 

En konkret sådan är att EFS har infört regelbundna morgonandakter på vardagar klockan 10.00 som sänds live på EFS Facebook-sida. 

– Genom dessa andakter vill vi visa att vi finns här och att vi är en missionsrörelse som kan ge ett ord till tröst. 

EFS riks har också inlett en satsning med webbsända söndagsgudstjänster på efsplay.nu. I skrivande stund har gudstjänster sänts från EFS-kyrkan i Ängelholm och Lötenkyrkan i Uppsala. Beroende på utvecklingen i landet kan det komma att bli sändningar från fler kyrkor också. 

– Vi vill inte stänga ner utan ställa om, vara kreativa och hitta nya sätt att möta människor och dela evangelium. Vi uppmuntrar också de som finns i vigningstjänster att bära ämbetskläder så att vi syns som kyrka i samhället. Om det är någon gång nöden är stor så är det nu, och i tider av kris behövs kyrkan som mest. 

Hela EFS påverkas såklart av Coronavirusets ödesdigra framfart. Ekonomin påverkas, givandet ser ut att minska och exempelvis lägergårdarna drabbas av avbokningar som i sin tur leder till akut ekonomisk kris. Stora evenemang som EFS och Salts årskonferens och det populära scoutlägret Patrullriks har ställts in, liksom en mängd lokala mindre arrangemang. 

– Vi kommer att ha frågor att hantera kring det här i en lång tid framöver inom EFS. Såklart är det tråkigt att ställa in, men det är helt nödvändigt och vi har bara mött förståelse för det i rörelsen. En stor sak som dock återstår att lösa är hur vi ska göra med årsmötet. Det kommer att bli av men vi vet inte exakt hur. Så snart vi kan går vi ut med hur det blir och ber om tålamod kring det.

EFS rikskansli som arbetsplats har naturligtvis också påverkats: rutinerna kring handhygien har skärpts, stolarna vid fikaborden är utspridda, vissa möten sker via webben, färre ur personalen är på plats och jobbar och de olika avdelningarna får hjälpas åt i större utsträckning än tidigare.

– Det känns väldigt meningsfullt. Vi tar fram det bästa hos varandra och agerar som ett lag. När det fattas människor på ena avdelningen så hjälps vi åt. Vi har på ett imponerande sätt lyckats ställa om väldigt fort.

Vad Coronakrisen kommer att innebära långsiktigt kan inte ens förståsigpåarna förutspå, men Kerstin hoppas och tror att EFS kan gå stärkta ur den pågående krisen.  

– Vår värld kommer förändras, så också Sverige, så också EFS. Vad hela rörelsen tillsammans gör av den här svåra situationen, som faktiskt kan vara en möjlighet, blir avgörande. Det gäller att vi bevarar vårt missionsfokus och vårt hjärta i att vara en missionsrörelse. Då har jag svårt att se att vi inte skulle gå stärkta ur en kris.

»Det svåraste var att ställa in Patrullriks«

Även Salt påverkas av Coronaviruset. Redan i början av mars ställdes denstora ekumeniska ungdomsledarkonferensen Kallad in, och efter det har flera stora evenemang och läger tvingats ställa in. 

– Det svåraste och största beslutet som fattats är att ställa in Patrullriks i sommar. Vi vet att det är många barn och unga som längtat och sett fram emot lägret men det fanns tyvärr allt för många faktorer som vägde in i beslutet, säger Johanna Björkman, generalsekreterare på Salt.

Precis som EFS jobbar även Salt med att ställa om i stället för att ställa in. Många barn och unga brottas med sorg och besvikelse och mitt i det vill Salt tala om hopp. Bland annat försöker man flytta fram evenemang i stället för att bara ställa in, samt jobba med digital inspiration och input till barn- och ungdomsgrupper samt familjer. 

– Vår längtan är att barn och unga även i den här tiden, när det känns jobbigt och hopplöst, ska få känna hopp och möta Jesus, säger Björkman.